säsongstråd Anime vintern 2024

[MathJuice]

God jul alla isekaifans!

[MathJuice]

Fate/Strange Fake: Så efter att ha släppt en "teaser" länge länge sen så verkar det bli av som ett helt projekt denna gången. Är dock så ute ur loopen med Fate att jag vet inte om jag orkar mer...

Guild no Uketsukejou desu ga, Zangyou wa Iya nanode Boss wo Solo Toubatsu Shiyou to Omoimasu: Jag kopierade hela namnet bara för att det är så långt att det blev komiskt. Men en serie om guild girl men som smäller till om det blir övertid låter intressant. 

Beheneko: Är det inte samma som den där när en kille blev förvandlad till en hund och följer runt tjejer, fast nu är det en katt och en isekai? Känns som ganska lågt hängande frukt dock.

Akuyaku Reijou Tensei Ojisan: Bakarina fast en pappa blir skruvkorksblondin. Det lilla av mangan jag läst verkar den vara wholesome där villainess (som verkar ha en egen kategori också) försöker att inte vara elak. Yass king slay!

 

…Så kanske bara två serier denna säsong också för mig.

[Sceleris]

Har en aning:

• Solo Leveling 2: eh, visst. 😐
• Dr. Stone 4: vetenskap! 💪
• 100 flickvänner 2: jag gillade första mer än jag trodde att jag skulle göra!
• Jag är receptionist på gillet men dödar bossar för att slippa jobba övertid: vafan, jag hade just börjat läsa mangaversionen.
• Kuroiwa Medaka erkänner inte att jag är söt: bekant premiss om stöddig tjej som vill "tvinga" en kille att erkänna att hon är söt och blir mer och mer kär i honom. Jag gillar mangadesignen; animedesignen verkar tappa en del.
• Übel Blatt: jag läste mangan men föll av vagnen med bara typ 10% kvar, och har hunnit glömma allt, så det kanske är bra att få en chans att komma igång igen.
• Välkommen till Japan, fröken alv: mestadels vanilj-isekai, fast det är något fint att (bara) sova med någon annan, en vardaglig intimitet man ofta inte får se i anime och manga.
• Jag är supermonstret Behemoth men misstogs som kattunge av en alv med jättebröst som vill pippa med mig: riktigt hjärndött, perverst källmaterial, men det finns en figur (eller snarare en arketyp) jag gillar: en hajtandad muskeltjej.
• Möjligtvis historiens bästa alkemist: nån slö isekai; jag undrar om det är den jag läst. Den är medioker.
• Gubben som återföddes som skurkinnan: kul med oavsiktliga framgångar och missförstånd!
• Medalist: jag läste några kapitel när den började, OK sportmanga.
• I'm a Noble on the Brink of Ruin, So I Might as Well Try Mastering Magic: medioker isekai, men det var lite speciellt att han har en 40-årig kvinna i sitt harem (efter att ha föryngrat hennes utseende).
• Magic Maker: Hur man skapar magi: den var faktiskt lite intressant att följa som manga.

Har ingen aning:

• Sakamoto Days: jag är nyfiken.
• Jag blev gift med min klasskamrat jag hatar: jag blir lite arg varje gång jag läser titeln.
• Jag jobbar med min älskade: företagsromantik uppskattas, men undrar om den inte är lite händelselös.
• Takao Amakus detektivpatientjournal: en detektivdoktor låter ju skoj!
• Aquarion: Myth of Emotions: enda Aquarion jag verkligen gillat är Aquarion Evol, men jag kan ge denna ett försök.

Den 2024-12-19 vid 20:58 sa MathJuice:

Är dock så ute ur loopen med Fate att jag vet inte om jag orkar mer...

Gud, ja!

[Klibbnisse]

Vid en första anblick så är andra säsongerna av Apotekarens dagbok och 100 flickvänner självskrivna, men sedan verkar det finns en stor drös komedier och SoL-serier som verkar kul. Exempelvis den där som utspelar sig på Okinawa, verkar rätt hjärndöd.

[Sceleris]

Solo Leveling Season 2: Arise from the Shadow: Öh, mer av samma. Fast ingen action att tala om i första avsnittet. 5/10.

Beheneko: The Elf-Girl's Cat is Secretly an S-Ranked Monster!: Riddare dör i labyrint och blir [se titel]; räddas av alvtjej som med sina gigantiska bröst och kortkort kjol går solo i labyrinten, så han viger sitt liv till att skydda henne under hennes generiska äventyr, medan hon och hennes senare följeslagare alla vill ha sex med en kattunge. Dumt och taffligt och praktiskt taget helt utan värde. (PS. Givetvis har kattungen förmågan att absorbera förmågor av sina motståndare.) 4/10.

Bogus Skill <<Fruitmaster>>: About That Time I Became Able to Eat Unlimited Numbers of Skill Fruits (That Kill You): En sån där töntig dussinfantasy där alla kan få en unik förmåga, och huvudpersonens tjejkompis får en superförmåga medan han själv får en skräpförmåga – men skräpförmågan visar sig förstås vara ännu bättre. Här är han den enda som kan äta flera förmågegivande frukter. I sedvanlig stil behandlas allt med extrem lätthet – allt händer fort och helt utan dramatisk tyngd. 5/10.

Headhunted to Another World: From Salaryman to Big Four!: Likt den förmodade tittaren är huvudpersonen en underskattad kontorsarbetare, men olikt tittaren får han en chans i en annan värld, som en av demonfurstens fyra generaler. Demonfursten är en superbra chef, de andra generalerna är b-b-b-brudar, och eftersom huvudpersonen är en kraftlös människa får han bara uppgifter som använder hans förhandlingsförmåga. "Folk som gillar den här sortens grejer kommer att finna att det här är en grej de gillar", som Abraham Lincoln aldrig sa. 5/10.

Possibly the Greatest Alchemist of All Time: Blir felaktigt inblandad i "summoning" men en gudinna (förstås helt mänsklig i beteende) ger honom ett separat liv där han "speedrunnar" sig rik och mäktig. Så pass aggressivt generisk att jag insåg att jag läst mangan först när han tämjer en spindel (som förstås blir en tjej, fast bara överdelen). 5/10.

Ameku M.D.: Doctor Detective: Kvinnlig doktor (som ser väldigt ung ut) på särskild avdelning för att utreda fall som andra avdelningar misslyckas med, får upp ögonen för ett väldigt märkligt dödsfall. Välgjord, men jag hade nog inte fortsatt om det bara var "House M.D. fast anime", men förstaavsnittet gav en hook om en möjligtvis övernaturlig situation. Det kan visa sig (och jag förväntar mig att det gör det) att det inte är ett dugg övernaturligt, men det är ett hyfsat mysterium att börja med. 6/10.

[Sceleris]

Momentary Lily: Konstiga blå jättar har tömt världen på människor så när som på några tjejer som dräper jättar med vapen, men en dag kommer en amnestisk flicka med sitt eget vapen. När de inte slåss så äter de burkmat och pratar nonsens. Det är extremt tjockt med datoreffekter, frenetiska kamerarörelser, konstiga kameravinklar och linser, hyperaktiv animation, plottriga bakgrunder, till och med ljud och dialog: karaktärerna pladdrar över varandra hela tiden, utan att säga något av värde. Det enda som inte var överproducerat var storyn – knappt något händer, så trots all ADHD så lyckas det kännas långsamt och utdraget. Helt odrägligt och uttröttande. 4/10.

I'm Getting Married to a Girl I Hate in My Class: Rikingar får barnbarnen att gifta sig, men paret avskyr varandra. Jag har alltid blivit lite orimligt arg varje gång jag sett titeln, för hur långsökt och orimligt det låter, men det är alltså vanlig ungdomsäktenskapsromcom-animelogik (en sån story som tycks gjord för ungdomar som drömmer om ett framtida förhållande men inte har fantasi för hur man kommer in i ett och därför gärna vill fantisera om ett tilldelat förhållande), och det finns ju åtminstone en inbakad konflikt i premissen som kan vara drivande. Presentationen är dock mest skrik-komedi, och utvecklingen är ju given från början: vi behöver inte undra på om de blir kära till slut. 5/10.

Sorairo Utility: Gymnasietjej vill hitta "något eget" som hon är bra på, och faller in i golf. Känns som en OK gymnasiesportanime. 5/10.

I'm Living with an Otaku NEET Kunoichi!?: Lealös kontorsarbetare hemsöks av monster men skyddas av ninjatjej som i utbyte vill leva hos honom som en tevespelande dagdrivare; det självklara (tråkiga) hade varit om han ständigt störde sig på hennes lathet, men istället är det springande skämtet att han är så snäll och uppskattande att hon får dåligt samvete och riskerar att "misslyckas" som dagdrivare. Jag har sett titeln förut, men jag visste inte att det var en Yaki Tomato-serie. 5/10.

[Raccomunk]

Flower and Asura är skriven av Ayano Takeda (Sound! Euphonium), så är en must watch.

Ave Mujica, It's MyGOs edgy lillasyster. Får se om den blir nå vettig.

Fate/strange fake är en lögn!!! Bara ett avsnitt den här säsongen 🤪

[Sceleris]

Dr. Stone: Science Future: Ingen "plotline progression", men en lekfull mjukstart på säsongen känns OK. 6/10, men jag är partisk.

Okitsura: Fell in Love with an Okinawan Girl, but I Just Wish I Know What She's Saying: Nyinflyttad skolgrabb som [se titel]. Att det tycks vara en tilltagande kärlekstriangel (tjejen som översätter för killen är kär i honom) är en styrka, men den är lite jobbig att se på med hur den hanterar okinawiska: en massa färgad onscreentext som är så stor att jag vill zooma ut bilden för att rymma allt i blicken, och engelsktextningen hanterar det inte jättebra. Och i slutändan är jag inte särskilt intresserad av ämnesvalet. 5/10.

I Want to Escape from Princess Lessons: Hertigs sjuåriga dotter blir förlovad till prinsen och genomgår åratal av strikta, kvävande lektioner i etikett, politik, dans etc. tills en dag då prinsen bjudit en främmande dam som sin partner till en tillställning. Jag gillar den! Dels uppskattar jag hur karaktärsdesignen bryter från dussinshōjo-looken, med rundare former och skuggade läppar (och en del bifigurer som påminner mig om typ gamla Masterpiece Theater-serier), dels gillar jag också strukturen: många av denna sorts serier, där startskottet kommer vid en bal där huvudpersonen blir offentligt dumpad av prinsen, hoppar man direkt på dumpscenen; det gjorde även mangaversionen, som jag kom ihåg att jag läst något kapitel av först vid dumpscenen. Jag gillar att denna gång så går vi kronologiskt fram och får först se hennes glada liv som barn, och sedan de långa stränga åren, innan vi kommer till dumpscenen. På så sätt får vi se vad hon tappar och vad som står på spel, och kan på ett djupare sätt förstå hennes motivation senare. Med det sagt så har den nog en mer typisk framtoning senare, men åtminstone förstaavsnittet får 6/10.

Zenshu: En ung kvinnlig animeregissör känner pressen om sitt nästa verk och har skrivkramp och blir allmänt otrevlig, tills hon äter utgången mat och hamnar i en (för henne) inflytelserik fantasyanimevärld där hon måste rädda världen med kreativitet och animation. I tre ord: "Shirobako fast isekai". Snygg, välanimerad, rolig. Jag är taggad! 8/10! 🌟

Promise of Wizard: En vanlig tjej blir tagen genom en hiss till en annan värld där hon ska få hjälpa en massa vackra unga trollkarlar som skyddar världen på nåt sätt. Inte min tekopp, tjejens inre dialog/berättarröst är menlös, och förstaavsnittet är ganska händelselöst: tjejen kommer dit och får välja att följa de vackra killarna istället för en sur gubbe, sen flyger de kvast. Inte någon karaktärisering eller utveckling av handlingen mer än "vi behöver din hjälp". 5/10.

Medaka Kuroiwa is Impervious to My Charms: Bortskämd tjej som (enbart) för sitt utseende alltid fått allas uppmärksamhet och beundran har ny klasskamrat som är till synes oberörd, så nu vill hon "besegra" även honom men blir till slut och motvilligt kär (samma som Teruhashi i Saiki Kusuo, eller som tjejen i Kuzumi-kun, Can't You Read the Room). Här är det så att grabben ska bli buddhistpräst och bara lyckas se oberörd ut. Så det blir en serie med "utmaningar" från hennes sida, sen lite kärleksrivalitet och typiskt gymnasieromcomstoff. 5/10.

[Sceleris]

Jag kanske bör påpeka att 5/10 är mitt standardbetyg när jag i princip inte känner något alls, så att jag sätter två serier som 5/10 betyder inte att jag nödvändigtvis tycker att de är "lika bra".

Tasokare Hotel: Tjej med kattmun (och kattnamn) blir knivhuggen och vaknar upp med minnesförlust i ett 1920-talshotell "i världen mellan livet och döden", dit osäkra själar kommer för att ta reda på vilka de är: de tilldelas rum med ledtrådar. Hon listar ut sitt eget namn och hjälper en annan gäst att hitta sina egna minnen, och tycker att det är kul och ber om att få jobba där. Så det blir nog en "veckans människoöde"-serie. Helt okej. 5/10.

Sakamoto Days: "John Wick fast Shōnen Jump"? Tomokazu Sugita som superyrkesmördare som träffade en tjej, la gangsterlivet på hyllan, skaffade familj, och blev en fet småbutikföreståndare. Fem år senare vill gamla gänget ha ihjäl honom och skickar hans gamla undersåte, en yngre tankeläsare. Sakamoto har dock inte tappat stinget. Det ena leder till det andra, och tankeläsaren får jobb på butiken. Hayashi Yūki-musik. Jag gissar mig till utvecklingen: det kommer några fler yrkesmördare/gangstrar som blir en del av "Team Sakamoto", men också fler skurkar med varierande superförmågor från olika organisationer som vill hämnas eller av andra skäl ha ihjäl dem, medan Sakamotos gäng vill skydda sin vardag. 6/10.

I'm a Noble on the Brink of Ruin, So I Might as Well Try Mastering Magic: Isekai där någon vaknar upp som 12-årigt adelsbarn i fantasyvärld och upptäcker att magi finns men är sällsynt, men han kan lära sig fort, och snart blir han förstås bäst av alla i allt. Klumpigt berättat, och helt karaktärslöst: han tänker inte alls på sitt gamla liv, så jag förstår inte varför det är isekai annat än för att låta honom återuppfinna snabbnudlar. Fundamentalt harmlös men typiskt väldigt fantasilös och ointressant maktfantasi. 5/10.

Flower and Asura: Anspråkslös tjej som gillar deklamation (högläsning) blir scoutad till PA-sändningsklubben i gymnasiet, men velar. Lite långsamt, och jag har väldigt svårt att komma in i klubbserier med vag seishun-handling, men avsnittet kändes välstrukturerat, och det lilla dramat ärligt. 6/10.

The Daily Life of a Middle-Aged Online Shopper in Another World: Åh wow, vilken revolution inom isekai! Huvudpersonen är en överarbetad kontorsarbetare som kollapsar... men överlever! (Jag var sarkastisk.) I ett bisarrt intro ser man till tonerna av Richard Strauss Also sprach Zarathustra att han flyttade ut till landet och blev småbonde, och tog det lugnt och tittade på isekai-anime, tills konstiga rymdälvor en dag spelade ett isekai-spratt på honom. Han har "statusruta"-tillgång till Amazon och blir köpman. Same old, same old. Det mest intressanta är att han ligger med en värdshustjej, och så intressant var det inte. 5/10.

[Sceleris]

Even Given the Worthless "Appraiser" Class, I’m Actually the Strongest: Töntfantasy där huvudpersonen blir förrådd i labyrinten men räddad av anden (blond, alvöron, och storbystad) i ett magiskt träd. Det finns inget intressant att säga om denna. Eller, ja, jag gillade när trädtjejen gick på vatten, det hade varit användbart i en bra anime. 5/10.

Honey Lemon Soda: Blyg, hämmad, småmobbad tjej vill bli normalsocial nu när hon börjat gymnasiet och blir kär i klassens blonderade not-so-bad-boy. Storyn är extremt vardaglig, men att hon själv tar de stapplande första stegen för att förändra sig själv och stå upp för sig själv är bra. 5/10.

[MathJuice]

Har känt en viss utbrändhet gentemot animé förra året (kanske all isekais fel?), men börjat smått med denna säsong och verkar komma in i det igen.

Girumasu är för snyggt animerad än den får lov att vara! Det är också en ganska lättsam serie och Alina är en rolig karaktär. Plus att det är kul att se utifrån gillepersonalens perspektiv. Kommer bli kul att följa denna.

I Got Married to the Girl I Hate Most in Class började starkt, kände lite nostalgivibbar från andra romcoms från förr. Men så andra avsnittet var det en djup dipp. Ingenting kändes intressant. Jag får prova mig fram lite men kanske droppar den.

Akuyaku Reijou Tensei Ojisan börjar ganska väntat likt Akulas och Bakarina. Är fortfarande rädd att man ska nöta ut denna genre, men tillsvidare så är det en intressant förgrening. Pappa Grace är rolig med sitt stando "The Elegance Cheat".

[MathJuice]

Jag gav Medakawa en chans. En tjej har blivit curlad hela livet men så fort en kille visar sig inte lika intresserad (i vissa fall irriterad på henne) så går hon all in och vill tvinga fram någon form av reaktion. Men den funkar bara inte för mig, det känns så påtvingat och uppenbart vad som kommer ske. Jag blir bara irriterad på den helt utan anledning. Största anledningen till att prova den var såklart att Hololives Fubuki, Mio och Ayame gjorde OP:n. Och den är så svängig och skön!

 

[Sceleris]

Medalist: Manlig konståkare med ånger över att ha börjat för sent för att bli toppklass, blir coach åt tioårig flicka som vill få bättre självförtroende, fast hon är på gränsen till att vara för gammal. Hyfsad sportanimestart med lagom blandning av tårar och humor, och ledsna småflickor är väl alltid sympatiska? Flickans röstis gör ett bra jobb med att låta liten (i självförtroendemening). 5/10.

Can You Keep a Secret? (eg. Jag jobbar med den jag älskar): Två 28-åriga kollegor har ett hemligt förhållande. Jag är lite kluven. Å ena sidan beter de sig ganska barnsligt, och deras hemlighet är så "low stakes". Å andra sidan får jag erkänna att det kan vara lite kul med scener där det hela tiden nästan går fel. Å tredje sidan – explodera! 5/10.

Magic Maker: How to Make Magic in Another World: Avsnittet följer en flicka som fått en (biologisk) lillebror. När han är tre år (hon kanske är tre år äldre) så frågar han om magi; det är okänt och gör honom nedstämd. Några år senare upptäcker ungarna lysande ljus i en sjö som bara barn kan se – det visar sig vara fiskars parningsritual – och han bestämmer sig för att utveckla magi. OK idé att börja med hennes perspektiv eftersom man får ett litet mysterium (egentligen inte) om varför han beter sig som han gör. Och av vad jag läst av mangaversionen så är deras magi väldigt svag, särskilt mot farliga monster; detta är ju bra, jämfört med spänningslösa övermäktig-direkt-berättelser. Men det är fortfarande skräp. Det är mediokert, och givetvis hoppar den in på incestspåret när syskonen (hon 9 år, han 6+XX) svär en konstig inte-giftermål-trohet till varandra och utlöser magi – likt fiskarna. Liksom vad fan. 4/10.

Den 2025-01-17 vid 21:18 sa MathJuice:

Största anledningen till att prova den var såklart att Hololives Fubuki, Mio och Ayame gjorde OP:n. Och den är så svängig och skön!

Nu bokar jag tid hos öronläkaren, för jag hörde det inte alls. Alltså, jag hör det ju nu när du säger det, men jag tänkte inte alls på det. Och gruppnamnet "Irohanihohetto Ayafubumi" sa mig liksom inget.

Vilka Hololive-animelåtar har vi haft? Jag kan hitta:

• Ayame-Fubuki-Mio i Medakawa.
• Lamy i Fruit Master.
• Suisei i Gquuuuuux-filmen.
• Sora i höstsäsongens Boku no Tsuma wa Kanjou ga Nai.
• Mori i sommarens Isekai Suicide Squad.
• Subaru, Aqua och Nene (NEGI-U) i 2021 års Jahy-sama.

...okej, det var inte så många som jag ville minnas, men det är nog också bara början.

Redigerad februari 6 av Sceleris
Fetstilade betygen.

[Sceleris]

From Bureaucrat to Villainess: Dad's Been Reincarnated: Gubbe i trafikolycka vaknar upp som skurkinna men blir allas favorit i magiskolan. Mycket sympatisk huvudperson, men en klyscha med en knorr är fortfarande en klyscha, och åtminstone i början är det 100% gimmick; jag läste den när den kom som typ enkelsidig Twitter-manga, vilket kändes som en lämplig längd för denna idé, men vi får se hur det fortskrider. 5/10.

Anyway, I'm Falling in Love with You: Ung kvinna minns när hon var 17 år med fyra killkompisar, under den första covid-sommaren, när en av dem bekände sin kärlek. Vi kan gissa på att det sätter allas vänskap på prov. Covid-förankringen är lite intressant, men det känns mest ljummet. 5/10.

Farmagia: I en fantasyvärld där man odlar "monster" för olika syften, t.ex. som gatlyktor eller som hjälp i strid, är det en grabb som inte har några monster medan de andra i hans kompisgrupp har. En dag dör kungen och gubben som tar över inleder en massmordskampanj för att göra sig av med "talanglösa". Med design av Hiro "Fairy Tail" Mashima och öppningslåt av Asian Kung-Fu Generation så känns det som att de vill ge ett ordentligt försök på en populär shōnenserie, men det blir bara ett jävla mischmasch av mediokra, ointressanta idéer och obefintlig karaktärisering. Det känns mindre som en riktig anime, och mer som den sortens halvparodiska dussinanime/-manga som man kan få se i en anime/manga om anime-/mangaskapare (tänk Bakuman). 4/10.

Welcome to Japan, Ms. Elf: En man har sömndrömt om en fantasyvärld hela livet, men när han dör i drömmen med en alvtjejkamrat så vaknar han upp med alven i sin verkliga säng. Det som väntar är en långsamt tilltagande romans i Tokyo, och generiska fantasyäventyr i den andra världen. Hyfsad produktion, bra ljuddesign, hyfsat par. 5/10.

[Sceleris]

Aquarion: Myth of Emotions: Några ungdomar på en skola (för framtida rymdutforskare?) väljs ut (av en superdator?) till ett hemligt flygpilotprogram där de får öva på att flyga känslodrivna fighterplan för att slåss mot fiender från en annan dimension(?), "mytologiska monster". Alla av piloterna saknar en känsla vardera (ex. fruktan, medömkan, nyfikenhet, självkärlek), och en av dem är en död flicka som just tagit livet av sig och pratar om hur de hade vingar i ett tidigare liv för 12000 år sedan. I slutet av avsnittet så kommer ett riktigt monster, och i sista stund lyckas de tre pojkarna kombinera sina flygplan – och känslor – till jätteroboten Aquarion. Ganska typiskt Aquarion-stoff alltså. Stilen går åt Cartoon Network- eller Panty & Stocking with Garterbelt-stuket (fast baserat på slutvinjetten verkar de avbilda perioden 12000 år tidigare i en helt annorlunda, "realistisk" stil); jag var skeptisk, men jag tror jag kan uppskatta att de kör något nytt. Det hjälps av att berättelsens framtoning är mer konventionell (typ hur figurerna interagerar, "dramat" i det, är inte lika "tokigt" som stilen skulle antyda). Det är en massa rappakalja och post-Evangelion-mysticism, men jag ogillar det inte. 5/10.

Babanbabanban Vampire: Vampyr blev räddad av liten pojke och har jobbat för hans badhusfamilj i tio år – inte för att återgälda hjälpen, utan för att dricka hans oskuldsblod när han blir 18! Så nu när 15-åringen blir kär för första gången så måste han förhindra att killen tappar oskulden. Bisarr homoerotisk "komedi" med grooming-tema och ful karaktärsdesign. Jättekonstigt. 5/10.

I May Be a Guild Receptionist, but I'll Solo Any Boss to Clock Out on Time: Receptionist med dubbelliv blir avslöjad och headhuntad av en toppäventyrsgrupp. Genomsnittslig labyrintfantasy, men hyfsad produktion. Öppningsvinjetten är särskilt välgjord. 5/10.

[MathJuice]

Sentai Red Isekai de Boukensha ni Naru: Röd Power Ranger blir isekai:d efter att ha slagit BBEG, och blir en äventyrare i det nya landet med power of friendshi... bonds. Är inte så inne på just power rangers/kamen rider temat och än mindre med isekai. Första intrycket av Yihdra (sluta Yihdra börja trolla?) var "avklätt" vilket ledde till spekulationer om att detta inte skulle vara av intresse.

Som tur var hade jag fel. Yihdra är en kapabel tsundere tsukkomi till Red och det hela är en parodi av sin genre, fast just att det är en isekai gör att det funkar ännu bättre. Som när varje gång han förvandlar sig så måste han poppa rök bakom sig i en explosion. Jättekul att bara flyta med och ha ett gott skratt helt enkelt.

[Klibbnisse]

Har än så länge bara setr två avsnitt från vintersäsongen, och Sceleris väldigt ljumma omdömen viskar inte direkt om någon höjdarsäsong.

Med det sagt, en av de två serier jag sett ett avsnitt ifrån var Zenshu, och den tyckte jag inte var någon höjdare alls. Var helt på banan med självrefererande animestudiodrama, men när jag insåg att isekaivinkeln inte bara var tillfällig droppade jag av helt. Snygg, absolut. Men isekaisekvensen i första avsnittet var bland det tråkigaste jag sett i närtid.

[Sceleris]

9 timmar sedan sa Klibbnisse:

Sceleris väldigt ljumma omdömen viskar inte direkt om någon höjdarsäsong.

Fast det låter ju som att mina omdömen inte är särskilt relaterbara för dig. 😅 Du får helt enkelt kolla in varje serie själv och säga vad du tycker!

[Raccomunk]

19 timmar sedan sa Klibbnisse:

Har än så länge bara setr två avsnitt från vintersäsongen, och Sceleris väldigt ljumma omdömen viskar inte direkt om någon höjdarsäsong.

Sceleris har väl alltid väldigt ljumma omdömen 🙃

[Sceleris]

1 timme sedan sa Raccomunk:

Sceleris har väl alltid väldigt ljumma omdömen 🙃

Jo, jag är väldigt trögstartad i mitt emotionella engagemang. 😪 Ibland tänker jag att det kanske är något nytt, men jag minns att Gurren Lagann 2007 gick från typ 5/10 i början, till 9/10 i slutbetyg.

Men det har nog blivit svårare (för mig) att vara öppen och positiv för ny anime, av flera skäl. Dels känns det som att produktionskvaliteten har blivit jämnare, så det känns allt mindre värt att observera att en serie ser hyfsad ut, om den inte är riktigt snygg (som Zenshu) eller riktigt ful (som förra säsongens Maō-sama Retry R).

Dels blir jag äldre och allt mer frånkopplad huvudpersonernas situationer. Det börjar kännas pinsamt att följa en romans mellan barn (Jag gifte mig med tjejen jag avskyr). Särskilt när det är kraftig fanservice (2,5-dimensionell förförelse)! 😬

Och dels är det så mycket "gammalt". Jag vill helt enkelt inte se min trettiofemte anime om fem tjejer som återupplivar en skolklubb! Det känns som att jag har alla "story beats" innötta i huvudet, så jag får liksom inga funderingar eller frågor när jag tittar, typ "oj, hur ska de kunna hitta en lärare som klubbrådgivare".

Det handlar alltså inte om att det är fel på animeserierna, utan att det är mitt perspektiv som ändrats.

Red.: Och förresten, det är superkul att höra motsatta åsikter! Så räds inte att svara på mina grå omdömen, den som vill!

Redigerad februari 6 av Sceleris

[Raccomunk]

Jag kan i alla fall inte säga att jag än har ledsnat på anime om fem tjejer som återupplivar en skolklubb! Det har väl förmodligen lite att göra med det man vill ha ut ifrån serierna man ser på, som du säger, perspektiv.

22 timmar sedan sa Sceleris:

barn

Efter alla "världen håller på att gå under, låt oss förlita oss på en 10-årig pojke att rädda oss" man sett så brukar jag generellt sett se på anime-karaktärer som just 'anime-karaktärer', istället för 'en x år gammal karaktär'.

[Sceleris]

1 timme sedan sa Raccomunk:

Jag kan i alla fall inte säga att jag än har ledsnat på anime om fem tjejer som återupplivar en skolklubb! Det har väl förmodligen lite att göra med det man vill ha ut ifrån serierna man ser på, som du säger, perspektiv.

Fast om det är en bra anime så skulle jag säkert komma in i den och engagera mig till slut ändå. Det är bara att dess dragningskraft är svag i början. 😛

2 timmar sedan sa Raccomunk:

Efter alla "världen håller på att gå under, låt oss förlita oss på en 10-årig pojke att rädda oss" man sett så brukar jag generellt sett se på anime-karaktärer som just 'anime-karaktärer', istället för 'en x år gammal karaktär'.

Om vi snackar om empati så är det ju absolut så att man kan (bör!) empatisera mer allmänmänskligt, att empatisera även med barn fast man inte längre är barn. Även med japaner fast man inte är japan. Även med vampyrer och superrobotpiloter, fast man inte är vampyr eller superrobotpilot. Citerar Film Crit Hulk:

Det är [karaktärernas] känslor vi identifierar oss med, inte detaljerna i [deras] svåra situationer. Vi identifierar oss med Luke Skywalker för att han drömmer om något större och hans vårdnadshavare inte låter honom göra vad han vill, inte för att vi alla växte upp som fuktbönder på Tatooine.

Fast om vi däremot snackar typ "Ayanami Rei har animebröst, inte fjortisbröst" så, ja, jo, nog är det ju så, men jag var nog mer inne på att det är en del av mig som ändå tänker att det är något opassande i att som snart-40-åring se dem. På ett "pinsamt att behöva förklara om någon kommer in när jag tittar"-sätt. 😅

[MathJuice]

Det är kanske skenet att verka professionell fastän anime (i min mening) är mera fulkultur och borde kanske inte tas så seriöst. Självklart så är antalet sedda shower en faktor i hur man ser på mediet, som i mitt fall känns en liten vinkel helt fräsch medan andra mer erfarna tittare har sett det förut. 

[Sceleris]

9 timmar sedan sa MathJuice:

Det är kanske skenet att verka professionell

"Det är", vad är? Den mentala upphängningen som utmynnar i orättvist ljumma betyg? Typ "bäst att såga allt, för att kunna framstå som en 𝒌𝒖𝒍𝒕𝒖𝒓𝒌𝒓𝒊𝒕𝒊𝒌𝒆𝒓"?

Jag tror att det är en ganska vanlig (undermedveten) inställning, just för att det är så mycket enklare att identifiera vad som inte fungerar. Det går att exemplifiera med mat: det är lätt att säga att maten är dålig för att den är bränd eller att det är alldeles för mycket salt, men om det är gott så är det mycket svårare att beskriva, då måste man ha ett mer utvecklat smaksinne (förmågan att mentalt isolera smaker), bred erfarenhet, och ett passande ordförråd.

"Den pikanta sältan från den långlagrade parmesanen smälter samman med den sammetslena sötman i den rostade butternutpumpan, medan en hint av rosmarin ger en frisk örtighet som dröjer sig kvar i varje tugga. Den lätt krispiga ytan på det nygräddade surdegsbrödet kontrasterar mot den mjuka, krämiga konsistensen hos den vispade ricottan, och varje tugga bjuder på en harmonisk balans mellan syra, sötma och umami."

 (Jag har inte sådant smaksinne eller erfarenhet eller ordförråd, så det där fick ChatGPT generera!)

Personligen försöker jag att inte "vara negativ bara för att jag inte kan vara positiv", men som sagt, det är svårt att vara positiv. Jag hade knappt något alls att säga om min Zenshu, högstapoängare av säsongens seriestarter.

Jag tror åtminstone att jag är genuin.

9 timmar sedan sa MathJuice:

anime (i min mening) är mera fulkultur och borde kanske inte tas så seriöst

Jag vet inte riktigt vad du menar här.

Jag håller absolut med, om du tänker på sådant som att det är fånigt att klandra en anime för att den inte är vad den aldrig menat att vara, typ att klaga på att Non Non Biyori har otillräckligt psykologiskt djup. Men!

 

1) Det är "fair game" att klandra en anime för att den inte lever upp till vad den försöker vara, även om dessa "brister" är subjektiva (vilket man också bör tillstå i sin kritik; m.a.o. använd "jag tycker", "jag känner", "enligt mig" o.s.v.). En komedi som inte är rolig, en romantik med ett huvudpar utan "kemi", ett helt ointressant mysterium. En berättelse utan god struktur, med illa presenterade karaktärer.

Sen tycker jag också att även om en del "brister" kanske inte ska räknas som minuspoäng, så är det nästan alltid bättre att de inte hade varit där från början. En töntig isekai-anime är en töntig isekai-anime oavsett om dialogen är onaturlig, men naturlig dialog är i allmänhet alltid bättre än onaturlig.

 

 

2) Det finns jättemycket att ta seriöst även om fulkultur! Ett avsnitt av senaste Pretty Cure-serien är kanske inte något att jämföra med Mona Lisa eller en roman av senaste Nobelprisvinnaren i litteratur, men det finns ändå mycket att tänka på.

• Varje avsnitt har skapats av många yrkespersoner med sina egna expertiser. Så hur har musikern skrivit och arrangerat actionmusiken? Hur har manusförfattaren skrivit dialogen? Hur har regissören lagt upp scenen visuellt? Hur har animatören animerat käftsmällen? Hur har färgdesignern valt färgschema? I vilken stil är bakgrunderna målade? Hur har röstskådisen valt att spela figuren annorlunda än tidigare roller?
• Hur speglar avsnittet nutiden? Tänk på anime efter jordbävningen, anime efter covid. Kanske ekonomiska eller politiska händelser eller trender, inrikes (i Japan) eller globalt. Inflation, glesbygdens utdöende. Kan man utläsa en osäkerhet eller hoppfullhet i attityden? Det är väl mer än en av de senaste få Pretty Cure-serierna som har en pojke som "magisk flicka", vad säger det om ändrade attityder till könsroller? Sånt här måste inte vara medvetet planterade "(politiska) budskap", utan kan helt enkelt komma av vad producenterna och författarna och regissörerna tycker är intressant och relevant. Kanske ett modernt avsnitt av Pretty Cure skulle kunna handla om någon som använder ChatGPT för att fuska i skolarbetet.
• Hur har produktionen påverkats av omvärlden? Tänk alla förseningar under covid. Hur namnen i eftertexterna skiftat under årens lopp. Japaner, sen koreaner, sen kineser, sen thailändare. Nu kan man se alla möjliga konstiga utländska namn och nätpseudonymer från globala frilansare.
• Vad säger berättelsen om människans existens? Det låter kanske pretentiöst om ett barnprogram, men även en barnprogram har saker att säga om vad de tycker är viktigt i livet. Vänskap, vänlighet, rättvisa. Och de säger saker om vad som är dåligt i livet, som mobbing, familjeproblem, ensamhet.
• Den personliga kopplingen är också av stort intresse! "Det här senaste avsnittet av Pretty Cure handlade om mobbing. Det var ungefär så det såg ut för mig när jag blev mobbad i den åldern. Jag hade velat ha en kompis som Reiko-chan!"

För att inte nämna andra saker, som story ("lore"), eller vilka röstskådisar som är bäst, eller vilka andra verk som samma studio/regissör/författare/skådis/animatör/... skapat eller medverkat i etc. Det är massor som kan vara nämnvärt och värt att diskutera!

 

 

3) Och vadå finkultur-fulkultur egentligen! Finkultur är egentligen inte så himla förmer! Kulturnissar som gillar målningar och dikter och opera, folk som skriver långa kulturella analyser och (pseudo)akademiska djupdykningar, är de inte egentligen bara nördar som vi? De gillar vad de gillar, och de gräver ner sig i detaljer för att de tycker att det är kul. Som vi!

 

 

Fulkultur är serious business!

[Raccomunk]

Nu när du nämner det,

Kimi to Idol Precure: Två avsnitt in i den nya serien, och de har hittills varit helt fantastiska! Bra karaktärisering, rolig komedi, riktigt snygg animation. Mycket starkare än inläggen från de senaste åren. Får hålla tummarna och hoppas att den håller i kvaliten, och kanske blir en av de Pretty Cure-serier som man kan ranka bland de bästa, som Heartcatch och Go Princess!