Skrivutmaning 1 - 2015

[Bera]

Sedan förra skrivutmaningen har jag varit sugen på en ny omgång, så jag tycker att vi kör. För att undvika att folk drabbas av tidsbrist prövar vi med en generös skrivperiod så att alla hinner med. En slags högst informell och ickebindnande anmälan uppmuntras, d.v.s. att du skriver i tråden att: "Jag vill vara med", eller "Jag har ngt. på gång".

 

Ramarna är som följer:

• Berättelsen ryms på omkring 1000 ord.

• Flest gröna knapptryckningar blir vinnaren, men alla som deltar delar på äran (utdelande av röda minus-tummar undanbedes).

• 23.59 söndag den 18:e Januari ska berättelsen ha postats här i tråden (2015-01-18), därefter följer en kort period med möjlighet till röstande innan rösterna räknas samman.

 

Utöver detta bör berättelsen:

 

• Vara skriven i 1:a-person.

• Innehålla en kraftig förändring i en persons utseende.

• Knyta an till att det är jul och/eller nyår.

[Sceleris]

Räkna med mig!

[drend]

Jag (kanske också) deltar! Gott initiativ Bera! : //D

[Bera]

En nyårsskål

 

"Vill du gå ut idag herrn?" Frågade sköterskan när hon lagt om bandaget. "Doktorn säger att det går bra en stund innan maten." Jag nickade och grymtade till svar.  Hennes ständiga leende var oförändrat och efter en kort bugning försvann hon ur mitt synfält. Det knäppte till när hon släppte upp bromsarna på rullstolen och sedan styrde hon mig ut genom det rasslande pärldraperiet som hängde för dörröppningen till stugan. Utanför svängde sköterskan åt vänster ner mot rekreationsanläggningarna och trots att gången var överbyggd med ett tak av palmblad så var jag tvungen att kisa mot solen. Efter en kort promenad runt parken parkerade hon mig under ett parasoll vid poolen och ställde fram ett fat med tropiska frukter innan hon bugade och försvann bort mot huvudbyggnaden. 
 
"Vill herrn ha sällskap?" En sköterska jag inte sett tidigare klappade mig på armen. Jag försökte skaka på huvudet och grymtade nekande samtidigt som jag drog åt mig handen. När jag mötte hennes blick stelnade hennes leende ett ögonblick när hon förstod hur jag tolkat situationen, men hon fann sig snabbt och släppte fram ett inövat skratt. "Inte av mig herrn, en annan klient borta vid baren har bjudit över dig." Jag höjde huvudet så pass mycket att jag kunde se en man i Hawaiiskjorta vinka till mig ifrån baren. Jag försökte formulera ett nekande svar, men innan min dimmiga hjärna kommit så långt hade sköterskan redan rullat iväg mig. 
 
"Du får ursäkta grabben, men jag behövde någon att fira med. Jag har tagit av bandaget idag. Vad tycks?" Han slog ut med händerna och vred huvudet så att jag skulle kunna se honom ordentligt både framifrån och i profil. En viss svullnad återstod och huden runt ögonen och under munnen vad fortfarande gulaktig. Han log brett mot mig och drog sedan ett bloss på sin cigarr. "Vad får det lov att vara, Champagne, whiskey?" Han väntade inte på svar utan ställde ett glas vid min högerhand. "Du går fortfarande på smärtstillande antar jag, men det är lugnt, doktorn behöver inte få veta något." Han pekade med cigarren på sköterskan bakom disken. "Hon här kommer inte säga något, eller hur?" Han lutade sig närmare henne och sa något jag inte kunde urskilja, jag försökte formulera ett svar, men hjärnan var fortfarande mosig och det värkte i både läpparna och kinderna så att jag hade svårt att koncentrera mig. Sköterskan skrattade till och svarade med ytterligare en replik som jag hade svårt att uttyda. Mannen vände sig tillbaka mot mig. "Ja det är ju inte lätt för dig att veta, men jag var ganska illa åtgången när jag dök upp här. Doktorn är verkligen en konstnär, ja rent av en virtuos." Han skrattade och drog några bloss. "Och vett att ta betalt förstås ... men pengar är ju inget bekymmer för varken dig eller mig antar jag." Han lutade sig mot mig och slog sitt glas mot mitt fortfarande orörda. "Skål förresten, och gott nytt år!" Han hällde i sig drycken och fyllde sedan på sitt glas. Mitt huvud värkte och jag hade svårt att fokusera blicken, kanske skulle han strax tröttna på mitt sällskap och låta mig vara ifred. Mannen tog fram en stålkam och strök sitt hår bakåt innan han vände sig tillbaka mot mig. "Jag betalade för din operation förresten ... Se det som en försenad julklapp." Min hjärna försökte ta in vad han sagt, men kom bara på nya frågor. Dessutom var det något i hans tonfall jag inte kunde tyda.
 
"Vad var du här för nu igen?" Han lutade sig mot mig och granskade mig noggrant. "Vi är ju helt anonyma såklart, men nog går det att räkna ut ett och annat." Han drog några bloss och sänkte en whiskey, utan att släppa mig med blicken. "Antingen är du ... bankrånaren från Europa, eller den där fotbollsspelaren som hade ihjäl sin familj." Han lutade sig ännu närmre och var tvungen att ta stöd mot mitt armstöd. "Och ... du är inte byggd som en fotbollsspelare." Hans röstläge hade plötsligt fallit en oktav och munnen som tidigare hade lett med blixtrande vita tänder hängde nu halvt öppen och hans isgrå ögon hade en skärpa som fick det att krypa i huden på mig. Långsamt förde han cigarren till munnen, drog så djupt att det fräste om tobaken, och blåste sedan ett fränt moln rök i mitt ansikte. Mina redan trötta ögon tårades och det brände till i nackmusklerna när jag försökte vrida undan ansiktet. "Du kan ju förstås vara en skådespelare, eller en playboy, men då borde det krylla av assistenter och rovlystna småflickor kring dig." Han tog glaset han ställt vid min högerhand och höll upp glaset strax under mina läppar, det stack i näsan av alkoholångorna och jag knep ihop mina svidande ögon. "Du kanske behöver lite hjälp, vi ska se, du verkar inte vara riktigt i form." Han satte glasets kant mot min darrande underläpp och stjälpte glaset mot mig. Det brände till när spriten rann ner i operationssåren kring hakan och det gjorde ont precis överallt när jag frustande försökte vrida mig undan och med en slapp orkeslös arm mota bort honom. "Jag glömde ju att berätta varför jag själv var här förresten. Jo, du förstår att jag äger en liten bank i Zürich och för ett tag sedan blev den rånad. Rånarna var ganska skärpta, de anlade en brand som fick alla att utrymma byggnaden och sedan var de snabbt inne och norpade åt sig ett och annat ur valven." Hans mun var så nära mitt öra att jag kunde känna hans andedräkt genom bandagen. "Tyvärr så hann inte riktigt alla ut. Min dotter till exempel, som var på besök, hann aldrig ut och det var när jag försökte hitta henne där inne i röken och lågorna som jag brände sönder mitt ansikte." Hans högerhand strök över mitt huvud och den vänstra nöp hårt runt min nacke. "Nu ser jag ut som folk igen, men min dotter ... hon är fortfarande uppbrunnen. Gärningsmännen har åkt dit ... alla utom en vill säga." Plötsligt släppte han mig och jag föll tillbaka i rullstolen. "Men nog om det, nu firar vi ju att jag tagit av mig bandaget. Som sagt, jag har betalt för din operation och ... man kan nog säga att du kan bli lite överraskad när du får se resultatet, det är inte riktigt det du och den goda doktorn hade pratat om. Återigen, gott nytt!" Någon släppte upp bromsarna på rullstolen och svängde runt mig bort från baren.

[lolcatinti]

Ah, jag ska också skriva ihop nåt, men det får bli mot slutet av skrivperioden!

[Sceleris]

Bump för påminnelse, inte minst åt mig själv!

[Stekeblad]

Sista dagen idag.

[Sceleris]

Ctrl-Z

Spoiler

En ung, lättklädd tjej – runt 18-20 år ungefär – med långt, spretigt, fylligt hår stirrade mig i ögonen. Hon såg lika överraskad ut som jag kände mig. Jag sträckte fram min hand, och… Förlåt, nu går jag visst händelserna i förväg.

Den 31 december var en tisdag. Jag hade tillbringat den övervägande merparten av julhelgen på kontoret, och nyåret såg inte ut att bli annorlunda. Det var dock inte så att chefen uttryckligen hade bett mig stanna kvar, och jag var också den enda i huset bortsett från någon säkerhetsvakt som dragit nitlotten i skifttilldelningen. Nej, om något höll mig här så var det väl min privata yrkesfilosofi. Jag ville inte åka hem när det fortfarande fanns jobb ogjort och--... Okej, jag erkänner. Så var det inte heller. Det där var ursäkter. Jag ville inte åka hem.

Jag hade egentligen inga problem hemma, inga problem som sådana. Min hustru jagade inte efter mig med brödkaveln, min son var – så vitt jag vet – inte ungdomsbrottsling. Jag älsk--... gill--... Jag hade inget emot dem, inget alls! Men på något sätt hade det uppstått en emotionell vägg mellan oss. Och jag ville inte tillbringa ledigheten med den skärande känslan av utanförskap.

Mobiltelefonen ringde.

“Du”, sa hon – hon hade slutat kalla mig “älskling” för länge sedan –, “är du fortfarande på jobbet? Det är ju faktiskt nyår!”

“Ja, men den här projektplanen måste färdigställas, annars kommer arbetsgruppen att sinka efter, säkert ända till februari.”

Jag smattrade på datorns tangentbord.

“Okej… Men skynda dig. Vi vill att du ska vara med oss när klockan slår tolv.”

Jag gav henne typiska tomma löften och sade farväl.

Det var inget ovanligt samtal för oss, men det var något som kändes… olustigt? Jag försökte släppa det, men min koncentration kunde inte längre fästa sig vid Excel-kalkylbladets rader av siffror. Jag gnuggade mina ögon, suckade, såg mig omkring i den mörklagda lokalen – och bestämde mig för att åka hem. Jag krafsade ihop några papper i min portfölj, sparade kalkylbladet och slog av datorn, och tog min jacka och begav mig till garaget.

Klockan var runt halv elva på kvällen när jag körde upp på uppfarten till huset. Det var mörklagt. Dörren var låst, så jag låste upp och ropade deras namn, utan svar. Jag gick runt i hallen och köket till vardagsrummet. Var de än hade tagit vägen så hade de inte lämnat någon lapp. Min telefon visade inte heller något meddelande eller missat samtal.

Det var då det slog mig, det jag hade känt. Hon ville inte heller att jag skulle komma hem. Men det var inte bara under det samtalet, utan ännu längre. Min familj var inte längre en familj. Det var över. Vi var främlingar som delade ett hus. Och det var mitt fel, alltsammans. Det var jag som aldrig hade kunnat öppna mig för dem, det var jag som alltid hade fjärmat mig från dem, det var jag som avvisade alla informella uttryck av närhet.

Tanken slog mig som en säck med tegelstenar, och jag var tvungen att sätta mig ner. Med spritskåpet inom en armsträckning tog jag fram ett glas och en flaska Blackadder-whisky, vilken jag slarvigt hällde upp.

Jag svepte glaset.

“Det är över…”

Jag hällde upp ett till.

“Vi kommer aldrig att bli en familj igen…”

Jag svepte glaset.

“Och varför skulle de ta mig tillbaka?”

Hällde upp under tårar.

“En frånvarande gubbjävel som jag…”

Svepte...

Jag minns på något sätt att jag hörde tolvslaget börja ringa när jag kände mig som mest ensam och skamsen, där med armarna i kors på bordet och ansiktet i armvecket.

“Om ni bara…”

Jag sluddrade för mig själv.

“Om ni bara ger mig en ny chans, så lovar jag att bli en ny människa, jag lovar att bli mer öppen och ärlig och kärleksfull och…”

Jag vaknade med en djävla huvudvärk och yrsel. Jag ville inte öppna ögonen, men jag gjorde det ändå; mina ögonlock skyddade mig ändå inte från solstrålarna jag hade i ansiktet…

Ett obekant tak. Jag återfick min närvaro en smula, tillräckligt för att se mig omkring och konstatera att jag befann mig i en säng som inte var min, i ett rum jag aldrig sett förut. Något stökigt på golvet, men det doftade lätt och behagligt.

Jag stapplade upp med handen på mitt pulserande huvud. Jag såg två dörrar, en på min högra sida och en rakt fram. Jag öppnade dörren till höger… och såg framför mig en ung, lättklädd tjej – runt 18-20 år ungefär – med långt, spretigt, fylligt hår och en hand för pannan. Hon stirrade mig i ögonen med öppen mun och såg lika överraskad ut som jag kände mig.

Jag sträckte fram min hand och vidrörde den stora spegeln i garderoben.

“Det var inte riktigt detta jag tänkte på när jag lovade att bli en ny människa…”

[Bera]

Och då var tiden ute. Fram till midnatt på onsdag är det nu fritt fram att rösta på det bidrag som av någon orsak tilltalade just dig, gå på magkänsla!

 

Skulle någon som sitter på en halvfärdig text därute lycka färdigställa den under röstningsperioden så förlänger vi denna något.

 

Så, fram med de gröna tummarna och rösta på den text som sa just dig något.

[Bera]

Och vi har ett resultat! 

 

Med ett moget, stämningsfyllt språk vävs ett människoporträtt rikt på historia som i sista andetaget ställs på ända i en vändning svår att förutse för så väl huvudperson som läsare. efter att ha kammat in dubbelt så många poäng som de andra skribenterna tillsammans har vi här en sann mästare inom formatet; "1000 ord". 

 

Grattis Sceleris!