The Angel Next Door Spoils Me Rotten

[Sceleris]

(Otonari no Tenshi-sama ni Itsunomanika Dame Ningen ni Sareteita Ken)

Oanmärkningsvärd ensamboende gymnasiekille utan hushållsförmåga råkar komma i kontakt med sin granne som också är skolans populäraste, snyggaste, smartaste, sportigaste, snällaste tjej, som börjar hjälpa honom av ”själviskhet”.

Jag ogillar flicka-på-piedestal-upplägg som standard – dels för att det är en förnedrande underkastelse att hantera andra som ”övermänniskor”, dels för att önskeuppfyllningsfantasin om att vara den enda som får övermänniskans särbehandling känns patetisk – men till denna series försvar så har killen mestadels en sval ton och minimalt med tunghäfta. Det är egentligen mest serien i sig som sätter henne på piedestal, inte han.

Så upplägget är inte hemskt. Kanske lite långsamt, och seriens ton är lite konstig, som ett drama utan dramatik (även om den antyder hennes privata svårigheter), men det är en enkel och tilltalande premiss om att komma varandra närmare under avslappnade och upprepade interaktioner.

[Sceleris]

Avsnitt 5.

Amane och Mahiru ringer in det nya året tillsammans när hans föräldrar meddelar att de kommer förbi om nån dag. Som en duktig flicka är det ju långt efter Mahirus läggdags – och för att hon jobbat hårt med att göra nyårsmat – så hon somnar, praktiskt taget i hans famn. Amane bär henne till sin säng medan han får sova i soffan, men han kräver som pris att få smeka hennes kind.

När de vaknat pratar de om kindsmekningar och tilltro. Jag antar att det ytterst handlar om det här att killar inte gillar att behandlas som om de inte var det minsta tänkbara som romantiska/sexuella partners, kanske för att det får dem att känna som att deras virilitet rent allmänt ifrågasätts, men det kommer fram lite som att han gratulerar sig själv för att inte ha antastat henne.

Amanes föräldrar kommer förbi och det blir det vanliga ”vår grabb är dum men var snäll är du snäll”, men nu börjar Mahiru tänka att han är cool/stilig (kakkōii); Amanes mor snappar upp att det är ”något” där trots allt. I samtal mellan Amane och hans far verkar det som att Amane flytt från hemorten av ovänliga skäl – ser ut som en Fresh Prince-situation.

Föräldrarna vänslas vilket får Mahiru att förmodligen jämföra med sina egna föräldrar – jag antar att de har en jobbar-hela-tiden-situation – men ungarna blir medbjudna på tempelbesök, hon i kimono (klassisk skönhet), han uppsnofsad så ingen känner igen honom. De ger varandra rodnande komplimanger.

På templet, där en massa vuxna karlar står och rodnar förstummade över en femtonåring, får de hålla handen för gångstöd. När de dricker och smakar varandras varma drycker (jag väntade mig en ”bli full på amazake”-situation) blir Mahiru först lite irriterad över att Amane inte delar hennes genans över en indirekt kyss, men när hon får veta att han delat dryck med sin kompis Itsukis tjej blir hon istället avis.

På kvällen en huvudklappning för att Amane förstår att Mahiru inte är van med sån enkel familjetrevnad, men ingen fara, hon är den enda som han skulle huvudklappa. På morgonen åker föräldrarna hem men pressar Amane att komma hem under sommarlovet och att ta Mahiru med sig. Deras vanliga ”vår grabb är dum men var snäll är du snäll” bemöts med beröm; det hade hon inte behövt säga, rackar han senare ner på sig själv, men hon påpekar att hon verkligen tycker att han är en bra och pålitlig person.

På skolan går rykten om Mahiru och hennes stiliga pojkvän, så tydligen fungerade maskeringen. De kommer överens om att bara vänta ut ryktena, som Mahiru förnekar, men Mahiru undrar lite över om de verkligen såg ut som ett par. Det verkar vara den här idén man ser i romantiska serier ibland där de nästan definierar sin relation baserat på hur det ser ut från utsidan. Sett från ett annat perspektiv: de letar (undermedvetet eller ej) efter ursäkter att få ta nästa steg i sin relation.

Han rackar ner på sig själv åter igen, med att ”någon som” honom inte skulle kunna vara hennes pojkvän. Det kändes lite som tigga-om-komplimanger från hans sida, men det fungerar: hon säger att han är en gentleman, och trevlig, och stilig – och får gömma sig bakom skämskudden strax därefter.

[Ebhen]

Jag tycker det är en charmig serie som nog håller sig till mangan rätt väl. Jag ser inga större konflikter komma uppseglande eller så vilket gör att jag tror att det nog är meningen att det här bara ska vara en småmysig romantikserie som drar åt slice of life än något annat. Möjligen att Mahirus föräldrar som vi får små fördolda hintar om då och då ev. kan komma att spöka på ett eller annat sätt. Jag ser "den dominanta fadern" som kräver lydnad och att han alltid vet bäst osv. Han har bestämt att nu är det slut på det här och hon ska gifta sig med hans affärspartner för det är bra för honom etc. Man vet ju hur de brukar spinna på dessa klichéer numera. Och apropå klichéer; de tycks aldrig tröttna på dem där i Japan även fast vi tittare har gjort det för länge sen. Undrar om de ens lyssnar på folk? Eller så är japanerna annorlunda och tycker dessa är helt normalt och speglar verkligheten... *urk* Framför allt den där med den indirekta kyssen... MEN SERIÖST!!! Har det ens varit en grej på riktigt??? Blir ens okyssta otakus upphetsade av sånt? Och åter igen den här konstiga grejen du var inne på gällande att killar skulle kasta sig över ovaksamma tjejer handlöst och våldta dem. Folk har väl spärrar även i Japan? Jag skulle på sin höjd kunna tänka mig att någon lekt med tanken på att tafsa lite försiktigt av ren nyfikenhet när någon sover, men knappast mer än så. Här känns det mer som om all-in våldtäkt om inte tjejerna är försiktiga. Alltid lika fånigt och oförklarligt tycker jag.

Den vanliga självförnekelsen dyker upp såklart, men inte lika mycket som man sett på annat håll vilket är väldigt skönt att slippa. Är lovligt trött på "Oh, nej. Mig kan hon ju inte gilla för jag är bara en liten mask. Obetydlig och för lågt stående för någon som henne osv." för att inte tala om favoriten; "Jag råkade ta tag i hennes hand/arm, nu är hon säkert äcklad av mig och HATAR mig nu..." speciellt när tjejen i fråga med all tydlighet för alla utom MC att hon gillar honom och är intresserad.  

Men för att återknyta till det som är bra så känns det som om de bygger upp relationen mellan de två rätt bra och på ett lugnt sätt vilket är mer naturligt. I takt med att man lär känna varandra djupare och börjar lita på varandra så kommer man också närmare varann. Jag hoppas det blir lite mer fart dock i serien för att bara se dem hemma i lägenheten småmysandes, äta mat och prata är tradigt i längden. 

 

[Sceleris]

Den 2023-02-06 vid 15:56 sa Ebhen:

Möjligen att Mahirus föräldrar som vi får små fördolda hintar om då och då ev. kan komma att spöka på ett eller annat sätt. Jag ser "den dominanta fadern" som kräver lydnad och att han alltid vet bäst osv. Han har bestämt att nu är det slut på det här och hon ska gifta sig med hans affärspartner för det är bra för honom etc.

Haha, ja, det är lustigt det där med bolagsägare som beter sig som de vore adelsmän som måste säkra ättens fortlevnad genom politiska giftermål.

Fast eftersom fokus här ligger på deras grannskap – typ titeln – så tänker jag mig att klimaxens krux kan vara typ att hennes föräldrar kommer och säger ”förlåt att vi varit frånvarande, kom och bo med oss igen” och hon får ett svårt val att göra: en ny chans till det varma familjelivet hon eftersträvat så länge, eller fortsätta livet med sin nya de-facto-make i lägenheten bredvid.

[Sceleris]

Alla hjärtansdag-avsnitt, vad tidsenligt!

En ny karaktär, populära sportkillen Kadowaki. Good guy? Bad guy? Potentiell rival, eller bara rival-wannabe? Han gav åtminstone inte bad guy-vibbar.

Mahiru gör varm choklad, för blyg för att ge riktig choklad… trodde jag, men hon gjorde orangetter. Ser gott ut!

”Du förstår inte allt du gör för mig” säger Mahiru. Vad är det hon tänker på? Att hans sällskap (och föräldrar och två kompisar) stävjer hennes ensamhet?

”Jag har inga andra avsikter” säger Mahiru. ”Det är tydligt” säger Amane, men då gör hon en sur min. Det är lite som stunderna när han säger saker som ”någon som mig”, då hon inte gillar att han trycker ner sig själv, men vad han sa hade ju inte en sådan betoning här. Så surar hon för att han inte förstår att hon ändrat inställning till vad de pratade om i början om att hålla armslängds avstånd – surar för att han inte förstår att hon börjar vilja att han flörtar?

…brb, köpa choklad (till mig själv)

[Sceleris]

Och där fick vi lite välbehövd story.

Citat

Efter en avstickare där killkompisen sover över ett par nätter – och Mahiru i princip hälsar honom välkommen som om hon var hans lilla hemmafru – så ser man första gången skymten av Mahirus föräldrar, när hennes mor kommer och skäller åt henne så Amano får se.

Det visar sig att Mahirus föräldrars äktenskap i sig är en ekonomisk-politisk ihopparning, och kraftigt oönskat, så hemmamiljön har varit iskall. Det förklarar Mahirus överdrivna duktighet och inställsamhet: hon har eftersträvat sina föräldrars uppmärksamhet och godkännande, men alltid gått bet. (Hembiträdet verkar i stället till stor del ha uppfostrat flickan, men har inte kunnat ersätta hennes längtan.) Serien tog sin början just när hennes mor förklarade att de alltid har sett henne som ett misstag och vill klippa banden så fort hon blir myndig.

Det var inte så långt ifrån vad jag tänkte mig – kyliga rikingar som försummar sitt barn – men jag underskattade situationen. Försummande föräldrar som till slut tvingas inse sitt misstag och kryper till korset är en klassiker, men det här är nog uppe på obotlig nivå, och ju tidigare hon blir kvitt dem och hamnar under Amanos föräldrars beskydd desto bättre.

Det förklarar också Mahirus emotionella attraktion till Amano. Det blir lite av en kunde-varit-vem-som-helst-känsla, men hos honom finner hon den acceptans, välvilja, och uppskattning (tänk hur generad hon blev bara över ett ”dina äggrätter är godast, så jag ser fram det”) som hon saknar hos sina föräldrar, och det utan att behöva vara lilla fröken duktig, så som hon är på skolan (säger hon, men hon är ju duktig och vårdad dygnet runt). Också Chitose säger att hon föredrar den Mahiru som hon ser i Amanos lägenhet.

Så blir resten av avsnittet en serie försäkringar från honom att han, hans föräldrar, och Chitose och Itsuki, uppskattar och accepterar henne för vem hon verkligen är och att hon inte är ensam.

Slutligen kan man dra en koppling till den starka anti-relationsinställningen som de hade i början. Det är uppenbarligen inte vad de har nu, och i början var det en bra försäkran till varandra. Hon fick redan mer än sin beskärda del av pojkars oönskade uppvaktningar, så ett löfte om att hålla det platonskt kändes väldigt nyktert. Men man kan också tänka sig att hon har en motstridig bild av förhållanden. Å ena sidan ser hon upp till varma sådana, som mellan Amanos föräldrar, men å andra sidan ser hon sina egna föräldrar som ett varnande exempel. Det är något som skulle kunna användas som ett hinder inför deras fortsatta relationsutveckling, men det är inte vibbarna jag får. Hon verkar inte hållas tillbaka av rädsla.

 

[Ebhen]

Ja, där kom den väntade förklaringen på vad det var för snett mellan henne och föräldrarna. Inte den vanliga twisten som man brukar få se nej, den här var ny och lite mer tragisk i sig. Sådana föräldrar borde råka ut för rejäl Karma för att balansen ska funka i livet men tyvärr går det inte alltid till så, men man kan ju önska. 

Serien har utvecklat sig till en rom-com men utan den allt för vanliga cheezyaktiga stilen vilket i sig är väldigt uppfriskande. Det är inte en massa snuttigull, eller andra klichéer utan rätt fram och ärligt. Klart mycket trevligare att titta på och rentav hjärtevärmande. Att de där två kommer växa ihop mer och mer ser jag som en självklarhet och de lever lyckliga i alla sina dagar osv. Men det kan säkert bli nån liten twist till längs vägen men just nu känns det inte så iaf. Det är trevligt ibland att få se serier där trasiga människor sakta får läka och upptäcka lycka och värme på annat sätt. 

[Sceleris]

Ny termin. Amano minns en vän som blev mobbare(?) och blir deppig. Mahiru ber om att få ta på hans hår, vilket i princip betyder ”jag vill ge dig tröstande headpats med ditt huvud i mitt knä”, men det går också att anmärka på hur önskan om ömsesidigt vidrörande är ett tecken på intimitet.

”Tänk om jag gör något [sexuellt] fräckt [när jag har mitt huvud på dina lår]” frågar han; hon svarar ”det har du inte djärvhet eller energi för” säger hon och avser hans minnesutlösta håglöshet, men det kan vara värt att observera hennes ordval, ”度胸 dokyō” (djärvhet, mod, tapperhet, handlingskraft etc.): det har ju i regel positiva nyanser. Med andra ord, hon vill att han ska vara lite mer ”proaktiv”.

I övrigt (efter ett par gullegullscener) handlar avsnittet mycket om hur hon vill vänslas med honom öppet: Kadowaki, som fick låna en påse för att ta hem choklad i, försöker bli vän med Amano, vilket gör Mahiru avis. Men Amano är fortfarande inne i att det skulle vara till socialt besvär för henne (och för Kadowaki) att umgås offentligt med honom; han blir uppläxad för sitt dåliga självförtroende, och de börjar ta små steg till offentlig bekantskap genom hemkunskapsgruppering. Amano räddar Mahiru från en liten köksolycka och näpsar grabbarna inför hela klassen, med sin hand runt Mahirus axlar, så det blir nog svårare för dem att hävda främlingskap. ”Jag var tvungen” säger Amano; Mahiru uppskattar inte den ovilliga tonen.

Hemma pratar de om detta första steg. Amano får en del blickar, men han vill inte överge sin vän. Detta ordval gillar hon inte heller, och hon undrar hur långt hon måste gå – alltså hur mycket tydligare hon måste vara med sin romantiska uppvaktning. (Förmodligen ganska mycket!)

Det händer inte så mycket i serien, men det är lite kul att sätta i ord vad som egentligen händer i scenerna, ”subtexten” om man så vill.

[Ebhen]

Ett avsnitt kvar... 
Tror ni på en säsong två på denna eller får de unga tu varandra redan nu? Ingen chockerande utgång av serien så det behöver väl knappast behövas en spoilervarning? 

Den har varit rätt trevligt såhär långt med ett sakta närmande av varandra och inga större överraskningar. Men det var ju inte att vänta iofs av en sån här serie. Det är lite skönt dock att se hur en kille inte blir hispig och håller på att hoppa ur kläderna, stamma förtvivlat och börja svettas och skaka så fort tjejen i fråga är trevlig mot  honom eller frågar något personligt. Har börjat ledsna lite på den typen av överdrivna reaktioner som är sjukt overkliga och töntiga i längden att man lätt känner för att droppa en serie/manga om det inte upphör snart. Detta ständiga självförgörande "...är jag värdig att prata med henne?/stå bredvid henne?/andas samma luft som henne? och "En sån som hon kan omöjligt tycka om en liten ynklig mask som mig..." (Sillmjölken i Nagatoro tex.) 
Nä, fram för mer realistiska relationer istället, det gör serier som denna klart mer sevärda. Visst, ett mått av nervositet och självförnekelse kan vara kul i början men det bör ju lugna ner sig lite efter en tids närmare relation. Tror det var i Rascal Does Not Dream of Bunny Girl Senpai som jag verkligen noterade det på allvar hur de två MC kunde vara helt normala mot varandra utan en massa nervöst trams. Funderingen är väl mest om Japanerna verkligen gillar sånt tramsande och de känner igen sig eller vad är grejen? 
Slut på rant. :) 

Lite småsöt serie som sagt och inget jag ångrar att jag följt men ingen djup kioskvältare. De växer tyvärr inte på träd. 

[Sceleris]

Den 2023-03-20 vid 19:07 sa Ebhen:

Lite småsöt serie som sagt och inget jag ångrar att jag följt men ingen djup kioskvältare.

Nu fick jag tid att se klart, och jag citerar för sanning.

Känner jag mig engagerad i figurernas öde? Nja, endast lite. Är storyn intressant? Nja. Produktionen och regin? Inget vidare. Karaktärsutvecklingen har en bit. Kanske det bästa är den torra pseudo-naturalistiska dialogen. Huvudparet pratar mycket. Det är torrt, men det är trovärdigt, det har subtext, och sättet som de pratar om sina känslor och sin relation skiljer sig från mängden. En tillbakahållsam serie, så också i sista avsnittet vars "stora scen" är avskalad på ett sätt som... passar.

Magkänslobetyg: svag 6/10.