Saint Seiya Omega

[zimeon]

Saint Seiya Omega började egentligen i April 2012, men eftersom den fortfarande går så kvalar väl den som "aktuell".

(Edit: Har fixat lite formatteringsfel och nedslagsfel.)

Lite bakgrund
Saint Seiya var en av animéerna jag började min bana med. Somrarna sent 80-tal tillbringade jag i Frankrike, och Saint Seiya var ohemult populär där. Eftersom det bara gick på TV och jag bara var där lite då och då så såg jag Saint Seiya i brottsstycken, lite mitt i alltihopa, och jag tror aldrig att jag fick se själva slutet heller. Det var ingen favoritanimé men den låg som ett stadigt bakgrundsbrus, och när jag såg Sailor Moon var min första tanke "Saint Seiya" - om någon över huvud taget får på sig någon form av rustning så känns det Saint Seiya för mig - Vividred Operation inget undantag.

Det jag minns från Saint Seiya, de intryck som bestod var:
* Långdraget, men när det var episkt, var det EPISKT. På ett helt annat sätt än One Piece är idag. Det var en otroligt självuppoffrande, näst intill självutplånande heroism. Jag ska inte spoliera för er som vill se Saint Seiya idag (för det är värt det fortfarande), men ja… det var andra grejer då.
* Bakgrundmusiken var jäkligt bra. Pampig och körsång och sånt. Mycket stråkar, symfoniskt.
* Den där "jomenvisst" att de slåss mot någon mupp, som konstaterar att "nu har jag knäckt alla ben i din kropp" och de RESER SIG äNDå och bara PEGASAS METEORSLAG och vinner i alla fall. Och täckta i blod kravlar de sig upp för nästa trappa, för att till slut komma fram till ett par fötter, de kollar upp och ser en halvgud i prima vigör, reser sig på darrande ben och bara "ko… kom… kom an…". Och det slutar förstås med att de vinner mot honom också. Alltså HELT sjukt.
* "Bränn ditt inre kosmos" - den där föreställningen om en inre energi inom allt, och att kontrollera den är att kontrollera liv.

Tjugo år senare blickade jag tillbaka på Saint Seiya och konstaterade det lustiga med att Dragon Ball och Naruto och många andra slagsmålsserier (Yuyu Hakusho) liksom urartar till att bli "generisk kampsportstävning" - det är enkelt för skaparen att göra så. Lite lättja. Men Saint Seiya BöRJAR med en sådan tävling och kommer sen aldrig tillbaka till den. Lustig invers.

Nå, jag ska inte påstå att jag var kluven till att det skulle komma en uppföljare, för det är inget nytt: det har kommit en hel del av olika skapare, så jag är van. Och hela Asgård-delen av originalanimén var ett verk av Toei Animation (finns inte i originalmangan) och det jag sett av originalmangan (har faktiskt inte läst den!) har gjort att jag insett att det är MYCKET som Toei skapat själva, så för mig känns det mer som en "Toei-animé" än Kurumadas original. Visst, de som gjorde Saint Seiya då är ju inte kvar, men jag tänkte att lite tradition finns väl kvar. Jag var inte misstänksam, för Saint Seiya ligger mig inte Så varmt om hjärtat, men jag hade inte höga förväntningar.

För att komma till slutsatsen först: Jag blev impad. Jävligt impad. Om det passar för alla vet jag inte (den är väldigt ur sin tid, det måste jag säga), men Saint Seiya Omega är fullkomligt totalt awesome. Det finns bättre animéer som går idag, men det är ändå av Saint Seiya Omega som jag blir sådär "JA! äntligen nästa avsnitt!" av. Så. Jäkla. Cool.

Okej, vad är det här Saint Seiya för skit, då?
Saint Seiya är en fantasyanimé som utspelar sig i nutid, i vår värld. Egentligen. Men det märks inte, för scenerna är alltid konstiga avlägsna berg eller konstiga ruiner någonstans. Men vid enstaka tillfällen går figurerna runt i vanliga städer, där det är bilar och telefoner och sånt.
I världen finns det en mängd "heliga rustningar" (kallas "klädnader") och vissa ungdomar kämpar för att vara värdiga dessa magiska ting. De som till slut vunnit rätten att bära en klädnad kallas för ett "helgon" (saint). De som bär klädnaderna svär evig lojalitet till inkarnationen av gudinnan Athena och deras uppgift är att skydda henne och att alltid slå bort allt som hotar freden och ordningen i vår värld. Enkelt.

Mycket av serien är slagsmål, det är "fokus", det är "gå utanför sig själv", det är "upptäck ditt sjunde sinne", det är självuppoffring, slåss för Det Goda Och Det Rätta. Det är mycket meditation, nästan lite buddhistiskt i det hela, sök i ditt inre. Och så är det en Jävla Massa Viljestyrka. Alla strider vinns på viljestyrka. Och så är det Drama. Som bara den.

I Saint Seiya är huvudpersonen killen Seiya (typ 13 bast), och han vinner i början av serien Pegasens klädnad. Tillsammans med Shiryu (Draken), Hyoga (Svanen) och Shun (Andromeda) och (äh, ska inte spoliera mer) så slåss de mot ondo och skyddar Athenas inkarnation Saori Kido när hon bortförs av den onda Påven (ja, Påven). Till slut ställs de inför zodiakens tolv Guldhelgon, och får besegra dem en och en. Efter den striden följer lite mer story som jag inte följt så bra, men det slutar med att Seiya till slut vinner Skyttens Guldklädnad, vilket gjorde mig förbannat stolt back in the days, eftersom jag är Skytt.

Så kom till saken. Vad är Saint Seiya Omega, då?
I Saint Seiya Omega så har Seiyas strid mot Mars blivit en modern legend, och det har gått typ 13 år. De gamla Helgonen (gamla hjältarna alltså) har dragit sig tillbaka av sina skador, och man får följa ynglingen Koga, som är uppfostrad av Saori Kido. Tidigt blir Saori bortförd (igen) av krigsguden Mars, och det barkar av för Koga och hans nyfunna polare att återföra Saori… men på vägen händer en hel del saker.

Figurer

Koga. Huvudpersonen, och han har till slut vunnit Pegasens klädnad. När Saori blir bortförd beger han sig till Paraistra (stavning?) för att träna som Helgon så att han ska kunna sno tillbaka Saori.
 

Soma. Lejonets helgon. Koga träffar honom på vägen till Paraistra, och de slår följe. Han är en eldig person och lätt till vansinnesraseri. Han vill även hämnas sin farsa som dödades av Mars dotter Sonja. När Koga ger sig av för att hitta Saori så följer han med.

Yuna. örnens helgon. Enligt Helgonens tradition måste alla kvinnor bära plåtmask, och den enda de tar av sig masken inför är dem de antingen ska älska eller döda. Men Yuna finner sig inte i detta, utan sliter av sig masken i alla fall, och får till slut beröm för sin beslutsamhet. Hon hänger också till slut med Kogagänget.
 

Ryuho. Drakens helgon och son till Shiryu, som var Draken i originalserien. Ryuho är sjuklig och vek och generellt sett en klart mindre minnesvärd figur än Draken var. Men han har samma klädnad i alla fall.

Eden. Orions helgon och son till krigsguden Mars. Också elev vid Paraistra, och utklassar skiten ur Koga och hans gäng och spelar en äkta klockren roll som antihjälte.


Saori Kido. Athenas nuvarande inkarnation. Alla Helgons föremål för total lojalitet och dyrkan. Allt som utsätter Athena för fara är föremål för utradering, och Athena är även lika med moder Jord, så allt som hotar Jorden är också sådant som ska bort. Att gå emot Athenas vilja är ett fullkomligt tabu. En stark men tillbakadragsam (om det är ett ord) kvinna. Inte direkt slagskämpen. Modersfigur.<br />


Aria. Tillskottet i Saint Saiya Omega. Vad hennes roll är får ni kolla efter själva. Hon är ofint uttryckt ett totalt våp, men faktiskt inte utan anledning. Och storyn om henne är precis som det sig bör i sådana här animéer.

Liten analys av mina egna åsikter om allt det här
När jag började kolla på Saint Seiya Omega så var det "okej, vad ska de göra med det här då?" och jag är generellt lite sådär vad gäller omtagningar av gammalt material. Men det här är ju inte en omtagning, så okej, tyckte jag.
Mitt första intryck var "Ojsan vad snabbt allt går!". De har ingen manga att följa, utan det är rakt på kör som fan direkt. Det händer saker, och av någon anledning så känns de omvälvande. Inte oväntade, men som som man ändå inte riktigt väntade det sig just SÅ.
Och så opening. Det är samma gamla "Pegasus Fantasy" som de körde för 30 år sedan, fast en omtagning. Och det är ju ganska gött.
Och så slagsmålen. Oj oj oj, de är precis som de ska. Exakt samma vansinnesvåld som för 30 år sedan. Helt otroligt. Och så Hikaru Midorikawa som Koga, trodde jag skulle sätta i halsen men han gör en enorm insats.
Och så flörtar de som fan med gamla fans, det kommer blänkare till de gamla godingarna, och ibland mer än bara blänkare; tyvärr är det inte samma röstskådisar som i originalserien (förutom Toru Furuya som de har rotat fram och som gör berättarrösten i början av varje avsnitt. Och hans "Unga män! Låt din själs kosmos flamma!" gör att banne mig om inte mitt inte kosmos börjar flamma), men flört är det ändå.
Och så musiken. Det är lite Hans "DAM dadadada DAM DAM DAM DAM" Zimmer över det hela, klyschigt, men det är pampigt och det är körsång och precis som det ska. Jag gick och köpte soundtracket och det var inte igår jag gjorde en sån sak.

Och som sagt, av någon anledning blir jag inte uttråkad. Mycket av animén av idag känner jag igen för mycket, och jag VET att det inte kommer "hända" så himla mycket. Jag älskade "Hyoka", men jag vet att skolan inte kommer brinna ner. Jag gillade "Jag vill bli kär fast jag lider av åttansjukan" men jag vet att ingen kommer att dö. Men Saint Seiya Omega är 80-tal. Fast samtidigt 10-tal. Och då spricker min spåkula och jag blir både paff och känner igen mig, på en och samma gång.

Saint Seiya Omega bär på traditioner från 80-talet då inställningen till berättelse och könsroller var en helt annan än idag, och kan kritiseras som bara den utifrån ett genusperspektiv om man vill. Saori gör inte ett skit utan kidnappas bara, Aria är ett våp inkarnerat, och tja… Yuna, däremot, är först och främst Helgon och det betonas i stort sett aldrig att hon är tjej. Men kritik kan man ge om man vill på det planet. Det struntar jag i. Det här är ett arv efter en tidigare tid, och att gnälla på att Saint Seiya inte är tillräckligt "modern" är bara dumt.

Kort sagt: Det är helt nytt folk som gör Saint Seiya Omega, men jag tycker de har både följt traditionen asbra samtidigt som de anpassat serien för sin tid… visuellt sett. Den är inget animatoriskt mästerverk, men dialogen, handlingen och framförallt den här anakronistiska stämningen är banne mig en fräsch fläkt. Visst, Ruffy i One Piece kämpar för sin besättning och sina värderingar, men Koga kämpar för ALLT SOM ÄR BRA, på ett så sjukt och omänskligt uppoffrande sätt. Det känns nytt och gammalt på en gång, det känns både annorlunda och bekant.

Och sen kom andra opening (efter 26 avsnitt). Jag trodde att "Jaha, det var ju synd" och så kommer ett förvisso fjantigt pojkband men ändå med en låt om "jag kan slås omkull hur många gånger som helst / det är bara att resa sig igen" och "överträffa det svaga du som du var igår / fånga drömmen som svävar i galaxen" på äkta 80-talsbeat och så när refrängen bammar igång och de tar i från tårna och bara "SAINT SEEEEEEEEEEIYAAAAAAAA" då tappade jag kaffekoppen. Vilken ÄG-opening! Kommer sjungas på varenda karaokebesök i resten av mitt liv.

Och när Koga ligger fullkomligt utslagen och stendöd på stengolvet, med uppspärrade ögon och hjärtat dunkar, och han ändå reser sig upp och
"koko de… taoreru wake ni wa… IKANEEEEEENDAYOOOOOO!!!"

"PEGASASU SUIISEIIKEEEEEEEEEEN!!!"

…då sitter jag med knutna nävar och skriker det nästan själv. Och det är jävligt ovanligt.

Fullkomlig fullpott. Klockrent, Toei Animation. Helt jävla klockrent.

 

[Meatrose]

Tack för en trevlig presentation, det är medryckande att läsa en text som är skriven på ett sätt som gör att textförfattarens passion för verket lyser igenom.

 

Jag har inte sett originalet och jag funderar på hur du ser på saken; bör man göra det först för att få ut så mycket som möjligt av denna inkarnation? Jag förutsätter nästan att svaret är ett "ja", i varje fall i mitt fall. Jag är en sådan där filur som exempelvis anser att man halvt om halvt förstör upplevelsen som ligger i att se den fullständigt lysande innanföljaren Fate/Zero genom att inte först se den mediokra Fate/Stay Night.

[zimeon]

Öh… svaret varierade medan jag skrev. Till en början tyckte jag "mja, kanske/troligen". Och sen ja, jag tror nog det. För det är när man sett 80-talsgrejen som man förstår att det är det man ska förvänta sig.

 

Men sen tänkte jag att vete tusan… att se Omega direkt efter Saint Seiya kan kanske bli lite "varför ska jag ha mer av samma sak?" Mycket av mitt nöje är ju gammal nostalgi och att se nostalgin i modern tappning. Om man precis har sett föregångaren så kanske det bara blir blaha. Jag tyckte ju det var kul för att det väckte gamla minnen och för att jag kollar på den mitt ibland massa andra 10-talsgrejer. Så den kanske faktiskt vinner på att ses ur sitt sammanhang.

 

Så slutkontentan blir nog… nä, jag tror inte det. lite plus/minus noll. Har du sett NÅGOT 80-talsslagsmål så kommer nog nostalgin ändå. Och Saint Seiya är apalång och ganska ostadig (Asgård var inte så jättekul, t.ex). Så kör på, och kolla in några avsnitt (kanske 10 st) av Omega. Fastnar den inte då är det nog ingen idé. Och jag tror att se Saint Seiya EFTER Omega är nog inte så dumt det heller.

 

[Meatrose]

Okej, vi får se hur jag gör då. Den läggs till på min ständigt växande lista över serier att se. :)

[Filmcell]

Enligt mig så kvitta det om du inte att har sett originalet först. Story är separat. Kärrikärerna är för det mesta inte så mycket med de olika serierna. Om du har sett originalet så kommer du känna igen vissa käritär som var med i den fösta serien. Men det är bara några som viktiga för historien gång. Vad jag hoppas att det kommer prensterana de nya God warriors (Det som slås för oden) och Marinas Warriors (de som slås för Posseidon). Men vi vet inte om serien kommer att fortsätta efter den acten som den är på nu. Annas är det nog samma saker som jag gillar med serien som zimeon.

 

Fun Fact. Min sjärnblid är Fiskarna och den som är rustingen av Fiskarna (ifrån orgnalet) är från sverige.

[zimeon]

Avsnitt 51.

 

Alltså fuck this shit.

 

Det där var det mest episka jag sett i hela mitt liv. Fy jävla helvete. Toei tog allt de kan om "episk, superkosmisk strid" och destillerade det till ett enda avsnitt. Fy fan vilket totalt dunder-äg.

 

[Sceleris]

En bunt sakuga-nördar på Twitter fick kollektiv orgasm när avsnitt 51 sändes, det var kul att skåda. Har tänkt se bara det avsnittet, för Omega har jag inte tänkt se -- förrän jag har sett ikapp de tidigare 27 åren Saint Seiya.

[zimeon]

Nördgasm: Stålhelgonet Subaru i nya kullen av Omega spelas av Yuu Mizushima -- det är ju för fan TOSHIO I CREAMY MAMI!!!

 

o.O

 

!!!!