Hikari no Hohenheim

Det visade sig att jag saknade det där med att skriva långa, genomtänkta texter, så jag startade en blogg. Den handlar om TV-spel, TV-spel och åter TV-spel, och allt runtomkring. Målet är en text i veckan, men oftast uppdateras den när jag känner för det. http://spelsomrackerlivetut.blogg.se/

En plats bortom himmelen (eller Sora Yori mo Tooi Basho) borde var precis min typ av serie. På förhand gillade jag temat, ett gäng tjejer som ska ut och resa på sitt livs äventyr, och första avsnittet gav mig mersmak. Typ, Michael Palin the Anime? Nej; redan under avsnitt två blev jag påmind om att det först och främst är en moe-serie, med överdrivna personligheter och den obligatoriska tsunderetjejen. Vilket är synd, för musiken och animationen är sjukt bra båda två, och den har en del riktigt slagkraftiga scener. Men storyn går för fort fram. Fokuset ligger på fel saker. Humorn är inte rolig. Det är en massa smågrejer som jag har svårt att egentligen peka ut, men som enligt mig känns som missar. Efter sex avsnitt vill jag gilla serien, men jag kanske får finna mig i att den helt enkelt inte är för mig.

En "Abridged Series" är en omklippt, omskriven och omdubbad version av en animeserie gjorda av fans för komiskt syfte. Det började med Yu-Gi-Oh: The Abridged Series nån gång 2009, och blev sedan ett superpopulärt koncept som kopierades hej vilt, med varierande resultat. Nuförtiden kan man väl hitta en "The Abridged Series" till de flesta populära serier, men just Sword Art Online skiljer sig från mängden med sina oproportionellt stora produktionsvärden. Dragonball Z Abridged är också en pärla.

Till skillnad från många andra Abridged-serier, som mest bara försöker vara roliga, gör SAO-ditot mycket för att fylla igen dumma missar i storyn och ge karaktärerna mer djup, såpass att det faktiskt blir en bättre serie överlag. Plus att den är rolig.

Nåja, där såg jag klart på Sword Art Online. Mest för att kunna hänga med när Abridged-varianten kommer ikapp. Och o, vad jag är nyfiken på hur de kommer att fixa storyn i Alfheim-arken, för originalet var helt skrattretande dåligt. Men samtidigt kan jag också tycka att serien är underhållande just därför att den är så dålig. Man blir liksom indragen i dess logik, och man undrar hela tiden hur den kommer att få mig att stöna härnäst. Det vill säga, fram tills näst sista avsnittet. Det var bara obehagligt att se. En annan serie som jag sett på är första avsnittet av School-Live. Vilket är en helt vanlig slice-of-life anime med moe-karaktärer som går i skolan, har kul med vänner, hamnar i ofog och gör absolut ingenting speciellt för att skilja sig från mängnden. Eller...?

Okej, så Sound Euphonium, alltså. En KyoAni-serie i ett japanskt gymnasium som handlar om söta tjejer. Efter några oundvikliga K-ON-flashback bestämde jag mig för att kolla in den trots allt; jag var väl sugen på lite high school, och jag hade hört bra saker om den från en Youtubare jag följer. Nu är den förmodligen min favoritserie från studion. Det klickade inte först. Nog var animationen snygg nog att hålla intresset, men jag var inte helt såld på Kumiko som huvudkaraktär. Hon var liksom lite för chill, och efter hennes konversationer med killkompisen kändes det som att hon skulle fall ner i tsundere-träsket. Ännu värre med Kousaka Reina, vars enda existensberättigande verkade vara 'kolla vad kall och hård jag är, är jag inte söt?' Sedan hände den scenen. Ni vet, den på berget, på natten. Då klickade det. Med ens förstod jag vad som var grejen med deras karaktärsdrag, och vad de saknade. Varandra. Kemin mellan dessa två är något av det vackraste jag sett i animeväg på bra länge, och nästan varenda scen när de var tillsammans efter det bjöd på gulligheter som fick mitt gamla animehjärta att smälta till en pöl. Sedan gick det snabbt upp för mig att det inte bara var detta som gjorde serien till en pärla. Som en god slice-of-life serie fanns det många små vardagliga, tankeväckande och hjärtvärmande scener, och helt ärligt förväntade jag mig inte att det skulle bli så känslosamt som det blev. Teman som den desperata viljan att bli bättre, eller svårigheter att handskas med en familj som har en helt andra idéer av vad man borde göra med sitt liv än en själv, är något många av oss nog kan relatera till, och det var ganska många tillfällen som fick mig att reflektera över hur jag själv hade reagerat i karaktärernas ställe. Scenerna mellan Kumiko och hennes storasyster var speciellt slagkraftiga. Lite små tankar om sista avsnittet. En obetydlig men ändå rolig detalj är också att klubben under ett avsnitt spelar på Kyoto-stationen. Precis där jag själv har gått. Precis där jag själv har sett en orkester spela. Det ni!

Jag försöker gillar Dragonball Super. Jag försöker verkligen. Men det är svårt. Även fast jag skippade de 27 första avsnitten och kollade på de två filmerna (som för övrigt var riktigt bra i Dragonball-mått mätt) istället har jag som gammal läsare av den svenskutgivna mangan svårt att ta till mig serien. Det är ett original, inte baserad på en manga, men ändå känns det som att hälften är filler. Animationen och musiken är båda ganska B, dessutom. Men tja, det verkar ha en del coola idéer, och vill expandera sin egen lore, så kanske, kanske det är värt att fortsätta titta.

Värst vad jag börjat se på anime igen. Här är två till: Jag bestämde mig för att se om .hack//SIGN för första gången på ca 8 år. Det här var min absoluta favoritserie som tonåring, så jag var lite rätt att den inte skulle hålla måttet. Och på sätt och vis gör den inte det. Animationen är så fruktansvärt stel att jag ibland undrar om jag kollar på en motion comic, och ibland kan dialogen faktiskt låta lite skum; de pratar i cirklar och ställer onödigt många självklara frågor. Men trots det älskar jag den här serien fortfarande. Musiken är fortfarande den bästa i animeväg, karaktärerna är lätta att gilla, och hela atmosfären är bara så... mysig. Vi lever i en tid då allt från FLCL till Kinos Resa till Mahoujin Guruguru får reboot, så varför inte .hack//SIGN? Bättre animation, tightare pacing, kanske färre avsnitt; jag tror det skulle fungera jättebra. När jag blev klar med det blev det Jättarna Anfaller, säsong 2 som stod på tur. Ska jag vara ärlig är Shingeki no Kyojin nästan lite för mycket för mig, med sin kopiösa mängd ond, bråd död och psykologisk trauma. Samtidigt är det det som håller mig fast. Jag vill veta hur det kommer att gå, vem som dör och vem som klarar sig. Lägg till den snyggaste animationen jag sett i anime, och ett soundtrack som ger mig kalla kårar, och jag säger ja tack, ge mig säsong 3 snart.

Okej, så för att ställa frågan ordentligt: hur fungerar spoilertaggar nuförtiden? Det verkar som att skriva det som [hide]chockerande superspoiler[/hide] inte fungerar längre, och inte heller om man använder <> istället för []. Dessutom hittar jag inget sätt att förhandsgranska svar innan man postar. Är jag blind, eller är det under utveckling?

När jag började kolla på Hunter X Hunter 2011 var jag i japan. Mina klasskompisar var heltokiga i den, och nästintill krävde att jag också skulle glo. Jag är glad att jag gav vika, för visst var det så fantastisk som jag fick höra. Det var i princip ännu en fight-shounen, men den kändes på något sätt smartare än andra. Fokuset låg inte på pang bom smack SMAKA PÅ MIN SUPERKRAFT!, utan mer på psykologiska strider. Såklart fanns det superkrafter, men de hade alla regler och villkor de var bundna till, vilket gjorde det lättare att köpa striderna. Det gav en viss oförutsägbarhet som får hela världen att kännas verkligare. Visst fanns det briser: jag ogillade de flesta kvinnliga karaktärerna, som i mångt och mycket kändes som tunna stereotyper, med endast några få undantag. Ibland kändes den också lite väl mörk, som om den försökte se hur mycket edgy de kunde komma undan med. Men i övrigt, mycket bra grejer. När jag kom hem från japan och inte längre kunde diskutera avsnitten med samma människor, tappade jag dock intresset. Jag såg därför aldrig klart arken om chimärmyrorna, och med åren glömde jag i nästan helt bort serien. Tills för en månad sedan, då jag bestämde mig för att kolla igenom rubbet. Idag blev jag klar. Dags att spoil järnet, med andra ord: Jag gillar chimärmyrorna, men jag tyckte att det i många fall drogs ut lite för mycket. I slutändan är det nog den ark jag gillar minst, fast som ironiskt nog har en del av mina favoritstundet. Gons "strid" mot pitou när hon skulle hela Komugi gav mig rysninar. Att de sedan hade en karaktär som Meruem, som i princip är Cell från Dragonball, och ändå lyckads lägga vikten på hans karaktär istället hans för stridskraft förtjänar också applåder. De som kan se slutscenen med honom och Komugi utan att känna någonting alls i hjärtat är officiellt döda inombord. Slutarken då? För vad det var, lyckades de faktiskt avsluta serien på ett helt okej. Ordförarvalet var skoj; att se Leorio, som i stort sett hade försvunnit från serien i ca. 60 avsnitt, drämma till Gons pappa var ytterst tillfredsställande. Alluka... tja, hon funkar väl. Det är väl inte hur otroligt som helst att någon i den världen skulle kunna vara som en ande i lampan. Dock tycker jag att de kunda ha varit mer ingående på hur hennes krafter fungarar; var är det till exempel som hindrar denna obermhärtiga lönnmördarfamilj från att "lära upp" henne att inte prara såvida hon inte blir tillsagd? Mitt största problem är att hon helt plötsligt, denna karaktär som vi inte har hört jota om på sisådär 130 avsnitt, plötsligt är Killuas prio nummer ett. Att han är redo att viga sitt liv till henne, att Gon inte är lika viktig. Sedan har jag aldrig gillar den gamla tropen att "vi är bästa vänner, men nu måste vi gå våra skillda vägar; jag kommer aldrig att glömma dig". Efter allt de varit med om hade jag hellre sett att de fortsatte att resa runt tillsammans, och att Alluka blev en tredje resepartner. Jag ser med spänning fram emot Hunter X Hunter 2043.

Det första du måste göra är att hitta närmaste 7-Eleven och käka deras cheeseburgare. Få den uppvärmd. Det är seriöst det godaste man kan äta för bara 200 yen. Japans ambrosia. Allting annat är en parantes i jämförelse. Skämt (?) åsido, mina erfarenheter är i stort sett koncentrerade till Kyoto, då det var där jag bodde, men jag rekommenderar varmt att du strosar omkring i bostadsområdena runt Higashiyama. De små ihopklämda husen, de trånga gränderna, de små lustiga bakgårdarna; det är en atmosfär där som jag inte riktigt kan beskriva. Annars är Kurama en höjdare. Det är en liten by norr om Kyoto, vars största attraktioner är dels ett tempel på ett berg med sjukt fin utsikt, och dels en liten utomhus-onsen. En sån där man skulle ha fått höra ett 'HYOOOO' från någonstans i bakgrunden, hade det varit en anime. Byn i sig består bara av en enda gata, men den är definitivt värd att se. Jag blev också imponerad av Arashiyama. Apberget i all ära, det måste man uppleva, men går man norr (nordöst?) om tågstationen kommer man till ett fält av åkrar. Det var lite smått surrealistiskt att gå direkt från bostadsområdet och ut på landet. Håll utkik efter grönsaksautomaterna. Vill du klättra i berg, så gå upp för Daimonjiyama. Det är någon timme upp, men naturen är fenomenal, och bättre utsikt över Kyoto finns inte. Vad gäller manga finns det vad jag vet enbart på japanska. Jag kan inte minnas att jag hittade något alls på engelska när jag var där. Med det sagt är det värt att besöka Book-Off enbart för att se det enorma utbudet. Man kan också köpa begagnade spel, om man är ute efter något japanexklusivt. Gah, nu längtar jag tillbaks! Nästa år, banne mig.