säsongstråd Anime hösten 2022

[MathJuice]

Jesus, jag ligger så efter med mitt tittande från förra säsongen och så händer det här. Måste vara en konspiration för verkar alltid hända den här tiden på året. Förresten vad är det med alla isekais där man förvandlas till saker??

[MathJuice]

Chainsaw Man: Årets kanske mest hajpade serie. Vet inte vad jag står ännu med denna hypervåldsamma serie, men animationen ser riktigt krispig ut.

Spy X Family 2: Slutet av säsong 1 var riktigt trög, som att man tappade allt tempo och motivation. Kan del 2 rädda situationen?

My Hero Academia 6: Vi har nu haft en säsong av uppbyggnad, låt oss se om crescendot håller måttet. Senaste filmen var inte direkt så inspirerande och visar varför jag inte är så inne på just shounen-genren. Det kanske är för långdraget vid det här laget.

Urusei Yatsura 2022: Blast from the past? Förstod aldrig riktigt Lum, men hon verkade vara överallt back in the day. Är det en formula som håller även i år?

Kantai Collection 2: Det var ett tag sen första säsongen så jag är lite orolig hur det kommer gå. Men shipgirls är shipgirls, och den kan inte vara värre än Girl's Frontline, eller?...

Uchi no Shishou wa Shippo ga Nai: Såg en liten promovideo om ett av manganumren som verkligen fastnade, även om inte mycket hände i det. Skimmade lite igenom första kapitlet men fortsatte aldrig mycket längre. Kanske denna kan motivera mig mer.

[Sceleris]

Motorsågsmannen: En superhit som alla älskar, men jag vet ingenting om den.

Mob Psycho 100 III: Varför heter den inte Mob Psycho 300.

Spyende familjen: Yay! \o/ Fler små omväxlande berättelser om att växa närmare varandra som adoptivfamilj genom prövningar!

Mer Boku no Hero Academia: Det är väl något, antar jag!

Kage no Jitsuryokusha ni Naritakute: Mangaversionen är lite småkul; kille vill inte vara hjälte eller skurk, utan den i skuggor höljda mystiska hjälparen med sann makt. Humorn är typ att killen gör saker bara för att han tänker att det ser coolt ut, men allt går perfekt ändå. Så det är lite i stil med missförståndshumor, vilket jag är svag för.

Mer Iruma-kun: Också något, tekniskt sett.

Urusei Yatsura: 1980-talsversionen är en av mina favoriter! Tvåhundra avsnitt och sex filmer fullmatade med dumheter och knasigheter. Dess kulturella påverkan märks än idag – öppningslåten Lum no Love Song sjungs fortfarande på karaoke, 40 år senare. Nyanpassningen verkar högprofilig, full med A-klassröstskådisar och åtminstone en halvårssäsong. Men jag grämer mig lite över att jag inte såg klart den gamla.

Tensei shitara Ken Deshita: Tjejen är ganska söt i mangaversionen – kattflicka med svart, vågigt axellångt hår (hurra för svart, vågigt axellångt hår!). Men det är ingen vidare rafflande story.

Akuyaku Reijō nanode Last Boss wo Kattemimashita: Mangaversionen var ett ganska bra och avslutat bidrag i isekaisubgenren "tjejer som blir unga adelskvinnor i otome-berättelse".

Mushikaburi-hime: Bokälskande huvudpersonen var söt med sitt långa fluffiga hår i mangaversionen, men konflikten slutade fort och sen var jag ganska belåten med den berättelsen.

Futoku no Guild: Mangaoriginalet är perverst, med fokus på klumpiga tjejer som blir antastade av djur, men den har också en del styrkor. Huvudpersonen är en bra snubbe med hård backstory, den har överraskande nog lite ambitioner till en handling, den kan vara lite lustig ibland, och tjejerna är söta iikos.

Aru Asa Dummy Head Mic ni Natteita Ore-kun no Jinsei: Om jag minns rätt spelas mikrofonen av Tomokazu Sugita, så det känns lite som att jag vill stödja honom.

Redigerad september 24, 2022 av Sceleris
fellstvavnign

[Klona]

Vilken höst! Många serier som jag vill se den här säsongen.

Chainsaw Man: En serier som  har hypats som bara den under året. Har hört att mangan ska vara bra från en kompis så hoppas att anime också är det. Mangan är tydligen från samma person som har skapat Fire Punch som Sceleris skrev om för några år sen om för några år sen (här är tråden https://www.anime.se/topic/4515-vilken-manga-läser-du-just-nu-och-vilken-ser-du-fram-emot/?page=9&tab=comments#comment-158257).

Spy X Family 2: Jag tittade först och främst på första säsongen för att jag såg massa skriverier om den men den visade sig vara väldigt bra. Möjligtvis att sista avsnitten var lite  sämre än de första som Mathjuice var inne på, men hoppas att de bara byggde upp för säsong två.

My Hero Academia 6: Inte lika hype på den som de tidigare säsongerna men det brukar ändå vara bra underhållning och efter en säsong med uppbyggnad så bör den här säsongen vara fartfylld.

Mob Psycho 100 III: Jag visste inte att det fanns mer material så det här var en trevlig överraskning. Hoppas på mer coola animationer som de tidigare säsongerna.

Uzaki-chan wa Asobitai! Double: Komediserie som är tillräckligt rolig för att jag känner att jag vill se en säsong till.

Golden Kamuy 4th Season: Var ganska sen på bollen med den här och började inte titta på serien förrän i slutet av tredje säsongen men den var såpass bra att jag lyckades kolla ikapp den på någon vecka. Ska bli intressant att se om Sugimoto och Asirpa hittar skatten de letar efter.

Kommer bli en hektisk höst för min del, speciellt med tanke på hur lite jag har tittat på sommarsäsongen.

Redigerad september 22, 2022 av Klona

[Sceleris]

16 timmar sedan sa Klona:

Mangan är tydligen från samma person som har skapat Fire Punch

HOLY SNAP! Det visste jag inte! 🤯

16 timmar sedan sa Klona:

speciellt med tanke på hur lite jag har tittat på sommarsäsongen.

Det verkar som att vi alla ligger efter.

Börjar vi bli gamla? 😔

[Klona]

Den 2022-09-23 vid 14:07 sa Sceleris:

HOLY SNAP! Det visste jag inte! 🤯

Det verkar som att vi alla ligger efter.

Börjar vi bli gamla? 😔

Det är nog så, vi är alla lika inför tiden. Bäst att ta tillvara på den så gott det går, som att t.ex. Titta på anime!

[Sceleris]

9 minuter sedan sa Klona:

Det är nog så, vi är alla lika inför tiden. Bäst att ta tillvara på den så gott det går, som att t.ex. Titta på anime!

”Älskling, förlåt, men livet är för kort för att laga taket för att det regnar in. Det har ju kommit åtta nya isekai-serier jag måste hålla mig i takt med!”

Apropå vilket…

Akuyaku Reijō nanode Last Boss wo Kattemimashita: ”Vänta, det här är ju världen från ett spel? Och jag är skurkinnan som dör i slutet? …Men jag har en plan!” Känns som att nån såg att Hamefura (den med Katarina) gjorde bra ifrån sig och tänkte ”den här kanske?”.

Som sagt, jag har läst mangaversionen. Storymässigt samma, men presentationsmässigt saknar jag mangans design som gav hjältinnan – huvudpersonen, alltså, inte otomespelets hjältinna – ett glädjande leende. Och fylligare hår. (Om jag ska försöka sätta fingret på det så var formerna i mangan mer ”avrundad rektangel”-baserad som gjorde det så vänligt.) Och en mer slätstruken look hjälper inte med problemen med handlingen: den går fort fram, på gott och ont. Det är trevligt att det inte känns som att den slösar med vår tid, men med farten så känns det inte som att den förankrar miljön eller figurerna. Alltså, de känns platta, som kulisser, som en pastisch – vilket det förvisso är: ett klyschigt otomespel. Samtidigt går det inte alls lika fort som att läsa en manga.

Men som tidsfördriv är det nog inte så illa. Om den gör som mangaversionen så kan den till och med ha ett överkomligt tillfredsställande avslut.

[MathJuice]

11 minuter sedan sa Sceleris:

Akuyaku Reijō nanode Last Boss wo Kattemimashita: ”Vänta, det här är ju världen från ett spel? Och jag är skurkinnan som dör i slutet? …Men jag har en plan!” Känns som att nån såg att Hamefura (den med Katarina) gjorde bra ifrån sig och tänkte ”den här kanske?”.

Fattas nu bara att I'm in Love with the Villainess får en adaptering. Dom har drills!

[Sceleris]

4 minuter sedan sa MathJuice:

Fattas nu bara att I'm in Love with the Villainess får en adaptering. Dom har drills!

Det är yuriserien, va? Personligen skulle jag nog föredra Akuyaku Reijou Tensei Oji-san: inte nog med att skurkhjältinnan har majestätiska skruvkorkar och en handfläkt…

…hon är dessutom reinkarnationen av en snäll 52-årig gubbe!

Det är en småkul serie; han går omkring och gör gubbiga saker som kommer ut som adelsdam-saker. Han försöker vara skurkinna men gör sig bara mer omtyckt. När han har svårt att minnas de olika vackra pojkarnas västerländska namn så börjar han tänka på gamla obskyra animemecha. ”Vad hette han? Prins Villgust? Prins Alfa-Azieru?”

[Raccomunk]

Bocchi the Rock: Nu har jag inte riktigt hängt med i diskussionerna, men har sett att produktionen av denna hajpas upp extremt mycket, och det av personer som inte är fans av kirara. Och för mig, som är ett stort fan av kirara så är denna en måste-se.

Peter Grill S2: Heh.

More Than a Married Couple, But Not Lovers: Tyckte om mangan, påminde en hel del om Toradora. Den är dock animerad av Studio MOTHER, vilket inte ingjuter förtroende.

Akiba Maid Sensou: KUROSAWA TOMOYO SOM EN GYARU MAID!!! KUROSAWA TOMOYO SOME EN GYARU MAIIIIIDDDD. Ahem, ursäkta mig. Ja jo, jag hade tänkt ge denna ett försök.

[Raccomunk]

Do It Yourself: Väldigt charmerande första avsnitt, handlar om en tjej som går med i en DIY-klubb i sin nya highschool. Möjligen kan det vara bästa nya slice of life serien som kommit ut sen Yuru Camp, det var känslan som jag fick. Får se huruvida följande avsnitt håller upp.

Redigerad oktober 6, 2022 av Raccomunk

[Raccomunk]

Akiba Maid Sensou: Uppdatering efter att ha sett första avsnittet - ge den ett försök! Legendarisk slutscen.

[Sceleris]

Tensei Shitara Ken Deshita (återfödd som svärd): Snubbe blir svärd och börjar "levla"; träffar kattflicka/slav Fran och hjälper henne (och får sig en efterlängtad svärdshållare).

Tramsfantasy sedvanligt svag på karaktäriseringsfronten. Svärdet är psykologiskt platt: människan inuti bryr sig inte om något annat än att döda monster för att få förmågor i ett trist ”träningsmontage”, och om att få en svärdshållare. Fran är lite bättre: hon har ambitioner om att bli stark, försöker göra motstånd mot sina slavdrivare, och skydda en annan slav… men hon är också ett stenansikte som inte får tillräckligt mycket speltid.

Det var ett par sekunder intressant svärdstrid, men det var ungefär det enda. Mediokert, 5/10.

 

Uchi no Shishou wa Shippo ga Nai (mäster har ingen svans): Kring år 1920(?) gästas Ōsaka av en hyssig tanuki som beundrar idén om att lura människor, men hon blir ständigt genomskådad. Efter att ha råkat gå på en rakugoföreställning blir hon imponerad över den kvinnliga berättarens förmåga att få publiken med sig – att ”lura” dem. När föreställningen slutat blir hon jagad av arga människor, men räddas av berättaren (förmodligen en räv), och bestämmer sig för att bli rakugoberättare för att lura människor.

En tanuki i människostad och med en förlorad far för tankarna till Uchōten Kazoku, men detta är desto lättsammare, och överraskande nog verkar övernaturliga tanuki vara allmän kännedom i seriens universum, om än sällsynt. Kanske en okej serie för fans av rakugo och Ōsaka och Taishō-eran, men jag kan inte personligen finna någon motivation att se mer. 5/10.

 

Boku no Hero Academia säsong 6: jag var inte så taggad på krig, men avsnitt 2 hade den där balla kaninhjälten (hon är toppen!), och avsnitt 3 var starkt! 7/10.

 

Koukyuu no Karasu (innerpalatsets kråka): Kinesisk fantasyvärld där en ung man har tagit kejsartronen. Till tronen hör ett kejsargemål som håller hus i ett avsides, mörkt, ensligt palats; hon, "kråkan i innerpalatset" har särskild status för sina krafters skull. Kejsaren ber henne ta reda på sanningen bakom ett hemsökt örhänge, och hon börjar luska lite bland andra palatsens tjänsteflickor, undercover.

Innerpalatspolitiken är lite intressant, på så sätt att det känns som att den faktiskt är utvecklad och har en logik, men i övrigt känns det mest torrt och oengagerande. "Kråkans" detektivarbete påminner mig på gott och ont om Kusuriya no Hitorigoto; gott, för att Kusuriya no Hitorigoto är bra; ont, för att jag bara tänker att jag hellre skulle se en Kusuriya no Hitorigoto-anime. 5/10.

 

Spy x Family: Jag tyckte för min del inte alls att det var något fel med slutet på föregående cours (förutom kanske sexåringen som var stor som en vuxen muskelbyggare)! Det är en serie om att bygga en familj av medlemmar med brokiga bakgrunder, med actionkomiskt 60-talsspioneri som bakgrund, och den gjorde ett bra jobb med att balansera allas perspektiv. (Eller, ja, ganska. Yor är kanske lite underanvänd.) Den har ingen stegrande dramaturgisk kurva, det är sant, men jag tycker att man får räkna med det på denna sortens serie, som ju dessutom är en pågående succé och knappast kommer att skynda sig till fred mellan Westalis och Ostanien.

Denna nya cours börjar bra. Tjusig ny öppningsvinjett, en terroristkomplott, ”Handler” antyder om mörkret i konflikten som vi besparats, och familjen kompletteras med en älskvärd, trött vovve som lyckas locka lite skratt. Mitt största problem är att när ”akten” slutat i mitten av avsnitt 3 så kände jag mig så belåten med avsnittet att jag slog av. Så jag hade nog velat att de komprimerat det till två avsnitt istället (eller dragit ut till tre, men det hade kanske varit för mycket). 7/10, nog.

 

Yuusha Party o Tsuihou Sareta Beast Tamer, Saikyoushu no Nekomimi Shoujo to Deau (odjurstämjare som uteslutits från hjältesällskapet möter en kattörad flicka av den starkaste arten): yūshafantasy: snäll kille i hjältens taskiga sällskap blir utkastad för att han är en svag tämjare, så han blir äventyrare och räddar en sällsynt kattflicka som vill bli tämjd av någon anledning.

”Hjältens sällskap tror att han är svag men han är egentligen ovetande starkast och utan hjältarna är det HAN som kommer att nå framgång och uppleva äventyr och få ett harem!!” är praktiskt taget en egen genre vid det här laget, om än lyckligtvis inom webbromaner och lättromaner, och manga baserad därpå, snarare än anime. De verkar vara gjorda för att tilltala killar med dåligt självförtroende och låg vilja att förbättra sig själva: de drömmer hellre om att ha en dold komplett superförmåga som kommer att göra dem populära. Det bäddar inte för bra berättelser.

Denna är dock inte den värsta. Om något är den för tam. Hjältens sällskap målades upp som elakingar som kastade ut huvudpersonen, men de hade övertygande argument (han var så svag att de behövde lägga energi på att skydda honom), och visst, de hånskrattade åt honom, men det var ändå ganska kraftlöst vad gäller mobbing som ska få tittaren att reagera med rättmätig indignation. Avsnittet lämnar mig inte med avsmak eller något slags negativa känslor (de blandar inte ens in slaveri! Tekniskt sett!), men inte med några positiva heller. Det var bara ett avsnitt som var, tills det inte längre var. 5/10.

 

Shinmai Renkinjutsushi no Tenpo Keiei (nybörjaralkemistens butiksförvaltning): Moéfantasy: flicka blir föräldralös men börjar på barnhemmet studera till alkemist. Hon börjar på alkemiskola och blir lärling till en snäll kvinna. Fem år av ensliga studier senare får hon efter examen hjälp att öppna en egen alkemiaffär ute på vischan, i vad som visar sig vara ett ruckel.

Jag började undra om det var baserat på en Manga Time Kirara-manga, men nej, originalet är en lättroman, och det var faktiskt snäppet fylligare än fluffet i en Kirara-serie, till exempel skumraskaffärerna bakom hennes föräldrars död. Och fanimej om jag inte fann att jag hejade på henne lite i sitt examensprov. Kanske för att hon faktiskt fick jobba hårt.

Men det är ändå fluff, och utan något att lyfta det från 5/10.

 

Shinobi no Ittoki (ninjan Ittoki el. ninjans ögonblick): Högstadiegrabben Ittoki har en fattig men sträng uppväxt; hans ensamstående mor tvingar honom lära sig gymnastik, judo, simning etc., förutom extrastudier. När han äntligen får en flickvän försöker hon mörda honom; han blir räddad av sin mors bekanta, och får förklarat för sig att han är arvtagare till ninjaklanen Iga, som utsätts för anfall av sina konkurrenter i klanen Kōga.

Moderna tiders ninja, alltså, så det är rökbomber och kastknivar blandat med biljakter och optiskt kamouflage som i Ghost in the Shell. Tonen och produktionen passar för en actionkomedi: det är inte för stelt och inte för flamsigt, och stilen detaljerad och attraktiv på ett sånt där generiskt "modern anime"-vis. Det ligger på nivå "hyfsat!".

Men jag är inte såld. Dels på den här dumma idén om att de ska uppfostra grabben till en ninja utan att han vet om det. Varför har han inte fått veta det förrän nu? Andra barn, som övervakaren (en annan tjej) som hans klan placerat i hans klass, eller "flickvännen" från Kōga, är uppenbarligen färdigutbildade ninjor. Man får ingen diegetisk (berättelselogisk) förklaring. Och dels är det... jag vet inte, kanske bara småsaker. Som hur huvudpersonens skrikande är jobbigt att lyssna på. Jag tror att jag inte gillar den röstisen.

Vill jag se mer? Egentligen inte, inte för avsnittet i sig. Jag slås inte av en längtan att se om eller hur han väljer att axla sin nya verklighet. Men det är inte omöjligt att det blir bättre. Svag 6/10.

 

Vazzrock the Animation: Pojkbandanime. Två visualkei-band sitter och pratar själlöst om varandra i något slags TV-program. Efteråt har några av dem en dramainspelning, med en snubbe som verkar ha något otalt med en av huvudpersonerna.

Samma gamla skara röstisar. Samma usla sorts musik och sång, om öppningslåten är ett tecken – faktiskt så var det inget mediokert 3DCG-sång-och-dansnummer så som jag väntat mig. Istället var det bara tomt pladder om saker som har absolut noll innebörd. Jag skulle vilja beskriva det som naturalistisk dialog, om det inte vore för att snubbarna känns som kastrerade kartongfigurer. Nästan imponerande tråkigt.

För pojkbandanimefantaster finns det kanske något att hämta, men antidramaturgin sänker det till 4/10.

 

Human Bug Daigaku (människobugghögskolan): En man får dödsstraff för mordet på sin flickvän och hennes älskare, men överlever sin avrättning. Det visar sig att han har en stark nacke och extrem tur: han har överlevt alla möjliga olyckor och sjukdomar. En forskare kallar honom för en ”mänsklig bugg” (jfr. bugg i datorprogram) och antar honom till ”mänsklig bugg-universitetet”, där de undersöker avvikande människor, medan politikerna våndar över vad de ska göra med honom.

Flashanimation, och ganska pratig, men den grundar sig ganska väl, så det blir överraskande intressant när de pratar om dödsstraff. Därtill blir det en intressant konflikt när den dödsdömde (spelad av Tomokazu Sugita) är någorlunda sympatisk samtidigt som serien inte kritiserar dödsstraff. 5/10, kommer att följa.

 

Kage no Jitsuryokusha ni Naritakute! (jag ville vara makten i skuggorna): Mangaversionen (som inte är originalet) började med bara några få sidor med en muskulös Kageno-kun och visade att han trodde att ljuset som han såg kom av hans begynnande magiförmåga, men det var en lastbil. En kort, komisk ton- och isekaistorysättare.

I animeversionens första avsnitt följer man en förmögen, populär skådespelerska i gymnasieåldern som satt upp en mask för att dölja sitt trauma från att ha blivit kidnappad (och våldtagen?), och som stör sig på sin disträa klasskamrat Kageno som inte ens memorerar hennes efternamn. När hon blir kidnappad (för att bli mördad) igen har han följt efter dem och spöar brottslingarna med kofotar, men lämnar fort därefter. Senare minns Kageno hennes namn, men dör i trafikolycka. Slut. (I mörker berättar Kageno om sina ambitioner om att bli ”Makten i skuggorna” och verklighetens begränsningar på dessa möjligheter, men sedan försmak: han hamnade i annan värld och startade en mystisk organisation med en massa snygga brudar i åtsittande dräkter.)

Det var stor skillnad, men jag ogillade det inte! Våldtäktsantydningen var lite onödig, men i övrigt var det ett hyfsat alternativ till en isekaibörjan, en ny lösning på frågan om vad man ska berätta om huvudpersonen i hens tidigare liv, och hur. Vad jag dock blir osäker på är vilken ton animeversionen kommer att ha. Mangaversionen är sisådär 80 % seriös och 20 % skämtsamt dum (på ett sätt inte olikt Overlord när människosjälen i Ainz inte vet vad som pågår men spelar med eller misstolkas som mästerlig). 5/10 kanske.

 

Do It Yourself!!: Tankspridd och sorglös flicka börjar gymnasiet i en närliggande framtid, men inte samma skola som tsundere-flickan i grannhuset, hennes barndomskamrat. Efter att ha fått hjälp med sin cykel av en senpai bekantar hon sig med senpais intresse: att göra saker för egen hand i en värld som blir allt mer automatiserad. (Vi ser leveransdrönare, självkörande bussar, hemmarobotar, och 3D-skrivare i läroplanen). Hon får idén att göra för hand en sådan bänk som hon lekte med grannflickan på som barn, för att komma närmare igen, och går med senpais klubb som (förstås) hotas av nedläggning.

En serie med en lekfull, enkel stil som passar sin huvudperson – och uppenbarligen hjälpsamt för sakuga, sån där fin animation som lyfter scenerna lite högre. Och medan det är ännu en moé-slice-of-life så gillar jag att stilen håller tillbaka moén en aning. Den har också en möjlighet att plocka några extrapoäng om den fortsätter tematiskt; det finns mycket att säga om förlitandet på teknologi och värdet i att tillverka saker och lösa sina egna problem i sin fysiska omgivning.

Egentligen är jag inte särskilt sugen på att se en ”cute girls doing cute things”-serie nu, men jag ska nog fortsätta på denna ett tag. 6/10.

 

Puh, bara… öh, drygt ett dussin kvar.

[Sceleris]

Noumin Kanren no Skill Bakka Agetetara Naze ka Tsuyoku Natta (bara förbättrade förmågorna som lantbrukare och blev på något sätt starkare): Yūshafantasy, men huvudperson är en ödmjuk bonde som råkat bli superduperstark. För att rädda sitt bondliv räddar han prinsessan och kungen från en demonisk komplott och lovar stå till tjänst ibland.

En ganska ful (3DCG-draken i början känns som anime-3DCG från 2001) och töntig serie bestående till 99 % av en nött gimmick, men också harmlös och opretentiös, så jag känner ingen avsky. Snällbetyg: 5/10.

 

Futoku no Guild (omoralens gille): Ytfantasy: Kikuru är en av de väktare vars jobb är att hålla undan livsfarliga monster som kan komma för nära staden, men han kom på att han gått miste om sina tonår, och vill därför sluta sitt jobb och börja på universitet för att leva ungdomligt och träffa tjejer. Han är dock orolig för vad som händer om han slutar, och försöker träna upp väktargillets nybörjare. Tyvärr är de bara inkompetenta flickor som ständigt blir antastade av monstren (som man annars hade förväntat sig skulle skada eller döda dem).

Sexkomedi utan sex; det är monster som nånting-nånting dras till deras ”mana” nånting, alltså utan sexuella känslor bakom, medan tjejröstisarna får öva sina hentai-röster. Det är en burdus serie: fokus görs tydlig med kameravinklar och karaktärsdesign med enorma bröst. Vanligtvis är det inget jag gillar, men vad som räddar den för mig är att medan serien är pervers, så är huvudpersonen det inte. Han går inte alls igång på situationerna, utan reagerar mest med frustration och tsukkomi (även om han också kan erkänna det sexuella i kniporna). Genom honom blir det som att man får en dispens från att känna sig skyldig över att se serien.

Förutom snusk/snuskhumor så rider den mest på sina kawaiikos. Röstisarna känns okej, och animeversionen gör ett godkänt jobb med att förvalta mangaoriginalets designer; det är lite finess som går förlorad, men så blir det ju alltid. Överlag känns produktionen ganska anspråkslös; det är nog stilen, med tjock linjering, som gör det. (Med det sagt: monstren är inte 3DCG! Bakgrundsfigurer i staden är inte 3DCG!)

5/10 säger jag. Jag hade nog varit hårdare om jag inte hade läst mangan.

[Ebhen]

Från början när jag såg höstens utbud så var jag inte taggad alls och tänkte att det här var ju bra, nu slipper jag hetsa och kan plocka upp lite sånt jag legat efter med från tidigare säsonger som varit intressant. Hade egentligen bara tänkt att jag skulle se Spionfamiljen och DYI som ev. kunde vara något att ha.  
Spionfamiljen kan jag inte motstå, det är nog årets serie i mitt tycke och ser fram emot den här säsongen. :) DYI har i alla fall börjat bra och känns lite småmysig och sådär simpel underhållning som man kan vilja ha ibland. Lättsamt är inte alltid dåligt. 
Har legat förkyld nu i veckan och började kika lite på Ninjakillen och så här långt så känns den  relativt kul och kan nog kanske vara skoj att följa vidare, men jag instämmer helt i Sceleris kritik om storyns stora plot hole än så länge att han inte har fått veta något om sin bakgrund eller tränats som ninja. Känns väldigt ologiskt ärligt talat och nu ska han gå i en ninjaskola... Kommer antagligen ses som en stor tönt och vara tafatt vilket nog är tanken (vad nu det är för underhållsvärde i det...). 
En annan serie som jag nu också råkade kika lite på är More Than a Married Couple, But Not Lovers. Det känns ju lite krystat med upplägget att nu ska ni  bo ihop och låtsas vara gifta, scannas och poängsättas efter hur ni beter er och ni får inte ta studenten om ni inte får okej på detta... Eeh... *host* ja men precis! Väldigt logiskt och... nä... Än så länge så kan jag ju inte säga att Studio Mother (WTF?) har imponerat. Färgsättningen är skum och som sagt storyn känns krystad än så länge men som sagt, duger just nu när jag mest ligger i soffan under en filt och försöker bli frisk. 

Btw. ska nog snegla lite på Urusei Yatsura och Akiba Maid War bara för att se om det kan vara något. :) 

Två serier minst den här säsongen iaf. som jag kommer se klart räcker nog för min del just nu. Jag laddar om inför vintersäsongen som i mina ögon ser betydligt mycket mer lovande ut! 😁

[Sceleris]

När jag skriver som jag gör här så blir det lite konstigt, tycker jag. Typ, om vi har en tråd om favoritkonstnärer och Alice skriver ”min favorit är Johannes Vermeer, för att bla bla”, så tycker jag att det blir konstigt om Bob då skriver ”jag gillar Johannes Vermeer” istället för ”jag gillar också Johannes Vermeer”; i det första fallet blir det som att Bob anser sig dra upp Vermeer för första gången i tråden, d.v.s. som att Bob ignorerar Alice, eller, mer drastiskt uttryckt, inte erkänner Alices existens.

Mitt system är att jag för mina anteckningar i .txt-filer på datorn, vilka jag sedan klistrar in här. Men då känns det lite som att jag beter mig som Bob! Jag kan lösa det genom att anpassa min text (t.ex. ta bort sådant som redan sagts, sätta in ”som Alice sa”-referenser), men det orkar jag ofta inte. Men jag vill bara understryka att jag läser vad alla skriver!

 

Fuufu Ijou, Koibito Miman (mer än gifta, mindre än käresta): Gymnasieskola där det ingår i läroplanen att elever ska bo parvis pojkar och flickor för kameraövervakad "äktenskapsträning". En nörd och en gyaru är ett omaka par, men på tjejens uppmaning försöker de samsas för att få bättre betyg och därigenom byta par och komma närmare sina respektive sanna kärlekar: för honom en barndomskompis, för henne en ikemen (vilka givetvis också parats ihop). Genom sin idealäktenskapsteater kommer dock nörden och gyarun närmare varandra på riktigt.

Jag är inte såld på stilen. Den är luftig och pastellfärgad, och bakgrunderna enkla och underlagda med punktmönster. Det är inte en dålig stil, men jag tycker att inte att den passar ändamålet väl. I mina ögon är serien avsedd som en önskedröm-romcom (om man likt huvudpersonen inte kan prata med tjejer så känns nog en sån externt påtvingad samlivssituation som en ideallösning), och den står och faller därför med de scener där hjältinnan framställs gulligt och sensuellt attraktiv – och det undermineras av en lekfull stil.

För ändamålet är hjältinnan... okej. Det är en lite jobbig sort, ”otrevlig gyaru”, men det är ju också det som ska göra det roligt när hon ska ”sättas på plats” (vilket möjliggörs genom att hon också är oerfaren), som när hon vill få poäng genom en kindpuss men stressar och hetsar killen så pass att hon får en på munnen istället. Sådana stunder, samt hennes faktiskt lyckade hustruspel, blir ”belöningar” för tittaren.

Huvudpersonen är mindre viktig, men han är... okej. Han är också en jobbig sort, den underdåniga nörden som stammar och rodnar och skriker till vid all hudkontakt. Men det är ju också det som öppnar för tillväxt, vilket kyssen gav en anvisning om.

Så jag vet inte. Jag har inga höga förväntningar om denna, den känns ganska platt. Figurerna är inte så intressanta – jag minns inte ens deras namn – och den kommer knappast att, säg, granska premissens etiska problem eller hur det blir för homosexuella (vilket de ju faktiskt gjorde i Koi to Uso!). Men den känns ändå okej, och jag kan tänka mig se mer. 5/10.

 

Mushikaburi Hime (prinsessan malhuvud; jfr. ”bokmal”): Adelspastisch om ödmjuka bokälskande adelsdamen Elianna som på kronprins Christophers förslag skenförlovat sig med honom och ägnar sin tid i hans närvaro – han vill stävja sina föräldrars äktenskapsförslag – men efter fyra år börjar hennes (nu 18 år) långsamma vardag att kullkastas: en ung adelsdam har gjort entré på slottet och lockar uppmärksamheten till sig inte bara från kronprinsens anhängare utan även kronprinsen själv, i en serie märkliga händelser. Först nu när skenförlovningen uppenbarligen närmar sig sitt slut börjar hon förstå att hon faktiskt älskar honom.

En lommande berättelse förmodligen bäst för den sorten tittare som gillar att drömma sig bort till en värld och en tid med romantiska prinsar och lyxiga palats och klänningar med vida styvkjolar. Elianna talar och tänker lugnt och försiktigt, och berättelsen går i samma fart i regi och musik. Stilen är komplementärt uddlös: ljus och kontrastsvag. Eliannas hår har till och med extra svag linjering för att påvisa hennes mjuka hjärta. (Elianna är förresten ganska söt med sitt långa fria lockiga hår.)

Om man inte är lika hänförd av premissen så blir det förmodligen ganska tråkigt. Jag har läst en del av mangaversionen, så jag fann dock intresse av att tänka på berättelsens struktur (eftersom jag vet vad som kommer att hända) – slutsats: det är okej utfört. Överlag känns dock serien mest ljummen. 5/10.

[Sceleris]

Akiba Meido Sensou (Akiba-MEIDO-kriget; ordet låter som eng. ”maid”, piga, men betyder ”dödsriket”): År 1999, Akihabaras guldålder. 17-åriga Wahira börjar jobba som inboende på pigkafé, men har en mindre än perfekt första dag. Efter stängning kommer en pengautpressare, och Wahira skickas att leverera ett brev till ett konkurrerande pigkafé; den andra nykomlingen, 35-åriga Ranko, som med sitt stenansikte också haft begränsad framgång, slår följe. Hos konkurrenten visar sig brevet vara en provokation, och beväpnat våld bryter ut, men Ranko genomför en massaker. Bloddränkta tar de sig tillbaka, och nu vill Wahira i hemlighet fly därifrån – men kvinnan som hon just sett mörda tjugo pigor blir hennes rumskamrat.

Jag visste inte vad som väntade, men det var åtminstone inte detta! Jag tänkte mig i värsta fall något som 2019 års Pastel Memories: illa producerad moésmörja med trista nördreferenser. Istället är det en välsmord actionkomedi som slår ihop nördkultur med yakuzakultur och presenterar det med den ton och självallvarlighet som krävs för att det inte bara ska bli en tom gimmick, men med en lätthet som förhindrar att man börjar syna logiken. Resultatet är komisk absurdism som når sin kulmen när den stora actionscenen tar som motiv wotagei, alltså nörddanskoreografi, fast med knivar istället för lysstavar. Pricken över I är att slutlåten är enka. 7/10.

[Klibbnisse]

Roligt nog så tänkte jag efter sommaren, när jag först såg listan över vad som skulle komma den här säsongen, att jag skulle få ett kvartal av lite återtittningar av gamla serier. Det var inte mycket som intresserade mig för en första anblick, och helt ärligt så har jag uppskattat de gamla serierna rätt bra när jag kikat på några igen sedan årsskiftet.

Hur som helst så insåg jag bara igår att jag är dum i huvudet, jag tror jag tittar  på mer nu under hösten än vad jag gjort under både våren och sommaren. I vilket fall, här är en lägesrapport av det jag faktiskt tittar på varje vecka, exkluderat den enda droppade serien hittills.

Utan inbördes ordning:

 

Mer än gifta, men inte älskare // More than a Married Couple, but Not Lovers
Började kolla på denna igår då jag inte hade något mer av de övriga serierna på listan att titta på. Förväntade mig relativt enkelt slice-of-life med en skvätt tvångsgifte men tappade ganska direkt intresset när karaktärerna inte rimmade med mig... trots detta så har serien någon sjuk förmåga att förvränga tiden då det är ytterligare en sån som snabbt går förbi vilket gör det förvånansvärt lätt att se alla de tre hittills utkomna avsnitt på rad.

Visst får vi lite slice-of-life, och visst får vi tvångsgifte. Vi får också väsentligt mer fanservice än vad jag trodde, men framför allt så får vi en genuin gimmick. Först trodde jag att det bara skulle handla om två personer som bodde ihop och på något sätt skulle rodda runt detta, något vi sett tusentals  gånger förut. Istället får vi ett helt hypotetiskt scenario där ALLA i en skola paras ihop mot sin vilja och tvingas bo ihop, tillsammans med ett mycket storebrorsaktigt och godtyckligt poängsystem.

Jag gillar gimmickar, och det här är förvånansvärt underhållande. Man blir ju lite nyfiken på vart det kommer ta vägen.

 

Gör det själv!! // Do It Yourself!!
Detta var en av få serier jag redan sedan tidigare tänkte ge en chans. CGDCT brukar generellt ha rätt bra komedi. Nu tre avsnitt in så saknar jag lite av en handling, vilket jag vet är lite av poängen med serien. Men vi är inte klara med karaktärsintroduktioner trots att vi redan sett en tredjedel av serien. Jag saknar också några konstruktionsrelaterade story arcs. Det enda de byggt hittills är bänken, skylten och nyckelhållaren... ingenting som tog speciellt lång tid. 

I senaste avsnittet så verkar det som att vi åtminstone kommer få se en trädkoja ta form under resterande del av serien, vilket är trevligt. Men i mån av handling är serien ganska tam. Det mesta vi kommer se är troligtvis bara relationen mellan vår huvudperson och hennes barndomsvän.

 

Motorsågsmannen // Chainsaw Man
Normalt sett brukar jag vara måttligt road av den här typen av serier, jag går inte direkt igång på utdraget action. Vilken tur då att motorsågsmannen är relativt OP för stunden, och gör slut på fienderna ganska fort. 

Problemet jag har dock är mer relaterat till att jag inte riktigt köper världen. Vanliga serier som utspelar sig i "vår värld" har redan försprång att de inte behöver sälja in en ny verklighet till oss, men i Motorsågsmannen så har de en hel del övertalande att göra och jag kan lite motvilligt erkänna att jag inte riktigt hänger med på vad de är ute efter. Alltså, jag tror jag fattar vad de är ute efter, men intresset är ändå ganska svalt hos mig.

 

Vita lögner // The Little Lies We All Tell
Skolkomedi ala Asobi Asobase och Joshikousei no Mudazukai för två samtida exempel. Fyra personer som alla har varsin hemlighet som bara är där för komedins skull. Lättsam underhållning, nästan ingen handling alls. Inte den västa varianten av formulan, men helt ok tidsfördriv.

 

KRÄKS x FAMILJ S2// SPY x FAMILY S2
Gillade försa säsongen! Kul upplägg, hemliga roller igen... lite som Vita lögner ovanför, men framförallt en fräsch miljö och extremt höga produktionsvärden.

Mitt största problem med serien är det känns som att den är extremt filler-tung redan nu, serien verkar inte veta om de ska fokusera på vardagslivet i familjen, Loyds spioneri, waku-waku-flickans skolgång eller den övergripande handlingen. Just nu verkar serieskaparna inte riktigt veta hur de skall försöka få allting att fungera tillsammans, istället får vi avsnitt som fokuserar på antingen det ena eller det andra. Även om avsnittet är bra så känns det som att serien i helhet åker över fartgupp mot målet.

 

BOCCHI - ROCKAREN! // BOCCHI THE ROCK!
En oväntad favorit. Visserligen är även jag lite trött på självförverkligande fantasiserier som framställer människor med extremt långtgående fobi för alla sociala situationer som superhjältar så fokuserar Bocchi oväntat nog på hur hennes problem faktiskt hindrat henne från att göra det hon faktiskt gillar, och framställer henne som en person som vill ändra på sig.

Men bortsett från den delen av storyn så har vi en genuint rolig serie om musik och ett litet "riktigt" band som försöker göra ett namn för sig. Mycket underhållande.

Vad jag dessutom väntar på är avslöjandet som huvudrollens hemliga alias som gitarrhjälten på YouTube som i stort sett varenda person verkar känna till och dyrka. Just nu verkar bara en person ha snappat upp på det.

 

Det våras för Akihabara // Akiba Maid War
Förkastade serien fort, tills jag dels noterade att P.A. Works gör den, och dels inte hade något mer att se. Nu i efterhand har det varit lite "Monster of the Week", men det funkar just tack vare hela upplägget. Att i stort sett göra en Yakuza-serie där man bara byter kläder (och i de flesta fall könet) på ganstrarna och deras vardagssysslor men i princip ingenting annat är helt hysteriskt.

När man gick in helt blind för handlingen och en person skjuts till döds på dimmig gata bara någon minut in i första avsnittet får en att ställa frågan i huvudet: "Va fan är det jag kollar på?", och den frågan får aldrig någon riktigt svar, och även nu när vi är fyra avsnitt in frågar jag mig exakt samma sak flera gånger per avsnitt.

Jag noterar även att Cygames är inblandade, och de verkar vara lite överallt nu för tiden. Men de har varit ganska profilerade i "X... men Y!" serier med både Uma Musume Pretty Derby (Hästkapplöning... men idoler!) och Zombie Land Saga (Idoler... men zombies!) 

 

Bergens flickor: Nästa topp (S4) // Encouragement of Climb: Next Summit (S4)
I ärlighetens namn den enda egentliga serien jag planerade att se den här säsongen. Såg första säsongen av en ren tillfällighet på Crunchyroll när letade efter korta treminuters serier att kolla på för att fylla ut dötid på jobbet. Såg sedan andra säsongen, och tredje när den väl kom ut. Stort fan. Tyvärr har serien aldrig riktigt blivit hajpad för allt den är värd, och dessutom hamnar den ständigt i skymundan för andra liknande serier, inte minst Yuru Camp.

Det som den här serien gör så väldigt bra är flera saker:

Dels har vi ett genomgående tema på socialt obekväm tjej som mer eller mindre tvingas "ut ur sitt skal" av en allt mer extrovert kompis (OJ VAD ORIGINELLT!), serien gör dock ett väldigt bra jobb att utforska dynamiken i deras bådas relation, samt i mindre grad även relationen till deras gemensamma bekanta.

Dels har vi själva bergsklättrandet, vilket i den här serien egentligen till större delen handlar om vandring upp för berg mer än klassisk bergsklättring med rep och grejer. Serien försöker ju självklart sälja in intresset hos tittarna, och för en som redan tidigare har pysslat med klättring och vandring kan jag säga att serien absolut gör en sugen att bege sig ut i naturen igen, den förklarar även relativt basic saker och ting kring klättringsprylar, så man kan absolut lära sig något om man vill.

Serien gör också ett bra jobb att inte nödvändigtvis framställa allt som guld och gröna skogar, alla lyckas inte hela tiden, och detta används för att bränslesätta dramat i serien, vilket självklart även vävs in i relationerna mellan huvudpersonerna. Lite det jag klagat på rörande KRÄKS x FAMILJ ovanför som har haft svårigheter att väva ihop serien.

Just nu har vi bara fått fyra avsnitt. Fyra avsnitt som sammanfattat de tidigare tre säsongerna, så den "riktiga fjärde säsongen" har inte direkt börjat om man säger så, så det är svårt att säga något om den. Men om den fortsätter i samma spår som de tidigare kan det bara gå uppåt (för Mt. Fuji!)

Redigerad oktober 29, 2022 av Klibbnisse
Sektioneringsavstånd

[MathJuice]

Chainsaw Man var...Öööhh...Jag vet inte. Såg första, skimmade igenom andra, och sen kände jag ingenting för den. Verkar inte vara min grej helt enkelt. Men jag hoppas att dom håller uppe kvalitén i animationen genom resten av säsongen. Däremot verkar jag ha fallit för charmen i The Eminence in Shadow. Oj, så tossig och med 3 kidnappningar på de fyra första avsnitten. Den är sådär självmedveten om sin tropighet att det blir intressant att följa. Gillar Cids tillbakalutade personlighet och hans besatthet med sitt bakom kulisserna-tema. Sen så har Arknights haft premiär. Verkar intressant, men väntade mig en mer vuxnare röst för the Doctor. Hoppas den inte fallerar lika hårt som Girl's Frontline, men å andra sidan så ligger inte WB bakom Arknights.

[Sceleris]

Bocchi the Rock var en höjdare. Substans och animationsälskande surrealism sällan skådat i en Kirara-serie. Stensäkra rockkonserter och toppgulliga slutvinjetter. Ack... Inför sista avsnittet funderade jag på om det kanske inte var värt 8/10 i slutbetyg, men den hade ett postklimax som kändes väldigt ”…jaha?”, så jag lutar lite åt 7/10 nu. Får sova på saken.

(Red.: Jag har tänkt på saken, och jag tror nog att den bör få 8/10 trots allt.)

Redigerad december 26, 2022 av Sceleris

[Sceleris]

Fūfu Ijō, Koibito Miman: måttligt klyschig, medioker produktion, och något tunn på karaktärsfronten – huvudpersonen Jirō är inte så magnetisk, men särskilt barndomsvännen Shiori känns som inte mer än ett mjäkigt knippe rodnad och falsett – men den vinner mycket med seriens gyaru Akari som visar en charmig öppenhet och sårbarhet i sitt eget kärleksvacklande. Oftast med Akaris hjälp erbjuder serien ett slags sensualitet som romcom-anime (även ecchi-serier!) sällan brukar uppvisa.

Gott och väl 6/10 kan jag tänka mig ge den.

…Gyaru är verkligen bäst, eller hur?

[Ebhen]

4 timmar sedan sa Sceleris:

Fūfu Ijō, Koibito Miman: måttligt klyschig, medioker produktion, och något tunn på karaktärsfronten – huvudpersonen Jirō är inte så magnetisk, men särskilt barndomsvännen Shiori känns som inte mer än ett mjäkigt knippe rodnad och falsett – men den vinner mycket med seriens gyaru Akari som visar en charmig öppenhet och sårbarhet i sitt eget kärleksvacklande. Oftast med Akaris hjälp erbjuder serien ett slags sensualitet som romcom-anime (även ecchi-serier!) sällan brukar uppvisa.

Gott och väl 6/10 kan jag tänka mig ge den.

…Gyaru är verkligen bäst, eller hur?

Jag fastnade i serien jag med och tycker väl den har varit relativt underhållande om man bortser från de vanliga och numera rätt tråkiga clichéerna som man tycker att de borde fattat att skippa vid det här laget.
- MC är dum i huvudet, blir rädd/chockad när en kvinnlig karaktär tar på honom eller liknande, indirect kissing... Seriöst! Är det ff. en grej i Japan eller har bara producenterna inte hängt med i tiden? "Åh nej, nu gjorde jag något som endast jag uppfattar som dumt, hatar hon mig nu???" osv. osv til leda. 

Studion är ny för mig så jag har ingen koll på dem, men de verkar inte ha producerat speciellt mycket hittills. Och de lär inte få så värst mycket mer uppdrag om de inte gör något åt sina färgblinda tecknare... Det är inte helt positivt att det ser lite ut som om de lånat färgestetiken från Dr. Snuggles eller någon 70-talsserie för barn. Sorry, inte min grej. 
Men som du säger Sceleris, Akari är den som räddar serien även om det är lite för mycket fanservice för att vara trovärdigt eller kul i längden. 
Det var iaf. relativt underhållande i brist på bättre. 

Har börjat kolla på Bocchi the Rock nu och än så länge så är den riktigt najs. :D Får se hur det artar sig. Såg nån kommentar om att det var en uppdaterad version av K-On! vilket jag inte helt köper, men jag kan först göra ett säkrare uttalande när jag är klar. K-On! var i grunden lättsammare men samtidigt komplicerad utan att behöva dra in så mycket ångest eller djupare problem. Men som sagt, vi får se när jag är igenom allt. Snygg är den iaf. och humorn finns där redan så det här blir nog en rolig avslutning på året. 

[Sceleris]

6 timmar sedan sa Ebhen:

Jag fastnade i serien jag med och tycker väl den har varit relativt underhållande om man bortser från de vanliga och numera rätt tråkiga clichéerna som man tycker att de borde fattat att skippa vid det här laget.
- MC är dum i huvudet, blir rädd/chockad när en kvinnlig karaktär tar på honom eller liknande, indirect kissing... Seriöst! Är det ff. en grej i Japan eller har bara producenterna inte hängt med i tiden? "Åh nej, nu gjorde jag något som endast jag uppfattar som dumt, hatar hon mig nu???" osv. osv til leda.

Jag ser många av klyschorna lite som ett nödvändigt ont. Typ, hade det ens blivit en story om huvudpersonen varit sinnesstark och proaktiv? Vad för slags story och scener hade vi haft om den där coola killen Tenjin varit huvudperson?

Det är klart, en del känns ju fortfarande frustrerande, typ ”den här tjejen ser på mig med röda kinder och kysser mig, varför!? (…) Tycker hon om mig? …Nää, jag missförstår nog.” — fast å andra sidan, medan det är frustrerande att se för någon som har facit i hand (vi tittare alltså; även om tjejen inte sagt/tänkt ”jag älskar honom” så är vi ju alla bekanta med dessa romantiska komedi-mönster) så är det ju faktiskt annorlunda att vara i den situationen. Dåligt självförtroende och ovana med förhållanden etc. sätter lätt stopp för korrekt tolkning, och Internet är ju fullt av mer och mindre komiska berättelser om snubbar som inte lyckas tolka flörtande.

Så jag tänker mig att vi kanske hade kunnat få något som är närmare Domestic Girlfriend. Figurerna har sex och det är inte slutet på serien, utan par bildas och gör slut, och det är en massa drama och ångest. Det är inte en dålig sorts story, men det är en mycket annorlunda slags serie!

[Sceleris]

Den 2022-10-16 vid 23:24 sa Sceleris:

Koukyuu no Karasu (innerpalatsets kråka): Kinesisk fantasyvärld där en ung man har tagit kejsartronen. Till tronen hör ett kejsargemål som håller hus i ett avsides, mörkt, ensligt palats; hon, "kråkan i innerpalatset" har särskild status för sina krafters skull. Kejsaren ber henne ta reda på sanningen bakom ett hemsökt örhänge, och hon börjar luska lite bland andra palatsens tjänsteflickor, undercover.

Innerpalatspolitiken är lite intressant, på så sätt att det känns som att den faktiskt är utvecklad och har en logik, men i övrigt känns det mest torrt och oengagerande. "Kråkans" detektivarbete påminner mig på gott och ont om Kusuriya no Hitorigoto; gott, för att Kusuriya no Hitorigoto är bra; ont, för att jag bara tänker att jag hellre skulle se en Kusuriya no Hitorigoto-anime. 5/10.

Fan att jag inte nämnde den i @MathJuices bloggkommentarfält, men Kusuriya no Hitorigoto får anime. Detta är en Bra Sak™.