Anime våren 2013

[Volbla]

Jag har sett ikapp andra säsongen av Rälskanon, och jag njuter verkligen av det här. Den har fortskridit i en väldigt behaglig takt där vi sakta blir introducerade till systrarna och hur Misaka reagerar på hela situationen. Mycket bättre än när det hände i Index, inte lite tack vare att Misaka är en så mycket kuligare karaktär än Touma. En sak jag klagade på i första säsongen Railgun är att striderna som involverade Misaka inte var så intressanta för att hennes superkraft är så stark och extravagant. Här så börjar hon dock möta motståndare som är på hennes egen nivå, och hon visar prov på lite mer uppfinningsrika färdigheter. Det kanske är lite långsökt hur många idéer som kan klämmas ur den grundläggande kraften att kontrollera elektricitet, och det kanske känns lite som asspulls när någon mitt i en fight säger "Ha ha! Jag kan göra det här också. Sug på den, du." men det är ändå hyffsat intressanta och fartfyllda strider.

Dialogen är inte alltid helt ok, men den här gången, i motsats till i Index, så tyckte jag att alla inre monologer under strider fungerade mestadels bra. Det är nog bättre i en manga där det inte behöver ta tid för karaktärerna att tänka saker, men även här tycker jag att det som tänktes passade in och inte var ivägen. Det enda jag än så länge ogillat är i senaste avsnittet (11) när

Touma börjar spela en viktig roll i den här serien också. Inte bara att han är tråkig och jobbig, men han får Misaka att bete sig så dumt också. Hon har varit så cool i Railgun annars, men helt plötsligt är hon som i Index igen där hon försöker mörda en kille för att han gör henne generad. Jag vet att han måste vara med eftersom det ändå är samma handling och han gör viktiga saker i den, men jag hade helst sluppit honom :/

 

[TheFluff]

Jag har sett ikapp andra säsongen av Rälskanon, och jag njuter verkligen av det här. Den har fortskridit i en väldigt behaglig takt där vi sakta blir introducerade till systrarna och hur Misaka reagerar på hela situationen. Mycket bättre än när det hände i Index, inte lite tack vare att Misaka är en så mycket kuligare karaktär än Touma. En sak jag klagade på i första säsongen Railgun är att striderna som involverade Misaka inte var så intressanta för att hennes superkraft är så stark och extravagant. Här så börjar hon dock möta motståndare som är på hennes egen nivå, och hon visar prov på lite mer uppfinningsrika färdigheter. Det kanske är lite långsökt hur många idéer som kan klämmas ur den grundläggande kraften att kontrollera elektricitet, och det kanske känns lite som asspulls när någon mitt i en fight säger "Ha ha! Jag kan göra det här också. Sug på den, du." men det är ändå hyffsat intressanta och fartfyllda strider.

 

Dialogen är inte alltid helt ok, men den här gången, i motsats till i Index, så tyckte jag att alla inre monologer under strider fungerade mestadels bra. Det är nog bättre i en manga där det inte behöver ta tid för karaktärerna att tänka saker, men även här tycker jag att det som tänktes passade in och inte var ivägen. Det enda jag än så länge ogillat är i senaste avsnittet (11) när

Touma börjar spela en viktig roll i den här serien också. Inte bara att han är tråkig och jobbig, men han får Misaka att bete sig så dumt också. Hon har varit så cool i Railgun annars, men helt plötsligt är hon som i Index igen där hon försöker mörda en kille för att han gör henne generad. Jag vet att han måste vara med eftersom det ändå är samma handling och han gör viktiga saker i den, men jag hade helst sluppit honom :/

 

När jag gick i högstadiet så brukade vår klassföreståndare, en äldre gentleman som undervisade i matematik och naturvetenskap, huta åt oss att vi borde tänka på vår värdighet när vi blev för oregerliga. Med anledning av detta villa jag påminna om att det är helt klart ovärdigt att kolla på Railgun oironiskt.

 

På tal om trams, första säsongen av valvrave är avslutad och den Stora Fienden är avslöjad:

rymdvampyr-illuminati med fåniga hattar som håller hov vid ett gigantiskt vattenfall, för, ja, var annars?

 

 

Jag började kolla på Valvrave (avsiktligen vald som en tramsig serie men ändock med någon underhållningspotential eftersom den till skillnad från annan shounen är fullständigt oförutsägbar) i något slags försök att övertyga mig själv om att så dumt som jag mindes det kunde det väl ändå inte vara, men jodå, precis så dumt var det, om inte värre. För att parafrasera Something Awful: anime makes you stupid. Nu skiter jag i detta.

[Sceleris]

När jag gick i högstadiet så brukade vår klassföreståndare, en äldre gentleman som undervisade i matematik och naturvetenskap, huta åt oss att vi borde tänka på vår värdighet när vi blev för oregerliga. Med anledning av detta villa jag påminna om att det är helt klart ovärdigt att kolla på Railgun oironiskt.

Lyckligtvis är vi animefans varelser som övergett vår värdighet för länge sedan.

 

Därmed inte sagt att det finns någon värdighet i att kolla på filmer och serier "ironiskt"; sådant känslomässigt distanstagande ser jag mest som fegt.

[Volbla]

Ett litet sidospår.

Därmed inte sagt att det finns någon värdighet i att kolla på filmer och serier "ironiskt"; sådant känslomässigt distanstagande ser jag mest som fegt.

 

Jag tänkte försöka utbilda mig lite, men det mest hjälpsamma jag hittade efter en googling var det här:

 

It is a really ridiculous concept, mostly because everyone has their own definition of it.

 

Lite som moe då. Jag vet inte, jag tycker ändå du tar det uttalandet på för stort allvar. Nån skulle säkert säga att jag gillar Vividred Operation ironiskt, för det enda som finns att gilla med den (förutom hur snygg den är) är hur dålig den är. Påminner mig också om den här kommentaren om Battlefield Earth:

 

And oh my god! Oh my god, the aliens. They're literally guys in dreads on stilts. That's your bad guy! Just beyond that, the aesthetic is so silly. You can't even begin to take it seriously, but the movie plays it so straight.

Battlefield Earth is one of those movies, it's so awful the first time you watch it that you can't even begin to take it seriously. You skip imediatly to the camp.

 

Alltså att inte ta något som inte förtjänar att tas på allvar på allvar. Det ser jag inte som fegt, bara som ett sätt som man kommer uppleva film då och då. Men om alla har olika definitioner så kanske det inte alls var vad TheFluff menade :)

 

Med det sagt tycker jag att går att ta Railgun på allvar. Tveksamt när det gäller Index.

[Sceleris]

Jag vet inte, jag tycker ändå du tar det uttalandet på för stort allvar. Nån skulle säkert säga att jag gillar Vividred Operation ironiskt, för det enda som finns att gilla med den (förutom hur snygg den är) är hur dålig den är.

Du verkar överskatta hur allvarligt jag tog uttalandet... :P

 

Det är för övrigt inte som "moé". Moé är svårdefinierat för att det är personliga relationer till fiktiva karaktärer. Det är konsttolkning. (Konst i bemärkelsen "verksamhet som syftar till att framkalla särskilda sinnesintryck och känslomässig eller tankemässig inlevelse".) Men "ironi" är inte svårdefinierat, det är ju bara "yttrande eller framställning där upphovsmannen säger motsatsen till vad han verkligen menar men med avsikten att åhörare eller läsare ska inse detta". Att "se något ironiskt" är bara en direkt tillämpning av begreppet "ironi".

 

Så att gilla/uppleva något "ironiskt" innebär att säga "ja alltså, i VANLIGA fall så skulle jag ju inte gilla/se/lyssna/läsa det här, jag gör det ju bara på skämt, som ett 'uttalande', för att det är så dåligt!". Och det är ju trams, speciellt om det handlar om större insatser (som att se flera avsnitt). Om man har ett val så ser man inte sånt man inte på något plan gillar. Jag menar inte att man måste tycka att det är bra, men om det inte finns något med det man gillar så gör ju en vettig människa något annat. Att säga att man gör det "ironiskt" kan jag enbart ta som "jag vågar inte stå för att jag gillar/upplever det här, för att jag inte vill ha kritik mot eller förväntningar på mig". Och jag tar det som ett led av "för cool för att bry mig om något"-gymnasiala känslomässiga frånkopplingar. Är man aldrig allvarlig, säger man aldrig vad man menar, så behöver man aldrig vara rädd för kritik. (Så ser jag också på passivciteringar, sånt med "implies", från 4chan och liknande.)

 

Använder man begreppet på annat sätt så använder man det fel. Okej, man kan ju också använda "gilla ironiskt" ironiskt, som ett uttalande om hur löjligt det är. Och sen finns det väl kanske någon ytlig hipster-mentalitet också, typ "om jag gör det här konstiga/dåliga till en del av min uppenbart konstlade persona så kommer folk att tycka att jag är cool".

 

Värdigt är det då inte.

[Volbla]

Au contraire, min herre. Jag tror det är du som överskattar hur mycket folk vet och bryr sig om språk. Vad som spelar roll i slutändan är vad folk menar och inte vad orden de använder betyder bokstavligen/ursprungligen. Språk utvecklas och det får man leva med. Din tolkning tycker jag låter synonymt med "Jag gillar det bara på låtsas." Är det verkligen någon som använder uttrycket så? Att göra det i ett försök att rädda ansikte är sannerligen fegt, men att själv påstå att man "gillar något på låtsas" är bara absurt. Vad skulle det ens betyda?

 

Och så har ju ironi fler, djupare betydelser än att ett uttalande ska tolkas med motsatt mening.

[Sceleris]

Visst sker det språkförändring, visst är ords betydelser och hur de används grammatiskt beroende av vad folk anser att de betyder och hur de ska användas, men det betyder inte att allt går an. Precis när felaktigt bruk blir accepterat bruk är förstås diffust (ett sandkorn är inte en sandhög, två sandkorn är inte en sandhög, men en miljon sandkorn är nog en sandhög; vid vilket antal sandkorn blev det en sandhög?), men vi är inte vid den tidpunkt där ordboksdefinitionen av "ironi" är upplöst.

 

Definitionen i mitt tidigare inlägg var från Nationalencyklopedins encyklopedi, och den kan jag erkänna var överdrivet strikt (det måste inte vara rena motsatser); så här lyder Nationalencyklopedins ordbok: "skenbart uttryck för uppskattning som i verkligheten innebär kritik eller hån". Att beskriva en avsiktlig handling, som att se eller gilla något, som ironisk, betyder rent syntaktiskt att handlingen är gjord för att uttrycka ironi: den ska ytligt verka uppskattande men tolkas som föraktande.

 

Jag känner mig inte speciellt manad av att acceptera felaktigt bruk bara för att meddelaren tycker att det är korrekt, lika lite som jag skulle acceptera "min egna hund" som korrekt språkbruk när personen menar "min egen hund". Så vanligt som det faktiskt är att folk skriver fel idag så kan "min egna hund" till slut komma att anses korrekt i framtiden, men nu är det inte korrekt.

 

Den som säger "jag ser alla avsnitt Index ironiskt" men menar "jag ser alla avsnitt Index för att jag har roligt åt hur dåligt det är" använder termen felaktigt. Och den som använder det korrekt, till att mena "jag ser alla avsnitt Index, fast jag gör det bara för att visa hur dåligt jag tycker att det är", är en fjant. Och så vitt jag sett är den korrekta användningen i stort sett rådande.

[doppler]

[spoiler=Slutet på Ondskans Blommor]Slutet på del 1? Jag har inte läst något om en andra säsong, men det känns som att de snabba klippen i slutet på sista avsnittet var lite väl osammanhängande för att vara gjorda enbart för det tillfället. Och dessutom har de i så fall lagt ner väldigt mycket arbete på något som inte ger särskilt mycket för en tittare som inte läser mangan.

Så nu blev jag lite kluven, hade ställt in mig på att börja läsa mangan nu när animén är slut. Men finns det hopp om en fortsättning kan jag vänta. Jag tycker det här är en av de bättre serier jag sett i år. Trollbindande musik, som släpps på CD nästa vecka, det blir det första animésoundtrack jag köper på flera år.

 

[Sceleris]

Wow, jag kollade just slutet på Ondskans blommor när nu doppler skrev så mystiskt om det, och mycket riktigt:

de har tryckt ihop resten av mangans första överbryggande akt till sju minuter, och det ser ju skitballt ut! Animeserien (bortsett från det här snabbklippta sammandraget) täcker totalt kapitel 1-20, vilket är nästan 4 volymer manga. Slutet på den första akten kommer i och med kapitel 33, som är det första i volym 7. (Andra akten är ännu oavslutad vid kapitel 46 i slutet av volym 9, alltså tre volymer hittills.) Så det väcker frågan: planerar de för uppföljare som täcker resten av första akten (volymer 5-6)? Eller som täcker resten av mangan (volymer 5-9+)? "Slut på del 1" = "slut på del 1 av akt 1" eller = "slut på akt 1"?

 

 

Om animeversionen säljer tillräckligt väl – vilket jag inte tror att den gör –, eller om den ökar originalets försäljning tillräckligt mycket (exempel: Date A Live) – och jag kan inte komma på att jag hört nån imponerande mangaförsäljningsökning – eller om de verkligen ser det som ett prestigeprojekt (exempel: Chihayafuru 2) trots dålig försäljning, så är det inte omöjligt att det kommer mer. Men det är ju också helt möjligt att de bara ville vara konstnärliga i någon mån, med vetskapen om att de inte kan göra mer.

 

Hur känns det för er som inte läst originalet? Ni vet ju att berättelsen inte är över eftersom de inte adapterat allt material, men hur känns det att stanna där? Är karaktärernas resa för ofullbordad? Finns det någon poetisk poäng eller liknande (typ om det säger nåt om ungdomligt uppror mot konformism eller vad nu serien handlar om) i att stanna där?

[doppler]

Hur känns det för er som inte läst originalet? Ni vet ju att berättelsen inte är över eftersom de inte adapterat allt material, men hur känns det att stanna där? Är karaktärernas resa för ofullbordad? Finns det någon poetisk poäng eller liknande (typ om det säger nåt om ungdomligt uppror mot konformism eller vad nu serien handlar om) i att stanna där?

 

Jag tyckte mest det kändes rumphugget och retsamt om det nu inte kommer en animerad fortsättning, "hoho, nu får du allt läsa mangan om du vill få reda på vad det där var om!". Kasuga har vi fått en inblick i, men Nakamura hinner inte få mycket mer än antydningar av en bakgrund innan serien är slut.

[idrougge]

När jag gick i högstadiet så brukade vår klassföreståndare, en äldre gentleman som undervisade i matematik och naturvetenskap, huta åt oss att vi borde tänka på vår värdighet när vi blev för oregerliga. Med anledning av detta villa jag påminna om att det är helt klart ovärdigt att kolla på Railgun oironiskt.

Som gammal Marvelläsare känner jag så väl igen mig i den kreativa användningen av krafter och den inre monologen att jag inte ser på Railgun ironiskt, utan nostalgiskt.