Pervoprinsen och surkatten

[zimeon]

Nej, jag tänkte inte komma med någon recension, men det kändes dumt att bara fylla på "anime vår 2013"-tråden.

 

Efter Sceleris kommentar om mangan hade jag lite högre förväntningar på den här, men det visade sig vara bara samma gamla vanliga whatever som alltid. Ung kille som bara tänker på tjejer i bikini är trött på att han aldrig kan erkänna det, utan att han råkar in i trubbel med alla sina bortförklaringar. Så får han höra talas om en sur kattstaty som kan från ens liv ta bort sådant som han inte vill ha. Han vill bli av med sin bortförklaringsvana och går dit, träffar en liten flicka där som vill bli av med sin vana att alltid visa känslorna.

 

Bägge får sin önskan uppfylld, huvupersonen blir till killen i Liar Liar och kan aldrig ljuga, utan ropar glatt rakt ut i luften till höger och vänster om hur snygga bröst tjej X har eller varför tjej Y inte har kortare kjol. Och småflickan blir helt stel i fejan och kan inte visa minsta uttryck. För att lösa problemet tänker de gå till katten igen, men den är känd för att ge bort det den tar till bäst behövande, så för att få tillbaka sin bortförklaringsvana och känsloansikte så måste de leta upp vem i tusan som fick dem. Snart hittar de skolans posh-drottning, som i raka motsatsen till huvudpersonen nu BARA kan komma med bortförklaringar och aldrig säga som det är.

 

Söta flickor hit och dit och rumpor och slapstick och tja… det duger som underhållning, men jag är lite besviken för de första bilderna jag såg antydde faktiskt en litet seriös framtoning. De förväntningarna gick förstås i spillror efter första reklamsnutten inför programmet, så jag var förberedd, men…

 

Som sagt, man måste se på lite dussinsaker också.

 

[Sceleris]

Mangan var (är?) hyfsad. Som genreverk alltså. Den anrika ecchi-romcom-lättromangenren. Det är i grund och botten samma skrot och korn som animeserien och (antar jag) lättromanserien, och ja, det är ju inget speciellt bra skrot och korn, men mangaserien hade några småsaker som jag tyckte gjorde att det fungerade bättre, som genreverk räknat alltså.

 

Vad jag tänker på är exempelvis en del skämt och små, små etableringar av karaktär, som det lilla att man ser Ståldrottningens träningsdille manifesteras genom att hon släpar ett bildäck fastbundet i ett rep om midjan mitt i skolkorridoren. Eller att Tsukiko vid stenkatten växlar mycket tydligare och kraftigare mellan skratt och gråt, så att vi tydligare ser den "barnslighet" som hon ville bli av med. Hon var ju mycket mer dämpad i animeavsnittet redan innan "förbannelsen".

 

Sen visar de inte ens (ett av) Tsukikos problem: i tryckserien är hon med i en skolklubb som brukar besöka dagis för att leka med och läsa sagor för små barn, men utan synliga känslor så skrämmer hon dem bara. Det är bara ett par bildrutor i mangan, men det fyller ändå ut hennes karaktär en aning. Sen är det några grejer i avsnittet som var mer tråk-lättromanklyschigt än i mangan. Och själva animepresentationen är ju så där tönt-hysterisk som är mer jobbigt än roligt. (Förutom när Gintama gör det. Gintama gör hysterisk humor bäst i världen.) Just det funkade verkligen bättre i mangaformen, om så bara för att en töntig liten mangabildruta går snabbare än fem-tio töntiga animesekunder.

 

Inte nu för att säga "animeserien hade inte X, så då är den dålig", men det var såna där småsaker som gav ett lite bättre intryck, och animeserien verkar efter ett avsnitt att döma vara mer intresserad av att bjuda på de vanliga händelseförloppen i sånt här lättromantrams istället för att hålla sig lite mer till temat – som att i en scen i första avsnittets sjuksalsscen betona något slags svartsjuka hos Tsukiko istället för att låta figurerna vara fokuserade på det här med fasad och lögner.

 

Det där jag skrev i mangatråden blev nog egentligen för entusiastiskt, och jag har varit lite oroad (bevisligen berättigat) över att ha ingivit någon falskt hopp. Det blev nog så för att jag just hade läst avslutningen på den första "akten", som gick ihop över mina egna förväntningar, men det är fortfarande en tunn ecchi-romcom-lättroman-berättelse. Jag skrev att det handlade om "typ 6/10 [...] istället för 5/10", och för att jämföra så gav jag OreShura och andra säsongen Haganai betyget 6/10 medan första säsongen Haganai fick 5/10, så det är ju inte direkt några mästerverk i mina ögon heller.

 

PS: Azusa är moé~.

[Sceleris]

Vad jag tyckte bäst om i mangan kom redan i avsnitt 3. Jag föredrog verkligen mangaversionen i detta fall. Jag utgår ifrån att den som läser detta har sett avsnitt 3, så jag beskriver inte hur det var i animeavsnittet, utan bara hur några scener i mangaversionen fungerade bättre i mina ögon. Det är, som tidigare, en del karaktärsbyggande och en del fingertoppskänsla som mangaversionen hade mer av än animeversionen.

 

(Avsnitt 3 och motsvarande mangakapitel)

Spoiler

Så, Yokodera fick i uppgift av en lärare att gå med några papper åt Azusa. Väl där släpper hennes mor in honom. I mangan har man en liten dialog mellan dem:

– Azusa såg fram emot dejten så mycket att hon varken kunde plugga eller jobba. Hon hade det svårt på sin förra skola, så hon var så uppspelt nu. Men, nu ska du få prata med henne!
– Jag kom bara för att lämna papper från skolan!
"Äsch, vad gulligt, du behöver inte hitta på! Ta din tid!
– (Hon missförstod mig. Med eller utan fasaden är det sig likt...)

Liten betoning av hur investerad Azusa var i dejten.

 

Utanför hennes rum ser Yokodera att Azusa har bokhyllor fulla med böcker och serier om djur. Typ sagor alltså. Och så här gick hans första besök till:

– Vad gör du här?

– Jag hörde att du var förkyld. Jag har några papper från skolan.
– Lögnare." "Det är sant! Matteläxa!
– Lögnare. Även om det är sant så har du säkert berättat för alla. Att Azusa Azuki är så dum att hon måste ta stödlektioner.
– V-va?
– Och vems fel är det att jag inte kunde plugga? ...Nej, jag förstår. Genom att bjuda ut mig så kunde du göra mig oförmögen att koncentrera mig så att jag skulle kugga på provet. Sen kunde du säga att jag är lika dum som en apa och skratta tillsammans med alla andra.
– (Men vad är det hon säger... med en röst raspig som om om hon gråtit i tre dagar...)
– Jag såg igenom allt. Jag lät er lura mig. (Snyft.) Jag är inte en idiot, det var med flit. (Snyft.) Det var jag som inte ville bli vän med er. Det är omöjligt för jämlikar att vara vänner. (Snyft.)
– (Hennes sårade hjärta använder fasaden som stöd... Hon är skolans vackraste flicka. Hon är en dam, men hon är inte en dam. Hon skjuter sig lätt i foten och blir ofta arg. Var har den Azusa Azuki tagit vägen? "Prata inte strunt, bli bättre och låt oss komma överens!" Eller "det är rätta takterna, bli mer deprimerad och ge tillbaka min fasad!" Vilket är det rätta svaret? Vilket menar jag?)
– Försvinn. Lämna mig i fred.

I mangaversionen går det fram mycket mer hur sårad hon blev, och hur mobbad hon känner sig. Det var då mycket bättre för att vinna min empati.

 

Dialogen mellan Yokodera och Tsukiko var bättre. Han har fått höra att hon också hälsat på Azusa:

– Jag kunde inte heller göra något. På sätt och vis så lurade vi ju henne verkligen. En del av mig tror att om hon fortsätter vara deprimerad så kommer hon att ge upp fasaden förr eller senare. Men...
– Men du kan inte acceptera det?
– Jag undrar, jag. Jag kan inte fundera över om jag gillar henne eller inte, när jag inte ens vet vilket jag verkligen känner och vilket jag bara säger. Jag kan inte avgöra det, så jag vet inte vad jag ska göra.
– Sempai, du tänker för mycket på fasader och inre känslor. Människors känslor är inte så lätta att dela upp på det sättet. Jag tycker att du borde slå ihop dina inre känslor och din fasad och låta dina ord leda dig.
– Men ord är inte sanningen. Dessutom vet jag inte vad jag ska säga när det verkligen gäller. Mina ord är värdelösa. Om jag följer dem och det slutar med att jag ångrar allt...
– Om du alltid undrar vad du borde säga så kommer du ingenvart. Jag vet inte heller om jag talar från hjärtat eller inte, men jag talar ändå. Jag kan inte visa mina sanna känslor, men likt alla andra som kan prata så måste vi göra det för att ta oss framåt.
– Så... jag får göra mitt bästa?

Nu var det inte helt ordagrant, men det var då mer vältaligt. Och Yokodera är mer rådlös. Dessutom låter det som att han kanske verkligen fallit för Azusa, romantiskt?

 

I diskussionen med Azusas två ex-klasskamrater kommer det fram att Azusa blev mobbad av tjejer för att alla killar var intresserade av henne; de tyckte att hon flörtade för mycket. Fast de där två dumma tjejerna "var typ ba' vänner på riktigt! Vi kanske retades, men vi tyckte typ att hon verkligen var vår vän, liksom!"
Azusa gick med på att åka på klassresa om hon fick vara i samma grupp som de andra två, och fick höra att de (skolklassen, antar jag) skulle samlas på destinationen. "Vi tänkte att om vi typ sa att vi skulle till Hokkaido så skulle hon vilja följa. Vi hade liksom tänkt säga sanningen på flygplatsen. Men hon kom dit två timmar innan vi skulle träffas och åkte före oss. Asså, om det är vårt fel att hon bytte skola så vill vi typ be om ursäkt." ("Säg det åt Azusa Azuki, era idioter" tänker Yokodera.)

 

Det här gjorde Azusas upplevelser från sin gamla skola mer tydliga: hon hade mycket motstånd, men hon var åtminstone i en kompisgrupp bestående av henne och två andra. Och då när hon litade på dem så slutade det bara med (som Azusa uppfattade det) en kniv i ryggen.

 

I taxin:

– Jag hörde av din mamma om din favoritmanga i bokhyllan? 'Lilla sköldpaddsprinsessan'. Jag har läst den förut. Huvudpersonen pulvriserar mobbarna med sin "unga damen"-plasmastråle, en spännande men enslig actionsaga.
– Så jag är ensam, än sen... Låt mig vara...
– Jag är här för att jag inte kan lämna dig ensam, fattar du inte det! Du är lättsårad. Du har lätt för att gråta och gömma dig i ditt skal. För att dölja det så förlitade du dig på 'Lilla sköldpaddsprinsessan'. Huvudpersonen är en reserverad ung dam som inte låter sig besegras av mobbare. Du ändrade hårstilen för att matcha hennes, och klädde upp dig med pengarna du fick från att arbeta hela dagen, och gick så långt att du låtsades som om du inte ville ha vänner eller pojkvänner.
– D-du har fel! Jag gillar bara att vara för mig själv...
– Du ljuger. Du såg så lycklig ut när du lekte med oss. Du gillar inte att vara ensam, men du låtsades med din fasad. Att vara en ung dam? "Service time"? Du är så söt till att börja med, du behöver inte en massa tillbehör. Vad du behövde var att stärka ditt hjärta. Jag tror att folk skulle gilla dig om du bara betedde dig som vanligt. Jag gillar också den normala Azusa Azuki mest.

Det är inte en snygg förklaring (hade föredragit om det som inspirerat henne var en bok eller saga), men det är en förklaring till var hon fick idén att bli en "ojō-sama" ifrån. Och dessutom gör källan henne ännu mer gulligt naiv. Alltså, när jag läste den så trodde jag att Azusas hemlighet skulle vara som "ojō-sama"-tjejen Mio i Världen endast Gud känner till: Mios grej är att hon var en ojō-sama, men att hennes far gick i konkurs innan han dog och att hon nu är fattig. Det var då positivt att se att Azusa var en ojō-sama som bara låtsas vara ojō-sama för att skydda sig psykosocialt. Och med Yokoderas observationer av henne, kanske han verkligen är kär i henne?

 

Uppe vid trädet ber han alltså om ursäkt. Mangaversionen bjuder också på lite intern monolog som fördjupar temat, om så bara med ett litet spadtag: "Jag ville be om ursäkt. Ända sedan lågstadiet så har jag bara kommit med alla möjliga halvhjärtade ursäkter för att klara mig. Jag hade glömt hur man sa 'förlåt mig'."

 

Yokodera säger även en bra sak åt henne: "Jag vill bli din vän. Mellan dig och mig, mellan äkta vänner, så behöver man inget sånt som fasader! Azusa Azuki, du är bedårande. Du borde tro på dig själv mer. 'Att älska sig själv är början på en livslång romans. Livet är inte komplicerat. Vi är komplicerade. Det är livet som är enkelt, och det som är enkelt är också det som är rätt.' (Mitt hjärtas lärare Oscar Wilde sa så bra saker. Vi måste leva enklare. Jag vill att du ska avlägsna fasaden som bara är en börda för dig, och jag skall stödja dig i dess plats.)" Detta tyckte jag om väldigt mycket! Själva sensmoralen om att gilla sig själv, den är väldigt nyttig, och hans vänskapsdeklaration är fin. Det är för få platonska vänskaper, speciellt mellan flickor och pojkar, i anime. Det är också det som jag gillade med svaret på frågan om han är kär i henne: nej. När jag läste den så tänkte jag "kanske?", och jag tyckte heller inte illa om den tanken. Det skulle gå emot haremutvecklingen, men som han talat skulle han kunna vara kär i henne. Men nej! Ännu bättre: han vill bara vara hennes vän!

 

Och så en sista liten sak som talade till animeversionens nackdel är att magin i animeversionen är jättemycket "där". Ett stort ljusglimmer, en stark vindpust, saker som trollas runt. Så var det inte i mangaversionen: Azusa tog av sig skärpet runt halsen och gav det åt honom. "Kraghalsbandet som hade blivit Azusa Azukis börda. Bältet som var perfekt för att binda Barbara och mina P-tidningar. I grund och botten tjänade de samma syfte: de begränsade våra känslor. Fasadens själva symbol." Det får utbytet att bli mer människonära. Kanske det inte ens finns en förbannelse i mangaversionen? Kanske det bara är i deras huvuden? Det är då en lösning som de helt och hållet kommit fram till själva. Och det är en bättre historia.

[Sceleris]

Det här var lite lustigt: Tsukiko from "Henneko" Makes a Cameo Appearance on "The Daily Show"