Skrivutmaningen 2014-08-25

[RainyDay]

Dags för den andra skrivutmaningen, och jag tänkte att vi förhåller oss till samma regler som sist, alltså:

 

• Berättelsen ryms i ett enskilt inlägg som postas direkt här i tråden
• Omkring 1000 ord
• Flest gröna knapptryckningar blir vinnaren
• 23.59 nästkommande söndag ska alla bidrag vara postade (2014-09-07)

 

Då så, ämnet för denna utmaning är detta:

I handlingen ska det finnas ett rum. I detta rum ska det finnas ett kylskåp. Om man vill att hela handlingen ska utspela sig där eller inte är upp till var och en, men det ska vara en central del i berättelsen.

 

Låt utmaningen börja!

[Sceleris]

Det här ska bli spännande.

[Stekeblad]

Kommer antagligen skriva ganska mycket mer än 1000 ord. Kommer posta det som ett försmak till hela historien och sist fortsättning följer. Eller måste hela historien vara ca 1000 ord och postas här innan den sjunde?

[Sceleris]

Eller måste hela historien vara ca 1000 ord och postas här innan den sjunde?

• Berättelsen ryms i ett enskilt inlägg som postas direkt här i tråden

• Omkring 1000 ord

• 23.59 nästkommande söndag ska alla bidrag vara postade (2014-09-07)

 

Visst kan man ju posta någon annanstans och inte följa reglerna här, men då är man nog inte med i denna utmaning. (^_~)

[Bera]

Han var en högst ordinär person, möjligen en aning vanebunden men inte på något sätt tvångsmässig. Han föredrog att inleda dagen på samma sätt, han föredrog att avsluta dagen på samma sätt, för att det var bekvämt och praktiskt, inget annat. Klockan sju varje morgon klev han ut genom dörren i sin röda joggingoverall och gav sig ut på en runda genom villakvarteren. Han såg varje dag ett tvärsnitt av sina grannars vardag under sin joggingrunda som varje dag följde samma rutt. Barn som en gång släpats från hemmet i vagn med tårarna sprutande traskade plötsligt raskt iväg med skolväskan över axeln, efter ytterligare några årstidsskiften kom de förbiputtrande på mopeder och plötsligt hade de bytt jeansjackan mot en kavaj och släpade själva iväg barnvagnar om morgnarna. Det enda som aldrig förändrades i området var joggaren i den röda träningsoverallen, nog för att overallen bleknades och byttes ut, och hans hår grånade, men varje dag kom han joggande. En del skojade om att de ställde klockan efter joggaren, en del skojade om att de inte behövde titta på klockan på morgonen, utan kunde läsa tidningen i lugn och ro tills de såg något rött i ögonvrå för att sedan gå till jobbet. Hursomhelst kände alla till joggaren i rött.

                      En dag strax efter snösmältningen gav han sig i vanlig ordning ut genom dörren till sitt hus vid slaget sju, solen hade ännu inte gått upp över trädtopparna i öster och trots understället var det fortfarande kallt, sedan bidrog två var för sig ganska obetydliga omständigheter till det första ledet i en längre kedja av händelser. En stor svart fågel lyfte från taknocken på huset mittemot joggarens och då han blev förvånad över fågelns storlek och därför följde den med blicken uppmärksammade han inte hur det bildats ett tunt lager is där hans egen uppfart mötte trottoaren. Hans högerben gled plötsligt framåt och då han redan hade kroppen vriden åt vänster, åt vilket håll fågeln tagit sin flykt, kom hans steg att fortsätta i den riktningen efter att han återfunnit sin balans. Varje morgon under de senaste 27 åren hade han inlett sin joggingtur med en högersväng efter uppfarten och nu var han alltså på väg åt andra hållet. Istället för att jogga medurs runt områden joggade han nu moturs, men eftersom han inte var tvångsmässig utan bara vanebunden innebar detta inget hinder för joggaren. Rent av kände han en viss nyfikenhet inför vad denna nya vana skulle kunna föra med sig. De båda tvillingarna som han antingen brukade se på väg ut genom dörren eller en bit ned längs gatan från sitt hus skymtade han nu uppkrupna i en TV-soffa framför tecknat. Tjejen i 20-års åldern som brukade krångla med att få upp det igenfrusna låset på sin gamla Opel satt fortfarande ihopkrupen vid sitt köksbord över en tekopp. Hemma hos den äldre damen som brukade promenera sina hundar var det fortfarande mörkt och ett svagt krafsande hördes från ytterdörren. Uppförsbackar hade blivit nedförsbackar och tvärt om, när solen till sist kom upp över trädtopparna hade han den inte i nacken utan bländades istället precis som han nådde foten på en uppförsbacke. Han kisade mot backkrönet och såg till sin förvåning att där uppe låg ett hus som han aldrig lagt märke till förut, ett hus som var betydligt äldre än villorna i mexi-tegel. Han kisade genom solljuset och tyckte sig se en rörelse kring nocken på taket, stora svarta vingar som kom till ro. Han begav sig upp för backen och kände plötsligt att understället var högst överflödigt, backen och den nyuppgångna solen fick honom att svettas floder och för första gången på 27 år kände han sig otränad. När han nådde krönet stannade han flåsande upp och kikade igen, nyfiket, på huset. Det var ingen synvilla, att det från andra hållet doldes bakom ett hörn i nerförsbacken eller liknande, han borde verkligen ha sett det massvis av gånger. Han skuggade ögonen med handen och kikade mot fönstren på bottenvåningen där en rörelse precis fångat hans uppmärksamhet, en gardin som föll tillbaka och där bakom konturerna av ett sånt där rundat 50-talskylskåp. Den plötsliga värmen och siluetten av kylskåpet fyllde honom av en plötslig törst och han begav sig fort hemåt.

 

Nästa dag valde han medvetet att svänga vänster efter uppfarten och det var med viss spänning han närmade sig huset på krönet i slutet av sin runda. Likt föregående dag mötte solen honom där och likt föregående dag var han genomsvett när han nådde backkrönet. När han bakom dansande fläckar av ljus blickade mot det nyupptäckta huset såg han återigen en rörelse i gardinen och återigen siluetten av kylskåpet, tungan värkte av törst och en impuls grep plötsligt tag i honom. Impulser grep aldrig tag i honom, men där han stod med svetten pärlande kring tinningarna kända han en obeskrivlig längtan efter kall dryck, kall dryck ifrån kylskåpet.

                      Han fortsatte sina rundor kring grannskapet, trots att han inte längre fann det nya varvet varken intressant eller lika rogivande som joggingturerna brukade vara. Istället förvandlades joggingturen till en kamp, en kamp mellan honom själv och den obeskrivliga törst som varje dag drabbade honom vid backkrönet. Varje dag hade han blicken stint fäst vid sina fötter och asfalten, men varje dag fladdrade det till i gardinen och han fick en glimt av kylskåpet. Varje dag blev det även varmare, och varje dag kändes den sista uppförsbacken mer och mer plågsam, och törsten mer och mer outhärdlig.

 

När han så till sist tog sig uppför backen veckan innan midsommar kände han redan halvvägs upp att han inte längre skulle kunna stå emot impulsen, lusten, att släcka törsten. Stegen ledde honom in i den främmande trädgården och upp längs grusgången. Dörren var olåst och rummet innanför tomt sånär som på ett rundat 50tals-kylskåp i ett hörn strax bredvid ett gardintäckt fönster. Han gick fram emot det och tog i handtaget då han plötsligt fick syn på något i ögonvrån. Från sin plats vid kylskåpet kunde han se ner längs en hall som löpte längre in i huskroppen, en hall som mynnade ut i ett rum likt det han själv stod i. Rummet i slutet på korridoren var dock inte tomt, spridda över golvet likt ett plockepinn låg kroppar, alla iklädda röda träningsoveraller. En plötslig yrsel grep honom, en yrsel som tycktes transportera honom nedåt, och utåt. Kroppen tycktes glida undan från hans medvetande och i ett sista försök att vända sig bort från åsynen och därigenom återfå kontrollen försökte han att med stöd av kylskåpets handtag vända sig om. Hans slappa kropp stötte i väggen och när han dråsade ner mot golvet svepte han undan gardinen från fönstret. Den sista bilden han bar med sig ut i evigheten var en ögonblicksbild, något han skymtat genom fönstret i den sekund gardinen dragits undan av hans kropps fall. En joggare i rött som precis nått backens krön och som precis vridit huvudet mot huset.

[Stekeblad]

Här kommer mitt bidrag till tävlingen, det är början på en längre berättelse för att drygt 1000 ord inte inte räckte för mig.

Om ni anser det är mot reglerna att orginalhistorien är längre så kan ni ogiltigförklara mitt bidrag   men slutet här fungerar som ett slut (med flera obesvarade frågor om det gillas)  

bugg med smilgubben?

 

Det stora förrådsrummet

 

”Skynda nu, flyttbilen står och väntar! Har vi packat allt vi ska ha med oss?” ropade någon högt. ”Ja, jag stoppar ner det sista från kylskåpet just nu!” ropade någon annan till svar. Ett litet barn kommer fram och rycker personen vid kylskåpet lite försiktigt i tröjan. ”Pappa, jag är törstig.” Pappan tar fram ett oöppnat paket mjölk från kylen och trycker det i händerna på barnet. ”Drick” Barnet ser frågande ut och pappan slutar plocka varor ur kylen och vänder sig om. ”Glas?” säger barnet. ”Vi har inte tid, drick ur paketet. Vi måste vara här ifrån om ett par minuter.” Barnet öppnar långsamt mjölkpaketet och tar försiktigt ett par klunkar ur det medan pappan stoppar ner de allra sista sakerna i kylväskan han har bredvid sig, stänger den och går iväg med den med snabba steg genom rummet mot utgången. Barnet sätter in paketet i kylen utan att stänga det, knuffar igen dörren och springer efter ut ur byggnaden.

 

Jag heter Sammantra och jobbar som forskare. Jag har ett lite annorlunda intresse än mina kollegor så ibland lyckas de ge mig konstiga uppdrag, oftast är de bara löjliga men ett och annat av uppdragen har faktiskt varit roliga. Nu är jag på väg till ett stort gammalt lagerrum, de säger: ”Det står ett kylskåp mitt i rummet och ingen vet varför, ingen bor där men det är påslaget, ingen har heller vågat öppna det.” De är rädda för att bli hemsökta av en hel hög onda andar och en och annan dödsgud sa dem och bad mig undersöka det. Detta kan väl inte ha med jobbet att göra!

 

När jag kommer ut ur skuggan som kastades av den gamla tvättmaskinsfabriken på höger sida av vägen så bländas jag av solen. Det var väl här någonstans vi skulle mötas, Korsningen mellan Ågatan och Krökvägen i det gamla industriområdet? På andra sidan fabriken rinner Krökån långsamt fram. Jag avbryts av skrattande bakom mig, en liten bit bort bredvid en trappnedgång står mina kollegor och väntar. Alla tre har ett par konstiga solglasögon på sig och Bodil ser ut att ha ett extra par. Varför? Så som hon har det andra paret ser det ut som om hon försökt gömma dem men sedan struntat i det så de är lite synliga och bara verkar konstiga. Annars är de klädda som vi brukar vara när vi jobbar. ”Vi trodde inte att du skulle komma” säger Bunny. Okey, egentligen heter han Benny men jag brukar kalla honom Bunny, speciellt när han retas med mig. Jag går bort till dem. ”Hej” säger jag som om jag inte hörde vad han precis sa. ”Var är det heeemsökta kyyylskåååpet?” tillägger jag med en spöklik ton. De slutar att skratta och börjar gå nerför trapporna, jag följer efter.

 

Vi kommer in i ett stort öppet lagerrum, hur stort ser jag inte på grund av det dåliga ljuset. De mycket smutsiga fönsterna som sitter högt upp på väggarna släpper inte in så mycket ljus. Bunny slår ut med höger hand och lysrören i taket blinkar till några gånger innan de tänds och fyller rummet med ljus. Lagerrummet är otroligt stort, det finns inga avdelningar eller smårum utan det är bara ett enda gigantiskt tomt rum. Jag ser inte det omtalade kylskåpet någonstans. Lagerrummet skulle kunna sträcka sig under flera kvarter, kanske hela den gamla delen av staden. Högt i tak är det också. Jag är inte den bästa på att uppskatta sträckor, kanske är det tio eller femton meter, skulle lika gärna kunna vara tjugo. Man skulle kunna bygga ett hus härnere. Står det vi bortre väggen skulle man inte kunna veta det här ifrån ingången.

 

Vi börjar går ner för en trappa till så vi kommer ner från den lilla plattformen vi nyss stod på. På väg ner räknar jag trappstegen, ungefär 70 stycken. Normal höjd mellan två steg är ungefär 15 centimeter så det betyder att det är drygt tio meter upp till plattformen där vi kom in och på den var det ytterligare nästan tre meter. 13 till 14 meter alltså, bra gissat. Vi börjar gå in mot mitten av

rummet.

 

Efter några hundra meter börjar trappan att bli svår att se, den har samma färg som väggen och det finns ingen nödutgångsskylt eller markering någonstans som pekar ut var trappan är. En nödutgångsskylt vore kanske inte så mycket hjälp, i så fall möjligtvis en extra extra stor. Pilar i golvet borde man kanske ha kunnat rita tycker jag, men det här är ett lagerrum så då skulle de kanske döljas av varorna. Jag vet inte, bara mina kollegor hittar ut när vi är klara. Bunny tittar på mig och han ser min oro över att vi kanske aldrig kommer kunna komma ut härifrån och säger med en allvarlig ton ”Innan vi fick tillåtelse att komma in här för att undersöka saker som finns längre in så hade polisen en avspärrning vid ingången. Ser du märket på golvet till vänster?” Jag vred på huvudet. Min blick hittar efter några sekunder vad han syftade på. Jag kan inte se vad det är men det är inte så stort, antagligen är det en bra bit bort. Avstånd är nästan omöjliga att uppskatta här inne. Golvet saknar helt mönster och märken, bortsett från Bunnys märke. Den enda väggen som jag kan se är den som trappnedgången är vid, men den börjar att försvinna bakom oss. Bunny fortsätter ”Det är en torkad blodfläck det sägs att det var en virrig gubbe som kom ner hit och inte hittade ut igen. Han sprang runt i cirklar, snubblade och slog huvudet i golvet och började blöda, det var därför det var avspärrat i flera veckor, för att se om fler hade gått vilse.” Jag vet inte om det han säger är sant eller om han bara försöker skrämma mig, för i så fall lyckades han. ”Var inte orolig” skrattar Bunny ”Vi har inga planer på att gå vilse, vi vet var vi är och vi kommer snart vara framme”

 

Bunny talade sanning, framför oss står nu ett gammalt kylskåp och surrar, den vita färgen har lossnat på vissa ställen och det är något med designen som får det att se lite mystiskt ut. Men hemsökt? Låter som om det skulle sticka ut armar från kylskåpet. Armarna kanske är inuti och kommer ut när man öppnar dörren? Tror inte det. Frågan är dock varför det står ett kylskåp här inne, bara ett kylskåp och inget annat. Vad skulle överraska mig mest? Om det är tomt eller är fullt? Tror nog det skulle vara om det bara står en eller ett par kylvaror därinne. Där avbryts mina tankar av att mina kollegor slänger upp kyldörren och hoppar runt och ställer sig bakom mig.

 

Jag står där helt stilla av överraskning och tittar rakt fram. Jag var inte beredd på att de skulle öppna kylen och sedan gömma sig bakom mig! Jag står där och tittar rakt fram rätt in i kylskåpet och på … ett paket mjölk.

[drend]

Kunde tyvärr inte hinna få ut något i tid till denna utmaningen men DÄMN! Grymma bidrag! Kommer läsa igenom noga och väl (en gång till! xD) innan jag lägger min röst!

[RainyDay]

Ahh samma här, men två bidrag fick vi in, så låt röstningen börja och fortsätta till midnatt idag!

[Sceleris]

Minuspoäng till de två som röstat ner bidrag. Liksom, visst, ni måste inte tycka om bidragen, men skrivutmaningen går inte ut på att dissa de som tar sig tiden (och modet?!) att skriva. Dessutom bör reserveras för inlägg som är dåliga för vårt community, ungefär; det är minuspoäng som hamnar på anseendet.

 

Så, minuspoäng. Ni vet vilka ni är.

 

(Med minuspoäng menar jag inte mer än att jag hytter med fingret här i detta inlägg.)

[Vivi_mage]

Jag står för vad jag gjort.

[drend]

☆*･゜ﾟ･*\(^O^)/*･゜ﾟ･*☆ GRATTIS BERA!! ☆*･゜ﾟ･*\(^O^)/*･゜ﾟ･*☆

och Stekeblad - du skulle inte kunna redigera ditt inlägg och lägga till fortsättningen i en bonus "visa"-knapp? ://3 vetgirig vill veta vad som hände sen! x''D

EDIT - trist med nedröstningarna förresten. Påverkade det resultatet? (Någon som vet?) : /

[Stekeblad]

Grattis Bera.

 

drend: Historien är inte färdig men jag funderade på att göra en tråd för historien och lägga upp nya kapitel där.

[Bera]

Cheers! Tack Stekeblad för god kamp!

[Bera]

Finns det intresse för en ny utmaning?

[Sceleris]

Alltid!

 

(Kan vara värt att påpeka att nya skrivutmaningar postas i nya trådar och inte måste ha samma upplägg som tidigare utmaningar.)