Anime sommaren 2019

[MathJuice]

[Sceleris]

Kanske bra:

• Dr. Stone: Har bara sett trailern, men upplägget är intressant för en shōnenanime. Lite mystik, spännande annorlunda-men-bekanta miljöer, förmodligen action på nåt sätt.
• Vinland Saga: Mangan är toppen, och jag tänker mig att studion bakom Attack on Titan kan leverera fullgod action.
• Araburu Kisetsu no Otome-domo yo: Den är nog hyfsad. Mari Okadas namn fortsätter växa, så jag skulle vilja se det ur den synpunkten, men jag har typ inte sett några av hennes verk sedan 2012, så jag hoppar nog över den.
• Enen no Shōbōtai: Från tecknaren av Soul Eater, som blev en toppenanime. Fast nu när jag tänker på det så hade det nog till stor del att göra med animeproduktionslaget bakom…
• Accelerator: Den älskvärda antihjälten är en av mina favoriter med Toaru-universumet, fast jag kanske sätter den på is ett tag tills jag hunnit lite längre i mitt Raildex-återbesök.
• Tejina-sempai: Jag vet inte, mangan var liksom läsvärd på nåt sätt.
• Joshikōsei no Mudazukai: Jag tänker mig att det är en crazykomedi. Alltid trevligt med en crazykomedi!

Knappast bra-bra, men kanske kul:

• Uchi no Ko no Tame bla bla: “Usagi Drop fast fantasy” är nog hisspresentationen. Fantasydelen är slentrian, men flickan är gullig.
• Tsūjō Kōgeki bla bla (Do You Like Your Mom): Jag läste ett kapitel av mangaversionen men jag blev inte klok på om det är en isekaiberättelse eller en fast-i-dataspel (som Sword Art Online) eller vad…
• Arifureta bla bla: Lite för mycket edgelord, men det är en isekai-berättelse där huvudpersonen åtminstone inte blir serverad framgång på silverfat.
• Maō-sama Retry: Isekai typ Overlord där huvudpersonen tvingas bli sin skurkaktiga spelkaraktär, fast här är han mer antihjälte än superskurk, och “adopterar” en söt liten flicka.
• Danmachi 2: Jag har en svag punkt för Hestia. Hestia är bästia!
• Dumbbell Nan Kilo Moteru: Det blir nog tröttsam fanservice, men jag gillar träningsnischen.

  Förmodligen dåligt:

• Isekai Cheat Magician: Likt Kenja no Mago som går nu är det en helt karaktärslös isekai-story som drivs på 100 % förnybara plattityder.
• Kawaikereba bla bla: Haremskräp, förmodligen illa tecknat, men, öh, snusk eller nåt.

Ingen aning:

• Cop Craft: Något fångade mitt intresse, kanske titeln som får mig att tänka att det kan vara en buddy cop-anime.
• Katsute Kami Datta Kemono-tachi e (To the Abandoned Sacred Beasts): Titeln, reklambilden och beskrivningen (nånting om monster som får anpassa sig till fredligt vardagsliv) lockar mig.

Kinesiskt:

• Quanzhi Gaoshou: Eh, första var väl okej, jag kan gott se mer av den där snubben pwna n00bz.

[MathJuice]

Gochuumon wa Usagi Desuka?? Sing for You: En tredje säsong för Rabbit House är på g plus denna som bonus. Älskar denna serie så mer är alltid välkommet.

Lord El-Melloi II Sei no Jikenbo; Rail Zeppelin Grace Note: Spinoff på Fate-universumet där lilla Waver Velvet från Fate/Zero nu är vuxen och mer...cynisk? Melankolisk? I alla fall verkar det vara mer som ett deckarmysterium och, OCH, kommer även ha med Luvia Edelfeldt. Förhoppningsvis är den roligare att följa än resten av Fate-universumet som bara är kaos och bråd död.

Tsuujou Kougeki ga Zentai Kougeki de Ni-kai Kougeki no Okaasan wa Suki Desu ka?: Alldeles för lång titel för en isekai där en mamma är en overpowered karaktär i en spelvärd där hon och hennes son är och semestrar, umgås eller jobbar tillsammans. En av få isekais som jag är smått positiv över.

Tejina-senpai: Verkar vara lite mer fanservice-y än vad jag minns mangan för (även om jag inte har hunnit så långt med den). Men är fortfarande hajpad för denna och hoppas den blir bra.

Cop Craft: Isekaipolisserie? Två udda partners i en tuff serie om en värld där en portal till en annan värld öppnats i Stilla Havet. Hajp trailer, vet inte vad det kommer handla om, småpositiv än så länge. Dope soundtrack i trailern.

[Ebhen]

Vinland Saga
Dr. Stone
Karakai Jouzu no Takagi-san 2 
De här är nog de enda jag tänker spana in under sommaren om inget annat ramlar ner framför näsan på mig. Vikingaberättelsen verkar cool, men jag är fortfarande försiktig. De kan ju trasha den som så många andra serier man trott på.  Dr. Stone verkar lite lajbans och lagom lättsmält men vi får väl se.
Och på tal om lättsmält... Den förra omgången Nishikata-bashing var ju rätt kul och lättsam så jag kan nog strötitta vidare på säsong 2. 

Redigerad juni 25, 2019 av Ebhen

[Klona]

Serier jag ska se:

DanMachi säsong 2 ska jag titta på då jag tyckte att första serien var underhållande, spinoffen var inte lika bra men de delarna som handlade om de karaktärerna jag brydde mig om var fortfarande bra.

Vinland saga har jag tänkt att läsa hur länge som helst men när jag såg att det skulle komma en animé så la jag den på hyllan. Jag vet inte så mycket om serien förutom att det är vikingar och att många gillar den och jag hoppas att adaptionen blir bra. I värsta fall får jag helt enkelt läsa mangan istället.

Serier jag kanske ser på:

Enen no Shouboutai har jag läst lite om där brandmänn slåss(?!) mot brand(?). Blir säkert underhållande shounen strider.

Dr Stone har jag också hört ska vara en av de nya shounen-serierna som har blivit ganska populära, troligtvis väljer jag antingen den här eller Enen no Shouboutai men jag kanske får lust att se på båda samtidigt.

Tsuujou Kougeki ga Zentai Kougeki de Ni-kai Kougeki no Okaasan wa Suki Desu ka? har jag endast uppmärksammat på grund av dess namn, vet inte mer än så och det kanske inte behövs?

Tejina-senpai kanske jag tittar på om jag får nog av allt det övernaturliga och för att MathJuice har nämnt den. 

[MathJuice]

Så baserat på en webbmanga angående träning så fick nu Dumbbell Nan Kilo Moteru? sin egna serie. Var inte riktigt intresserad förrän trailern droppade och såg en gyaru huvudkaraktär (stort plus =3) och en stil som liknar Castle Town Dandelion. Så jag provade på den...och nu vill jag inte gå på gymmet längre. =/

En serie om en skoltjej som vill gå ner i vikt och börjar därför gymma, serien är en mix av överdriven komedi med hon som tsukkomi plus att den samtidigt fungerar lite som en träningshjälp med hur man utför en övning och vilka muskler som påverkas. Den var riktigt tråkig och det var något som strök mig fel men vet inte riktigt vad. Kanske var det att hon var den kurvigaste hittills medan andra tjejer var smala som pinnar och det kändes inte riktigt rätt kanske. Men hennes kroppsfett är 35% på 55kg, så vad vet jag. Hon kunde i alla fall sluta med allt småätande men det skulle ändå inte göra serien mer intressant. Inte rolig, inte intressant, vet inte ens om gymfantaster skulle orka med denna heller.

[Sceleris]

Katsute Kami Datta Kemono-tachi e: Allt jag visste om den var att den handlade om “monster i fredstid” och hade en hembiträdeliknande tjej (blå i bilden till vänster) med skarp lugg och skarp blick, den sortens tjej man tänker sig spelas av Chiwa Saitō i sitt Hitagi Senjōgahara-tonläge. Jag tänkte mig en sorts berättelse som handlar om att behöva anpassa sig till en värld som inte längre behöver en.

Med det i bagaget var det en smärre besvikelse.

Handlingen: ett land med en civilisation på 1800-talsnivå brast ut i inbördeskrig, och ena sidan hade en trupp soldater som tog medel som gjorde dem till monster: drakar, varulvar, sjöjungfrur, ödlor etc. Men medlet gör dem till slut också förvildade (och farliga), så de lovar varandra att ta hand om ( = döda) varandra vid behov. Dock blir kaptenen förrådd, så när kriget är slut har han en hämndhistoria att driva igenom, samt måste ta hand om forna soldater som blivit vilda.

Polisonger på en huvudperson är förvisso inte fel, men monsterdesignen är rätt trist, jag känner mig inte särskilt sugen på en sån hämndhistoria, actionscenerna var inget intressanta, och värst av allt: tjejen var inte ens med i första avsnittet!

Betyg: Meh.

Sōnan Desu ka: Fyra gymnasietjejer blir strandade på öde ö: en sporttjej, en finare tjej, en plugghäst, och en överlevare.

Något för moé i framtoningen, så hoppas att det inte blir en ren berättelse om tidsfördriv; överlevnadsaspekten med den något stoiska överlevnadstjejen som ledare är desto mer lockande. Ett format med “sketcher” kretsande kring specifika överlevnadstips och de olika tjejernas reaktioner som skämt är ett okej format.

Betyg: Hmmm~…

Tejina-senpai: En gymnasieetta råkar bli indragen i magiklubben; enda medlem: Tejina-senpai.

OK anpassning av källmaterialet, som dock aldrig varit särskilt starkt komiskt. Mangans styrkor var korthet, Tejinas rodnande, och tämligen oskyldig fanservice; i animation känns fanservicen lite för "på", och även i kortavsnittsformat känns det lite för långt.

Betyg: Hm…

Maō-sama Retry: En MMO(?)-spelutvecklare blir indragen i fantasyvärld i sin spelkaraktärs skepnad (gangsterliknande demonkung), och räddar en utstött flicka.

Stel och ful animation, stel och inkompetent regi/bildmanus (släpig takt i scener och dialog; bildspråk pendlar mellan mediokert och pinsamt; tafflig behandling av musik). Serien verkar vilja vara den ljusa, färgglada, förenklade isekaisorten, typ Tensura, men det känns mer som misslyckat, felriktat barnprogram.

Jag har läst några volymer av mangaversionen, den är ett OK tidsfördriv; jag är lite svag för adoptivförälderberättelser (han blir i princip pappa åt flickan). Mangan har bättre bilder och dialog, skämtsamma bildrutor, mer patetisk och sötare Aku (charadesignen känns överförenklad och utsmetad; bild åt höger). Och, det är inte med i avsnitt 1, men jag ser också på OP/ED att deras design av en viss oldschool-skolvärstinginspirerad figur är grovt under mangans töntcoola motsvarighet.

Betyg: (skämskudde)

Dumbbell Nan Kilo Moteru: Som sagt, gymnasietjejer som gymmar av olika skäl.

Som vardagskomedi med fitnesstema är det ett hyfsat hantverk; det är klart, det är ju inte roligt, men det är det ju nästan aldrig. Det hade gärna fått vara bättre i fitnesspropagandaaspekten, t.ex. med mindre tonvikt på det trötta skämtet “styrketräna = bli muskelberg” och med lite bättre träningsurval och träningsform; första avsnittet visar halvväga bänkpressning och halvväga knäböj. (Jag började själv på gym i höstas så nu måste jag alltid leka expert.)

Debutanten Ai Fairouz är toppen som Hibiki (huvudpersonen, gyarutjejen), hon låter som en rutinerad röstis. Intressant person, f.ö.; jag såg ett par reklamgrejer på Youtube där Fairouz gymmar med nån bodybuilderkomiker och tyckte att hon såg annorlunda ut – och hade ett annorlunda namn. På hennes agenturs sajt står det att hon kan tala arabiska med egyptisk dialekt (samt att hon kan growla!), så jag gissar på att hon har egyptisk pappa. Lite ovanligt för animehuvudroller!

Betyg: två hantlar av fem möjliga.

Kanata no Astra: Framtiden. Ett slumpmässigt ihopsatt gäng gymnasieelever har valts till ett rymdläger: de ska klara sig 5 dagar utan vuxna på en planet 4 timmar bort (i överljushastighet) – men en mystisk sfär transporterar dem tre månader bort, lyckligtvis nära ett övergivet rymdskepp. Utan att kunna räkna med räddning måste de hålla ihop trots sina olikheter för att överleva och ta sig hem.

I mångt och mycket som Mujin Wakusei Survive fast med mer finslipad produktion och en gnutta vuxnare ton; den sortens serie som har stor potential för karaktärsutveckling genom att hela serien är en lång serie knipor och karaktärsgalleriet har varierade problem/karaktärsbrister.

Betyg: helt okej!

Joshikōsei no Mudazukai: Nyblivna gymnasietjejer, med Baka (som vill bli omtyckt av killar) i spetsen.

Jag hade hoppats på en lite mer knäpp framtoning, typ Danshi Kōkōsei no Nichijō eller Chio-chan no Tsūgakurō. Det här är mer slice-of-life-känsla men med figurer som är lite åt det småknäppa hållet. Tonen är väldigt pratig (särskilt Baka, så det är tur att hon har en röstis som äger sin roll) och ett par småroliga skämt, men det är ingen komedihit.

Betyg: (axelryckning)

Dr. Stone: Muskelhjärnan Taiju ska just med sin vetenskapskompis Senkūs stöd bekänna sin kärlek till tjejkompisen Yuzuriha, när alla människor i hela världen förvandlas till sten. Efter 3700 år blir Taiju levande igen och finner att Senkū redan blivit det. Tillsammans tänker de rädda de förstenade som de kan, och återskapa civilisationen, med vetenskapens hjälp.

Kanske lite fånig shōnenfrisyr på Senkū (och han har lite fånig attityd), men cool story väl utförd.

Betyg: fyra Shōnen Jump-pirater av fem möjliga.

[Sceleris]

Den 2019-07-06 vid 22:20 sa MathJuice:

Men hennes kroppsfett är 35% på 55kg

Det där var lite lustigt, förresten. Matar man in hennes data i en kroppsfettkalkylator (jag drog till med 32 cm halsomkrets) så borde hon ligga på närmare 20 %. Jag hittade en bild på en kvinna här, bild 4 i bildkarusellen (en före-och-efter-bild med vikter i övre vänstra hörnet); kvinnan på bilden är 162,5 cm lång (Hibiki: 160), 54 kg (Hibiki: 55,4), 67 cm midjemått (Hibiki: 65), 90 cm höftmått (Hibiki: 88), och hon ser ju inte pösig ut för fem öre.

Hon är väl förvisso en 34-årig amerikan och inte en ~16-årig japan, men det borde väl inte skilja 15 procentenheter?

(Hon andra tjejen Akemi ska ligga på 16 %, men kalkylatorn får det till 11 %, på gränsen till farligt lågt.)

[MathJuice]

Lite lustigt också att de andra är smalare och redan i viss mån vältränade, så kommer hon med sina större oppais och ska jämföras med dom. Visst, det skadar aldrig med lite träning (och kanske om hon snaskade lite mindre) men per min definition är hon inte tjock per se. Lite samma sak med Galko-chan som var riktigt kurvig och "stor" i jämförelse med hennes andra klasskamrater.

[MathJuice]

Lord El-Melloi II Sei no Jikenbo- Rail Zeppelin Grace Note: Tio år efter kriget om den heliga Graalen i Fate/Zero har Waver Velvet återvänt till London och Klocktornet, den kraftfulla organisationen för trollkarlar. Efter olika omständigheter har han nu tagit över sin förra mentors gamla magikurs och även (för tillfället) hans titel Lord El-Melloi. Han spelar nu det politiska spelet inom Klocktornets organisation samtidigt som han verkar åta sig fall likt en detektiv. En annorlunda vinkel inom Fate-universumet, och ett riktigt tacksamt ett för den delen med tanke på hur besviken jag varit med seriens riktning. Stay Night, Zero, Apocrypha och till viss del Kaleid Liner har varit riktigt underhållande men resten av universumet har i min mening blivit för stora för sina skor. Den personliga resan som vi följer Waver på är hittills riktigt intressant och är ett väl behövt avbrott från all bråd död, översmarta intriger och yta-över-substans som de senaste serierna försökt sälja en på. Vem tyckte att man behövde tre filmer för den sista routen?

Cop Craft: En portal mot en annan värld öppnar sig ute i Stilla havet som leder till fantasyvarelsers hemvärld. Nu lever vissa immigranter bland oss dödliga i staden San Teresa. I och med dessa nya "möjligheter" har även brottsligheten ökat med droger, smuggling och prostitution. Vi följer den hårdkokta polisen Kei Matoba som förlorar sin partner i ett tillslag som gick fel. Han tilldelas nu en ny partner, som råkar vara från den andra världen - riddaren Tirana. En buddy cop film där två olika personligheter blir partners och självfallet avskyr de varandra. Inget nytt koncept, men "isekai"-elementet ger en intressant vibb. Hårdkokt rätt igenom utan att för den delen tappa charm eller vara överbrutal. Riktigt intressant, kommer följa denna noggrant.

Tejina-senpai: En senpai som är ensam i sin magiklubb och misslyckas med alla trolleritrick får besök och lite (bönad) hjälp från sin kouhai, eller "assistent". Följer mangaformatet ganska rakt av med korta sekvenser i varje avsnitt. Var ett tag sen som jag läste dock och av det minns jag mer att hon misslyckades p.g.a. att hon hade någon form av scenskräck och kunde bara utföra dessa om assistenten hjälpte till under repetitionerna. Hon verkar också vara mera...påstridig och livlig än vad jag hade föreställt mig. Sen så känns det som att den är mera lewd än vad jag hade förväntat mig. Dock så är den ganska rolig och skön i sitt utförande samt att animationen är bra.

[Ebhen]

Är det nån som kollar vidare på nya versionen av Fruit Basket och Carol & Tuesday? Jag mindes inte så mycket av Fruits Basket så det var kul att se om den i en ny tappning, men det verkar inte ha blivit så stora ändringar vad jag kan se förutom att allt är snyggare. Har inte läst mangan heller så jag kan inte jämföra där heller. 

C&T är en klart skön och laid back serie med trevlig musik som är svår att släppa trots att det faktiskt inte händer direkt mycket. :) Väldigt snyggt gjord och det känns som om de lagt en del energi på den. Första säsongen var intressant om än inte fantastisk. Jag är lätt allergisk mot Idol-program och alla dess avarter men det här var ju hanterbart iaf. Jag säger bara "Mermaid Sisters"! 🤣 Får se om det kan bli nån vettigare och djupare story nu i andra säsongen men än så länge så känns det ganska lättsmält iaf. och man kan ana lite vad för möjliga plot-trådar som kommer att utvecklas vidare... Tuesdays familjerelation kontra moderns karriärambitioner. Vidare "kamp" med Angela om lyssnarna (varför nu man inte kan samsas?, det finns nog lyssnare åt alla). 

[MathJuice]

Början av Fruits Basket är då 1 till 1 nästan.

Vissa minnesluckor finns, men det är vissa subtila ändringar som kanske leder till en annorlunda riktning mot slutet. Den fräscha stilen hjälper till en del också.

[Sceleris]

• Kanata no Astra avsnitt 2 var bra i isolation, men det var ett karaktärsutvecklingsavsnitt, så det känns som att det kom alldeles för tidigt i serien; man vill ju att de ska växa, inte bara vara med om växtspurter.
• Arifureta Shokugyō de Sekai Saikyō: Totalt bottennapp. Övermörk bild; töntig monsterdesign; otydligt upplägg där de hoppar fram och tillbaka på ett klumpigt, onödigt sätt och skippar exposition; klumpigt regisserad och berättad med fula extrema närbilder och stela bilder och klumpigt röstarbete. Jag gillade dock bakgrundsmusiken, hyfsat arrangerad orkestral grej med några go'a pukor – sen började nån fjantig trumpetmusik.
• Katsute Kami Datta Kemono-tachi e avsnitt 2: Okej, jag börjar faktiskt komma in i den. Avsnittet ger Schaalas backstory utan att det blir för melodramatiskt där det spelar som mest roll, och avsnittet lyckas förmedla den där idén om att tragiskt/sorgset utföra sin plikt.
• En’en no Shōbōtai: Jag gillade Soul Eater när det begav sig, men det var – trodde jag då och tror jag fortfarande – mer animeproducenternas förtjänst än vad det var originalmangatecknarens, så jag hade dämpade förväntningar om denna. Men denna anime om brandmän som bekämpar elddemoner var faktiskt riktigt bra! Teckningarna är skarpa och detaljerade, animationen är dynamisk och de viktiga handtecknade eldeffekterna toppen, miljöerna underhållande och välmålade, berättelsen välstrukturerad och väl taktsatt, och layouterna snygga. Den har snygga subjektiva minnesscener i friare stil med vilda färger och lösa linjer, och ytterligare slutvinjetten som berättar en karaktärs backstory är i en tredje attraktiv stil. Berättelsen är funktionellt shōnen om en sympatiskt missförstådd ungdom, driven av viljan att upprätthålla ett löfte och att finna en sanning, och hans nya grupptillhörighet, och förstås den traditionella kampen mot monster. Toppklass!

Åsså har jag kommentarer om Dumbbell Nan Kilo Moteru avsnitt 2-3:

• Det är bra att de tar upp och motsäger idén om att styrketräning skulle göra dig till ett muskelberg (även om serien själv har som huvudskämt att “styrketräning medför muskelberg”). Du kan nog bli hyfsat vältränad inom ett par år, men muskelberg blir du endast med en jävla massa arbete under en lång tid, och den processen kan du avbryta när du vill.
• De avfärdar marklyft (“deadlift”) som farligt för nybörjare, men en nybörjare som börjar med låga vikter och fokuserar på korrekt form har absolut inget att frukta, tvärtom brukar det ses som en grundövning för en fundamental rörelse . Vill man så kan man närma sig marklyftet bit för bit, t.ex. genom att börja med kroppsvikt, gå över till kettlebellvikter, gå över till upphöjda marklyft och arbeta sig ner mot marken.
• De nämner idén om att det är bäst att äta protein inom 30 minuter efter träning, men det är en myt, eller åtminstone en klar överdrift.
• Hibikis kompis har enligt avsnittet 12 % kroppsfett, men enligt kroppsfettkalkylatorn under 10 %, vilket räknas som farligt lågt. Lärarinnan bör på samma sätt ligga på 15 %, inte 28 %.
• Hibiki vill komma i form till sommaren. Jag tycker att det känns som att avsnittet utspelar sig nära början av skolåret, så kanske början av maj. Det ger ungefär 80 dagar till sommarlovet börjar, men säg 90. Om hon då väger c:a 55½ kg med kroppsfett 35 % och är villig att nöja sig med 20 % (hon ville se ut som Akemi som låg på 16 %, men en kvinna på 20 % är vältränad) så innebär det att hon vill bli av med 10½ kg fett. För att bli av med kroppsmassa krävs ett kaloriunderskott, och på 90 dagar måste hon förbränna 66 000-87 000 kcal utöver sin vanliga dagsförbrukning, eller ett dagligt underskott på runt 700-1000 kcal. Det blir hårt när hennes basalmetabolism bara är på 1400 kcal/dag! Hon får ju inte skära ner på maten så mycket att hon inte får i sig de nödvändiga näringsämnena i tillräckliga mängder, så om vi säger att hon ser till att äta bara 1200 kcal (minst 80 g protein, minst 40 g fett, max 130 g kolhydrater – samt grönsaker och sånt, förstås) och sen jogga 11 kilometer varje dag så förbränner hon 800 kcal/dag. Lägg till lättare styrketräning på det (kaloriförbrukning vid styrketräning är försumbar, men hjälper så att muskelmassan besparas mer), samt tillräckliga mängder sömn (tonåringar behöver 8-10 timmar/natt), så kan hon faktiskt komma skapligt nära målprocenten – fast det rimliga är förstås att träna och anpassa sin kropp under längre tid.
• Hibiki hoppar över frukost och äter för mycket vid lunch. Detta är ett problem, men det har inte att göra med insulinresponsen, utan bara att hon äter för mycket. För många kalorier. Just Hibiki behöver äta minst 80 gram protein och minst (för hormonbalans) 40 gram fett och sen resten kolhydrater som hon vill, men om hon gör det under 1 måltid/dygn eller 10 måltider/dygn spelar ingen roll. Inte för kroppsbyggare heller – men många måltider/dygn kan hjälpa mot överdriven mätthet om man tänker äta väldigt mycket, och få måltider/dygn kan hjälpa mot känslan att inte få i sig tillräckligt om man tänker äta väldigt lite.
• Fuskdagen är en psykologisk hjälp, inte en fysiologisk. Kroppen kan gå in i ett “sparläge” vid längre tids kaloriunderskott, men det är väldigt begränsat med en enbart försumbar påverkan på viktnedgången. Men om en fuskdag är något man behöver ibland för att kunna hålla sig till sin diet under en längre tid så är det ju användbart. Det är dock ingen ursäkt för att äta 3 familjepizzor och 4 liter glass och 1 kg godis.
• I avsnitt 3 visar de militärpressövningen, men instruktionerna var inte helt rätt: man ska låsa armbågen vid toppen av övningen, och de illustrerar skivstångens bana som böjd; i verkligheten ska skivstångens bana gå rakt upp och ner, vilket innebär att kroppen kommer att behöva skifta lite fram och tillbaka för att den ska ta sig förbi ansiktet och för att man ska kunna hålla balansen.

[Klona]

Vinland Saga: Jag har hittills sett 4 avsnitt och även om den har rört sig ganska långsamt framåt så tycker jag att den är riktigt bra. Jag tycker den prickar rätt med en lite glorifierad bild av hur vikingar levde. Inte hur de levde men i striderna, i typisk animé-anda så kan de riktigt bra och starka krigarna slå folk så hårt att de flyger upp ett par meter upp i luften. Inget jag alls stör mig på då de sätter nivån på ett bra sätt. Jag hade inte heller stört mig på om vissa krigare skulle få någon förmåga av de nordiska gudarna när det behövs, nu tror jag inte att det händer av de avsnitten jag har sett men ändå.

Serien börjar att vi får följa Thors vid ett sjöslag, efter att ha dräpt ett par män hamnar han i vattnet och släpper sitt svärd och simmar till land under vatten. Efter det blir det ett tidshopp på några år och han har en fru, dotter och en son. Han verkar inte längre vara en krigare utan ser ut som en man som har levt ett liv på slagfältet men som inte längre vill döda. Hans son Thorfinn är troligtvis personen som jag har sett på omslagen på mangan. Skillnaden på han på omslaget och när vi får se honom första gången är som natt och dag, han är visserligen äldre på omslaget men den största skillnaden är hans ansikte/uttryck. Första gången ser han ut som vilken 5-8 åring som helst som leker större delen av dagen medan han på mangan ser ut som en man som är helt tom och som har levt ett hårt liv. Jag blev direkt intresserad av att få reda på den orsak som ändrar honom så, troligtvis kommer han inte ha en lätt uppväxt.

Öppningstemat är läckert och får mig lika hypad inför varje avsnitt och det är något jag tycker att Wit studio lyckas med till många av de serier jag har sett från dem. En av de bästa serierna jag följer än så länge den här säsongen och då tycker jag ändå att många av serierna jag följer är bra också. Ni som läst mangan hur väl tycker ni att den följer originalet.

Dungeon ni Deai wo Motomeru no wa Machigatteiru Darou ka II: Har jag sett fram emot då jag tyckte att första säsongen var underhållande men det som förvånade mig var att jag hade glömt bort många sidokaraktärer och då tittade jag ändå på avsnittet som sändes innan andra säsongen för att fräscha upp mitt minne. Aja det gick ändå ganska snabbt att komma ihåg vart man hade sett dem och vilka som hörde till vilken familj. Den tog fart ganska snabbt genom att det blev en strid mellan Hestias familj och Apollos, tydligen tycker inte andra om att Bell har blivit stark under så kort tid. Hittills har de inte varit i grottan men jag antar att det kommer, inte för att grottan i sig är jättespännande men den hör ändå till serien. Det ska bli intressant att se hur den fortskrider och om det någon gång blir något mellan Bell och Ais.

Redigerad augusti 13, 2019 av Klona

[MathJuice]

Så droppade Cop Craft och bingade Shield Hero istället. Bra att jag inte skippade den, men denna säsong så provade jag på att lägga till Fire Force.

En serie där "fight fire with fire" och "allting ändrades när eldnationen anföll" får en helt ny mening...eller en nygammal en kanske där folk helt plötsligt spontanantänder och blir fire elementals som går bärsärkagång. Istället för den vanliga brandkåren har man nu brandsoldater som mestadels består av "pyrokinetiker", eller folk som kan manipulera eld i olika former. Som flera påpekat så är det bra action och ett svängigt intro. Inte för mycket shounen för att avskräcka mig från att se den så det är ett plus. Stilen är också riktigt cool, men av någon anledning så påminner den lite om Soul Eater av någon anledning. Kanske bara är för att huvudprotagonisten har ett litet udda leende.

[Sceleris]

Den 2019-09-05 vid 15:43 sa MathJuice:

Stilen är också riktigt cool, men av någon anledning så påminner den lite om Soul Eater av någon anledning.

(not sure if joking)

[Volbla]

Det enda jag såg den här säsongen var Hur mycket lyfteru!? Jag gillade den

Det är inte en serie med någon vidare substans alls. Författaren försöker ge huvudpersonen en gnutta personlighet genom att göra henne och hennes bästis till filmnördar, men det är allt. Jag blev fångad av serien bara för att 1: jag är måttligt intresserad av styrketräning, och 2: tjejerna är söta och mysiga. Dessutom halvnakna i demonstrationerna av nya träningsmoment. Det är viktigt!

Min största förhoppning, liksom med många andra vardagsserier, var att Hibiki faktiskt skulle få en pojkvän och de gjorde lite saker tillsammans. I den här serien var det t o m hela poängen från första början! Men det hände förstås inte. Det var bara ett avsnitt jag tyckte hade någon narrativ tillfredställelse, och det var avsnitt 6. Inte för att Hibiki faktiskt lyckades gå ner i vikt, utan för att hon hade blivit mycket starkare. Annorlunda framgång än den man letade efter är trevligt.