Boku wa Tomodachi ga Sukunai

[idrougge]

Haganai är ju en utpräglad skitserie (i bemärkelsen att dramat aldrig utvecklas på ett naturligt sätt) och varje gång man luras att tro att serien ska lyfta sig ur sin krystade formel tillkommer ett nytt deus ex machina-grepp eller ännu en vandrande klyscha till figur som inte tillför handlingen något. Så sin vana trogen gör Haganai Next så gott den kan i sista avsnittet för att slå omkull allt den byggt upp under tidigare veckor. Första halvan av avsnittet kunde lika gärna utspela sig i en annan serie eller i en kommande säsong. Yusa som kastats in i serien några avsnitt tidigare får tid i rampljuset, och den jättejobbiga elevrådsordförande (hon låter som Marias storasyster) får fler repliker än Sena, som ändå är huvudperson. Andra hälften, uppgörelsen med Rika, verkar ha kalkerats på en slutstrid i Gundam, komplett med flygande "trattar" och berätta-exakt-vad-man-känner-dialog som med smärre ändringar kunde ha uttalats av Amuro och Char. Det är sådana grepp som gör Haganai så himla illa skriven. Pianomusiken var också alldeles övertydlig, eller var kanske snarare till för att sätta igång tittarens medkänsla eftersom handlingen och dialogen inte riktigt klarade det på egen hand. Hur som helst skulle ingen annan än Yomu Hirasaka ha försökt avsluta en kärleksmånghörning med hjälp av flygande ståldankar.

[zimeon]

Den slutade precis som böckerna gjorde, det vill säga inte alls.

 

Jag tycker förvisso att det känns lite fräscht att det verkligen uttalas hur usel Kodaka är (tom Yukimura säger det!), men det löser liksom ingenting. För en gångs skull identifieras problemet, men det blir liksom inget av det, utan allt bara blaha.

 

Böckerna har till och med den dåliga smaken att säga "slut på del ett" och man bara jaså minsann? Och sen när nästa bok kommer ut så är det en återberättande UR EN ANNAN PERSONS VINKEL.

 

Det är ett enda stort "fuzaketonnnoka?". Jag menar, jag gillar den där serien för att den är ärlig och klyschig och att Hirasaka var tydlig med det; han skrev i efterorden till böckerna att "Det är väl det här som är en lättroman? En sak som går fort att läsa och som man känner igen sig lite i." (mycket ungefärligt citat, från efterordet till bok 1 eller 2 eller så). Och den är lite snuddigt bättre än andra saker, för det är något extra i bakgrunden som gör den mycket fräschare än "Tjena att min lillasyster[…]" eller "Min flickvän och barndomsvän[…]". Så trots att den är dumklyschig och man vet att den inte ska leda någonstans så känns det som om den skulle göra det… i alla fall liksom. I alla fall försöka få till någon fom av avslutning. Och så bygger han upp inför något som skulle kunna vara ett vettigt klimax på alltihopa, men schabblar bara bort huvuddelen, avslutar bara ett litet sidokapitel och skiter fullkomligt i resten.

 

Och sen har mage att säga "slut på del ett". Liksom driver du med mig eller? Ja just det, det var ju det…

 

För mig personligen så är och förblir den här serien speciell för mig, för det är den enda lättromanen som jag läst i realtid, och som jag orkat hänga med i för att den varit så lättläst och så icke-påfrestande. Och jag gillade bägge animeringarna av den; de var välskötta och förmedlade böckernas budskap på ett i alla fall hyfsat sätt (även om det hoppades över mycket; de gasade igenom vad är det 9 böcker på 26 avsnitt, i normal takt hinner man bara hälften). Men jag hade önskat att Hirasaka varit lite modigare.

[Volbla]

Jag minns inte fullt varför jag gillade den första säsongen så mycket. Jag tyckte den var rolig, antagligen för att det var mycket Rikasnusk, men andra säsongen blev jag inte särskilt exalterad över. Var det en mer nedtonad och vanlig haremserie nu? Lite kanske.
 
Avsnitt 12

Rika på taket med magiska kulor störde jag mig väldigt lite på, och jag tror det är för att jag började fantisera om det som superkraft i en actionserie. Annars tyckte jag att den scenen var lite trevlig bara för att skådespelarna fick släppa loss lite. Rika låter plötsligt ganska normal. Och så gillar jag när hon beter sig som en gangsterboss som tillrättavisar sina undersåtar

Jag gillar nog ändå att det inte känns som att det slutar på ett status quo. Sena fick visserligen inte något riktigt svar, men Yozora är på rymmen och Kodaka har kanske fått ett lite bättre anseende bland eleverna efter att ha jobbat med elevrådet i en vecka. Det känns som att triangeldramat tas på allvar även om så säkert inte kommer vara fallet i en eventuell tredje säsong. Det skulle väl vara att vi fortfarande inte vet hur Kodaka själv känner. Jag tror inte jag hörde någon annan anledning till hans undvikande än när Yusa säger att det skulle bli olustigt för resten av klubben om han började dejta någon. Och så visste han hela tiden att båda tjejerna suktade efter honom, så det skulle blivit ännu olustigare. Att han ber om att få vara vän med Rika borde väl betyda att han inte är romantiskt intresserad av henne, men hur är det med Sena och Yozora? Om jag känner den här genren rätt borde jag inte få något svar på det på länge.
 

det känns så ny-klyschigt med haremhuvudpersonen som säger att han inte är en haremhuvudperson och liknande.

 

Kanske förvirrar jag det med något annat, men så har väl Haganai gjort tidigare? Jag håller med om att det är föga övertygande, men jag undrar om författaren faktiskt ville göra någon sorts poäng här. Att i dejtingspel kan man nå ett slut där alla flickor är glada och nöjda, men i verkligheten kommer någon att lida oavsett vad man väljer. Jag tror att School Days lyckades bättre med att analysera haremkonceptet.

 

Som slutbonus: patt!

[Sceleris]

Va?!

 

University Lists 'Boku wa Tomodachi ga Sukunai' Film by Toei

 

Ser ut som att det kommer en otecknad filmversion...

[zimeon]

Exakt vad ska man med en sån till?

[Sceleris]

Vette tusan, men författaren själv är orolig för lättromanens framtid och vill dra in läsare genom adaptioner.

[zimeon]

Lättromanerna har ju fallit på eget grepp, så det är ju inte underligt. Det är ju exakt samma problem som redaktör Oba nämnde för mig: under efterkrigstiden publicerades en massa lättlästa böcker, men till slut skulle allt bli till TV-serier, och det var så myket pengar inblandat i det att till slut ville förläggarna bara publicera sånt som kunde bli till TV-serier. Böckerna slutade vara böcker, utan blev till TV-seriemanus (Idioter och prov och åkallade monster, någon?), och bokmarknaden rasade ihop.

 

Så han tänker helt bakvänt. Ska man rädda lättromanerna ska man lägga ner det eviga animerandet av dem. Fotade TV-serier gör inte saken bättre.

 

[Sceleris]

[Volbla]