Pacific Rim

[mechagodzilla]

Eftersom jag enbart såg Pacific Rim på grund av min manganördsbakgrund så tänkte jag att en tråd om den skulle passa här. 

 

Pacific Rim är en vanlig Hollywood-actionrulle med allt jag tycker illa om med Hollywood. Det är väldigt heterosexuellt, kvinnofritt, rasistiskt och klyschigt bortom räddning. Dötrist och förutsägbart. Men som mecharulle var den faktiskt njutbar väldigt långt in i filmen. Jag tänker att det finns några saker som hör till genren. En är att man bara måste svälja att mechor är rimliga vapen (egentligen är det i nästan alla sammanhang idiotiskt att bygga en stridsmaskin i form av en gigantisk människoliknande robot). En annan är att mechan är rätt central för verket. Är det actionfilm med typ laserpistoler i så är det inte alls nödvändigt att förklara hur laserpistoler fungerar, och ha utdragna scener när de laddas. Ser man på mechafilm så vill man ju ha mycket av mechan. Man vill få se hur politdräkten funkar, hur kontrollsystemet är utformat och andra mechafetischistiska inslag.

 

Och på det sättet är Pacific Rim en helt okej film. Mechorna är förvånadsvärt snygga, man får se en del pilotdräktpåtagning och hur piloterna kopplas upp mot styrsystemet. Jag störde mig på att kontrollerna är en idiotisk crosstrainergrej och att cockpiten är i robotens huvud (urdumt ur stridssynpunkt i Pacific Rims sammanhang), men interfacet kunde vara rätt tjusigt och det fanns fina uppskjutningsscener, så det var jag nöjd med. Men del Toros förståelse för mechagenren var inte så pass fullständig att man fick se birollsmechorna i strid tillräckligt - introduceras de så vill man ju hinna kolla på när de slåss! Och sen dränks allt i moderna Hollywoodpåhittet att allt ska bestå av korta klipp i dålig belysning. Man hinner inte se nåt ordentligt och det finns ingen vettig actionkoreografi. Pisstrist.

 

Den publiken jag kan tänka mig kan få ut nåt av filmen är personer som jag. Man vill gå på bio med polare, det som ska ses är Hollywoodaction, och då ser jag ju tusen gånger hellre Pacific Rim än någåt nytt försök på en klassisk superhjälte.

[lolcatinti]

Nu har jag också sett Pacific Rim. Osäker på om jag kommit ut ur biosalongen med en hörselskada, men var tvungen att säga "va?" flera gånger när jag och min kompis kommenterade filmen tillsammans. Visste inte att det hördes så högt när man slåss under vatten.

 

Jag tycker som TS att det var en underhållande film. Coola mechor, medan plugsuitsen däremot lämnade mycket att önska. Plugsuitsen var för mkt plåtmuskelrustning a la modern Batman.

Att människor var tvugna att koppla ihop sina hjärnor med varandra och vara piloter två och två var intressant, det skapade öppningar till mänskligt drama. Lite påminde det mig om Evangelion 3:33

där Kaworu och Shinji är piloter tillsammans i en EVA med dubbelt pilotsystem. Och allt som jag kan associera till Kaworu är i mina ögon bra.

 

Men tyvärr fanns ingen interaktion mellan mecha och människa. Mechan var inte ett väsen i sig, mer som en brödrost man kan sätta på on och off, vilket för mig tog bort något av den mörka tjusningen.

 

Pacific Rim öppnar för en filosofisk diskussion om huruvida den är en spelfilm eller en animerad film. Halva filmen är ju robotar som slåss mot aliens i datorgrafik. Det är också dessa delar som är bäst. Så man kan fråga sig om de mänskliga skådespelarna verkligen var nödvändiga.

De bästa karaktärerna var två ryssar som var piloter till en retro-mecha. Jag tror inte de hade några repliker i filmen. Kanske var det därför de lyckades vara coola hela vägen.

[Volbla]

Handlingen och karaktärerna i den här filmen är medelmåttiga. I början så nästan lite uttråkad när vi hastade igenom bakgrundshandlingen och öppningsscenen. Jag hade velat se det mycket långsammare. Jag tänkte ett tag att materialet kanske hade gjort sig bättre som en serie där man kan ta sin tid och utveckla saker från början. Rakt igenom är manuset väldigt standard och säkert. Inget värst engegerande, men inget värst anstötligt heller.

Filmens bra sida är förstås spektaklet. Designen av robotarna och koreografin i fighterna är lysande. Även om det är korta klipp och dålig belysning som mechagodzilla säger så tycker jag inte det var så svårt att urskilja varje slag och varje rörelse. Jag har nog åtminstone sett svårbegripligare action.

 

Det känns rätt uppenbart vad det huvudsakliga syftet med den här filmen var. "Vi vill göra en film med jätterobotar som slåss mot jättemonster. Låt oss skriva en acceptabel handling som låter oss göra det." Som Avatar. Skillnaden för mig är att jag är mer förtjust i robotar som slåss mot monster än vad jag är blåa utomjordingar som slåss mot rasister.

Ett minus: De kinesiska och ryska robotarna kändes väldigt oviktiga efter hur de blev besegrade. De är väl en enkel plot device, men jag hade gärna sett dem ha lite mer känslomässig påverkan så att vi bryr oss åtminstone litegrann.

Ett plus: Även om Raleighs och Makos relation utspelar sig mycket som en vanlig kärlekshistoria så är de ändå inte uttryckligen romantiskt intresserade av varandra. Det hade varit så lätt att slinka in en puss i slutet, men det hade också varit onödigt och i min mening tråkigt. Vad vi ser så är de partner och vänner.

Ett till plus: Vetenskapsmännen var inte tråkiga klichéer.

[drend]

Eftersom jag är bättre syster än person, så väntade jag outhärdigt tålmodigt till dess att filmen kom ut på blåstråle innan jag såg den tillsammans med min lillebror och hans +1 på hans super(sp)fiffiga TV stor som ett fönster. Och jag älskade varje minut av filmen.

 

Som jag ser det finns det film och film; och film igen. Detta var för mig en SÅDAN film som jag närmast kan likna med Starship Troopers (1997), vilket medförde att varje klyscha, varje klichéartad karaktär och smörig replik begreps av mig som en parodisk flört (möjligtvis också bomullsbäddad FILMATISK kritik) mot samma subjekt som i filmen (ut?)nyttjades. Hela filmen var för mig en njutbar, fantastisk parodi som osade av intelligens och populärKULTURELLT-svärmeri. Precis som jag är övertygad om att del Toro och kompani inte tog sin planerade och färdiga skapelse på större allvar än vad en svindyr produktion kräver, skulle jag heller inte tippa att den kanske bör måste tas emot av oss konsumenter.

Vad som gör filmen riktigt mäktig är hur väl den belyser varenda nedrig ormgrop som kan komma att mer eller mindre (och oftast inte alls) medvetet fylla ut berättelser som vi önskar förmedla. Lata utfyllnader så som t.ex stereotyper, generaliseringar och/eller förutsägbara eller rent av självklara händelseförlopp a.k.a (fast ändå inte) "bakforms-drama":

 

[Sceleris]

Vilket sammanträffande, jag såg om den igår. I mina ögon är det ett rakt (ickeparodiskt), adrenalinpumpande Hollywood-3DCG-spektakel, men den kändes aningen för tunn för att det skulle kännas riktigt kul att se om. Kanske var det för att det är datormodeller, kanske var det för att det inte var på bioduk denna gång (ynka 46"!), kanske var det för att jag kom ihåg allt som skulle hända, men inte ens de rena actionscenerna kändes lika kul att se denna gång. Och jag kan inte heller utläsa någon vidare dimension i berättelsen eller karaktärerna, så det kändes inte så givande. Men jag gillar'n ändå.