Anime våren 2019

[Sceleris]

Det våras för animefansen!

[Sceleris]

Scellans intressepilar:

• One Punch Man 2 är en självklarhet, men jag räds också, då det är ett helt annat gäng bakom; t.ex. föregående regissör blev upptagen med Boogiepop. Fast det är mest att jag är orolig över att det inte blir en sån otrolig animationskavalkad som första serien var, det blir nog ändå en bra actionkomedi.
• Isekai Quartet är jag nog inte särskilt taggad över, men det känns ju lite som en sån där fånig 80-tals-crossover-OVA.
• Fruits Basket var en bra, fin anime, och en ännu bättre och finare manga. Det blir spännande att se animerade för första gången några av de mest minnesvärda och känslomässiga delarna.
• Kenja no Mago (De vises barnbarn) är ett genomsnittsligt isekai-äventyr om en snubbe som går omkring och överraskar alla hela tiden. Duger nog till lite slötittande.
• Kimetsu no Yaiba (Demonförgörarsvärdet) gillade jag skarpt som manga för ett par år sen: intressant tidsperiod (1920-talet, om jag minns rätt), sympatisk huvudperson med stor börda, blandat karaktärsgalleri, hyfsad action som kan vara något att kolla in med Ufotable-flärd.
• Bokutachi wa Benkyō ga Dekinai (Vi kan inte plugga), eller Bokuben, bygger på en manga av en assistent till snubben som gjorde Nisekoi, och han använder allt han har lärt sig. Animeversionen får nog inte Shaft-behandlingen som Nisekoi-animeserien fick, men om man vill se rodnande flickor och trösterikt krystade romcom-knipor så kan det rekommenderas.
• Nande Koko ni Sensei ga (Vad gör fröken här) kan vara ett alternativ om Bokuben (se ovan) är för pur. Det är mer… erotiska knipor i denna.
• Carole & Tuesday är senaste från Shin'ichirō “Cowboy Bebop” Watanabe, eller kanske det är från Shin'ichirō “Zankyō no Terror” Watanabe? Eller kanske till och med från Shin'ichirō “Space Dandy” Watanabe?
• Hitoribocchi no 〇〇 Seikatsu (Ett ensligt ██-liv), från skaparen av Mitsuboshi Colors som också fick anime, skulle jag nog beskriva som “Watamote fast gulligt”. Den är go'. Man blir glad.
• Sewayaki Kitsune no Senko-san (Ompysslande räven Senko) ser jag som en god representant av en genre som kommit stort på senare år: berättelser om kontorsarbetare som får avslappning och ro; det verkar vara en stor del japanska läsare och tittare som känner sig sönderarbetade av hårda, långa arbetsdagar på kontor, så de vill inte drömma sig bort på äventyr där de får guld och romantik – istället drömmer de om att få en lång ostörd nattsömn och ett lagat mål mat när de kommer hem. I denna anime är det en kontorsarbetare som får en söt rävflicka, 800-fast-ser-ut-som-8, som tar hand om honom och låter honom fluffa sin svans. Fluff fluff.
• Sarazanmai är den nya från Kunihiko Ikuhara, mannen bakom Utena, Penguindrum och Yurikuma Arashi, bra serier med ~djup~ och 🌟stil🌟. Kan vi tillsammans lista ut vad serien handlar om?
• Kono Yo no Hate de Koi wo Utau Shōjo YU-NO (YU-NO: Flickan som mässar kärlek vid världens ände) ska vara en av de absolut bästa visualromanerna någonsin. Hoppas att animeversionen då gör den rättvisa.
• 7 Seeds är en fenomenal shōjo-scifi-manga om olika grupper av överlevare, med spännande öden och känslomässiga berättelser. Gonzo har tyvärr inte varit en fenomenal animestudio. Jag hoppas att Netflix-pengarna haft en positiv påverkan.
• Bean Bandit bygger på en rekommendationsvärd underbart dum actionkortfilm från 30 år sedan, om den supertuffa chauffören Bean Bandit och hans partner Rally Vincent. Hoppas att den fungerar 2019.

[MathJuice]

One Punch Man 2: Ett måste. Kommer nog vara den roligaste serien denna säsong oavsett vilken riktning storyn tar.

Isekai Quartet: Har bara sett Tanya the Evil och dess spinoff som var i denna stil, men kommer nog vara passivt positiv mot denna. Även om jag inte sett de andra tre så är det svårt att inte vara lite insatta i dom.

Fruits Basket: Någon form av remake av förra serien eller kanske rent av en mer rakare adaption av mangan? Förhandstitten ser lovande ut, och den kommer nog få mig att gråta förhoppningsvis. En fin serie som alla borde se.

World Witches Series 501-butai Hasshin Shimasu!: Slice of life spinoff från Strike Witches, synopsis och annan info påminner om Maidens in the Sky-mangan. Troligtvis inte samma typ av animation eller samma anda som originalen då Road to Berlin är i produktionsröret. Mera Strike Witches är alltid bra, så länge man inte gör om första OVA:n.

Cinderella Girls Gekijou - Climax Season: Mera Cinderella Girls Theater helt enkelt.

Girls und Panzer Daz Finale 2: Drygt ett år (eventuellt lite längre) sen del 1. Det är Girls und Panzer och det är bra Girls und Panzer, men kommer nog lida av samma problem som Hellsing Ultimate med år mellan varje del. Suck...

Hibike Euphonium Movie 3 - Chikai no Finale: Vad jag har förstått så fanns det två filmer som sammanfattade säsongerna plus en fristående film, Liz to Aoi Tori, om Nozomi och Mizore. Så nu handlar det om nästa skolår och...sista avsnittet?

Spoiler

Kommer Kumiko få Asuka till slut och ger Reina upp på Taki-sensei?

Kyochuu Rettou: Ett speciellt fall både inom handling men främst produktionsmässigt då OVA:n ska promota mangan och dess crowdfunding för en serie. Kommer berätta mer om denna i kommande podcast så missa inte det! 

[Sceleris]

11 timmar sedan sa MathJuice:

Isekai Quartet: Har bara sett Tanya the Evil och dess spinoff som var i denna stil, men kommer nog vara passivt positiv mot denna. Även om jag inte sett de andra tre så är det svårt att inte vara lite insatta i dom.

Du hade inte sett Overlord? Minns du skrev så här i fjolårets sommartråd, så jag antog det. 😮

Den 2018-07-01 vid 21:22 sa MathJuice:

Free och Overlord är tillbaka, tyvärr gäller det också för One Room. Plus mera Cinderella Girls Gekijou!

Men du skulle gott kunna (prova) se Konosuba, man behöver inte gilla isekai för att gilla den crazykomedin. :3

11 timmar sedan sa MathJuice:

Fruits Basket: Någon form av remake av förra serien eller kanske rent av en mer rakare adaption av mangan? Förhandstitten ser lovande ut, och den kommer nog få mig att gråta förhoppningsvis. En fin serie som alla borde se.

Knappast en remake av förra animeversionen: tydligen hade mangatecknaren stora problem med regissör Akitarō Daichi – kanske hon inte gillade de storyändringar som han genomförde, eller kanske de bara inte drog jämnt –, så hennes villkor för en ny version var ett helt nytt produktionsgäng.

Kanske lika bra det. Daichi har gjort en del jättbra animeserier, det kan ingen ta ifrån honom, men det verkar tyvärr som att han är ganska slemmig, så jag har lite svårt att inte tänka på det nu. (Det kanske inte är Harvey Weinstein-nivå, men otrevligt nog.)

[MathJuice]

6 timmar sedan sa Sceleris:

Du hade inte sett Overlord? Minns du skrev så här i fjolårets sommartråd, så jag antog det.

Nämnde bara det för att jag vet att de finns de som gillar Overlord. Sen så ligger Konosuba uppe i PTW men har inte dragit igång den ännu. Alla memes och korta klipp håller mig underrättad om den ändå. 

[Sceleris]

Nån som sett något de gillar?

Kono Yo no Hate de Koi wo Utau Shōjo YU-NO (YU-NO: Flickan som mässar kärlek vid världens ände) avsnitt 1:

Spoiler

En grabb Takuya som just tappat sin historikerfar får artefakt och brev: "jag är inte död". Anvisning om att gå till traktens mystiska klippformation följer, där han finner en naken alvörad flicka som säger "yu-no", kysser honom och försvinner i tomma intet. Hans fars kollega Ryuzoji och hans adoptivmor Ayumi anländer, och mannen drar vapen och kräver artefaktet som "kan kontrollera tid och rum", men Takuya svimmar i ett mystiskt ljus. Dagen därpå minns inte Ryuzoji och Ayumi vad som hänt.

Förtroendeingivande välproducerat. 90-talserogemusik. Takuya är sexuellt "otrevlig", och överlag respektlös, så inte särskilt sympatisk; det ger honom dock rum att växa. Åtminstone sex (6) tjejer/kvinnor känns genom hur de presenteras som tydliga möjliga relationspartner från spelversionen. Storyn kommer uppenbarligen att handla om parallella verkligheter och resor däremellan, men vill den imponera med sina mysterier så här efter Steins Gate så får den lov att anstränga sig. Mystiken här är inte så mycket finlir, det är en mer traditionell sort, snarare typ "vem är hon?", än Steins Gate:s "vad är det som händer?" och "hur påverkar små ändringar den parallella verkligheten?"; det är delvis på snudd till överförklarande, men ändå inte. Slutfrågan "varför minns de inte?" är självklar, så det blir en ganska svag hook.

Fruits Basket avsnitt 1:

Spoiler

Föräldralösa Tôru bor i tält i skogen för att inte besvära sin släkt, men det är charmige skolkamraten Sōmas och hans kusins land; de erbjuder henne gratis husrum, men när en våldsam grabb Kyō bryter sig in och anfaller Sōma råkar Tōru komma i kroppskontakt med alla tre, och grabbarna förvandlas till djur.

Välproducerat men känns helt underordnat storyn och karaktärerna, med vilket jag menar att presentationen så att säga inte drar till sig någon uppmärksamhet. Tōru är den pigga osjälviska typen, så lätt att tycka om, med ett medlidandeväckande liv.

Midara na Ao-chan wa Benkyō ga Dekinai avsnitt 1:

Ao har avskytt män sedan hon var liten, för att hennes porrförfattare till far fått henne att tro att alla män är sexgalningar, men nu har snygga killen i klassen Kijima blivit kär i henne.

Ser okej ut bortsett från den hiskeliga fadern, en pervers 30 cm lång cartoon-gubbe typ Happosai från Ranma½; serien vill få tittaren att se hans äckliga sextrakasserier som komiska, men det fungerar inte. Det är ett sånt stort minus att det fäller allt annat. Vilket är synd, för det påminner mig lite om ett slags omvänd B-gata H-kei.

Senryū Shōjo avsnitt 1:

Söta Yukishiro är "dålig på att prata", så kommunicerar genom skrivna haiku-dikter. Tillsammans med f.d. ligisten Busujima är hon medlem i litteraturklubben där de skriver dikter.

Svag romantisk komedi, men vem gillar inte att se en missförstådd ligist med hjärta av guld? Grundidén med Yukishiros handikapp känns lite fånig; mer intressant hade varit om det var motiverat med t.ex. en hjärnskada, där hade vi haft något som stack ut!

Joshi Kausei avsnitt 1:

Småsketcher om tre gymnasietjejer.

En serie av snubbar som tänker alldeles för mycket på gymnasietjejer, för snubbar som tänker alldeles för mycket på gymnasietjejer. Höjdpunkten är kanske hur musikanvändningen påminde en gnutta om gammal amerikansk tecknad film, annars är det bara menlöst med ett kryddmått perversion, och gimmicken om att inte ha någon dialog känns bara ännu mer krystad i animeform än i originalmangan. (De har ju faktiskt anlitat röstskådisar att läsa upp de där “åh!”-, “hnnng”-, och “wääh”-ljuden.) Alltså, här känns det mindre som en stilform som i mangan, och mer som att man gör sig till.

Hitoribocchi no Marumaru Seikatsu avsnitt 1:

Superblyga Bocchi börjar högstadiet, men barndomskompisen Kai (på annan skola) sa åt henne att de inte kunde vara kompisar förrän Bocchi blivit vän med hela sin klass; först ut är Nako, som är snällare än hon ser ut.

Högklassig lättsam moékomedi! Bocchi är en kul figur med excentriska tankegångar, växlande toppar och dalar i sitt humör (utan att vara varken jobbigt hyper eller tungt deprimerad), och en expressiv stil i ansikte och kroppsspråk. Hon förkroppsligar väl nervositeten i att lära känna nya människor, och blir älskvärd genom hur hon gör sitt bästa. Avsnittet i sig är just så färgglatt och muntert och snällt som det ska vara, med ett par smilvärda skämt.

Nobunaga-sensei no Osanazuma avsnitt 1:

Oda Nobunaga (28), ättling till medeltida krigsherren Oda Nobunaga, är en ogift lärare som råkar trolla till nutiden sin förfader, Oda Nobunagas fru Kichō (14), nu förvirrad och besluten om att fullfölja sin äktenskapsplikt. (Eller egentligen kanske hon inte är en förfader eftersom hon tydligen aldrig födde Odas barn; Oda fick istället barn genom sina konkubiner.)

Inte komiskt som sådant, men det är hastigt, Kichō pratar gammaldags japanska vilket är lite intressant att höra på, och jag är alltid lite nyfiken på hur fisken reagerar på sin miljö i fisken-på-land-berättelser som denna.

Kimetsu no Yaiba avsnitt 1:

Spoiler

Äldsta sonen Tanjiro bor med sin mor och fem syskon i bergen; efter att ha sålt kol och jobbat i stan återvänder han för att finna sin familj brutalt mördad, utom sin syster, äldsta dottern Nezuko, som nu blivit en vild demon; en demonjägare går till anfall, men Tanjiro skyddar sin syster, och Nezuko skyddar Tanjiro vilket stillar demonjägarens svärd; de får rådet att uppsöka en gamling.

Inte dåligt, men med några brister. Det hade inte varit fel att ge mer tid åt familjen för att bättre ankra berättelsen emotionellt; det blir något för pratigt, de hade kunnat anpassa mer till bildberättande; och Yuki Kajiuras musik blir lite för mycket. (Jag gillar hennes musik, fastän den kan vara ganska “samma gamla”, men det hade kanske varit bättre med något mer inspirerat av tidsepoken.) Men Tanjiro är åtminstone generiskt sympatisk (han väcker en sån sympati som man får ganska automatiskt genom att vara en nice guy i en tragisk situation), och demonjägaren är övermänsklig på ett bra sätt. Det hade varit trevligt om senare actionscener ser ut som i slutvinjetten, för de ser ganska tjusiga ut.

[Sandy Bee]

Fairy Gone: Avsnitt 1

Vet inte hur man döljer en text, så ska inte avslöja något. Kollade nyss första avsnittet och tror verkligen den kan bli en riktig masterpiece. Storyn, tidsepoken och tecknarstilen 😊👌🏻👌🏻

Hur gör man för att dölja text?🤔

[MathJuice]

Ögat ger din en spoilerflik,

Spoiler

Likt denna.

Har dock glömt bort vad snabbkoden var för den. Alternativt kan du ändra bakgrundsfärgen till svart och sedan markera över för en mer oldschool spoiler som denna (till vänster om teckenstorlek).

[Sandy Bee]

Tror det är något fel på min telefon, eller så kanske det tillägget finns på en dator. Ska testa old school style nästa gång 😊 

Tack för hjälpen!🙏🏻🙏🏻

 

[MathJuice]

För mobilen är det nog enklast med kommandot som jag tror var spoilerbracket

följt av en till med ett /spoiler inom [ ] klamrerna, typ

 

lol

något sånt.

@Sceleris kan rätta mig om jag har fel.

EDIT: det var det, (spoiler)(/spoiler) fast med [ ] istället.

On topic, såg första avsnittet av Fruits Basket och det var roligt som bara den. Men sen såg jag en scen där Yuki "knuffade undan en tjej på väg att krama honom" och fick värsta flashbacken. Jag gick tillbaka till originalet och jag hade rätt:

Så när jag jämförde mer scener föll pusslet samman; vi har en form av remaster framför oss.

Det är originalet till en början i alla fall. Det kan ta en annan vändning, speciellt med tanke på hur de knöt ihop säcken i den gamla versionen. Trots detta så ser jag potential i den nya versionen. Som sagt så var den rolig och i samma anda som originalet, så jag är med på hela resan.

[Sceleris]

@Sandy Bee, @MathJuice: en bättre lösning var att helt enkelt lägga till spoilerknappen för alla sidbredder. 🙂

@MathJuice: Oj! Intressant att de lånat bildspråket av Furuba 2001 fastän mangatecknaren avskydde den! (Hon krävde ju helt ny personal och rollbesättning, och jag läste nyligen ett citat: “There are no people involved in the [Furuba 2019] production that will just make selfish decisions about the characters and story and move forward. I'm so relieved...since not everyone is good at that.” Inte så lite passiv-aggressivt! 😅 ) Jag menar, det  är ju uppenbarligen vad de gjort; Yuki och tjejen hade inte svart hud i mangan (fast gångstilen antyddes).

[Sandy Bee]

[spolier] Tusen tack! @MathJuice   @Sceleris [/spoiler]

Wow! Hade inte alls lagt märke till dem detaljerna 😍👌🏻 

Ska sitta jämföra nästa avsnitt och se ifall det finns fler likheter 😊

Såg första avsnittet här om dagen och tycker det ser lovande ut, älskar verkligen tecknarstilen (kallas det så). Hoppas dem håller den till mangan, för den storyn är ju så underbart fin. Någon liten suprise skulle dock vara välkommen 😊 

[MathJuice]

Strike Witches - 501-butai Hasshin Shimasu!: Istället för att slåss mot Neuroi följer vi plutonens strapatser mellan utryckningar. Väldigt annorlunda på alla sätt. Stilen är ändrad så att man kan gå fullt ut med den nya humorvinkeln man försöker uppnå. Humorn i sig är mera riktad mot de som sett serien och känner karaktärerna i 501:a, bara för att få en helt ny spinn i denna. Det funkar, men inget som riktigt sticker ut (plus att man oundvikligen bör ha sett serien i förhand för att ha grundläggande förståelse om vad som sker). Tur att Road to Berlin är på väg.

Hitoribocchi no Marumaru Seikatsu: Hitori vill ha en vän men kan/vet inte hur man blir vän men någon. Riktigt charmig och avslappnande. Jag kan dock inte skaka av mig känslan av att jag sett stilen någonstans men kommer inte på vart...

Bokutachi wa Benkyou ga Dekinai: Skolgenierna Rizu och Fumino är speciellt bra på matte respektive litteraturkunskap. Problemet är att deras favoritämnen är det omvända...och de råkar också vara deras sämsta ämne. Så den hårt jobbande Nariyuki blir deras mentor i ett försök att förbättra deras betyg. Den var riktigt lätt att komma in i och den bara kändes rätt från start. Rolig, ganska lagom tempo, varma färger...den bara pricka rätt helt enkelt.

[Sceleris]

Den 2019-04-12 vid 15:08 sa MathJuice:

Hitoribocchi no Marumaru Seikatsu: Hitori vill ha en vän men kan/vet inte hur man blir vän men någon. Riktigt charmig och avslappnande. Jag kan dock inte skaka av mig känslan av att jag sett stilen någonstans men kommer inte på vart...

Fjolårets Mitsuboshi Colors kanske? Från samma skapare. (Jag blev överraskad när den fick anime; jag trodde att Hitoribocchi skulle komma först. (Men min favorit av tecknaren är Kin no Tamago, den är kul~!))

[MathJuice]

Det var det! Hitoribocchi verkar mer intressantare för mig dock.

[MathJuice]

Isekai Quartet: Verkar bli en mer ambitiös crossover än Avengers Infinity War. Så fort karaktärerna interagerar med varandra så känner man denna sköna känsla av "omigosh, det här händer bara inte". Just nu har det varit minimal kontakt mellan serier, men det lilla som skett hintar om något riktigt roligt.

One Punch Man 2: Fullt ös från start, och jag gillar det. Vi har nu flera intressanta underplots och coola actionscener samtidigt som timingen i humorn är tight. Verkar som att flera har klagat över den nya stilen, men har inte tänkt så mycket på det själv. Det är OPM rakt igenom.

[Klona]

One Punch man 2: Blev besviken när jag såg att det inte var Madhouse som producerade säsong 2 men hittills tycker jag att JC staff gör ett bra jobb. Det är något annorlunda mot den första säsongen men jag kan inte riktigt placera vad det är. Humorn är precis som förra säsongen i toppklass och striderna är snygga. Öppningslåten var jag lite skeptisk till men det var jag till förra öppningslåten också, såhär fyra avsnitt in tycker jag att den passar riktigt bra.

[MathJuice]

Är det bara jag eller käns OPM 2 lite...för mycket? Känns som att man försöker trycka in så mycket fighting, så många monster och hjältar medan huvudkaraktärerna hamnar lite i skymundan. Första säsongen kändes mer kompakt och sansad. Numera är det lite väl mycket slagsmålsscener och en känsla av drama som tappar lite i effekt då det inte finns en koppling till något man är rädd att förlora. Sen så har Saitama slutat stöta på folk av ren slump och det var de mest roliga i första säsongen.

[Sceleris]

Den 2019-05-05 vid 21:18 sa Klona:

One Punch man 2: Blev besviken när jag såg att det inte var Madhouse som producerade säsong 2 men hittills tycker jag att JC staff gör ett bra jobb. Det är något annorlunda mot den första säsongen men jag kan inte riktigt placera vad det är.

Skillnaden i mina ögon: första serien var sådan att den egentligen såg ganska enkel ut i stillbilder: strecken var per standard genomsnittliga – inte ojämna eller tjocka eller tonande – och färgerna låg i enfärgade fält. Exempel:

Bild 1.

Det var förvisso bra, stundvis väldigt invecklade teckningar (se bild 2), men det var ju främst i rörelse som den verkligen briljerade: frenetisk, expressiv (se bild 3) animation. Tyngd, rörelse, animerade bakgrunder, fantastiska effekter. Vad jag fått för mig är att alla seriens stjärnanimatörer i princip kunnat rekryteras av regissören på ett personligt plan, typ för vänskap eller inkrävda gentjänster. Problemet brukar inte vara pengar (jag tror inte att stjärnanimatörer får särskilt mycket mer i lön/arvode), utan snarare att de är fullbokade; det produceras ju väldigt mycket anime.

Bild 2.

Bild 3.

Jag får liksom känslan av att gänget bakom uppföljaren (första seriens regissör var upptagen med Boogiepop Phantom) visste att de inte kunde frammana samma animationsprestation, så de “maskerar” lite med en annan stil och olika effekter.

Den (för mig) mest synliga skillnaden i One Punch Man 2 är färgläggningen. Istället för enhetliga färgområden kör de stenhårt på färggradienter (mjuka övergångar) inom färgområden, som i bild 4. Det hade föregångaren också, men sällan. OPM2 gör det konsekvent.

Bild 4.

Också märkbart är linjerna. Jämför bild 5 och bild 1; OPM2 har mer skissartade, tunna linjer.

Bild 5.

En annan sak som OPM2 gör är att simulera rörelse genom kameraeffekter. Exempelvis skakar de kameran. Det gjorde OPM också, men då för att visa vibrationer och explosioner och fart, men i OPM2  kan de göra det i stunder där inget rör sig. Det känns ibland som att de vill simulera handhållen kamera eller, mer cyniskt, som att de vill få tittaren att inte tänka på att inget rör sig. Andra effekter är suddighet (bild 6) och fartlinjer (bild 7) och andra trick som mindre storslagna animeserier kan dra till. (Den kör till och med “blending” av bilder (bild 8), men om det är med flit är jag inte säker på.)

Bild 6.

Bild 7.

Bild 8.

Därmed inte sagt att OPM2 aldrig ser bra ut, för det kan den visst göra.

Ibland.

[Sceleris]

Den 2019-05-30 vid 15:36 sa MathJuice:

Är det bara jag eller käns OPM 2 lite...för mycket? Känns som att man försöker trycka in så mycket fighting, så många monster och hjältar medan huvudkaraktärerna hamnar lite i skymundan. Första säsongen kändes mer kompakt och sansad. Numera är det lite väl mycket slagsmålsscener och en känsla av drama som tappar lite i effekt då det inte finns en koppling till något man är rädd att förlora. Sen så har Saitama slutat stöta på folk av ren slump och det var de mest roliga i första säsongen.

Jag är nog inte rätt person att svara här, eftersom jag (vad gäller OPM) i första hand är mangaläsare vilket gör att min upplevelse av storyn är mer flytande och utspridd (senaste animeavsnittet täckte material som kom ut februari till maj 2017), men jag tror att det beror lite på hur man ser det.

För liksom, vad är One Punch Man egentligen? Är det främst en skämtserie? Det är fullt med knasiga hjältar och monster och missförståndskomik och repliker typ “jag åt så mycket krabba att jag blev ett krabbmonster”. Är det främst en “rule of cool”-actionserie? Vår hjälte kan bita sönder svärd, slå så hårt att molnen delas över en fjärdedel av planeten, och ta sig från månen genom att hoppa. I mangaversionen känns det också som att formatet i sig är en stor del av “innehållet”; det är inte bara presentation av ett material, utan man skulle nog till och med kunna argumentera att storyn är en “ursäkt” för teckningarna (serien är webbpublicerad, så Murata har experimenterat: olika kapitellängd (från 13 sidor till 140+(!) sidor), varierade publiceringsmellanrum, uppdaterade kapitel, vackert färgade sidor, animationsefterliknande uppslag, faktiskt animerade uppslag, etc.).

Vad gäller drama har jag nog aldrig riktigt känt att det varit en djup del av berättelsen. Det är onekligen där, som när Körkortslösa ryttaren slåss mot Havskungen, men i och med huvudpersonen (han bryr sig inte om hot, så varför ska vi?) framstår det för mig mer som ett upplägg inför en punchline (ha ha) som går ut på att förlösa spänningen på ett fånigt anti-dramatiskt sätt. Om man liknar det med bågskytte är det som att bågen spänns, och spänns, och spänns, och man bara förväntar sig allt mer att pilen ska avlossas (som i vanliga berättelser), men istället så brister strängen, varenda gång, och det är just den (ovanliga) spänningslösningen i sig som är skämtet.

Vare sig det är komedi eller action eller bildkonst eller drama så förekommer förstås tematiska idéer om hjältar och hjältemod och möda och motstånd – och negativa känslor som apati och depression. Vi får se starka superhjältar, småflicksuperhjältar, feta superhjältar, svarta, vita, unga, excentriska, hemlighetsfulla, traditionella hjältar och superhjältar. Hjältemod och bristen därav exemplifieras gång på gång i serien: jämför Körkortslösa ryttaren som står upp mot Havskungen, och King som flyr från maskingud G4. Saitama visar också ett annat hjälteideal: den som utför sina hjältedåd utan uppskattning… men Saitama bryr sig heller inte om något i sin lowkey-depression typ dystymi.

Jag tycker att OPM2 ändå fortsätter ganska väl på i stort sett alla punkter. Saitamas kontaktnät utvidgas (isolation i en ödelagd stad kan ju inte göra hans sinnestillstånd bättre). Hjältemod och feghet exemplifieras. Hjältar sätts i kontrast med den nya karaktären som vill vara en skurk. Coola strider fortsätter: laservapen, telepati, superkampsport, superninjakonster, supermonster. Och den är fortfarande komisk.

Jag kan förvisso förstå att det känns för mycket med alla strider på sistone, men undrar om det inte också är meningen lite; det ska väl vara kaotiskt i och med att Monsterassociationen anfaller överallt samtidigt. Fast det hade nog kunnat göras bättre, kanske lite rappare. Själv känner jag också att kampsportsturneringen tog lite för mycket plats i förhållande till vad den bidrog med: lite Saitama-komik (klumpigt dold identitet) och -psykologi (letar efter något att känna för), lite action, lite hotbildsstegring (trissa upp styrkor och visa monster som står även över det), ett litet utlägg om hjältar (kring Suiryū, stark som en hjälte men utan minsta hjälteådra).

Den biten hade gott kunnat halveras; hela “Boros-sagan” är ju bara tre avsnitt, medan vi redan lagt fem avsnitt på kampsportsturneringen. (Hela “Garō och Monsterassociationen-sagan” i helhet är för övrigt en god halva av hela originalstoryn hittills, och ännu mer av Muratas manga.) Fast samtidigt har det inte varit helt överdrivet, den har egentligen bara varit typ mindre än 50 % av speltiden sedan den började, och fem avsnitt har sänts på fem veckor. Som mangaläsare så varade den i 18 månader, så jag har inte särskilt starka klagomål. 🙂

[Sceleris]

Jag dumpade Shōmetsu Toshi efter fem avsnitt: En incident, “Lost” ödelade drygt tio kvadratkilometer stad och tusentals människor försvann. Enda överlevaren är Yuki, en tonårsflicka som hållits av den mystiska Organisationen, tills det att professionella alltiallon Takuya anlitats för att rädda henne. Med vänner och arbetsgivare får Takuya och Yuki ömsom fly från Organisationens “tamashi” – spöklika attackerare med övernaturliga krafter –, ömsom nysta i Organisationens dödliga konspirationer och mysterier som vad Lost faktiskt var och vad tamashi är; Yuki kan själv frammana en egen tamashi från sitt förflutna.

B- eller C-klassanime: inte ren och total kalkon, men storyn misstar jargong för mysterier; pastellfärgläggningen känns “off”, opassande; 3DCG:n är pinsam; och den tar sig själv på allvar till den grad att det blir torrt och tråkigt trots all mystik och övernaturlighet. Figurerna är avtrubbade karaktärslösa tråkmånsar, så deras öden är ointressanta och actionscenerna oengagerande. Kana Hanazawa som Yuki känns bortkastad; mestadels trist stoisk, ibland med skådespel som känns överlägset serien och därmed opassande.

Mest medryckande är avsnitt 3, där Takuya, Yuki och Takuyas nördvän Geek hamnat i en tidsloop som orsakats av en tamashis kvarlämnade ånger: de ser i det förflutna Geeks favoritidol Yua gräla med sina kamrater i idolgruppen SPR5 som senare försvann i Lost. Inte förrän de förmått Yua att försonas med sina vänner kan de lämna loopen. Det är som plockat ur en trivial idolanime, vilket är just varför det fungerar: det är unga naiva flickor med “ganbaru”-attityd, en klyscha men lätta att stödja, och ångerkänslan är sympatisk; en sån där “om jag bara hade […] innan jag mist chansen”-situation.

[doppler]

Jag är också en aning besviken på  One Punch Man 2, i första hand slagsmålsanimationerna, det är svårt att inte jämföra med säsong 1. Men nog är det skoj och underhållande ändå, jag skrattar gott mest hela tiden. 

En sak som jag reagerar på är ljudläggningen, nästan alla ljudeffekter i slagsmålen ligger nästan längst fram i ljudbilden. Väldigt skarpa och tydliga ljud som tillåts sticka ut på ett sätt jag inte kan minnas att jag hört i anime tidigare (inte för att det säger så mycket). Jag känner att jag måste undersöka detta lite och leta upp några verk som denna ljudläggare varit inblandad i nyligt och jämföra stilen.

[Sceleris]

Den 2019-06-23 vid 23:57 sa doppler:

Jag känner att jag måste undersöka detta lite och leta upp några verk som denna ljudläggare varit inblandad i nyligt och jämföra stilen.

Återkom med rapport, och kom ihåg att man kan bifoga ljudfiler!

dondoko.mp3