Om Sword Art Online var på riktigt

[Sceleris]

Min bror är en förespråkare av VR, och en sak som han går igång på är tanken på "perfekt" VR, sådan VR där man har hela sin kroppsliga upplevelse simulerad – så som i Sword Art Online och liknande verk – till den grad att det känns absolut verkligt, hur besynnerlig situation man än befinner sig i, i VR-världen. (För diskussionens skull kan vi främst anta att "perfekt VR" är möjligt.)

 

Jag vet att SAO slog an en sträng hos många människor, men jag undrar lite om ni går lika långt som min bror i denna fråga. Hans dröm är en värld där människor lever hela sina liv i den virtuella verkligheten, i konstanta simuleringar av inte bara Berserk-liknande äventyr och rymdutforskningar av främmande planeter och möten med utomjordingar, utan också hela den mänskliga upplevelsen: god mat, sex med sexigt folk (eller animekattflickor eller My Little Pony eller vad du råkar tända på), umgänge med vänner.

 

Det är i grund och botten ett renodlat hedonistiskt levnadssätt. För mig personligen känns det inte riktigt "rätt". Jag tror inte på någon mening med livet annat än den man väljer själv, så exakt hur någon väljer att leva sitt liv är inte bättre eller sämre än något annat. Men ungefär som hur det hade känts som slöseri att bara ligga och knarka för att förorsaka konstant eufori, känns det lite slöseri att bara leva i en VR-värld som är till för användaren själv. Det finns så mycket att se och uppleva i vår gemensamma, fysiska verklighet, och de simulerade upplevelserna känns inte "äkta" i jämförelse.

 

Vad känner ni om det här? Skulle ni vilja leva helt i VR om det gick – förutsatt att man inte dog bara för att man dog i VR-världen alltså!

[Soverejn]

2spooky4me

[MathJuice]

Om det nu är perfekt känns det för bra för att vara sant. I dagens instabila nätverksmiljö vill jag inte sitta fast i en fabrikerad värld a la Matrix där en hacker eller ett fel i Telias nät kan förstöra för en. Nu pratar vi om skada på ens integritet, ekonomi och i slutändan psykisk och även fysisk Skada. Och om man nu är immun mot sådant så gissar jag att prislappen är så pass hög att vanliga "casuals" inte ser meningen med ett sånt system i första hand. De som söker VR är säkert redan innässlade i sin teknikbubbla med smarta köksredskap och fåtöljer.

 

Nu känns det som om jag drog ner stämmningen en smula. =P

[Xadlin]

All visuell media är till för oss att kontra men också för att förstå livet.

Om vi tar visuell VR, om det kommer att bli som holodeck, som i startrek, är jag helt med på det. Du kan skapa ditt eget scenario, men du vet alltid att det inte är på riktigt.

SAO är för spooky för mig också. Vi spelar spel för att det är underhållande, men vi förstår vår omvärld genom att spela dem också. Vi ser på filmer för att ha kul men vi ser också på filmer för att förstå vår omvärld och andras perspektiv också.

Att "quit life" ser jag inte som någon bra utväg. Livet är svårt, det är jobbigt och ibland vill man komma iväg ifrån det, bara för en stund, för att sedan ha energi att tackla vardagen igen.

[Brezals]

Om en sådan virtuell värld fanns skulle jag nog spela det precis på samma sätt som jag spelar vilket spel som finns. 
 

Man måste ju försörja sin egen fysiska kropp också. 

men om det fanns en möjlighet att ligga någonstans i koma och ha personal runt en som "tar hand" om sin kropp, så man kan vara i världen 24/7, skulle jag nog ta den möjligheten.

(Så länge den virtuella världen har tillgång till internet, och nyheter utanför den virtuella världen)

[lolcatinti]

Alltså, det går ju att ta psykadeliska droger redan idag och leva i "en annan värld". Jag ser inte hur en dator skulle kunna klå den upplevelse som våra avancerade hjärnor kan åstadkomma ifall de släpps loss med hjälp av kemikalier. Och trots att denna virtuella möjlighet finns redan idag, så väljer jag att leva ett liv i köttvärlden.

Jag tror att det handlar om min egen inställning till "äkta" och "falskt". Om något inte händer "på riktigt" skulle jag uppfatta det som att jag lurar mig själv. Jag skulle inte fullt ut kunna njuta av ett liv i VR som ett liv i köttvärlden, trots att den senare har sina ups and downs.

Skulle vi leva i en Matrix så skulle jag av denna anledning föredra det röda pillret framför det blå. Jag ser hellre verkligheten än en ridå, även om det är tuffare att leva så.

[Sceleris]

Detta är ett tankeexperiment för att utröna lite om våra respektive värderingar angående vad som är verkligt och overkligt och vilket värde vi sätter i det, och det är därför jag säger att det är perfekt:

• Inget dåligt händer med din kropp i den fysiska världen: ingen svält, inget robotuppror, inte ens någon som skriver "dumskalle" i pannan på dig med en filtpenna.
• Tekniska problem uppstår inte.
• Prislappen är inte en fråga, inte för dig och inte för någon som skulle påverka ditt svar.
• Allt som du skulle kunna drömma om, skulle teknologin kunna simulera för dig – och mer därtill.

Vi kan också utgå från att du när som helst kan gå ut ur datorvärlden.

 

Och trots att denna virtuella möjlighet finns redan idag, så väljer jag att leva ett liv i köttvärlden.

 
Hm? Vilken virtuell möjlighet tänker du på nu? Mitt tankeexperiment utgår från en datorvärld som är omöjlig att skilja från verkligheten för en spelare. Eller, ja, med det så menar jag att den simulerade världen och din interaktion med den känns verklig, även om den är bisarr. Det är inte bara en fråga om datorgrafik, utan om hela kroppsförnimmelsen: om du "spelar" som dig själv kan du röra dina virtuella händer igenom ditt virtuella hår och känna varje hårstrå, du kan lukta under din virtuella armhåla och känna virtuell lukt, du kan slicka på din virtuella slickepinn och känna smaken av virtuellt socker. Du kommer att ha en kroppsupplevelse som säger dig till 100 % att det är verkligt, och det enda som talar emot den uppfattningen är ditt förnuft och ditt minne.
 
Jag kan dock tänka mig att många kommer att få något slags depersonalisationssyndromliknande symtom (att känna det som att ens kropp inte är ens egen) om man spelar som något man inte har erfarenhet av, som att vara av det motsatta könet, vara en robot, vara ett formlöst spöke, eller vara ett djur – och kanske även om omgivningen skulle vara för absurd, till exempel om den såg tecknad ut som i en anime.

 

Men poängen är att det inte är som att sitta med ett VR-headset på huvudet. Och något sådant finns mig veterligen inte redan idag.

[Volbla]

Vid första anblick så tycker jag det låter väldigt attraktivt. Alla vardagliga aktiviteter borde kunna ha en tillfredställande ersättning i en sådan värld, och det blir mycket enklare och (förhoppningsvis) häftigare att dra ut på äventyr. Det skulle väl vara en ultimata formen av underhållning. Att känna som att man fysiskt tar del av något fantastiskt. En kombination av tv-spel och sport.

 

Men man vill väl inte ha äventyr hela tiden. Och även när det gäller äventyr, är inte en virtuell värld i grunden begränsad av mänsklig fantasi? I verkligheten så kan jag åka till Frankrike utan att någon har behövt hitta på hur livet ser ut och fungerar i Frankrike. Eller jag kan gå till en djurpark och se en massa fascinerande djur utan att någon har programmerat ihop djurens utseende och beteende. Verkligheten kanske har färre möjligheter och är fysiskt mer begränsande, men den är gränslös! Själv har jag ju också ett visst intresse för fysik och nya upptäckter. I verkligheten finns det saker som ingen har upptäckt förut. I ett spel finns det bara saker som vissa spelare inte upptäckt än.

 

-

 

Jag är inte så bekymrad över vad som är riktigt eller inte. Våra upplevelser - våra sinnestolkningar - är väl likadana oavsett. Men jag funderar på om något sånt här skulle kunna ersätta verkligheten för mig. Jag tänkte först att man vill ju ha en del variation, men det borde också gå att åstadkomma i ett VR om det finns olika "världar" med olika regler. Frågan är väl mest hur välgjord omgivningen är. Om en virtuell verklighet kan kännas riktigt gränslös, har den verkliga verkligheten någonting mer att erbjuda, annat än den egenhet att den är "verklig"? Och om vi måste gå ut i en värld för att finna underhållning så kanske nördar blir mer sociala!

 

Men det kanske vi inte vill bli. Vi kanske vill sitta ensamma framför en skärm. Och folk kanske inte vill att deras underhållning ska kännas verklig. Kanske känns det bättre att se och läsa om äventyr än att ta del i dem. Att ha det som en interjektion i våra vardagliga liv. Kanske är det individuellt. Eller kanske är det bara en ursäkt för att bevara traditionell underhållning.

 

Vilken svår fråga