Om berättelsetekniker

[Sceleris]

Vi har alla tagit del av berättelser som är bra, och berättelser som är dåliga -- men vad är det som gör dem bra eller dåliga?

 

Med bra berättelser så kan det vara så att man empatiserar för karaktärerna. Man kan föreställa sig deras plågor, och tycker synd om dem. Eller tvärtom, man gläds med dem när de blir lyckliga. En bra berättelse kanske fångar intresset, så att man förundras över miljöerna, eller hålls på helspänn av chockerande vändningar. Det finns många faktorer som kan spela in i varför man gillar något -- och motsvarande för det man ogillar: Karaktärerna känns oövertygande, handlingen ooriginell och tråkig.

 

När man tar del av berättelsen så kan man ha olika grader av närvaro. Man kan ta del av berättelsen och gå igenom sitt känslospel: man skrattar, man suckar, man gråter, man skriker "slå honom på käften!". Är man mer analytisk, mer "mindful", så kan man, samtidigt som man skrattar eller suckar eller gråter eller skriker, tänka på varför man gör det.

 

Vad är det som gör att jag gråter? Jo visst, det är så sorgligt att huvudpersonens kompis dör, men varför är det sorgligt och inte bara en sak som händer en fiktiv person?

 

Varför är det värt att veta dessa "varför"? Kan man inte bara njuta av det man ser? Absolut, retoriska person, berättelser är i högsta grad gjord för att man ska uppleva dem, inte analysera dem. Men (1) analys tar inte något ifrån upplevelsen -- fast man kanske blir lite mer kräsen --, och (2) om man inte kan beskriva det sätt som man blir påverkad på, så kan det vara ganska svårt att prata om berättelsen, till exempel dess meriter och skavanker.

 

Jag har läst en del handböcker i skrivande och berättande, bland annat för att försöka bli mer analytisk och "berättelse-mindful". Handböckerna försöker beskriva hur man ska göra för att uppnå olika effekter hos publiken -- eller vad man inte ska göra för att undvika vissa andra effekter.

 

Ni har säkert hört flera "regler". Ett exempel kan vara det som på engelska kallas "show, don't tell". Tanken är att man får publiken mer engagerad i berättelsen när man visar saker genom karaktärers handlingar. Tänk t.ex. på alla shônenserier (One Piece, Naruto osv), där det kommer en skurk som är ond och förtjänar spö, men sen får man en hel bunt kapitel som visar hur skurken fick lida som barn, och när vi kommer ur flashback-sekvensen så tycker vi inte längre att det är lika lätt att önska livet ur honom!

 

Men är reglerna alltid giltiga? Anledningen till att jag startar denna tråd är just att diskutera olika sådana idéer med er. Jag tycker inte att det är giltigt att bara köpa alla "reglerna" utan att tänka. Till att börja med så är de ofta skrivna av folk från en annan kultur, ex. modern amerikansk, eller antik grekisk. Men förutom det så gäller också att man inte rimligen bara kan tänka mekaniskt på "regler". Författarna (åtminstone de som inte är usla) menar det givetvis inte så strikt, att man t.ex. aldrig får berätta istället för att visa. Och det finns en fara med att ta reglerna strikt: ett löjligt extremfall är att man tar del av en berättelse man skulle ha tyckt om, men som man underkänner som "dålig" för att den inte har en "vändning av status quo 25 % in i berättelsen".

 

Ibland tänker jag att japanska författare till anime, manga, lättromaner, visuella romaner, ... skulle vinna på att låta konsulter gå igenom deras verk. (I manga och lättromaner så är det väl sånt som redaktörerna ska hjälpa till med, egentligen.) Då tänker jag på hur grundläggande goda principer verkar ha bortsetts ifrån, som de som Pixar är kända för. Men då tänker jag sedan på om det skulle finnas en risk för att det istället blev en trend av strömlinjeformade manus, vilket jag inte hade velat ha. Pixar är bra, men jag ser på anime för att det inte är Pixar.

 

Så, det här är en tråd om berättartekniker. Senare kommer jag att prata lite om en bok jag läser just nu, men har ni några funderingar eller tankar om ämnet? Vilka tekniker-och-effekter håller ni med om? Vilka håller ni inte med om? Vilka berättelser, eller scener, eller dialoger, eller karaktärer, kan ni komma ihåg som sticker ut, och vad kan det ha varit som har gjort dem så bra eller dåliga?

[Volbla]

Själv tycker jag att jag är dålig på att märka detaljer berörande teknik medan jag tittar på film. Jag vet inte om det är en bra eller en dålig sak. Men jag försöker alltid hitta något sätt att förklara mina åsikter, och jag är ganska intresserad av filmberättande och -kritik. Kommentarerna om att sympatisera med karaktärer fick mig att tänka på något Lindsay Ellis sa när hon pratade om Lejonkungen.

 

It wasn't that Mufasa died. It's that he died after the movie went to such lengths to make him the greatest, most awesome, noble dad that ever existed and then have him brutally murdered at the hands of his evil, gay brother while he's saving his son's life. There was a death in Pocahontas too. Did we care? Did we know anything about this guy other than that he's really serious? Did he like to weave baskets? Write poetry? Teach opera to kids? I don't know anything about this guy, so i don't care when baby Christian Bale shoots him.

 

Jag har något liknande (men längre) citat av FilmCriticHulk sparat nånstans; om hur man bryr sig mycket mer om en karaktärs svårigheter när man kan sympatisera med dem som en riktig person. När det känns som att man känner dem. Men jag tänkte nog på Lindsay först för att hon nyligen gjorde en video om treaktstrukturen. Det... var väldigt esoteriskt för mig, och är kanske inte så relevant för anime eftersom det ofta är i serieformat, men ändå fascinerande.

[Sceleris]

Det är knappast dåligt att inte tänka på tekniker när man tittar på film (eller läser en bok el. dyl.), men det är nog bättre att göra det när man tar del av berättelsen, än i efterhand. Åtminstone för mig. Jag har svårt att minnas detaljerna i efterhand, sådana detaljer som hur jag kände i olika scener.

 

---

 

Aah! Citatet är precis sånt som jag pratar om. "Man måste få en karaktär presenterad för sig innan man kan bry sig om den" är en sån där grundregel. Den är ganska självklar, dessutom -- men jag undrar om det inte går att "komma runt" den lite? När jag såg Gunbuster för första gången så kände jag att den borde ha varit längre. En full teveserie hade expanderat första avsnittet flera gånger, för det är där som grunden för Norikos uppväxt kommer. Men efter att jag sett den klassiska tennisserien Ace wo Nerae, som Gunbusters första avsnitt speglar så kraftigt, så förstod jag Gunbuster bättre. Om Gunbuster förutsätter kunskapen om Ace wo Nerae så blir första avsnittet som en genväg. "Minns ni Ace wo Nerae? Det är typ precis det som händer här, så minns den medan ni ser detta."

 

Jag vet att verk i idealfallet bör vara fristående, särskilt för något så viktigt som en sån där känslomässig anknytning -- men det är en regel man kan rubba på! Det visade sig vara en effektiv genväg, åtminstone för mig. Det hade fungerat bättre om det var fler avsnitt, men genom den genvägen så gjorde Gunbuster det bästa den kunde med sin speltid. Genom att ha sett Ace wo Nerae, som Gunbuster avsnitt 1 anspelar på, så fick jag en djupare känslomässig anknytning till Gunbuster avsnitt 1.

 

"Man måste få en karaktär presenterad för sig innan man kan bry sig om den" är regeln. Den är självklar... men kan man komma runt den med genvägar? Vi klagar ofta på stereotyper och "troper", men kan de inte ofta fungera just som genvägar? Genom att karaktär X är en tydlig tsundere, och eftersom alla vet allt det typiska om tsundere, så slipper man förklara att "karaktär X, förstår ni, säger inte vad hen tycker" osv.

 

Det går givetvis inte att ha en klyscha bara rakt av, utan man måste ju ge någon utveckling också, men man kan få med vissa andra grejer på köpet. Någon storlitteratur är det knappast tal om, men det kan väl fungera för mainstreamunderhållning (där "mainstream" = "för den huvudgrupp som brukar ta del av materialet", t.ex. otaku).

 

(Man kan väl förvisso också argumentera för att allt bygger på genvägar. Filmer har konventionell symbolik, det är genvägar. Man hoppar ju över tid mellan scener i berättelser, det är ett slags genväg. Och jag förlitar mig på att ni förstår de svenska orden och bokstäverna som jag skriver, det är genvägar! Men jag tror det kan vara underförstått att det är för långt i detta sammanhang.)

 

Poängen är väl att jag inte kan avfärda klyschor eller stereotyper eller "troper" för vad de är. Man kan använda även dem till positiv effekt.

 

---

 

Intressant video. Jag tyckte mig känna igen en del av språkbruket från en bok jag läser nu, som jag ska skriva om senare.

 

Prat om treaktstrukturen får mig att tänka på såna där klagomål (som hon också nämner) typ "den är seg i andra akten". Jag har aldrig varit förtjust i sådana klagomål, för det säger ju ingenting om filmens riktiga problem. Är problemet mer specifikt att klagaren tappar tålamodet för att filmen inte ger tillräckligt med omväxling (lite "subplot") -- eller ger för mycket, så att klagaren tappar kontakten med huvudpersonen? Då tycker jag att det är en bättre kritik att säga det.

 

Å andra sidan... Antag att man tappar kontakten med huvudpersonen, för att man får för mycket "subplot" med sidokaraktärer. Går det alltid att utskilja från att huvudpersonen är för lite intressant, eller sidokaraktärerna är för intressanta? Problemet kanske inte är specifikt, eftersom det borde kunna lösas på olika sätt, så då kanske man måste klaga på symtomen.

 

---

 

Apropå treaktstruktur, förresten. I Fjärran Östern är ju ki-shô-ten-ketsu vanlig, sägs det. Här är en sida med en kort beskrivning av "4-aktstrukturen" och jämförelse med 3-aktstrukturen (som ju är gammal). Intressant poäng om konflikt, vilket är en absolut viktig punkt som jag vill diskutera i tråden.