Recension: Yohane the Parhelion - Numazu in the Mirage (Switch/PS4/PS5/PC)

[MathJuice]

 

Vad är Yohane the Parhelion - Numazu in the Mirage?

 

Love Live! har snabbt blivit en av de största inom idolfranchiser, och bland de olika grupperna så är nog den andra generationen den mest populära: Aqours. I denna grupp finns en tjej som heter Yoshiko Tsushima som har ett chuunibyou-persona vid namn Yohane, den "fallna ängeln". Hon blev omåttligt populär bland tittarna. Det ledde till att hon fick sin egna serie med sin Yohane-personlighet med "Yohane the Parhelion". Serien följer när hon återvänder till sin by efter att inte lyckats slå igenom med musiken, hon känner sig osäker bland hennes vänner men vill göra något storartat och utveckla sin talang som sångare. Rekommenderas varmt. Nu så fick den två spel också; Blaze in the Deepblue, ett metroidvania med pixelart grafik, och då Numazu in the Mirage, en klon av Slay the Spire.

Story

Efter ett jobb fick Yohane som betalning en gammal spegel. Hon har haft lite oflyt med sina spådomar och hoppas på att spegeln ska hjälpa henne med att vända på lyckan. Hon visar den till sina vänner men... det verkar som att ingenting händer. Men dagen därpå märker Yohane att en av vännerna, Hanamaru, blivit sjuk av någon oförklarlig anledning. Frenetiskt och desperat söker Yohane efter något att pigga upp henne men undrar om hon kan ge spegeln en chans till. Helt plötsligt sugs hon in i spegeln... till ett omvänd Numazu med konstiga monster och en Hanamaru som beter sig helt annorlunda. Har Yohane hittat källan till problemet?
Du behöver inte ha sett animén för att hänga med i själva handlingen, men rekommenderas ändå då karaktärerna inte utvecklas mer inom spelet för nyanlända tittare. Storyn i sig är inte så djup eller ens största fokuset vilket gör det lätt att hänga med eller ignorera om du föredrar det.

Gameplay

För dom som inte spelat Slay the Spire: det är ett turbaserat roguelike med lekbyggande kortspel. Du går igenom en karta med olika event och vägval som slåss med monster, vila vid en lägereld för att hela eller uppgradera kort, hitta en skatt, besöka en shop eller andra slumpmässiga möten som kan ha bra eller mindre bra konsekvenser. När du slåss så använder du en kombination av olika kort med en viss manakostnad, vilket du har en begränsad samling av. Korten kan skada fienden, ge Yohane en sköld, buffa/debuffa, dra fler kort med mera. Du ser också vad för drag fienden kommer att göra när din tur är slut och kan därför planera hur du vill hantera det. När din tur är över går alla ospelade kort till graven och när din lek är slut på kort så blandas graven tillbaka in i leken, så du kan räkna vilka kort du troligen drar härnäst. Ju längre på kartan du kommer desto mer kort får du till din lek. Du har även chansen att plocka på dig olika amuletter som ger bonusar beroende på vilken tur det är, hur mycket liv du har etcetera. Allting beror på rng och lyckas du inte besegra bossen så börjar du om från början, med nya erfarenheter och möjlighet till att köpa lös modifiers inför din nästa session.

Det som skiljer sig mellan Yohane och Slay the Spire är nog dess mildare inlärningskurva. Skulle även säga att det är snäppet lättare, även om det snabbt kan stiga i svårighetsgrad om man inte är försiktig. Fiendevariationen är inte lika aggressiv men har ändå några unika trick för att sätta käppar i hjulet på dig, som att hindra dig från att attackera eller kasta magi. Vissa tillfällen kan kännas oschyssta inte på grund av svårighetsgraden eller slumpen, men mer som att man missat hur lätt en combo kan spåra ur när man tar bort halva spelarens valmöjligheter. En annan unik skillnad är att Yohane kan ha upp till tre unika kort med sina vänner som hon kan frammana under striden för ett par turer. De ger olika bonusar och har synergi med deras kort du spelar. Dom ger extra djup och har roliga effekter när dom spelas så det är uppskattat.

Grafik

En annan skillnad jämtemot Slay the Spire är att Numazu in the Mirage har en mer trevligare stil och mer effekter. Det säger inte mycket då det i grunden inte kräver mycket av ditt grafikkort och man kan lätt se det lite mer blockiga texturerna. Men med hjälp av en läcker cellshading med massor av färgrika kontraster så ser det fortfarande trevligt ut. Bakgrunderna och växtligheten känns mer animéaktiga samtidigt som det mesta krutet legat i att få Yohane med vänner att se bra ut. Korten har samma läckra estetik från serien och effekterna när man frammanar en kamrat eller en större attack är läckert. Det försöker inte vara nästa Cyberpunk och behöver inte vara det heller, det är enkelt och effektivt och i den här genren så räcker det.

Ljud

Musiken är som bäst vid de lugna stunderna vid menyn och på kartan. I stridens hetta känns det lekfullt elakt allvarligt och även om jag inte tänker på det så är det ett solitt soundtrack som drönar i bakgrunden. Samtliga Aqours- medlemmar återvänder med sina original seiyus, men de enda sammanhängande dialogerna var i öppningsfilmen. Under spelets gång hör man visa fraser eller ljud från dom i början av dialogerna av någon anledning. Väl på slagfältet är det bättre när man frammanar dom eller kastar olika kort. Å andra sidan så kortar den mindre dialogtunga delen ner dötiden mellan varven vilket är ett plus.

 

Sammanfattning

Baby's first Slay the Spire, fast i snyggare förpackning och en ursäkt till att börja med Love Live! Solitt gameplay som är både utmanande och beroendeframkallande. En av de bättre "spelbara animé" vi har! Finns även en demo ute på Steam om ni vill få en försmak av vad Numazu har att erbjuda.

Omdöme: Zura/10