Recension: Code Vein (PC/PS4/Xbox One)

[MathJuice]

Vad är Code Vein?

För så länge sedan som 2009 kom en liten smygsuccé i form av Demon's Souls. Låter bekant? Det borde det göra, för det var föregångaren till Dark Souls, spelet som som skapade Soulslike- trenden och alla memes med "Git Gud". Efter det så kom flera olika spel i genren med olika tagningar på grundkonceptet. Bloodborne visade en mörkare tagning på 1800- talets Viktorianska era medan The Surge handlade om en dystopisk framtid där människoaugmentering och robotar krigade sinsemellan. Sen så lekte Nioh och Sekiro med olika japanska mytologier och samurajer. Namco Bandai, utgivarna bakom Dark Souls, tyckte ändå att det fattades något: vampyrer och anime! Och där är vi nu, helt enkelt...

Story

I en dystopisk framtid är människan nästan helt utrotad och ur dess aska reser sig Revenants: vampyrer som uppstår från människor bärandes en parasit. Självfallet så krävs människoblod för att Revenants ska överleva, för utan blod förvanldas dom till själlösa monster som kallas the Lost. Revenants var en form av vapenexperiment som slogs mot drottningen bakom the Lost. När hon besegrades skapades en kedjereaktion där en tjock dimma nu skär av vad som är kvar av samhället med resten av omvärlden och luften torkar ut ens blodreserver extremt fort om man inte använder en gasmask. Du vaknar upp utan minne av vad som hände innan du dog och en kvinna i vitt vägleder dig till en uttorkad blodkälla, en källa som du av någon oförklarlig anledning kan få att blomstra igen. Som den unika snöflinga i denna uppochnervända värld måste du utforska din unika gåva innan resten av världen dukar under av blodförlust och allt som lämnas kvar är the Lost.

Gameplay

Code Vein är exakt vad du förväntar dig från ett Soulslike: Slå ihjäl fienden utan att ta för mycket stryk från dom, rulla runt och spara din stamina, använd "estus" för att heala dig, vila och uppgradera dig vid "bonfires", plocka upp dina själar var du senast dog etcetera. Utöver temat finns det kanske inte mycket som skiljer sig, men en sak som sticker ut är Blood Code. Principen är att ditt blod väljer ditt öde, vilket översätts till "eftersom du är spelaren och den utvalde kan du nu välja vilken klass du vill spela som". Här kan man välja fritt och byta i farten din specialitet. De tre man startar med är den klassiska hacka-och-slå- krigaren som gillar att vara i ansiktet på motståndaren, supportklassen ranger som gillar snabbare attacker och räckvidden från skjutvapnen och en magikerklass som prioriterar just användandet av formler.  Eftersom du är en vampyr så används självfallet blod i dina formler och har då en mekanik för att kunna återställa lite av det. En "Drain attack" kan utföras genom att helt enkelt attackera en motståndare bakifrån eller hålla i A-knappen på kontrollen och sen slunga iväg en förödande attack med RB (X och R1 på Playstation). Den är väldigt svår att landa och kräver uppladdning dock, så var försiktigt med när du använder den. Du har även tillgång till en AI- partner under spelets gång. Den kan hjälpa dig att slåss och även återuppliva dig om du dör, upp till ett begränsat antal gånger. Detta kan hjälpa nyare spelare i genren lite på traven och inte vara lika bestraffande som andra spel i serien. En effektiv taktik i början är att vara aggressiv mot mindre fiender och att inte springa för mycket. Spara din stamina till de lite större monstrens tunga sving eller om någon anfaller från håll, och försök att komma runt bakifrån när de laddar sina attacker för att enklare ta ner dom. Det finns möjlighet att blocka och även en direktparering, men hittills är det mest effektivt att rulla och helt enkelt undvika att bli träffad.

Likt föregångarna i genren så finns det möjlighet till multiplayer, så jag bjöd in vår lokala Dark Souls- mästare Klona som försökskanin i detta. När man söker efter en partner via Dark Souls så kan man inte bjuda någon direkt utan man måste söka via ett nätverk av alla som söker efter en partner. Ingen lobby, ingen privat inbjudan, utan söka i molnet efter förhoppningsvis din kompis (källa: Klona). Code Vein löste detta genom att du och din partner skriver ett gemensamt lösenord och då kopplas ni två ihop med varandra. Det är dock det enda framsteget när man kör online. När man kör tillsammans kan bara hosten plocka byten och få sina framsteg sparade. Så exempelvis när jag hostade från senaste sparpunkten fram till en boss så var Klona tvungen att göra om den biten i sitt egna spel senare, för den sparades inte för hans genomspel. Sen så blir man automatiskt kickad om du dör som gäst, om hosten dör eller om man besegrar en boss. Lite bakåtsträvande i den kooperativa delen som verkar vara ett dilemma i genren överlag.

I karaktärsskaparen finns det dock gott om möjligheter. Väldigt mycket går att ändra och de mesta kan även ändras under spelets gång. Sen så låser du upp mer kläder och tillbehör ju längre in man kommer.  Man kan göra klassiska animé karaktärer med exempelvis heterokromi och såna där extremt unika ögonbryn som Mugi i K-on har. Det kan dock kännas som mindre urval än man lovats innan man kommer till accessoarerna, där magin händer. Det är där som alla unika tillbehör och hattar kommer i spel. Det är också här som man kan göra så mycket med hårförlängningar. Det slutade med att jag gjorde min egna skruvkorksblondin med många ringlets i håret. Åh så vackert!

Grafik

Namco Bandai spottar ut spel med cellshadad grafik för att maximera animé känslan, och det märks även här. Karaktärsmässigt påminns jag av min tid med Sword Art Online: Fatal Bullet som hade imponerande ansiktsanimation. Code Vein är dock ett Soulslike i en dystopisk framtid, så det är därför lite mer livlöst i färgpaletten. Mycket grått och svart blandat med neonrött för den där vampyreffekten. Animationerna och de unika bossarna och karaktärerna (din egna avatar inräknad) är väl gjorda, men de vanliga packet av lågnivå monster känns väldigt enformigt och att det kommer återanvändas ganska friskt. The Lost ger en vibb av desperation och äckel och speciellt imponerande när de större unika monstren kommer i fas. Miljön är tyvärr ganska tom och grå då man mestadels vandrar runt i grottsystem och stadsruiner utan något grönt eller levande runtomkring sig.

Ljud

Eftersom temat är vampyrer så verkar det som att man automatiskt vill ha med så mycket orglar i sina stycken. Personligen känns det väldigt cheesy, men det finns några effektiva låtar med vanligt piano och stråkar blandat emellan dessa. Sen så är slagsmålsmusiken riktigt pampig när det händer mycket på en och samma gång. De dyker tyvärr inte upp så ofta då du bemöts till större delen av vindens sus genom det sargade landskapet. The Lost påminner lite om hur goblins i Goblin Slayer låter, men med tanke på hur dom ser ut är det kanske förståeligt. Vapnen däremot låter finemang och varje gång man svingar det påminns man om liknande slagsmålsscener från någon shonen- serie. När det stöter mot kött så är det mycket blod och smask i kollisionen. Inte så verklighetstroget, men ändå ett ganska bra ljud att höra när man hackar någon i småslamsor.

 

Sammanfattning

Dark Souls the Animé. Här finns utmaning, fin karaktärsdesign och en bättre story än Twilight. Rekommenderas dock ej för multiplayer. Däremot det bästa som kan sägas är att Klona tycker om det, och om inte det övertygar en så gör nog det faktum att man kan ge sin karaktär skurvkorkar!

Omdöme: Git Gud/10

[avslutat. H.]

Högklassig recension! - Mycket trivsam läsning och bra text. Håller med om att det påminner lite om, ifrån bilder jag observerar, precis som sagts Darksouls the anime. Hoppas det är kul, vet inte om jag själv kommer att spela det!?-  Skulle gärna observera en roande strömning. \(^ o ^)/   

[MathJuice]

Troligen ingen strimm, men en vid är på g.

EDIT: