Gammalt vs nytt

[larsleo]

Nu var det länge sen jag var aktiv på forumet och anime är ses väl sällan numera men häromdagen

så råkade Street Fighter II the animated movie trilla in i DVD'n... Följdes snabbt upp av Ninja scroll, GITS och Jin Roh

 

Det första som slog mig var kvaliteten på den engelska dubben i de lite större produktionerna  och musiken(i street fighter 2 där det japanska melankoliska byttes ut mot Korn och KFMDM.

 

Sen så det jag saknar mest det handmålade(okej kanske inte i GITS) lite mer råa stuket. Nu låter jag som en grinig gubbe men det kanske jag är. Det jag vill väcka några tankar om är att det kanske lite var bättre förr. Iaf några guldkorn var bättre ;)

 

Och bara för att... lite throwback till 90-talet

 

 

 

 

 

 

nog oggat från mig i det här inlägget iaf :)

[Sceleris]

Högkvalitativ animation från den handmålade eran känns lite speciell, men det kommer fortfarande förbluffande bra animation ibland, som i One-Punch Man och Mob Psycho 100. Fast nog ser det ju väldigt annorlunda ut än mangafilm.

 

Bra verk var bättre förr än vad dåliga verk är nu, det är min åsikt om saken. (´-`)

[Ashaz]

Är det möjligen så att det görs så hiskeligt mycket mer nu att de bra grejjerna lättare försvinner i mängden?

Bara en tanke utan någon som hellst analys som grund.

 

Jag försöker själv regelbundet "hitta tillbaka" och se animé igen, men det är aldrig samma sak som det var förr. Det känns som att mina subgenres tillhör det förflutna, för jag verkar inte kunna hitta rätt bland nyare produktioner.

[Sceleris]

Jag tror att sånt där beror både på personen och mediumet. Det är absolut så att det görs annan sorts anime nu än förr, så om man känner att man vuxit ifrån eller åtminstone isär från anime så kan det mycket väl vara så. Men man ska nog också tänka på vad man faktiskt vill ha, och om man trots allt inte kan acceptera alternativen. Det är en sak att föredra praktiska specialeffekter (stunts, modeller, pyroteknik osv), men om man vill kunna se moderna Hollywood-actionfilmer så kommer man inte att kunna se många om man kräver att de inte ska ha CG. (Inte för att det är något fel med att kräva det.)

 

Och vi är ju andra personer nu jämfört med förr. Jag kommer aldrig igen att kunna få exakt samma känslor av någon anime som jag fick när jag var 15 år. Jag hade ett annat sätt att tänka då, jag hade färre erfarenheter med saker och ting, jag hade en helt annan livssituation. Allt färgade mina intryck då (och nu, fast annorlunda), och det hade varit orättvist av mig att skylla på verken jag ser för att de inte längre väcker samma känsla. Så sättet man uppskattar saker på måste också förändras -- om än man inte ska tvinga sig att uppskatta något, förstås.

 

Men det kan absolut också vara att det man gillar anime för, förr som nu, verkligen är oförenligt med modern anime, och då finns det ju inte mycket att göra.

[Ashaz]

Ja alltså, det är ju inte en grafisk skillnad som är problemet för min del, utan en rent innehållsmässig. Hur det är skrivet och hur karaktärerna är helt enkelt. Brister karaktärerna i trovärdighet så faller det direkt för mig om det ska vara en seriös animé.

Jag minns att förr brukade folk prata om att grejjen med animé som skiljde sig från västerländskt berättande var att karaktärerna var helt i fokus. Eventuell story var sekundär. Jag vet itne om jag har fel, men jag upplever att man gått ifrån det konceptet ganska mycket.

Är en karaktär trovärdig så blir det så mycket större effekt om personen flippar ut och går bärsärkagång i sista avsnittet t.ex. men om karaktären redan från början känns lite krystad och inkonsekvent så har det liksom ingen effekt.

 

Där med inte sagt att alla karaktärer ska flippa ur i sista avsnittet. Eller att en karaktär inte kan vara urflippad redan från början. Men det är hur det görs som gör hela skillnaden. Och det är där jag upplever en förändring.

 

Men givetvis finns det undantag. Jag inbillar mig som sagt att guldkornen fortfarande finns där om jag bara letar mig förbi alla slajs of lajf/fanservice/överdramatiserad yta utan innehåll animé som verkar svämma över nu för tiden.

 

/Bitter-gammal-gubbe :)

[Sceleris]

Ja alltså, det är ju inte en grafisk skillnad som är problemet för min del, utan en rent innehållsmässig. Hur det är skrivet och hur karaktärerna är helt enkelt.

Jo, jag menade även innehållsmässiga faktorer i min Hollywood-liknelse. En förändrad balans mellan "karaktärsfokus" och "intrigfokus" betyder ju inte i sig att verken är sämre. Jag menar att dels så måste vi förvänta oss att vi upplever verken annorlunda, eftersom vi också är annorlunda, och dels bör vi ge dem en chans även när de är utanför vår föredragna zon -- men om det ändå inte räcker till så är det väl helt enkelt bara att acceptera läget.

 

Jag minns att förr brukade folk prata om att grejjen med animé som skiljde sig från västerländskt berättande var att karaktärerna var helt i fokus. Eventuell story var sekundär. Jag vet itne om jag har fel, men jag upplever att man gått ifrån det konceptet ganska mycket.

Hm. Det som gjorde anime unikt för mig, i allra största synnerhet i jämförelse med annat tecknat, var främst intrigen, det att serier hade en början, en utveckling och ett slut. En annan punkt var att det fanns material ämnat för vuxna, både i form av våld och sex (tänk "mangafilm"), eller tunga politiska och filosofiska intriger (tänk Ghost in the Shell), eller långsamma draman (tänk Only Yesterday). Ytterligare kan jag nämna etisk tvetydighet (tänk Princess Mononoke) och en annorlunda allmän filosofi. Och så klart exotism (ack! Den mystiska japanska kulturen!).

 

Starkt karaktärsdrivna berättelser ser jag inte alls som unikt japanskt. (Vad är inte Jane Austens Emma?) Om något så har jag alltid uppskattat balansen mellan karaktär och handling. Redan Gundam (1979) och Macross (1982) är intrigtunga krigsberättelser som följer figurer som är helt centrala för handlingen, men inte utan att utveckla dem och följa deras personliga problem. Och så har ju anime i högsta grad sin beskärda del av nästan helt intrigbetonade verk, som Ghost in the Shell och Legend of Galactic Heroes.

 

Fast alltså, ja, jo, om man tänker på västerländsk popkultur -- mer på Armageddon (den med Bruce Willis) och Independence Day än på Emma -- så känns det ju som att anime var mycket bättre på att väva in karaktärsutveckling även i "low-brow"-verk. Jag tänker typ Trigun eller, fan, Naruto.

 

Och om något så känns det lite bak-och-fram. Slice-of-life som har blivit så stort sedan år 2000 består ju till 99,9 % av karaktärer! Jag vill se mer intriger! Fast å andra sidan så finns det ju också många intrigserier som skulle behöva mer ordentligt karaktärsförfattande. Och bättre intrigförfattande, för den delen. T.ex. Sword Art Online.

 

Men jag måste säga att jag inte riktigt förstår hur du menar med trovärdighet. Menar du att du inte vill ha "överspelade" figurer? Att du vill ha figurer som är mer "dämpade" än, säg, Light i Death Note eller Lelouch i Code Geass? Karaktärer som typ, enkelt uttryckt, bara skriker i anspända scener (och inte för lulz)? Jag tycker dock att flera av dina gamla favoriter är såna serier som inte har trovärdiga karaktärer i den aspekten...

[Ashaz]

Nej det är itne vad jag menar. Jag tycker t.ex att Lelouch är ett praktexempel på en bra karaktär.

 

Med trovärdiga menar jag snarere som, t.ex varenda karaktär i just Sword art online. Så fort de har etablerat någon form av karaktär på någon, så glömmer de helt bort det och typ byter personlighet på den igen. (Asuna är ett praktexempel där). Eller den totala brist på karaktär som genomsyrar hela den serien. Som jag såg det beskrivas av en youtubare. "They seem to think that a hobby is a character, so they gave her a smithinghammer to show her character."

 

Det är vad jag menar med inte trovärdigt. Förväxla det inte med realism ;)

 

Bebop är ju som du vet en av mina absoluta favoriter, och den skulle kunna sägas ha en story vars syfte mer är att beskriva karaktärerna, än att faktiskt driva en story. Den centrala handlingen är mer relationerna karaktärerna emellan. Att spöa the bad guy känns rätt sekundärt. Förstår du hur jag menar då? Man lär känna dem djupare och djupare efterhand.

[Sceleris]

Ah! Konsekvent karaktärisering! Karaktärer ska uppvisa ett beteende som är i linje med vad man vet om dem sedan tidigare (och om de uppför sig out-of-character så bör det vara storymässigt motiverat men nu avviker jag från ämnet)! Jo, det ju en av grundpelarna för god karaktärisering. Ditt "trovärdigt" borde ha ringt en klocka, jag använde ju till och med ordet själv i mina betygsriktlinjer (under hide-taggen). Jag är absolut med i önskningar om bättre karaktärsförfattande i mången modern anime.

 

Men handlingen i Cowboy Bebop är ju inte oviktig, även om den är sekundär. Det är en balansfråga. Alltså, inget drama (med vilket jag menar en berättelse med konflikter) består ju bara av karaktärer: intrigen motiverar karaktärerna att förändras och att agera, vilket i sig driver intrigen vidare. Och de samspelar för att ge en djupare betydelse (tema).

 

Cowboy Bebop handlar främst om Spike, så klart. Spike är en man som har "slutat leva": han har slutat ta sitt liv allvarligt, ända sedan händelserna i hans förflutna. Och det är intrigen som leder honom till att äntligen göra upp med det, för att kunna gå vidare. Intrigen driver karaktärsutvecklingen.

 

Fram till senaste gången jag såg Cowboy Bebop så var jag nog mer benägen att hålla med dig om att relationerna var centrala, men nu kan jag bara se det som en mästerlig balansgång mellan många faktorer. Och det är sån balansgång jag uppskattar mest.