Bocchi The Rock vs. K-On!

[Ebhen]

Nyligen såg jag klart Bocchi the Rock här. Det var en riktigt bra musikserie som jag hoppas får en säsong två. 
Dess tema runt introverta Bocchi och svårigheten att få kontakt och våga ta steget ut på okända stigar är det nog många som relaterar till och var nog en stark orsak att den lockade många tittare, men också att den var välskriven och hade lagom djup och en hel del humor att bjuda på. Jag hade hoppats på mer musik såklart men det kanske kommer, vad vet jag. Många har hyllat serien som den bästa i sin genre, men där är jag inte helt med. Jag vill nog påstå att K-On! som föregångare fortfarande står sig väldigt bra i konkurrensen om det nu ska vara en sådan.
Båda serierna är riktigt bra och påminner om varandra bitvis. Att Bocchi ryckt ett antal notblad ur K-Ons produktionsbok är uppenbart i alla fall då man lätt kan se ett antal likheter här och där. Dock grep aldrig serien tag i mig såsom K-On gjorde, men om det blir en andra säsong så kan de ju ev. börja jämföras lite bättre då Bocchi antagligen fått mer djup längs vägen. Dock ÄR det nog svårt att slå KyoAni när det kommer till Moe-stilen. För att inte tala om Naoko Yamadas stil och fantastiska bildspråk och berättarstil. De taskiga dataanimationerna i serien kunde de skippat eller gjort bättre för de tog ner det hela en del enligt mig. 
Jag skulle önska lite mer djup i karaktärerna för att den ska ta tag i mig mer. Där lyckades KyoAni extremt väl och likaså musiken i den serien var spot on och passade gruppen väldigt väl. Kan ju säga att jag fånigt leende såg bägge live-konserterna med K-On skådisarna (har dem på DVD dessutom). 

Så, vore kul att höra lite andra röster ang. dessa två serier. :) 

[Sceleris]

Om vi vill hålla oss till jämförelser mellan dem så har jag inte mycket jag kan säga eftersom jag inte har sett(!) K-On, men Bocchi var en fröjd, inte minst för den livliga, fiffiga animationen. Typ kameran-på-gitarrhalsen-grejen vid en spelning, *chef's kiss*. Moéserier kan jag ha svårt för – jag gillar kawaiikos, men moéanime känns lätt för konstlad – men Bocchi the Rock kunde visa tillräckligt mycket gott för att vända mig, så som Bocchi gjorde med de där tjejerna mot väggen i avsnitt 8.

[MathJuice]

Efter ett par avsnitt av Bocchi kan jag säga att det är nästan som natt och dag. K-On är feelgood moe med traditionell tsukkomihumor medan Bocchi är mera off-the-rails med sin humor samtidigt som det försöker vara relaterbart med en introvert karaktär. Lite mix av memes och kanske samhällskritik på hur det ser ut för dagens ungdom. Hittills riktigt roligt dock, så mera roligt och energiskt än K-On. Keion är något man kan chilla med och ha en skön stund.

[Ebhen]

Den 2023-03-09 vid 21:51 sa Sceleris:

Om vi vill hålla oss till jämförelser mellan dem så har jag inte mycket jag kan säga eftersom jag inte har sett(!) K-On, men Bocchi var en fröjd, inte minst för den livliga, fiffiga animationen. Typ kameran-på-gitarrhalsen-grejen vid en spelning, *chef's kiss*. Moéserier kan jag ha svårt för – jag gillar kawaiikos, men moéanime känns lätt för konstlad – men Bocchi the Rock kunde visa tillräckligt mycket gott för att vända mig, så som Bocchi gjorde med de där tjejerna mot väggen i avsnitt 8.

Du får allt ta och spana in K-On! tycker jag! Allt i den är inte moe-snuttifierat utan det finns rätt mycket roligt med samt en seriös karaktärsutveckling och tanke med det mesta. Såg en analys av serien på Youtube av en kille (Under the Scope) som gör grymt bra inlägg och analyser av anime och han hade plockat isär seriens beståndsdelar och pekade på flera saker som man inte tänker på i första taget kanske men som gör serien fylligare och väldigt relaterbar. Se den gärna. 
K-On har en bättre approach till musiken i serien och själva bandet de är i och då inte som något som ska ta dem till det stora genombrottet och förverkliga deras artistdrömmar, utan snarare är det det "lim" som håller dem samman och stärker deras vänskap. Jag kan omöjligt förklara det bättre än han gör i videon men Naoko Yamada är ett geni på visuellt berättande och här gör hon verkligen det stora avstampet som sen förbättrats och förfinats än mer med åren som vi har sett i Tamako Love Story, Sound Euphonium, A Silent Voice och Liz and the Blue Bird. 
Temat i serien är mer vikten av vänskap och att ha roligt och att ta vara på den tid vi har tillsammans mer än att utvecklas och försöka nå vissa mål till varje pris. 

Bocchi hanterar ju ett helt annat problem som är nog så viktigt. Risken med att som introvert aldrig kunna komma ur en ond cirkel av tillbakadragande och sluta som hikikomori eller något sånt. Där gör de ett bra jobb i att porträttera Bocchi och de steg hon sakta tar för att komma ut ur sitt skal så att säga. Det ska bli kul att se vart det tar vägen som sagt. Jag har ju inte läst mangan så jag vet inte om det har utvecklats mer där eller inte men jag hoppas ju på att de får jobba vidare på en säsong 2 och fördjupning i storyn. 😁👍🎸

Rent musikmässigt i Bocchi så saknas det något känns det som. Det känns på något vis relativt ytligt trots allt. Där vinner ju faktiskt K-On utan större problem. Även där har de verkligen jobbat hårt på att få det att kännas verkligt men samtidigt inte tråkigt. Visst, mycket av deras texter är nonsens, men det är catchy och som sagt de har roligt tillsammans när de spelar och det är ju det viktigaste. De har ju satsat på att göra det både visuellt korrekt och skrivit bra låtar som passar stämningen och temat i de olika avsnitten. Att det är seriens skådisar som faktiskt sjunger de låtar som är i serierna numera är ju inte ovanligt (har inte kollat hur det är i Bocchi) men de tog ett steg längre i K-On och såg till att skådisarna även fick lära sig spela respektive instrument så pass bra att de framför tre låtar helt på egen hand under de två konserter som gjordes efter säsong 1 och 2 där de mest körde singback under övriga delen av spelningen och det riktiga bandet stod i kulisserna och spelade live (förutom då tre låter). DET tycker jag är sjukt coolt i sig. De fyllde ju Saitama Super Arena till sista konserten vilket var mäktigt. 😍 Tre av dem startade faktiskt musikkarrär efter detta vid sidan om sitt jobb som röstskådis. 

Under the Scope: K-On analys:
https://youtu.be/jfvnqcUA3AQ
 

 

[doppler]

Den 2023-03-11 vid 14:53 sa MathJuice:

Efter ett par avsnitt av Bocchi kan jag säga att det är nästan som natt och dag. K-On är feelgood moe med traditionell tsukkomihumor medan Bocchi är mera off-the-rails med sin humor samtidigt som det försöker vara relaterbart med en introvert karaktär. Lite mix av memes och kanske samhällskritik på hur det ser ut för dagens ungdom. Hittills riktigt roligt dock, så mera roligt och energiskt än K-On. Keion är något man kan chilla med och ha en skön stund.

Det här sammanfattar ganska bra vad jag tycker om de två. K-on har värme och högklassig animation hela vägen genom, men Bocchi är framförallt roligare tycker jag, och lekfullare med animationen. Dessutom kunde jag relatera mer till persongalleriet i Bocchi som alla på något sätt verkligen brinner för musik, I K-On kändes musiken mer sekundär; som att de lika gärna kunde ha spelat fotboll tillsammans som haft ett band.

[Sceleris]

Den 2023-03-15 vid 16:06 sa Ebhen:

[K-On! K-On! K-On! K-On!]

Found the K-On superfan! 😄 Visst är den på min "att se"-lista, liksom alla forna giganter jag missat, och det är gott att höra att den har karaktärsutveckling och en tanke bakom, men jag måste nog vänta på att lusten faller på. (Jag är mer sugen på drama nu.) Analysen får jag nog också parkera. Även om jag inte har något emot att titta på analysvideor, så försöker jag också bilda min egen uppfattning innan jag tittar på någon annans tolkning.

[Lotuz]

Ooo! Intressant fråga. Jag såg nyligen också klart på Bocchi. Älskar K-On men tror att en jämförelse av dessa två serier är lite svårt.
K-On är en väldigt feelgood serie med 100% fokus på CGDCT medan Bocchi är snäppet roligare och rör på lite andra ämnen som ensamhet, ångest och det sociala livet i stort.

Vill ge en shoutout till min favorit i Bocchi, lokala alkoholisten Kikuri Hiroi:

[Ebhen]

59 minuter sedan sa Lotuz:

Vill ge en shoutout till min favorit i Bocchi, lokala alkoholisten Kikuri Hiroi:

Hon är ju en stor del av behållningen i serien. :D Störtskön!