Anime våren 2017

[Sceleris]

 

Här på Anime.se så blickar vi ständigt framåt, framåt, framåt! Så varför inte diskutera vårsäsongens typ 16 uppföljarserier?

[Sceleris]

Några kommentarer:

• Jag hoppas på gott av Tsugumomo, serien som kretsar kring föremål som genom flitig användning fått själar och antar mänsklig form; människor som knyter band med dem kan använda förmågor som kommer av deras natur. Huvudperson är en grabb vars döda mor lämnat en obi (bandet runt en kimono) till sin son, och obin har blivit besjälat och kan anta en tonårstjejs utseende. Tillsammans slåss de mot onda andar. Som exempel på förmåga när de slåss ihop, så kan hon bilda en stor hammare. (Vill inte spoila mer.)
  
  Jag läser originalmangan, och serien har faktiskt riktigt vass action. Det är varierade förmågor, så striderna blir aldrig enformiga, och insatserna kan bli rätt höga. Men serien är otroligt snuskig. Nästan varje kapitel, känns det som, innehåller scener av nakna bröst och... olika stimuleringar av könsorgan. Obi-tjejen är väldigt förtjust i att spärra upp benen och "visa upp" eller "undersöka" andra tjejers underliv. Gränsen till pornografi är rakbladstunn. Detta gjorde att jag blev väldigt överraskad när jag hörde att den skulle bli anime.
• Kan Sakura Quest bli nästa arbetslivsanime efter Shirobako?
• Kenka Banchō Otome låter fantastisk. Värstingbrudar är det bästa! Och undertiteln "Girl beats boys" (
  istället för meets

  ) sedan, lysande!

• Eromanga-sensei, från skaparna av Oreimo. Jag kan tänka mig en "hate-watch" av denna.
• Re:Creators, från Ei Aoki och snubben som skapade Black Lagoon. Med Sawano-musik. Hoppas det blir ballt, och inte en ny Aldnoah Zero.
• Ren'ai Bōkun (ä.k.s. Love Tyrant) har jag läst en del av mangan, men det var några år sedan sist så jag minns inte riktigt vad jag tyckte om den. Det var nog okej. Lite bisarrt kanske? Hm.
• Shōjomangan Fukumenkei Noise hade jag tänkt börja läsa, tills jag såg att den skulle bli anime. Tjoho, en manga som blir anime som jag inte hinner läsa först!

[Volbla]

Fler intressanta titlar än jag hade förväntat mig.

Kyojin, självklart.

Om Sakura Quest delar mycket personal med Shirobako så är jag omedelbart intresserad. Dramakomedi om turistbyrå låter som en premiss med potential.

Mera Nobunaga no Shinobi säger jag inte nej till. Har inte sett klart första säsongen än, men det borde inte ta så lång tid eftersom det är en kortformserie.

Uchouten Kazoku ´д`
Jag är faktiskt lite förvånad att den här får en uppföljare, för första säsongen var ganska komplett, men om den är lika intressant och kärleksfullt gjord som den första så... så kommer det vara årets bästa serie igen.

Spinoff till Danmachi, serien som är baserad på en kass trend och har en av animehistoriens dummaste premisser, men är förvånansvärt välgjord. Jag är lite skeptisk till att göra Aiz till protagonist för hon har så lite personlighet, men jag vill ge det en chans.

Granblue Fantasy, baserad på ett kortspel till mobiltelefoner. Jag är intresserad bara för att spelet är så populärt. Kancolle-serien var rätt skoj

Eromanga-sensei. Jag erinrar mig en gammal serie som heter Sumomo mo Momo mo. En serie som jag tyckte började rätt skoj men snart blev kodynga. När Magi: Den Magiska Labyrinten blev till så märkte jag att orginalen hade samma författare, och jag var nyfiken på om hon hade lärt sig något sen senast. Det hade hon inte.

Nu kommer ett liknande test. Har författaren till den ökända MinPotät lärt sig något nytt efter sex år? Jag vill nästan se om Oreimo bara för att ladda upp! Fast nä... det vill jag inte.

Ibland börjar det serier som jag fått för mig redan sänts för länge sen. Rokudenashi Majutsu Koushi to Akashic Records tycker jag att jag hört talas om länge, men det är först nu den blir anime. Lättromanen är populär antar jag.

Jag såg en trailer, och jag såg mindre action än jag hade väntat mig. En lat kille blir nya läraren på en magikerskola. Jag antar att det finns action, men jag undrar vad prioriteten är om det inte marknadsförs. (Fast de kanske bara inte hade tecknat så mycket actionserier att göra en trailer av än, lololol.)

[Klona]

Boku no Hero Academia Second season är ett givet val för mig då jag gillade första säsongen, är den lika underhållande eller i värsta fall lite mindre så är jag mer än nöjd.

 

Shingeki no Kyojin Second Season är jag lite splittrad över eftersom jag numera följer mangan och min hype över serien har släppt lite men jag tror jag ska se den ändå eftersom det ser så coolt ut när flyger med sina 3d manövrerings verktyg.

 

Sakura Quest blev jag sugen på när jag hörde att den är skapad av folk som gjorde Shirobako och jag har inte sett någon animé än som handlar om turism.

 

Är det fel att stöta på tjejer i en grotta tyckte jag var både rolig och underhållande så jag tittar nog på spinoffen som verkar handla om svärdprinsessan Aiz.

 

Det är de serierna jag kommer att se i första hand men jag blev lite intresserad av några fler när jag läste lite mer om de serier som både Sceleris och Volbla nämnde.

[Truly]

Oh Bahamut kommer tillbaka nu, det hade jag helt glömt bort.

[Ashaz]

 

Re:Creators, från Ei Aoki och snubben som skapade Black Lagoon. Med Sawano-musik. Hoppas det blir ballt, och inte en ny Aldnoah Zero.

 

 

åhå. Får hålla ett öga på dendär då.

[Ashaz]

Men seriöst. Det är ju nästan bara spinoffs och uppföljare alltihop. :|

[Sceleris]

Jag räknade fram 27 serier som jag vill kolla in...

 

Så det gäller att ligga i!

 

 

 

Akashic Records of Bastard Magic Instructor är en sån där lättromangrej om en magisk skola.

 

Det typiska för denna sorts serie är att killen är nån som alla i skolan ser ner på som slödder, för att han inte har rätt sorts magisk talang eller liknande, men egentligen är han jätteduktig när han kan kämpa på sitt eget sätt. Ofta är hjältinnan en rödhårig tsundere med klassens/skolans bästa betyg, och hon avskyr huvudpersonen för att hon måste gå i samma skola som någon med hans status, eller för att han sett henne naken, eller något liknande. Därför utmanar hon honom på en magisk duell: hon har den uppenbara överhanden, men i slutändan så besegrar han henne, ofta enkelt. Därefter blir hon motvilligt kär i honom och ibland måste hon bilda ett (arbets)par med honom.

 

Akashic Records känns väldigt mycket som en sån sorts serie, en sån där som i lättromanoriginalet har repliker som "B-b-b-b-b-b-bröööööst!?". Typ som upplägget på staden (en stad uppbyggd runt en skola) och skolan. De har också extremt löjliga skoluniformer för tjejer, de ser ut som lättklädda popidoler: kortkorta kjolar och korta toppar som visar magen, och små hängselliknande band mellan toppen och kjolen. Detta medan pojkarnas skoluniformer ser ut som vanliga skoluniformer.

 

Usch, jag avskyr sådant. Det finns inget i serien som övertygar mig om att tjejerna faktiskt skulle vilja gå med på att ha sådana uniformer; vädret verkar t.ex. inte vara tropiskt. Istället känns det bara som att illustratören är en kåtbock... Eller, nej förresten. Det känns bara som att de designar åt en publik som de antar inte kan tänka längre än kuken pekar.

 

Liksom vafan, visst, ha sexuella flickuniformer, men integrera det då i serien på något sätt, som att förmedla att det är vanligt (t.ex. genom att låta pojkuniformer vara sexuella på sitt sätt).

 

Utöver det är det ganska tröttsamt med slentrianlesbianism. En tjej som för att "slappna av" offentligt -- i omklädningsrummet -- kladdar på sin kompis bröst tills kompisen till synes får orgasm. Och sen råkar killen gå in i omklädningsrummet.

 

Nå väl, förutom det då. Seriens märkvärdigaste nisch här är att killen (1) är lärare, inte elev, och (2) är en odugling. Vi får faktiskt till och med en magisk duell -- men han visar inte att han är bra! Han verkar vara rätt usel överlag.

 

Det är ungefär höjden på originalitet i serien. Killen är en oduglig lärare. Men jag känner mig ändå rätt säker på att han kommer att visa sig vara väldigt kapabel och hjältemodig. Jag kommer inte att se vidare.

 

 

 

Souryo to Majiwaru Shikiyoku no Yoru ni (typ "ligga med en präst en lustfull natt") är kortavsnittsserien om en kvinna som återförenas med sin gymnasiekärlek, som har blivit präst. Men han verkar inte vara så mycket för celibat.

 

Bara 5 minuter, men ganska mycket porrkänsla. Inte så konstigt vad gäller storyn: förlagan är erotisk och man sänder t.o.m. animeversionen i olika versioner varav en med 18-årsbegränsning. Men jag tänker också på rösterna och hur den var tecknad. Meh, jag vet inte, jag kommer nog inte att se vidare. Eller, ja, kanske ett eller två avsnitt av den porrigaste versionen, bara för att se hur det är.

 

 

 

Frame Arms Girl börjar (med öppningsvinjetten) med en trosbild. (Är grå istället för blå shimapan det nya?) Det är förvisso trosorna på en decimeterhög robot, men ändå. Det är alltså berättelsen om en tjej som får en bunt små robotflickor som duellerar i något slags slutet rum. Jag började tänka på Angelic Layer, mer specifikt på hur Frame Arms Girl inte är som Angelic Layer.

 

Angelic Layer handlade om en flicka med försvunnen mamma som fann en "sport" där man med tanken styr små robotar i strider. Robotarna hade ingen vilja (fast det utspelar sig tidigare i Chobits universum), och tonvikten ligger på dramat kring tjejen och andra karaktärer. Frame Arms Girl är däremot, antar jag, en slice-of-life-serie med 3DCG-strider inkastade här och där, om en tjej och hennes sju minirobotflickkompisar med AI och känslor.

 

idk... Jag har alltid gillat miniatyrer, och robotar som ska utveckla känslor, men ingenting här lockar mig. Storyn är ointressant, figurerna är ointressanta, designen är ointressant, striderna är ointressanta. Jag kommer inte att se vidare.

 

 

 

Alice & Zōroku är min favorit så här långt. Jag tycker att det är väldigt lagom. Storyn är att en flicka med övernaturliga förmågor flyr från ett ondskefullt bolag med politiskt stöd, tills hon träffar en äldre herre. Det här om ett barn som får lära sig om livet av och får känna hur det är att ha en familj tack vare en barsk gubbe är absolut inget nytt, men jag tycker att det är sympatiskt. (Jag påminns om toppenroliga och stundvis överraskande fina mangakomedin Hinamatsuri, där tjejen är en övernaturlig slacker och mannen en yakuza.)

 

Det är så jäkla lagom. Det är inte för allvarligt, och inte för töntigt/tramsigt heller. Jakten i början är inte för invecklad, och inte för ruschad heller. Gubben är inte för barsk, men inte för lättövertygad att ta hand om en främmande unge heller. Designen är alldeles lagom den också, med runda former med färre detaljer. Skådespeleriet sticker ut något; många röster känns ovanliga, många nästan naturalistiska. Gubben i serien spelas av Akio Ōtsuka, vilket alltid gör mig glad; han är kanske mest känd för många här som Wavers stora mentor Rider i Fate: Zero, och hans Zōroku är orubblig och självsäker på ett liknande sätt. "Alice" (Sana heter hon) är å sin sida än så länge en tunn karaktär, men hon har levt i ett laboratorium, så hon kan få några avsnitt till på att bli "rundare".

 

3DCG-biljakten i mitten var förvisso verkligen anmärkningsvärt usel, men jag ser mycket hellre något fult och sympatiskt än något snyggt och osympatiskt. Faktiskt så märkte jag aldrig ens att det var ett dubbelavsnitt jag såg! Jag kommer glatt att se vidare!

[Sceleris]

The Royal Tutor: vuxen men pojkliknande man blir lärare åt fyra trotsiga tonårsprinsar i tysktalande typ-1800-talsland. Bishōnenserie med lätt komedi. Personligen fann jag den ointressant, men hade jag varit (visuellt/romantiskt/sexuellt) intresserad av pojkar/män så hade jag nog sett det som ett hyfsat tidsfördriv. Jag tyckte att det såg helt okej ut; rokoko(?) och mönster överallt. Palatset kändes övertygande europeiskt. Men, ja, nej, jag kommer inte att se vidare.

 

 

 

Just fan, det första jag såg var ju The Silver Guardian; det är en halvavsnittsserie från Haoliners, de där kinesiska producenterna som gav oss To Be Hero. De har inte gjort mycket (något) bra, och The Silver Guardian avsnitt 1 var då en jävla flopp. Det är ett sånt där avsnitt som börjar ett år efter storyn utspelat sig, vilket kan fungera, men inte här. De visade ful skit vi inte bryr oss om -- först nån tjej som är en onéesama på sin skola, sen tänker hon på "någon" som "skyddar världen" varpå man får se en snubbe på en pyramid, som 3DCG-slåss mot zombier i en tråkig ödevärld. Det tar några minuter (obs, det är ju halvavsnittslängd), sedan hoppar vi tillbaka i tiden och ser när killen var en vanlig men stackars student som nästan drunknar och blir räddad av tjejen i början "och det var så [de] möttes" och jag bryyyyr mig inte.

 

Om de hade underbyggt hans utsatthet bättre och sedan introducerat tjejen som nån räddning så kanske det hade fungerat bättre? Nåja, jag vet inte, och jag kommer inte att se vidare.

[Volbla]

Weee! Anime! \(^_^)/

Det bästa sättet att beskriva Akashic Records är att det är en lättromanadaption, för det är precis vad den är, men jag tyckte den var trevligare än vanligt. Bortsett från de snuskiga bitarna så hade den en liten glimt i ögat hela tiden. Man kan nog inte kalla det för en parodi... snarare en lättroman som är precis som alla andra lättromaner, fast det är en komedi istället för action. Jag tyckte den var rolig. Om den lättar upp lite på klichéerna och gör sin egen grej så kommer jag försöka fortsätta se på den. Fast det kanske är en dåres hopp.

Granblue Fantasy var intressant. Det första jag märkte var tecknarstilen. Alla linjer är lite sketchiga, så utseendet får en lite nostalgisk känsla. Detsamma gäller ljuddesignen och musiken. Det är mycket *kling klang* och inspirerande toner. Jag märkte det mest med öppningstemat. Det var inte alls så rockigt som jag hade förväntat mig av en modern fantasyactionserie (som Kantai Collection, som också är baserat på ett kortspel). Det låter mera hoppfullt. Hela upplevelsen påminde mig om ett gammalt jrpg. Eller Guin Saga, fast lite mindre tråkig, och med lite mera Brudar. Och lite dummare. En del karaktärer har löjliga animeröster.

En besvikkande sak, apropå, var ljuddesignen för monstrena. När du har detaljerade, skräckinjagande monster så känns det lite udda när de knappt avger ett knyst.

En grej jag märkte i slutet på andra avsnittet som jag verkligen gillade (inte direkt en spoiler, och jag kanske dessutom har helt fel, men ändå) är att

det verkar inte finnas land i den här världen. Sidokaraktärerna säger att de bor på en ö, men när äventyrarna flyger därifrån så verkar den inte sitta i ett hav. Den flyter i en ändlös himmel. Så jag antar att hela världen bara är en stor himmel med flygande landmassor.

Det är något jag har drömt om i minst hundra år!

Sakura Quest. Gott. Handlingen är rätt bekväm, men äääsch. Serien är välgjord ändå. Liksom Shirobako tycker jag den är lite sötare än den behöver vara, men strunt samma. Animeserier måste tjäna pengar. Det är intressant att se den desperata sidan av Japans landsbyggd.

Clockwork Planet lättromanen är skriven av samma man som gav oss No Game No Life. Jag tror att vad han mest brinner för är häftiga världar. No Game No Life hade sin fantasyvärld med stora schackpjäser i fjärran där alla konflikter måste lösas med spel. Clockwork Planet utspelar sig, förvånansvärt nog, på en planet gjord av kugghjul. Men medan No Game No Life-animen var snygg så är den här jätteful. Jag tror poängen missas lite.

Första avsnittet börjar med en menlös flashforward av en actionscen innan den riktiga introduktionen börjar. Det var inte förrän i slutet på avsnittet jag fick någon uppfattning av vad handlingen är. Någon sorts politisk intrig eller kris? Jag är fortfarande inte helt säker. Men jag gillar huvudkaraktären. Har är lite mer sympatisk än en vanlig lättromanprotagonist. Och han är vek. En actionserie där huvudkaraktären inte kan slåss själv skulle kunna vara lite kul, men antagligen inte om den är såhär ful.

[Sceleris]

Akashic Records [...] Man kan nog inte kalla det för en parodi... snarare en lättroman som är precis som alla andra lättromaner, fast det är en komedi istället för action. [...]

Det där var en bra beskrivning!

 

Granblue Fantasy [...]

Hm, varför trodde jag att det där var en uppföljare till något? Vad tänkte jag på? Blazblue? Det känns som att jag tänkte på något som Aoi Sekai no Chūshin de (också "blå" i namnet), men det känns inte som rätt titel...

 

Clockwork Planet lättromanen är skriven av samma man som gav oss No Game No Life. Jag tror att vad han mest brinner för är häftiga världar. No Game No Life hade sin fantasyvärld med stora schackpjäser i fjärran där alla konflikter måste lösas med spel. Clockwork Planet utspelar sig, förvånansvärt nog, på en planet gjord av kugghjul. Men medan No Game No Life-animen var snygg så är den här jätteful. Jag tror poängen missas lite.

 

Första avsnittet börjar med en menlös flashforward av en actionscen innan den riktiga introduktionen börjar. Det var inte förrän i slutet på avsnittet jag fick någon uppfattning av vad handlingen är. Någon sorts politisk intrig eller kris? Jag är fortfarande inte helt säker. Men jag gillar huvudkaraktären. Har är lite mer sympatisk än en vanlig lättromanprotagonist. Och han är vek. En actionserie där huvudkaraktären inte kan slåss själv skulle kunna vara lite kul, men antagligen inte om den är såhär ful.

Som jag uppfattar det: urverk måste ju dras upp och ibland repareras och efter 1000 år är det dags. I serien börjar problem uppstå med Kyoto-kuggen, så eftersom de inte har förmåga att reparera världen så ska militären offra Kyoto-kuggen.

 

Men ja, Clockwork Planet är en ful serie. Karaktärsdesignen känns som en eroge-adaption från 2005, och animationen från en dussinserie från 2004.

 

Jag hade dock inget till övers för storyn heller. Jag var inte jättetänd på No Game No Life, men det här har inte något som de där roliga utmaningarna/spelen i NGNL.

 

Den där in media res-introduktionen är ett dåligt tecken. Det kan fungera när det är något imponerande eller mystiskt, som början av Gurren Lagann, men inte här där det bara är generiska karaktärer för en helt oengagerande, dåligt koreograferad strid mot tråkiga robotfiender. Jag kommer inte att se vidare.

[Sceleris]

Busō Shōjo Machiavellianism fick mig att tänka lite på Kill La Kill: till en skola där en liten grupp elever härskar med järnhand kommer en rebell. Här är det en snubbe som fått byta skola efter slagsmål, till en f.d. flickskola som blivit blandskola. Flickorna blev rädda för pojkar, så de får bära vapen (typ batonger), och fem särskilda flickor får bära svärd. Med våld tyglar de skolans pojkar, f.d. värstingar och nu fromma små lamm (med kvinnosmink och -manér). Det förmodligen detta förtryck som de avser med titelns "machiavellianism".

 

Hm. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag har full förståelse för kritiken som basberättelsen fått för sexism ("tjejer i makten = mansförtryck" etc.), men jag reagerade inte alls lika kraftigt på det. Det ligger ett softfilter på bilden och färgkompositionen känns lite grådaskig, men å andra sidan får det mig att tänka på äldre kampsportfilmer eller exploateringsfilmer eller B-action eller liknande. Den har lite stil (åtminstone OP), men inte i närheten av vad Kill La Kill har. Stridsscenen är helt okej, med ett par hyfsade klipp och intressant hand-mot-svärd-koreografi.

 

Eh, jag ger det åtminstone ett avsnitt till.

 

 

 

Ore no Imōto ga Konna ni Kawaii Wake ga Nai Eromanga-sensei: berättelsen om en kille som glidit isär från sin biologiska juridiska syster fastän de bor i samma hus; orsaken till splitet var typ pubertet eller nåt att bådas föräldrar avlidit. Hon blev en typisk tonårsflicka som avskyr sin töntiga storebror hikikomori, och han har inte ens pratat ordentligt med sett henne på åratal ett år. En dag får han veta en hemlighet om henne: hon är en erogenörd den illustratör som tecknar bilderna till hans lättromaner. Är detta chansen för dem att komma närmare tillsammans som syskon, eller är det början på något mer?

 

Jag tänker lite på Oreimo då och då, i termer av "saker som hade kunnat vara icke-skit"; den gick till synes åt ett håll som hade kunnat vara intressant (hur ofta ser man berättelser om att vanliga tonårssyskon försonas för att få en helt normal syskonrelation?), men totalvände mot slutet. Nu vet vi ju till fullo originalförfattaren Tsukasa Fushimis... "intressen", så romantiska undertoner känns på ett sätt inte lika irriterande. Fast visst är de undertonerna creepy -- men då med tanke på hennes ålder och beroende av sin bonusbror som försörjare och hikikomori-"enabler", inte deras juridiska status som familj. (De är styvsyskon som bara känt varandra i ett år, då tänker jag inte börja skrika "incest!". (Däremot "pedo!". Hon är 12, han 15.))

 

Kompetent produktion, som med Oreimo. Det känns bara som att jag lägger upp för senare frustration, men jag tror att jag kommer att se mer.

 

 

 

Hinako Note: slice-of-life om djurälskande tjej från landet som har svårt att prata med folk men börjar på gymnasium i Tokyo för att börja med teater. Bor på elev(?)hem / bokhandel / café med några andra söta flickor. Bla bla. Alla pratar i falsett, inget händer, inget att ens anmärka på. Jag gillar en del såna här serier, som Kin'iro Mosaic, men Hinako Note fick mig inte att känna eller tänka något alls. Jag kommer inte att se mer.

[Volbla]

Jag hade börjat sakna alla dåliga incestserier som gick i början på 10-talet. De lyckades vara så fascinerande dåliga att de blev roliga att titta på. Eromanga-sensei är precis vad jag hoppades att den skulle vara. Den dummaste premissen jag sett på ett bra tag. En pojke och en flicka som bor under samma tak men inte pratar med varandra råkar jobba inom samma industri, och råkar vara varandras okända partner, och råkar båda vara intresserad av snusk. Jag tror jag har läst den här hentaimangan förut. Och flickan som stängt bort världen har inga problem att konversera med styvbrorn hon inte känner när hon väl släpper in honom. Jo, hon pratar lite lågmält. Det är det enda som tyder på hur asocial hon är. Inte hur hon beter sig. Och som grädde på moset är alla protagonistens kollegor och vänner snygga tjejer.

 

Jag tror på rak arm att Eromanga är sämre än Oreimo, för syskondynamiken är mindre intressant. Det var lite intressant att Kirino var en skitstövel och att de käbblade hela tiden. Sagiri är för moemoe och Masamune är för änglalik. Fast Sagiri verkar mera rättfram när hon kan vara anonym på internet, så hennes personlighet kanske blir mer spännande efter ett tag. Första avsnittet gick också så snabbt fram att det nästan kändes som en kortfilm snarare än ett första avsnitt till en serie. En killes syster är hikikomori, men de upptäcker att de har något otroligt gemensamt, så till slut blir han insläppt i hennes rum. Slut på dramat! Jag antar att det är skönt att serien inte släpar fötterna efter sig, men jag undrar vad det egentligen ska handla om framöver. De skriver dåliga böcker tillsammans och kärlek blomstrar? Bleh.

 

Men Nakamura Yuuichi gjorde en kort röstinsats som pappan. Stjärna i kanten.

[Sceleris]

Men Nakamura Yuuichi gjorde en kort röstinsats som pappan. Stjärna i kanten.

 

Det hörde jag också! Så i min headcanon så är Eromanga-sensei en uppföljare till Oreimo. Masamune eller vad han heter är son till

Kyōsuke och Kirino

. I min headcanon, alltså.

[Sceleris]

Några snabba.

 

Kabukibu: Grabb i gymnasiet vill bilda en klubb för kabuki-teater, så då gäller det att hitta medlemmar. Jag fattar inte vad kabuki går ut på och känner mig inte särskilt intresserad, men huvudpersonen är helt okej. Han ser ut som en sån som är jättemjäkig, men han visar sig vara väldigt proaktiv och munter (men inte hypergenki). Serien känns friskt sunao, jag kan gott tänka mig se några avsnitt till.

 

Re-Creators: Anime så det sprängs. Berättelse-om-berättelser om en mystisk figur som verkar resa mellan fiktiva världar och anfalla karaktärer. En normal gymnasiekille ska titta på en favoritanime och råkar dras in i en sån meta-strid, med resultatet att karaktärerna kommer till vår värld. Idé och karaktärer av Rei "Black Lagoon" Hiroe, regi av Ei Aoki vid sin animationsstudio Troyca. Aoki+Troyca gjorde Aldnoah Zero.

 

Väldigt polerat, mycket detaljer och effekter. Efter Aldnoah Zero har jag dämpade förväntningar, men så länge de inte gör något särskilt dumt är det nog en sevärd actionserie med kommentarer om popkulturproduktion och -konsumtion. Och Hiroyuki Sawano gör musiken; jag gillar den nya låten.

 

Ren'ai Bōkun (Love Tyrant): Jag hade läst några mangakapitel för några år sen, men glömt i princip allt. Kille besväras av en shinigami-liknande tjej med en Death Kiss Note. Fånig komedi med... "färgstarka" karaktärer. Jag tycker att det är kul, särskilt shinigami-tjejen som är så lättsinnig hela tiden.

 

Sagrada Reset: I en stad där hälften av invånarna har övernaturliga förmågor bor en gymnasiekille med minnesförmåga och en apatisk gymnasietjej med förmåga att spola tillbaka tiden (max några dagar). Upplägget får mig att tänka på Kokoro Connect. Första avsnittet går mest ut på att de står och pratar med dialog som taget ur en dålig bok eller pretentiös teaterpjäs. Jag kan föreställa mig hur pjäsen skulle se ut: nästan inga kulisser eller rekvisita, och 2-3 skådespelare som står på scenen utan att interagera och pratar entonigt mot publiken på ett sätt som ingen människa skulle göra.

 

Enda ljusglimten var att höra Aoi Yūkis (och i mindre mån Misaki Kunos) röst, även om hon inte använde den till något bra.

 

Sakura Quest: Misslyckat arbetssökande ung kvinna blir drottningmaskot för nedgången turistattraktion på glesbygdsort. Bekväm handling skriver Volbla, och det kan jag hålla med om. Inte så väldigt engagerande, men betryggande. Lite Hanasaku Iroha+Shirobako.

[Volbla]

Ääää. Rokudenashi etc avsnitt 2 inehöll allt under himlen.

 

Det börjar med att lärarn är jätteelak mot sina elever och pratar om hur värdelöst det är med magi och att det inte tillför världen någonting (vilket jag har väldigt svårt att föreställa mig). Jag kände mig så här hela scenen, tills tjejen tar åt sig för mycket och ger honom en örfil. Väldigt dramatiskt . Sen berättar blondinen om hur en magiker räddade hennes liv när hon var liten (Det kanske till och med var honom? Vilket förklarar varför han tafsade på henne i första avsnittet? ???), och lärarn inser att han kanske inte borde ha varit så elak. Då bestämmer han sig plötsligt för att börja undervisa på riktigt, och tänka sig, han förstår fundamentala saker om magi som ingen av eleverna ens hört talas om. Vad lär de sig ens på den här skolan? Ska det föreställa en vetenskaplig kurs eller en praktisk kurs? Sättet som de pratar på antyder det förra, men vad de faktiskt har lärt sig antyder det senare. Blä.

 

Men det var bara halva avsnittet! I andra halvan dyker det upp terrorister som ska kidnappa någon. Och, äää... helt plötsligt ett våldtäktsförsök. Lärarn dyker upp och räddar henne, och han avslöjar sin unika supertrollformel ( ). Lägg lite humor på toppen och så har du den mest Cross Ange serien sedan Cross Ange.

 

Det var satan i gatan vad mycket sämre det blev. Varför ska dåliga snuskserier envisas med att ha en handling för? Det är aldrig en bra idé.

[Sceleris]

Det var satan i gatan vad mycket sämre det blev. Varför ska dåliga snuskserier envisas med att ha en handling för? Det är aldrig en bra idé.

Det är väl det där gamla problemet med ranobe och annat otakustoff med påstått parodiska eller satiriska eller allmänt subersiva undertoner, för det visar sig ju nästan alltid att det faktiskt bara är det som det anspelar (eller av fans antags anspela) på. Typ Oreimo ("den bara driver med incestgrejer fattar ni väl!"). :(

 

Så jag undrar mer varför de aldrig löper linan ut. Feghet? Rädsla för att gå utanför ramarna och missa den otakupublik som bara är intresserad av "mer av samma ±1%"? Eller rädsla för att författarmässigt ta sig vatten över huvudet? Eller helt enkelt en fundamental brist på ambitioner och visioner?

[MathJuice]

Hupp, vad har vi här då?

 

Sin - Nanatsu no Taizai: Ärkeängeln Lucifer blir av någon anledning förvisad från himlen och skickas ner till helvetet. Hon svär av sig allt ansvar och är nu i fejd med de sju dödliga synderna som regerar i underjorden.

Detta är i princip Queen's Blade fast med gudomliga krafter. Vet inte varför jag har högre tolerans över denna serie, kanske är det tack vare artisten Niθ och hans "vision". Bara det inte nu går överstyr och gör som Queen's Blade med all "icke-hentai".

 

Oushitsu Kyoushi Haine: Professor Heine Wittgenstein får i uppdrag att lära upp konungariket Grannzreich fyra prinsar. Twisten är att han är en vuxen man fast i ett barns kropp och hans elever kanske är av den besvärliga sorten: en playboy, en tsundere, en högfärdig forskare och en lång ståtlig man med en blick som skär som knivar. Det kommer bli en lång termin...

Första intrycket är att man kan se Heine som Sakamoto från Sakamoto Desu Ga, men man får följa med mer i hans resonemang när han likt Sherlock Holmes försöker lista ut dessa knepiga prinsar samtidigt som han gör vad som krävs för att vinna över dom. Mycket charmig och rolig serie om när olika personligheter kolliderar med den ultimata läraren och kans kamp för att nå dessa bortskämda pojkar.

 

The IDOLM@STER Cinderella Girls Gekijou: Ingen story, bara en spinoff från Cinderella Girls där olika saker händer likt en 4koma-serie, exempel nedan.

I min mening en bättre spinoff än vad Puchimas försökte åstadkomma. Du kan lätt ta dig igenom dem och du behöver inte känna någon stress, det bara rinner av. Bra och rolig animationsstil. Förlitar sig dock på att du ska ha sett originalserien om du ska kunna hänga med vissa karaktärer eller teman, ibland plockar dom även fram karaktärer som man ser i spelen men som gjorde inget avtryck i serien vilket leder till ytterligare förvirring om man inte är insatt.

 

Hinako Note: Hinako är en blyg flicka från landsbygden som alltid haft problem med att prata med folk. När hon blir nervös och får tunghäfta så fryser hon sig i en "T-pose", eller som de andra i serien säger, hon blir en fågelskrämma (ironin är att djur dras till henne). Men nu har hon bestämt sig för att studera i Tokyo och börja med teater för att bli bättre att bemöta folk.

Säsongens moeblob och en riktigt charmig slice of life- serie. Animationsstilen mixar även in roliga uttryck och chibi-liknande karaktärsdrag för humoristiska och gulliga scener. Rekommenderar starkt.

[Soverejn]

Då var det hög tid att dela med mig vad jag kollar på denna säsong. Har haft mycket att stå i på sistone och kanske latheten också hoppat in. Ibland kanske det känts som man inte har något vettigt att dela med sig. Sceleris skriver så bra om de flesta serier så jag har mest lurkat och njutit under en tid nu. Personligen så är det lite av en torka för mig när det gäller nya anime serier, brukar inte kolla på serier som får under 7.5 - 7,8 på MAL om jag inte ser den för någon speciell anledning. (Livet är för kort) Däremot så är det ju flera uppföljnings säsonger som jag kollar på.

 

 

Nytt:

Quan Zhi Gao Shou; En kinesisk anime med liten annorlunda spin än de andra generella spelvärlds serierna som dykt upp på senare år. I denna serien så handlar det om esport och ett spel som man inte sitter fast i utan faktiskt kan logga ut ur! Tycker den är intressant att följa då jag själv följer esport i olika spel och kan vittna om att Kina inte har så bra regler för att skydda professionella spelare från arbetsgivarna. Esports-organisationer kan vara väldigt elaka och det är även något vi får se i Quan Zhi Gao Shou animen utan att spoila för mycket. Så på det sättet så känns serien lite verklig utav sig. Ska bli intressant att se hur serien utvecklas och hur det går för huvudkaraktären. Kan man vänja sig vid kinesiskan och att huvudkaraktären har en aning stel röst och att man inte har något emot spel i anime så kan man ge den en chans. Animering och ljud verkar helt ok. Jag kommer då att fortsätta att kolla på den. Tyvärr så hörs det inte vara så bra undertexter på den men jag kan inte avgöra själv då jag inte kan ett enda ord på kinesiska!

 

Akashic Records of Bastard Magic Instructor:  Som Sceleris redan nämnt så är den här en typisk serie med den där klichén att Uslingsen som alla ser ner på är egentligen jätteduktig etc etc. Den är inget speciellt och även om jag kan cringe:a åt snusk scenerna så verkar jag ha någon svag punkt för just denna typen av kliché och därför kan då uppskatta serien trots dess brister. Kanske är det lätt att svälja då det inte verkar vara mycket bättre som kommit denna säsong när det gäller nya serier.

 

Re:creators: Animeception! Intressant tema men jag är inte jätteimponerad efter de första 2 avsnitten. Vi får se om jag fortsätter på den.

 

Det summerar de 3 nya serierna som jag kollar på just nu. Här kommer några korta kommentarer om uppföljningssäsongerna som jag följer:

 

Attack on Titan S2: 

Spoiler

Attack on Titan fortsätter att vara väldigt spännande med en utveckling som
man undrar hur det skall gå för de stackars människorna. Däremot kan jag
personligen tycka att den är en aning lite mindre spännande jämfört med första avsnitten på första säsongen.

Varför vet jag inte, kanske är det för att jag är lite små bitter utöver utvecklingen. Jag hade
gärna sett att det stackars människorna inte alls hade något att göra med "titanerna" eller jättarna
Att människorna var människor och jättarna var jättar. Nu undrar man om Jättarna är
en evolutionerad människa typ som adeln och vanliga människor är plebs eller också känd som mat.
Eller är det ett mänskligt vapen gone wrong. För mycket frågor vid den här punkten så
man får väl vänta och se. Men jag hade gärna sett att jättarna hade förblivit ointelligenta som zombies ungefär
och att människorna (Eren M.fl.) inte bara kan gå full Transformers mode till en jätte. Och vem fan var den där Jätte-Apan i senaste
avsnitten och varför såg han ut som en apa och inte en vanlig jätte. Jadu jävla T-virus umbrella corp som är i farten igen...
Vettufan vars denna handling håller på att ta vägen. Men det är väl iofs bra från ett "professionellt" perspektiv att serien fortsätter att överraska och hålla alla fans intresserade och diskuterande. Även om jag tror den gjort sig väldigt bra som Man VS Giant in the struggle for survival. Nu är det mer Man vs giant vs giant vs man vs "The wall cult" vs Eren and his dads secrets?`does this make sense. För komplicerat för mig :S

 

Boku no Hero Academia: Serien fortsätter att vara en stark Shounen och man kan inte annat än gilla den.

 

Boruto: Naruto Next Generations: SPOILER+Shippuuden spoiler

Boruto eller Borat måste ju vara den största besvikelsen någonsin

på en uppföljare på ett franchise som är så pass stort som Naruto är.
Det känns väldigt rushat, nästan som att författaren fått panik och insett att
han måste mjölka mer pengar till sitt levebröd efter Shippuudens slut.
Jag har bara sett ett avsnitt ännu men det jag kan berätta är serien börjar med att Boruto (Protagonisten, Naruto och Hinata's Son) Är världens jävla snorunge som inte har någon aning om hur badass hans farsa är. Men tydligen så är Naruto som nu är den 7:e Hokagen (Kakashi 6:e hokagen före han då Naruto behövde komplettera lite studier på komvux) så upptagen med pappersarbete att han ej hinner uppfostra sin son. Men det är långt ifrån det värsta, jag menar Naruto själv var ju rena rama snorugen när hans historia började. Det värsta är att av någon jävla anledning så slänger dom in världens jävla spoiler i första avsnittet där dom visar Boruto som vuxen. Han slåss mot någon slags Sasuke kopia i ett totalförstört Konoha. Och det verkar också som att denna Sasuke kopia mördat hans far Naruto. Nu var det några veckor sedan jag såg avsnittet så jag kanske svamlar lite grann men det var då en major spoiler iallafall. Och dom avslöjar även att Naruto har Byakugan, åtminstone på ena ögat. Så ja har ni läst hit så kan ni ju skippa boruto och se sista avsnitten för att se hur den sista striden slutar. Jag förstår inte, om de ska göra en totalkopia på serien med Boruto varför lägga en sådan stor spoiler i första avsnittet? Sedan så kan jag ju berätta lite om shippuudens slut. Overall så var jag belåten med hur det allt slutade gällande handligen och sista stora ninja kriget. Det var givande att se ett slut på sasuke och naruto fejden och vem som blev tillsammans med vem etc. Däremot så förstår jag inte vad som hände i det extra 10 "fillers" avsnitten efter striden var slut. De var jätteflummiga och hade inte alls något större innehåll. T,ex, så springer badass orochimaru runt och viftar flummar omkring och flyr från flugor etc. https://www.youtube.com/watch?v=CdRgPzv4Dd0 Och så vips, vi måste förbereda för Hinata och Naruto's bröllop!? Ojojoj alla måste ge dom en present och bara de som har de bästa presenterna får komma på bröllopet för någon måste ju vakta gränserna! Och alla måste spela in nån jävla hälsning på videokamera. Här är de sista 10 avsnitten summerat: Först och främst när fan förlovade dom sig?! Visserligen har Hinata haft känslor för Naruto sedan de tidiga avsnitten i första serien men Naruto har ju alltid varit helt fakking oblivious om det faktument och även hintat att han är kär i Sakura. Men det var tydligen inte sant utan han ville bara inte förlora mot Sasuke enligt Sakura. Tydligen så hade dom stoppat in händelsen när Naruto blev kär i Hinata och att de förlovat sig i en sidofilm. "The Last Naruto Movie" eller någoting.. som att den detaljen inte var viktig att ta med i huvudserien. Ugh. Så då fick man ju gå tillbaka och skippa igenom den snabbt. För den filmen var välda tråkig och filler aktig och dess enda syfte verkar ha varit att mjölka mera pengar på bio och breaka nyheten till alla Naruhina fans så de kan ha ett emotional breakdown och måste köpa filmen på bluray för research purposes, så de kan tjäna lite extra pengar. Är jag bitter? 800 avsnitt senare och en filler procent på nästan 50%. Nä inte alls....

 

Berserk S2: CGI'n dödar min själ men det är fortfarande Berserk så jag måste bara följa den... För Berserk är SÅ BRA!!

[Volbla]

Har sett ikapp på en del serier, och börjat nyligen på en del andra.

 

Akashic Records har varit lite udda. Den fortsätter blanda stort allvar med lättsam humor. Fungerar det bra? Nja. Efter att ha dödat terrorister så går vi vidare till en skolfestival där klasserna tävlar, och Lärarn försöker motivera sin klass av egoistiska skäl. Det ska vara roligt och charmigt. Och det är det typ, men det känns så konstigt efter avsnitten på liv och död. Jag tror jag hade gillat den här serien bättre om den fokuserade på bara en sak. Nej förresten, om den bara varit seriös hade den nog varit tråkig. Jag hade gillat den här serien bättre om den bara var rolig.


Eromanga-Sensei har varit en kul resa än så länge. Å ena sidan skrattar jag åt hur dålig den är, men å andra sidan innehåller den en väldigt olustig meta-aspekt. En del saker i serien är bara där för att författaren har en stor systerfetisch. En del saker måste jag anta är där för att han är inkompetent. Men en del saker verkar vara självmedvetna. Till exempelt verkar serien inte ha höga tankar om lättromaner som konstform, eller dess författare, vilket är så konstigt då Eromanga-Sensei själv är en dålig lättroman. Jag skulle bli överlycklig om allt detta visade sig vara ett stort, ironiskt skämt, men jag har inga förhoppningar.

Min njutning av serien är något förstärkt tack vare ett par animepratare på youtube (Digibro och BestGuyEver) som gör en podcast varje vecka med allt de har att säga om senaste avsnittet. De hatar verkligen serien, och det är jättekul att höra all skit de kan säga om den


Snabbskjutarrunda! Sakura Quest är svår att säga så mycket om, för den är bara bra. Den handlar faktiskt om idéer och människor. Anime kan göra sånt! Granblue Fantasy fortsätter vara en medioker fantasyserie. Jag väntar på att lite starkare handling ska introduceras så kanske saker blir mer spännande.


Nu saker jag började med nyligen. Sin: Nanatsu no Taizai verkar inte ha någonting med Nanatsu no Taizai att göra. Det förbryllade mig ett tag, men strunt samma. Den här nya serien... Detta händer inte ofta nu för tiden, men jag är riktigt upprörd över hur dålig den är. Den handlar om bröst. Det är allt som är viktigt! Ingen bryr sig om handlingen, för den är så fruktansvärt tom. Allt som händer är en ursäkt för brudar att kläs av eller tafsa på varandra, av ingen som helst anledning, vare sig det är rimligt eller inte. Actionscenerna är egentligen snuskscener. Handlingscenerna är egentligen snuskscener. Det här är ett fall där jag verkligen undrar varför serien existerar alls. Vad är poängen med att författa den sämsta sortens porrhandling om det inte ens är porr? Det kanske har med censur eller marknadsföring att göra, vad vet jag. Men grädden på moset är en tv-censurering som kan täcka bokstavligen hela skärmen. Så inte ens den enda poängen serien hade har något värde i den här versionen!

Ibland är något så dåligt att man inte vet om man ska skratta eller gråta, men i det här fallet gråter jag definitivt.


Men tänka sig, det går andra serier nu som har snusk utöver annat innehåll. Är det Ok att Ragga i en Monsterhåla: Sword Oratoria var inte den sortens spinoff jag hade väntat mig. Istället för att visa en annan del av världen så är det exakt samma handling som den första Danmachi, bara att vi ser den ur andra karaktärers perspektiv. Som Railgun fast mindre orginell. Men protagonisten är inte Aiz som jag hade antagit. Protagonisten är en ny karaktär som fyller exakt samma funktion som Bell Cranel, hon bara bor i ett annat hus. Hon är en relativt oerfaren magiker som tvivlar på sin egen förmåga och är kär i/idoliserar Aiz. Vi får se saker under samma tidsram som den första Danmach men ur Loki-familjens perspektivi, vilket huvudsakligen innefattar Tione, Tiona, Aiz och den här nya karaktären Lefiya.

 

Det jag gillade speciellt med Danmachi var att den så småningom hade förvånansvärt bra drama. Det är något Sword Oratoria inte har haft än, men bortsett från det är den typ lika väl gjord. En del actionscener är coola; serien ser ok ut. Det är ändå svårt att bry sig så värst mycket. Delvis för att vi redan sett det mesta som händer, och delvis för att Lefiya inte är en lika bra huvudkaraktär som Bell var. Det i sig är delvis för att hon inte har alls lika mycket skärmtid. När allt är sagt och gjort så hade jag föredragit en riktig uppföljare istället.

 

Men jag gillar verkligen Tiona, så det kanske är värt det ändå.


En serie jag inte hade hört något särskilt om tills jag såg några nämna det i förbifart med munter uppsyn är Love Tyrant/Renai Boukun. Det var en annorlunda serie. Den släpar då inte fötterna efter sig! Första avsnittet kändes som det innehöll lika mycket som tre avsnitt av en vanlig romcom. Det krystas hela tiden fram nya situationer, till och med när det inte behövs. Jag gillar det. Jag gillar hur knasig serien är, och den blir i alla fall aldrig tråkig. Mitt enda problem är att jag inte gillar yandere-skämt. Resten är ganska skoj.

Handlingen då. Serien handlar om en kille vars liv en dag blir inkräktat av en ängel med en "Kiss Note". Hon skriver ner namn i boken vilket tvingar killen in i relationer med diverse tjejer, inklusive ängeln själv, och tjejerna känner alla väldigt olika för både killen och varandra.

En grej jag märkte är att serien verkar avbilda mycket "förbjuden kärlek". Mycket samkönad romans, åldersskillnad, och en syster verkar bli inblandad. Jag undrar om det ska vara någon sorts poäng/kommentar eller om det bara är fetischbränsle.

[Jiicoos]

Trots många lite negativa ord om "Akashic Records of Bastard Magic Instructor" så tycker jag den är bra, rätt bra tempo och håller även serien intressant. Visst de är lättklädda men vore knappast första gången i en anime serie. Läraren kan tyckas oduglig till en början , men bara brist på engagemang vilket man själv kanske kan känna igen sig, när det gäller påtvingade jobb eller en tråkig skolupgift från skolan. Gillar också att serien inte har någon överdrivet stark karaktär, utan får använda lite knep för att lyckas vinna. Tycker det finns mycket som tiltalar med den här serien, så kommer fortsätta fram till slutet.

 

 

Attack on the titans S2 , kan inte se serien, tycker den har blivit för uphypad för att kunna njuta av den, förväntar mig något som den inte kan leverera.

 

 

[Naonai]

Ser just nu på dessa serier från våren 2017:

 

Kabukibu!
Star Myu Second Season
Boku no Hero Academia Second Season
Boruto: Naruto Next Generations
Shingeki no Bahamut: Virgin Soul
Fukumenkei Noise
Natsume Yuujinchou Roku

 

Ser även fram emot Saiyuki Reload Blast till sommaren ^.^

[MathJuice]

En uppdatering nu på vad jag hittils sett när vi nu börjar se slutet av säsongen:

Seven Mortal Sins: Ärkeängeln Lucifer är arrogant och allmänt uppkäftig (kan nog tro med det namnet), så pass så att ärkengeln Michaelus blir less och korsfäster Lucifer och skickar henne ner till helvetet. Där svär hon på att besegra alla de sju dödliga synderna för att...ja, varför vet jag inte. För att hon kan? För att hon är less?

Det här är säsongens värsta serie, och jag kan nog gå så långt och säga att detta är den sämsta serie jag någonsin sett. Animationen känns billig, storyn är stendum, den kretsar kring fanservice men det tillför ingenting och karaktärerna är så irriterande. Speciellt Leviathan. Så jäkla jobbig! Precis som Super Sonico så skulle denna ha stannat vid figurstadiet, för det finns ingenting att bygga en serie på här. Utter garbage!

 

The IDOLM@STER Cinderella Girls Gekijou: Vi följer idolerna från 346 Production på deras små upptåg.

Det är en spinoff på Cinderella Girls, men dom glömde nämna att det innebär inte bara animén, utan även från mobilspelet. Så det kommer finnas många obekanta ansikten som dyker upp och helt plötsligt ska underhålla en. Annars händer inte så mycket speciellt i varje avsnitt men det har skapats ett underliggande tema av att alla är lite småkära i "Producer-san". Det känns lite skumt när tjejerna beter sig annorlunda utifrån det man har sett från serien bara för att sen ha en "skolgårdsflört" med en medelålders man. Känns lite skumt, även om det inte går för hårt på så är det ändå lite creepy...

 

The Royal Tutor: Professor Heine får i uppdrag att förbereda Grannzreichs fyra kronprinsar till att vara redo att överta den kungliga tronen en dag. Men hur ska den kortvuxne läraren "nå" sina elever som har en rad olika problem? Hehe, jag gjorde en pun! =3

Det handlar mycket om att utforska personligheter och deras charm. En lite ovanligare komedi som lånar lite från slice of life boken. Det är också en rolig känsla att se den korta Heine dominera på alla plan likt Sherlock Holmes och hur de fyra prinsarna blir fästa vid honom. Det är också roligt att se fyra personligheter inte bara ligga i kontrast mellan varandra, utan även aktivt blandas ihop till en rolig mix. Det finns även en intressant understory som jag inte går in på här. Riktigt go, rekommenderar varmt.

 

Eromanga-sensei: Masamunes pappa gifter om sig och han får en ny styvsyster, Sagiri. Efter en olycka som lämnar båda syskonen föräldralösa blir Sagiri en NEET och lämnar inte sitt rum. Masamune vill inget hellre än att hon ska komma ut då hon är enda familjen han har. Vid sidan om studierna så är Masamune end light novel författare, och jobbar tillsammans med den begåvade illustratören Eromanga-sensei. Han har dock inte träffat sensei personligen, förrän han av en slump får reda på att hans syster är Eromanga-sensei...

Jag tycker att denna har blivit lite orättvist behandlad p.g.a. att folk jämfört den med OreImo. Visst finns det likheter, men det är inte på samma...kan man säga nivå? Om man gillade OreImo så kan man gilla Eromanga också. Serien har sin väg med humorn och de olika karaktärerna. Ja, karaktärerna är olika. Till att börja med så hatar inte alla Masamune på en gång och dusterna mellan honom och Yamada Elf är riktigt roliga. Så ge den en chans och tänk inte för mycket på OreImo så ska du se att det går bra.

 

Hinako Note: Den skygga Hinako från landsbygden flyttar till Tokyo för att lära sig bli bättre att hantera kontakt med andra människor...via teater.

En moe-bubblare som många har tappat intresset för verkar det som. Ytterligare en slice of life månne, men med mycket charm. Mycket kärlek har används vid skapandet av animationen då man skiftar smidigt mellan vanligt perspektiv och vad som verkar vara ett halvt-chibi läge.Det är också inte ofta man har en karaktär som gillar att klä ut sig i monsterdräkter och äta böcker. Riktigt skön serie att följa även om det inte fanns på radarn tidigare. Slice of life of the season!

 

Re:Creators: Många serier har haft en handling som kretsat kring karaktärer som sugits in i fiktiva världar, men vad händer om man vänder på konceptet? Vad skulle hända om karaktärer från animé, manga och spel plötsligt får liv i vår värld? Och vad händer när dom blir medvetna att den värld dom hamnar i är hem till deras världars "Gudar"?

Högoktanig action med en mix av både science fiction och fantasy. Ett fristående och originellt manus med riktigt grym animation och strider. Lägg till att man blandar från olika genres i och med de olika karaktärer som dyker upp samtidigt som fysikens alla lagar kolliderar och skapar en medryckande intrig. För mig är det Chaika och Gate gånger 2. Älskar det! Bäst hands down! Och musiken är också awesome! Lyssna på det här bara och börja se den sen!

 

[Volbla]

On 2017-06-11 at 22:59, MathJuice said:

Annars händer inte så mycket speciellt i varje avsnitt men det har skapats ett underliggande tema av att alla är lite småkära i "Producer-san".

I have seen this hentai.

[Volbla]

Den Odugliga Magiläraren och Akashic Records är färdig. Jag tyckte den blev lite bättre eftersom. Den har lite intressanta handlingar och ganska bra actionkoreografi ibland. Serien är inte direkt bra... men den är inte helt dålig heller. Ett problem för mig är att den låtsas ta sig själv på större allvar än vad den egentligen gör. Ibland händer något jätteviktigt och spännande, oj oj oj, men sen visar det sig att det inte var så viktigt som det först verkade. Utöver det är den mestadels rätt ful, mestadels rätt tråkig. Det är en [fantasyactionserie baserad på lättroman] på alla sätt och vis.

Fast jag skulle nog ändå se en uppföljare om det kom. Det hade vart skoj att se om de här karaktärerna lyckas göra några framsteg, och jag gillade alltid humorn. Det kanske blir en biofilm precis som alla andra lättromanadaptioner