Makoto Shinkai och hans filmer

[Ebhen]

Jag skulle vilja höra lite vad andra tycker om den senaste hypade demonregissören Makoto Shinkai och hans verk.

Jag har ju sett de flesta av dem nu förutom den senaste kioskvältaren Your Name som krossat alla biorekord i Japan så här långt.
Den fösta jag såg var nog 5 cm per second som jag framför allt tyckte vara sjukt snygg om än lite knepig då det var tre små berättelser som vävdes ihop. Smart och eftertänksamt och framför allt otroligt snygg. Garden of Words och Children who chase lost voices/Journey to Agartha kom sen och såklart The place promised in our early days.

 

Garden of Words måste jag säga var nog den absolut snyggaste animefilmen jag någonsin sett. Ultrarealistisk tecknarstil var det någon som hade skrivit i nån artikel jag läste och det kan man väl lätt skriva under på. Detaljrikt och snyggt. Jag har aldrig sett regn så vackert tecknat någonsin tror jag. Helt magiskt. Man riktigt längtade ut i den där parken för att flanera omkring och bara mysa i regnet. 

Nåja, storyn var väl inte helt min grej, men eftertänksam och vacker på sitt sätt.

 

 

The place promised in our early days märks att det var en av hans tidigare verk, den kändes rå och inte så välpolerad som hans senare filmer. Storyn skulle ha mått bra av att slipats till lite mer då den bitvis var svår att hänga med i. Men av det lilla jag läst om Your name så känns det lite som om de kan ha en hel del likheter storymässigt, men vi får se när jag väl ser den.

Agartha (som jag förenklat kommer kalla den hädanefter) gillade jag skarpt. Det var en mer klassisk sagoberättelse lite i stil med vad man förväntar sig från Studio Ghibli. Den var inte fullt lika modern i sin tecknarstil även om den fortfarande var otroligt snygg, så den kändes mer "klassisk" anime än de andra han gjort. Och likheterna med Miyasakis verk är fler känns det som både i bildspråk och story, men det kanske bara är jag som får den känslan? Jag hade dock gärna sett lite mer karaktärsfördjupning. Och det är nog något jag saknar lite i alla hans verk, de är lite grunda och man skulle vilja få lite mer känsla för karaktärerna, inte bara för det visuella som alltid är makalöst vacker. Men kan han landa i bättre manus och karaktärsfördjupning så lär nog han garanterat bli den store "Miyasakis efterträdare" som det tjatats om till leda nu ett bra tag.

 

Vad tror ni? Vad har ni får åsikter? Jag är nyfiken på att höra fler funderingar kring detta. :)

 

Det ska bli väldigt spännande att se vad Makoto Shinkai kommer med framöver.

[Sceleris]

Ja, få se vad han gjort nu då.

• 1997: Tōi Sekai (Other Worlds): proto-Shinkai! Det verkar vara en kvinna som åker pendeltåg och minns ett tidigare förhållande (med en sexscen!) och att de tog en tågresa ihop innan de skulle skiljas. Så det är tåg, snabba bildmontage med panoreringar, dunkla poetiska repliker, separerade älskare, och sentimentalitet så det förslår. Teckningarna är skissartade och poängen otydlig (det verkar som att han kommer tillbaka?), så det känns som en studentfilm och mest värt som kuriositet. 5/10.
• 1998: Kakomareta Sekai (The world be enclosed): Shinkai hade den på sin sajt, men verkar ha tagit ner den väldigt fort (redan innan 2001), så den verkar inte gå att se någonstans. Synd, jag ville höra Tenmon-musiken. På bilder och beskrivning (han nämner Murakami) så finns det åtminstone några saker att nämna: han återanvänder några bilder från Tōi Sekai; det är ett 3D-experiment; det handlar om älskare som skiljs åt; och han inspireras av sci-fi. --/10.
• 1999: Kanojo to Kanojo no Neko (She and Her Cat): Tōi Sekai 2.0? En kvinna med (relations?)bekymmer, svartvitt, bildmontage med panoreringar, halvpoetiska repliker. Fast han har lärt sig något! Han distanserar dramat genom att presentera det ur kvinnans katts perspektiv. Det blir mindre melodramatiskt och pretentiöst. Det är också mycket bättre teckningar, och ett nytt intresse för himlar och moln. 6/10.
• 2001: Bittersweet Fools: Himlar och moln och så det förslår i öppningsvinjetten till detta porrspel! Långsamma kamerarörelser över vardagsföremål som fyllda tekoppar och vattenpölar. Man börjar känna igen hans färgläggningar, men teckningarna är skissartade, och det är inte så smickrande för karaktärerna (även om de inte är så snygga i själva spelet heller. Här är en jämförelse). Bedömningen av ett porrspels-OP får väl vara en uppskattning av hur bra jobb Shinkai gjort för att få mig att vilja spela spelet, och jag kan väl inte säga att han gjort ett särskilt bra jobb med det här. 5/10.
• 2002: Hoshi no Koe (Voices of a Distant Star): Nu börjar det bli allvar! Lågmäld sentimentalitet, bildmontage, bomullsmoln, kraftig färgläggning, men nu med datordisplayer och cinematiska effekter, t.ex. simulerat skärpedjup och linsöverstrålning, som man sällan såg i anime vid den tiden. Regin är lite mer "vågad" och linjerna ser bättre ut, men Shinkais karaktärsdesign är fortfarande lite... ni vet. Och det märks att tonvikten ligger mer på illustration än animation. Storyn (och människans slagskepp Lysithea och dess målsökande laser o.s.v.) är Gunbuster-inspirerad: en skolflicka blir värvad till rymdarmén som ska bekämpa rymdmonster som anfallit människan, men det kommer till priset av att glida ifrån resten av mänskligheten. Det är ganska hyfsad worldbuilding i ett så kort avsnitt, och kontrasten mellan det stora kriget och det lilla personliga problemet om att flickan och pojken växer ifrån varandra är vinnande. Man förstår att kortfilmen fångat så många tittare. 7/10.
• 2002: Wind: A Breath of Heart: Porrspel, och en milstolpe: första gången Shinkai arbetat med andra animatörer -- och lärt honom några väldigt grundläggande saker om animationsproduktion som time sheet och layout, d.v.s. de fundamentala verktygen för att planera animationsflödet och den visuella inramningen! Innehållet? Tåg och moln och vardagsbildmontage! Karaktärsdesignen baseras på spelet, men Shinkai hanterar den bättre än i Hoshi no Koe. Men jag vill ändå inte spela spelet. 5/10.
• 2003: Egao (Smile): Kanalen NHK visar specialgjorda (musik)videor mellan andra program ibland, och Shinkai fick göra denna. Stilen är enklare och muntrare (och i Shinkai-färg) än den, men premissen påminner om Kanojo to Kanojo no Neko: en kvinna med relationsproblem skaffar husdjur som piggar upp henne, fast här är det en hamster. Hamstern får henne att minnas sina högstadiedagar (då hon också hade en hamster) och låter henne komma över sitt uppbrott. Videon är söt och passar låten. 6/10.
• 2004: Kumo no Mukō, Yakusoku no Basho (The Place Promised in Our Early Days): Jag har inte sett den här filmen! Whaaaat!? --/10.
• 2004: Haru no Ashioto (Footstep of Spring): Ännu ett porrspel. Några bitar av animationen är rätt hyfsade, med ett par intressanta layouter typ gungan och kupolspegeln, och han använder låten bättre än tidigare. Fast karaktärsteckningarna...   6/10.
• 2006 och 2008: Ef: The First Tale och Ef: The Latter Tale: Alla gamla Shinkai-kännetecken, men nu får han också in några läckra nya effekter! 3DCG-kameraåkningar, regnet i Latter Tale-öppet o.s.v. Överlag välanimerat (förutom en springande 3D-Mizuki), med mycket säkrare teckningar. Detaljnivån börjar också stiga. Om jag inte hade sett animeserien hade denna version fått mig att vilja spela. 8/10.
• 2007: Byōsoku Go Centimeter (5 Centimeters Per Second): Ja, alltså, 2007 har ju Shinkai bemästrat konsten att göra rörliga bakgrundsbilder. Typ allt ser bra ut i stillbild. Storyn är sånt där skönt vemodigt melodrama om "kärleken som inte blir av", och han använder alla sina knep han lärt sig under åren. Låten "One More Time, One More Chance" är jättefin och välanvänd. Men som du säger, Ebhen, så brister den i karaktärsbeskrivningarna, så jag fick svårt att knyta an till film(seri)en. Men jag gillade mangan så mycket att den fick mig att börja tycka om filmen mer! 7/10.
• 2007: Neko no Shūkai (A Gathering of Cats): Är det fel att det här är en av mina favoriter? Den minutlånga berättelsen om hur katter planerar att förgöra människorna för att de trampar dem på svansen. Det är snärtigt och kul, och det är fint utan att bli så snyggt att jag måste stanna och slicka på min skärm. Här har han kommit in i sin pseudo-Ghibli-fas. (Trivia: Katten har samma namn, "Chobi", som i Kanojo to Kanojo no Neko.) 7/10.
• 2007: Shinano Mainichi Shimbun: "Förmedla det som är viktigt" var temat, och det gick ju fram. Ungefär så bra som en 15-sekundersreklamfilm kan vara. Så jag antar att jag ska börja prenumerera på dagstidningen Shinano Mainichi nu!? 7/10.
• 2011: Hoshi o Ou Kodomo (Children Who Chase Lost Voices): Jag skrev en recension på 800 ord här, så det känns väl dumt att upprepa mig, men jag gillade denna. Visst kan man påpeka originalitetsbristen, men jag gillade temat och berättelsen och produktionen. Och jag lyssnar fortfarande på soundtracket ibland. (Agharta hette f.ö. planeten i Hoshi no Koe.) 8/10.
• 2011: Bosphorus tunnel: Hur bedömer man en reklamfilm för något som inte är en konsumentprodukt? Liksom, wow, den här reklamfilmen har verkligen övertygat mig att anlita Taisei-bolaget nästa gång jag vill bygga en tunnel under Bosporen. Nämen, det är snyggt och lyckas bygga lite karaktär under reklamfilmens korta speltid på 30 sekunder. Fast lite intetsägande är det väl. 6/10.
• 2013: Dareka no Manazashi (Someone's Gaze): En kortfilm som bekostats av en fastighetsfirma för att ha premiär vid en bostadsutställning med familj- och framtidstema. Djupet är ungefär som en reklamfilm, fast den är strax över 6 minuter lång. "Fint men inte för fint" igen, med charmig närframtidsvision, och en bitterljuv liten handling om hur familjer naturligen växer isär -- men ändå håller ihop. Fumi Hirano (Lum i 80-talsgiganten Urusei Yatsura) gör berättarrösten, och bara det är ju ett vinnardrag. 7/10.
• 2013: Kotonoha no Niwa (The Garden of Words): Det är nästan absurt hur den här ser ut. Bortsett från att jag inte tycker att det ser jättebra ut med de ljussatta konturlinjerna på karaktärerna så är ju det här nästan en milstolpe i animeproduktion. Regnet är en sak, men jag tror jag blev mest imponerad av grabbens blyertsskisser. Men, ja, storyn var rätt förglömlig. Jag minns den knappt. 15-årig kille träffar 27-årig kvinna i park när det regnar och de lär känna varandra; jag minns att han blir ju kär, men jag minns inte hur det var med hennes perspektiv... 7/10.
• 2013: Sri Lanka kōzokudōro (Sri Lanka highway): Taisei-reklam igen. Samma som Bosphorus tunnel, fast med lite svagare karaktär. Liksom, kvinnan i Boshorus tunnel hade en höjdhoppshöjd som hon inte klarade av,  men mannen här har... jag vet inte, typ en barndomstjejkompis som han kanske lämnade bakom sig. 6/10.
• 2014: Vietnam Noi Bai kūkō (Vietnam Noi Bai Airport): Min favorit av Taisei-reklamfilmstrion! En pojke som beundrar sin stora byggarbetarpappa växer upp till trotsig tonåring som vill ta sig ur sin faders skugga och lämnar hemorten. Nu är han konstruktionsledare för byggandet av Noi Bai-flygplatsen i Vietnam. "Jag jagar nog efter hans rygg." 30-sekundersdrama mellan far och son, med karaktärsutveckling! 7/10.
• 2014: Z-Kai: Cross Road: Reklam för distanspluggskolan Z-Kai. Två ungdomar -- en flicka i obygden där det inte finns pluggskolor, en pojke i stan som inte har tid att gå till pluggskola -- har drömmar som Z-Kai kan hjälpa dem att uppfylla. Är det lite proto-Kimi no na wa i det här? Det var då toppen, för Nagi Yanagi (alla älskar väl Bakemonogatari-slutlåten?) sjunger bakgrundslåten, och huvudrollerna är Ayane Sakura och Kenshō Ono, två röstisar jag gillar. Så jag antar att jag måste börja på Z-Kai nu också då! 7/10.
• 2016: Kimi no na wa (Your Name): Jag har inte sett, men jag är ganska taggad! Det är väl 3-4 månader kvar innan den kommer på Blu-ray, kan jag tänka mig. --/10.

Jag hoppas att Shinkai gör något utan (eller med endast lite) romantik nästa film. Han är ganska bra på att verkställa teman i sina verk, så det hade varit intressant om han breddade vingarna mer.

[Ebhen]

Ojojoj... Jag hade väl inte väntat mig något annat eg. än att bli överkörd här hehe...
Jag hade koll på rätt många av titlarna ovan men inte sett så många av dem såklart, men några iaf. som man ju lätt ser vem som ligger bakom. Z-kai: Crossroads var riktigt cool och hade upplägget av en trailer nästan och storyn verkar lovande men som du säger, den andas Your name-story rejält!
Jag såg faktiskt She and her Cat. idag. Katten som berättare i serien är lite kul. Ingen minnesvärd historia eg. men helt okej. Enklare tecknarstil helt klart och man hade kanske inte gissat vem som gjort den om man inte visste på förhand.

[Sceleris]

Katten i Tjejen och katten spelas ju dessutom av Makoto Shinkai själv.

 

Jag hade mer att säga, men jag har glömt. Har sovit för lite. (~_~ ) Får se om det kommer tillbaka.

[hillster]

Oj, här såg det lite annorlunda ut. :)

Ja, bluray-releasen av Kimi no Na wa blev ju lite försenad (till Europa), men jag är lite förvånad över att ingen postat här efter att filmen gick upp på de svenska biograferna! 

Jag förlängde i alla fall min arbetsdag till 22:30 en dag för att kunna ta en paus mitt i och gå och se den (ensam, plus ett tiotal andra i salongen), för jag höll på att missa chansen. Det var värt det.

Jag lämnar gärna analyserna åt andra, men uppenbart till och med för mig var att han höll formen från Kotonoha no Niwa illustrationsmässigt. Tror han hade med minst ett regn, bara för att, liksom. Dessutom uppade han sitt gejm vad gäller karakteriseringen (av de två huvudpersonerna åtminstone) och sättet han trollband mig i storyn. Jag kände samma klassiker-känsla som av ett Ghibli-mästerverk. Jag räknade till tre eller fyra andra punkter i biosalongen, förutom mittpunkten, som det kom snyftningar ifrån under filmens två huvudsakliga brick-shit-moments.

Någon mer som såg den på bio? Läser gärna någons analys, om någon har viljan och förmågan. 

[Sceleris]

Jo, jag såg den på bio (min första animefilm på bio! Wooo!). Det var överraskande många där, runt ett 50-tal personer kanske.

Det var nästan löjligt hur visuellt polerad filmen var. Nästan så mycket att det gick till filmens nackdel – alla små detaljer fick mig att vilja pausa hela tiden! Det var lite distraherande!

Jag gillade filmen i sig. Typ visuellt 9/10, story och regi 7/10. De största bottennappen tyckte jag var det jag vill kalla för musikvideoinslagen. De bröt filmens flöde, och jag tyckte inte ens att (sång)musiken var särskilt bra.

Förutom det så kändes det mer som en redig Mamoru Hosoda-film (typ Summer Wars) än en Ghibli-film. Bättre karakterisering än förut, vilket här dock mest betyder att det uppfyller grundnivå; jag tyckte inte att karaktärerna var särskilt fascinerande. Storyn var mer en fråga om vad som händer med karaktärernas externa värld än vad som händer med deras interna värld. Det var en intressant "extern värld" – medryckande händelseförlopp, bra "plot twist", en del intressanta miljödetaljer typ det tempelmö-relaterade – men den saknade det där "extra" som filmer gärna får ha. Typ särskilda teman (t.ex. om döden som i Children Who Chase Lost Voices) eller mer psykologiska inslag i karakteriseringen (som en av filmens inspirationskällor, den ångestfyllda Inside Mari).

Kimi no Na wa blev ju som bekant en superdupersuccé i Japan (och i Sydkorea och i Kina, åtminstone för att vara anime), och efter att ha sett filmen förstår jag äntligen varför:

• Grundidén med kroppsbyte är kul och frågan om könsidentitet väldigt aktuell, och det att kontrastera storstan mot landsbygden ligger också rätt i tiden i och med avbefolkningen av just den japanska landsbygden. Jag tror att japaner får höra den frågan diskuteras med jämna mellanrum, och det kommer ju också i anime som Sakura Quest.
• Den är som sagt välgjord, med överlag stark struktur på filmen och maffig, spännande action.
• Den är blödande sentimental och romantisk, vilket japaner ju särskilt älskar.

Det blir väldigt intressant att se vad Shinkais nästa film blir. Han lär ju få ganska lösa tyglar i och med alla intjänade filmmiljoner.

I väntan på att få se om filmen för att göra en ordentlig analys, så ger jag Kimi no Na wa betyget 8/10.