Inou-Battle wa Nichijou-kei no Naka de

[Sceleris]

 

En tråd tillägnad Triggers sedelärande lättromanbaserade anime om gymnasieungdomarna i en litteraturklubb, ungdomar som plötsligt en dag får parapsykiska förmågor – till klubbens wannabe-fantasycoolings (och enda kille) stora förtjusning.

 

Och jag börjar med en kommentar om avsnitt 7, som innehåller en något mer diskuterad scen än tidigare avsnitt.

 

Spoiler

Protagonisten Jurais något lättsinnade barndomsvän Hatoko har fått höra en gång för mycket av honom att hon "inte fattar", så det brister för henne, varpå hon släpper loss en 140 sekunder lång tårfylld avhyvling om hans självinbillande, pretentiösa och "mörka" manér – en avhyvling som egentligen är något mer motiverad av att hon tycker sig se Jurai bli allt närmare deras kamrat Tomoyo.

 

Det var en ganska bra scen! Kul att se röstskådisar – här

Spoiler

Saori Hayami – få visa upp mer sällsynta delar av sina repertoarer, och ännu mer kul när animekaraktärer skalar bort sina arketyper och visar på mer allmänmänskliga känslor av frustration. När det görs riktigt bra tycker jag att det känns lite som att bli vittne till ett bråk mellan två andra personer – till exempel som att bli bjuden på middag hos ett par, och de börjar gräla okontrollerat mitt framför gästens ögon – så att det verkligen känns obehagligt.

 

Scenen i avsnitt 7 var bra, men den gick inte hela vägen fram för mig. Den kändes inte obehaglig på sättet jag nyss beskrev. Jag har undrat över varför, och när någon beskrev den som en "insincere rant" så tror jag att jag förstår. Problemet är att hennes monolog var något för putsad, för "välskriven" i retorik och ordval för att kännas helt ärlig. Med retorik menar jag att det var en kaskad av likartade frågor, och med ordval tänker jag att hon var överraskande specifik i sin kritik av honom. Man kan förstås tänka sig att hon tog upp vad specifika saker hon tänkt på mycket länge, men det tror jag inte var avsikten. Detta gör att det fortfarande ligger ett filter i vägen för de underliggande råa känslorna som krävs för att en scen som denna ska få mig att sätta mig upp i stolen, så att säga. Faaast, å andra sidan så var hon ju faktiskt inte ärlig; det var ju som sagt oron över

Spoiler

Tomoyo som spökade, så det kanske inte var helt opassande.

 

Men den var ganska bra ändå, och jag tyckte om den. Helt klart ett av veckans mest intressanta ögonblick i anime. Nu återstår att se om

Spoiler

det blir strid mellan två ESP-grupper, eller vad de har tänkt sig.

[Klona]

Jag blev lite överraskad av den scenen, inte för att den hände mer hur den gjordes.

Avsnitt 7

Vi hade fått sett lite saker som antydde på att Hatoko började känna sig lite obekväm att Jurai börjat prata mer och mer med Tomoyo. Som den där gången hon väntade på att han skulle hämta sin väska, när de var ute på en dejt och sen när han ville prata med Tomoyo om en sak som inte Hatoko skulle förstå. När han sedan fortsatte att säga till Hotoko hon inte förstod så tänkte jag bara "Du grabben, du är ute på hal is". När hon väl släppte/tappade sleven så visste jag att nu skulle något hända och det gjorde det och jag gillade det. 

 

Jag gillade scenen i avsnitt 7, mycket på grund av röstskådespelarinsatsen men också att det höll sig allvarligt genom hela scenen och inte tramsades bort som några andra problem har gjorts. Jag fick inte heller den där riktig obehaglig känslan men jag blev paff och satt med uppspärrade ögon under hela tiden. Klart den bästa scenen från serien hittills och den växte lite för mig efter det.

 

 

Det ska bli intressant att se om Jurai kan väcka sin kraft eller om den kommer att vara skämt genom hela serien. Det känns som att om han ska väcka den så är det för att rädda sina vänner

  

[Volbla]

Avsnitt 7

Jag tyckte väldigt mycket om explosionsscenen. Den påminde mig mycket om de längre dramatiska scenerna i ef, som när Miyako skickar hundra sms. Det var inte en realistisk gråt-scen. Monologen var väldigt uppenbart författad, men jag tycker det lyckades bli rått på ett annat sätt. Det var som om hon hänsynslöst bombarderade Andou med allt som är konstigt med hans världsbild, för allt hon säger är ju sant. Fast det kanske fungerar bättre i något som ef som har mycket mera unik stil.

 

Ibland i anime så visualiseras det att en världsbild krossas genom att det blir sprickor i en helsvart bild tills den krossas helt, eller något liknande. Jag tror jag har sett det i Clannad och typ Bleach eller Soul Eater (fast det brukar oftast innebära att saker blir bättre). Den här scenen i Inou-Battle tycker jag lyckades fånga den känslan bättre än jag sett innan. Den snabba klippningen hjälpte också. Jag blev fängslad.

[Klona]

Avsnitt 7

Jag tyckte väldigt mycket om explosionsscenen. Den påminde mig mycket om de längre dramatiska scenerna i ef, som när Miyako skickar hundra sms. Det var inte en realistisk gråt-scen. Monologen var väldigt uppenbart författad, men jag tycker det lyckades bli rått på ett annat sätt. Det var som om hon hänsynslöst bombarderade Andou med allt som är konstigt med hans världsbild, för allt hon säger är ju sant. Fast det kanske fungerar bättre i något som ef som har mycket mera unik stil.

 

Ibland i anime så visualiseras det att en världsbild krossas genom att det blir sprickor i en helsvart bild tills den krossas helt, eller något liknande. Jag tror jag har sett det i Clannad och typ Bleach eller Soul Eater (fast det brukar oftast innebära att saker blir bättre). Den här scenen i Inou-Battle tycker jag lyckades fånga den känslan bättre än jag sett innan. Den snabba klippningen hjälpte också. Jag blev fängslad.

Avsnitt 7

Jag tänkte också på ef efter att jag hade sett avsnittet, just den där telefonsvars scenen (kanske är samma scen som du tänkte på?) som inte gav exakt samma känsla men båda har bitar av uppgivenhet, desperation och att de brister för karaktärerna.

 

Jag var tvungen att titta på scenen igen och eftersom jag nu visste vad som skulle hända så såg jag väldigt klart att replikerna var lite för finslipade för att bara komma ur henne mitt i sitt utbrott men det märkte jag inte av alls lika mycket första gången jag såg det för då blev jag helt tagen på sängen. Den blev tyvärr inte lika bra då som jag tyckte första gången men jag är fortfarande väldigt imponerad på Saori Hayamis prestation.