Läsning och föreställningsförmåga

[Sceleris]

Så i söndags började jag läsa Haruhi Suzumiyas melankoli. Tre kapitel in så är det helt okej, men... jag har en fundering om hur jag läser, och undrar hur ni andra gör.

 

Alltså, det är inte ovanligt att läsare föreställer sig att det som man läser spelas upp "som en film" i huvudet. I vanliga böcker så är det inget särskilt märkvärdigt. Men lättromaner är inte vanliga böcker: de har en bestämd vision om hur figurerna och världen ser ut.

 

När jag nu läser Haruhi så skiter jag i det. Jag skiter i bilderna som är med i boken. Jag skiter i mina minnen om hur allt ser ut och låter i animeversionerna. Det är till hälften automatiskt, till hälften tvingat.

 

 

Jag föreställer mig nämligen världen som otecknad. Jag har inga superbestämda bilder av hur de ser ut, men jag tänker mig att de ser ut som helt vanliga japanska gymnasieungdomar (förutom att tjejerna är snygga, för att de beskrivs som det i boken). Kyon, Haruhi, Yuki, Mikuru och Itsuki ser i min fantasi ut som något i stil med dessa människor:

 

 

Deras röster är inte animeröster, utan 16-åringars röster, och när de pratar hör jag japanska. Jag är förstås inte så bra på japanska, men jag behöver inte kunna orden så exakt eftersom det mer är en fråga om språkljud. Dessutom fyller jag på med en del saker, till exempel Kyons riktiga namn. I början av boken föreställde jag mig honom presentera sig för klassen med något namn i stil med "Kyōichi Tanaka" eller så.

 

Jag tänker mig inte heller att figurerna rör sig och spelar över som i anime eller J-drama, utan mer som riktiga människor. Det må vara "en film i huvudet", men det är inte en film.

 

Så hur tusan tänker ni när ni läser lättromaner? Skiljer det sig från andra böcker? Ser ni en animeserie i huvudet? Eller otecknat, som jag? Eller föreställer ni er ingenting alls?

[Smaruc]

Nu var det ett tag sen jag läste ut en lättroman, men jag ser en anime i huvudet och karaktärerna ser ut som i animen/illustrationerna (om det inte finns en anime på lättromanen).

 

har dock 2 lättromaner jag inte har läst ännu Oh my goddess: First End och Book girl volym 2. När det gäller Åh min gudinna så kommer den definitivt ses som en anime i huvudet och book girl har jag inte sett ännu men jag har iaf illustrationerna att gå efter när det gäller att spela upp scenerna i huvudet.

[Don]

Intressant att du nämner det. Normalt sett när jag läser lättromaner föreställer jag mig oftast karaktärerna som de framställs bildligt i böckerna, det vill säga tecknade. Jag läste däremot en lättroman av Yōsuke Karabe häromdagen, Shitai Dorobō, som skilde sig markant i stil och prosa från den typiska lättromanen, och efterliknade snarare en vanlig roman. Trots att illustrationerna var tecknade målade jag istället upp en mer verklighetstrogen bild av miljöerna och gestalterna, som faller rätt bra in på din beskrivning av hur du ser berättelsen framför dig. Jag tror alltså, åtminstone i mitt fall, att det har mycket att göra med författarens bruk av klichéer förekommande i anime och dylik media, och att den stilistiska faktorn spelar stor roll.

[Sceleris]

Fast med handen på hjärtat, när jag kom in på nytt material så kunde jag inte riktigt hålla mig, och det blev anime i mitt huvud, komplett med röster av Aya Hirano och Tomokazu Sugita etc. (Och Akira Ishida som Fujiwara!) Kanske för att jag i mitt undermedvetna vet att det förmodligen inte kommer mer Haruhi-anime, och att jag därför håller det i bakhuvudet hela tiden.

 

Jag har köpt en volym av och ska börja läsa Spice & Wolf någon gång snart, så det ska bli intressant för mig att se vilken bild det frammanar.

[Jackdaw]

Nu har jag inte läst särskilt mycket av japanska lättromaner. Äger ett exemplar av 『狼と香辛料』 (eller Spice & Wolf) som jag kämpar med. Men vad jag har märkt hittils är att beskrivningar på scener och landskap målas upp som vackra akvarellmålningar medans jag läser till skillnad från böcker på Svenska och Engelska, där jag ofta får en verklighetsbaserad bild istället. Om det beror på manga- och animeassociationen, den litterära stilen eller språket återstår att se.

Vad gäller hur jag tenderar att föreställa karaktärer kan jag inte uttala mig om ännu. Det får jag hinna läsa klart ett par olika böcker innan jag kan påpeka någon trend med.