Anime våren 2013

[Voffe]

Apropå fröken Biribiri, är det någon som förstår hur Toaru Kagaku no Railgun kan vara så himla populär som den uppenbarligen är enligt omröstningar och rankningar? Jag säger inte att den är dålig eller att det är fel att seriens fans vill se en uppföljare, det är inte det, men känns det inte lite konstigt att den röstas fram till att vara en av de tio animeserier i världen som är i absolut störst behov av en uppföljare?

 

Jag sitter i samma sits som dig. Jag har svårt att förstå folkets starka rop efter serien, den har sina stunder, men jag tycker inte det är epitomen av något som kräver en uppföljare och känner inte samma sug. Dragningskraften med den primärt, i mina ögon, är Misaka; det kanske bara är mer av karaktären röstarna är ute efter?

[FrisseFrissén]

Men varken Rälskanonen eller Pekfingret har väl släppts på skiva i Europa ännu? Ack och ve, hur ska jag kunna förbereda mig då? Jag har velat kolla på dem båda ett tag men det finns så mycket bra skräp och så lite tid...

 

Pekfingret har dock kommit ut i Amerikum, och med en modern Dvd-spelare borde väl inte regionskoderna utgöra något större hinder?

[Sceleris]

Apropå fröken Biribiri, är det någon som förstår hur Toaru Kagaku no Railgun kan vara så himla populär som den uppenbarligen är enligt omröstningar och rankningar? Jag säger inte att den är dålig eller att det är fel att seriens fans vill se en uppföljare, det är inte det, men känns det inte lite konstigt att den röstas fram till att vara en av de tio animeserier i världen som är i absolut störst behov av en uppföljare?

 

Inte för att man ska ta såna små omröstningar som något statistiskt hållbart, men jag tror att en orsak är att fans har kort minne, även i Japan, så de håller inte direkt ett 50-årigt perspektiv i bakhuvudet. (Sen är vi nog större nördar än de flesta japaner som ser anime. Det är nog många som exempelvis ser på anime några år i gymnasiet eller så innan de växer ifrån det.) Sen är det så -- och här kan man väl också undra varför -- att Index-böckerna säljer väl, och Railgun-mangan uppskattad. Det kan vara att de har lite fler fans än många andra serier i nuläget, eller att entusiastiska Index-/Railgun-fans uppmärksammar vissa specifika omröstningar extra mycket, typ "hörni ni andra här på Railgun-forumet, jag hittade den här omröstningen, in och rösta!". För det är ju inte så att de två serierna är med på alla omröstningar.

 

Men det förklarar inte varför den sålt så bra. 24 000 sålda exemplar per volym, det är inte illa pinkat. Det kan nog vara något med formeln som tilltalar japanska nördar extra mycket. Superkrafter, knäpp handling, moé, en kvinnlig huvudperson så de slipper titta på Tôma hela tiden, Rina Satô...

 

Jag läste idag också en nörd på Twitter som tyckte att det var synd att serien förmodligen inte skulle täcka det nuvarande "arket" i mangan. Vem vet, det kanske är någon riktigt bra story på gång som de vill ha animerad?

[clumbas]

tack så mycket för info ska kolla in crunchyroll

[hillster]

Pekfingret har dock kommit ut i Amerikum, och med en modern Dvd-spelare borde väl inte regionskoderna utgöra något större hinder?

 

Jepp, jag får omformulera mig: Så mycket bra skräp att handla på RightStuf, så lite dollars...

 

EDIT: Jag kikade på RightStuf alldeles nyss för jag är sugen på Steins;Gate, Usagi Drop, ToraDora och Chobits (och eventuellt El Cazador de la Bruja). Raildex platsar inte på den beställningen tyvärr.

Så såg jag att Funimation har 40% rea fram till 7 februari.

Men jag misstänker att om jag beställer Steins;Gate R1 så kommer jag knappt att få hem den förrän Manga UK annonserar släpp i R2, allt enligt Murphys lag. Ingen som har något mer goss' om SG i Europa förutom det farbror Google bjuder på?

 

Förresten, jag tar gärna emot tips på andra "klassiker" som bara finns i R1 och lär fortsätta så länge till.

Redigerad januari 25, 2013 av hillster

[Sceleris]

Trailer för Hal. Det är en romantisk scifi som kommer på bio i juni, om roboten Hal (*host*) som byggts för att trösta en ung kvinna efter att hennes kille dog i en flygolycka. En originalberättelse (med karaktärsdesign av Io Sakisaka!).

 

[katt]

"Suisei no Gargantia" lär jag garanterat följa. Verkar ju hur bra som helst! Skall nog se "Aku no Hana" och "Karneval" också. Det slog mig hur mycket bra anime det kommer nu på våren. Kommer inte bli något kvar till vintersäsongen.

[Sceleris]

Men jag misstänker att om jag beställer Steins;Gate R1 så kommer jag knappt att få hem den förrän Manga UK annonserar släpp i R2, allt enligt Murphys lag. Ingen som har något mer goss' om SG i Europa förutom det farbror Google bjuder på?

"BREAKING NEWS: We're happy to announce that Manga UK has licensed the series Steins;Gate for release on DVD and Blu-ray in 2013." "Steins;Gate will be released over two half season sets, with Part 1 due for release on 15th July and Part 2 on 30th September." "SRP per release: £24.99 on DVD & £34.99 on Blu-Ray. More details, incl. pre-order info, will be forthcoming closer to release date." --@MangaUK

 

Rekommenderat amerikanskt pris är (just nu) motsvarande 858 SEK, så 696 SEK (70 GBP) för brittiska är ju helt okej. (Sen så säljer ju Rightstuf och Amazon för billigare än så, förstås.)

[Genma]

Enligt Wikipedias sida för Yamato 2199 (remejken av originalserien från 1974) står Hideaki Anno bakom designen av öppningsvinjetten, vilket ska vara en hyllning till originalseriens öppningsvinjett.

 

Rätt ballt, eller vad?

[zimeon]

Jag skulle vilja kolla in "Ondskans blomma" (Aku no hana), "De anfallande Titanerna", "Hal" och "Katanagari" (Noitaminas grej för April). Sen blir det nog en hög till, men det är dem jag snappat upp hittills (gör inga ansträngningar direkt).

 

[Sceleris]

"Katanagari" (Noitaminas grej för April).

 

Observera att Katanagatari är en reprissändning av serien från 2010. Jag hörde att de åtminstone hade ny öppningsvinjett, men vet inte om det är ändrat något mer än så.

 

Att de bara ska visa Katanagatari i repris blev en liten snackis bland en del nördar som misstänker att det är början på slutet för programblocket.

[zimeon]

Ah, det hade jag missat.

Inte för att det spelar någon större roll, eftersom Noitamina inte brukar häva ur sig skräp, så sevärt är det säkert, men om programblocket tar slut så är det ju illa.

 

[Volbla]

En uppdaterad plansch, på min ära.

 

http://i4.minus.com/iboffq8nHImsOg.jpg

 

Det är nog ingen mer vårserie som kittlat mitt intresse utöver Shingeki no Kyoujin och OreImo 2. Det skulle i så fall vara Valvrave. Den ser häftig ut, men jag vet inte om jag orkar lägga ner tid. Om folk säger att den är fantastisk kan jag ge den en chans. Vad gäller Railgun så ältar jag fortfarande om jag ska fortsätta se på animeadaptionen eller börja läsa mangan på riktigt istället nu när den blivit släppt på engelska. Avvaktar nog ett tag till  

[hillster]

Hal låter rätt mycket som Ai-Ren till sin handling, fast med ombytta roller? Eller tja, kanske inte så mycket när jag tänker efter. Någon mer som läst Ai-Ren? Jag tyckte den var väldigt trevlig.

 

Och angående Steins;Gate och Manga UK: Jag gjorde rätt som höll avtryckarfingret när jag beställde R1:or då. Nu blir det förhands på Amazon istället. 

[zimeon]

Ai-Ren är en av de bästa serierna som någonsin författats. Jag är mest förvånad över att det fanns fler än jag och Tim som vet vad det är.

 

[Sceleris]

Devil Survivor 2: The Animation baseras på ett Nintendo DS-spel från sommaren 2011. Spelet är en fristående (tror jag) uppföljare till DS-spelet Devil Survivor från 2009, vilket i sig är en spinoff från Megami Tensei ("gudinneåterfödelse") till Famicom (NES) 1987, vilken i sin tur baserades på Digital Devil Story: Megami Tensei, en bok från 1986 om typ nån snubbe som skriver ett datorprogram för att frammana demoner. Megami Tensei räknas ofta efter Dragon Quest och Final Fantasy som Japans största RPG-spelserie, och har förutom Devil Survivor fler avknoppningar, med namn som Shin Megami Tensei, Devil Summoner, Persona, Devil Children, Digital Devil Saga, Last Bible, Majin Tensei och Jack Bros. Och det där var inte en lista över spel, utan en lista över spelserier. Bara Persona-spelen finns det fyra (femte på gång) huvudspel samt åtta relaterade spelsläpp! Och man kan räkna in fler relaterade spel!

 

För oss animefans så finns det Digital Devil Story: Megami Tensei, en OVA från 1987, med två uppföljande avsnitt i form av Shin Megami Tensei: Tokyo Mokushiroku från 1995; Shin Megami Tensei: DeviChil (Devil Children), en barnserie på 50 avsnitt från 2000 plus en uppföljare Shin Megami Tensei: D-Children Light & Dark med 52 avsnitt från 2002; Persona: Trinity Soul (26 avsnitt från 2008) var ett animeoriginal och en fristående uppföljare till Persona 3; Persona 4: The Animation från hösten 2011 (26 avsnitt), och i höst ska det komma en animefilmversion av Persona 3 med det spännande namnet Persona 3: The Movie (del 1)...

 

Puh. Nån mer än jag som börjar få huvudvärk? För allas vår skull går jag inte in på mangaversioner och liknande.

 

Som jag uppfattar det utspelar sig de flesta – kanske alla, kanske inga? – av spelen i samma värld, men nästan inga har samma karaktärer. Persona 4 handlar inte alls om karaktärerna från Persona 3. Rätta mig om jag har fel, men P4 fortsätter inte ens samma handling som P3: de har siffror i namnen inte för att beteckna att de fortsätter en handling, utan för att beteckna att de har samma element. Lite som hur Final Fantasy 8 kunde följa upp Final Fantasy 7 bara för att det fanns kristaller och en karaktär som hette Cid. Just Persona-spelen handlar om karaktärer som inte frammanar demoner, utan något slags representationer av sina psyken.

 

Ärligt talat avskyr jag sånt. Jag tycker inte om att de sätter in siffror i namnen om det inte är direkta eller nästan-direkta uppföljare. Det får mig att känna att jag inte vill spela det innan jag spelat de tidigare. "Men de är fristående!" säger någon. "Det skiter jag i!" svarar jag!

 

Fast den här gången så tänkte jag skita i att skita i det, och se Devil Survivor 2: The Animation utan att ha spelat en enda sekund av något Megami Tensei-relaterat. Åtminstone ett avsnitt, för jag vet inte om jag vill se mer. Det var inte horribelt, men det var intetsägande. Det var ett sånt där typiskt "mitt-i-smeten-och-mystiska-monster-och-mystiska-organisationer"-hopkok. Inget med det känns speciellt lockande. Det var inte ens någon intressant monsterdesign.

 

Framförallt kändes det "TV-spel". Ungdomar manar fram demoner som slåss mot monster (eller utomjordingar eller vad fan de är)? Jag kunde nästan föreställa mig "999 HP" poppa upp varje gång en demon slog ett fiendemonster. Jag hade lite liknande problem med Persona 4: The Animation: det fick mig mest att känna att jag skulle vilja spela spelet.

[nicar]

Första avsnittet av Devil Survivor 2: The Animation avklarat, nu är det vår! Med det sagt så var det dock högst ointressant. Huvudanledningen till att jag såg det är att jag faktiskt spelat en hel del av alla de spel som Scellan räknade upp (och kokade ihop en ganska bra förklaring av), och just Devil Survivor 2 är ett av de allra bästa, både i serien och till konsolen (Nintendo DS) som helhet. Men det som jag mest gillar med spelen är alla de val som man faktiskt får göra, och som direkt påverkar handlingen och de många sluten. Speciellt i kombination med att de gärna tar upp märkliga och lite mer förbjudna teman så blir det ofta intressant. Det faller förstås helt när man byter medium, och då återstår bara en ganska vanlig berättelse med lagom ointressanta karaktärer och demoner som mer än ofta är fula som stryk. Är fortfarande en del saker som jag är nyfiken på, så lär se vidare, men för oinvigda så är det bättre att ge sig på just spelen direkt istället.

[Sceleris]

Som väntat är det något fel med min ungdomskärlekskomedi, eller hur man nu kan tänkas översätta Yahari Ore no Seishun Love Come wa Machigatteiru utan att det låter för dåligt, är... som väntat (*host*). Baserad på lättroman med lång titel och fånig förkortning (Oregairu). En huvudperson utan vänner som lär känna söta tjejer i en skolklubb "mot sin vilja". Jo, det här är väl vad säsongen har att erbjuda för oss som följde Jag har nästan inga vänner: Next. Innehållsmässigt? Eh, småcyniska-sardoniska huvudpersoner levererar dåliga men på något sätt betryggande typiska lättromanrepliker, animerade i typisk platt stil (med några konstiga digitala effekter på sina ställen). "Lättromanadaptioner" är som en genre i sig självt, och det här hör väl åtminstone till de mer harmlösa.

 

Förresten, är det liksom tidsandan att ha berättelser om personer utan vänner? Typ, är det berättelser som slår an hos tittarna mer nu än förut? Man hör ju hur japanernas romantiska-sexuella förhållanden är på avtagande, men är det också markant vad gäller platonska? Så att nördarna vill ha protagonister som för läsarnas igenkännelse inte har några vänner, men som ändå ska

utan att knappt försöka så att läsarna ska känna att "åh, min avatar i boken är omgiven av brudar!"? Haganai är ett exempel, Watamote ett annat. Nåja, nästa...

 

Ondskans blommor, Aku no Hana, såg jag första avsnittet av. Jag hade så höga förhoppningar om detta psykologiska drama, om fjortonåringar som rasar mot varandets gråhet, att jag inte kunde hålla mig och vänta på Crunchyroll-släppet om några dagar, men... fan, det beryktade rotoscoping-användandet (rotoscoping är när man animerar baserat på otecknad inspelad film) är sååå konstigt.

 

Jag skulle inte kalla det för en ren flopp. Tvärtom har jag respekt för vad regissören försöker göra. Att "lämna tittarna med ett ärr". Att inte falla för trycket att göra något konventionellt med design som passar för kramkuddar. Om man kan ta sig förbi rotoscopingens ryckiga linjer och platthet och dynamiska ojämnhet, förbi intetsägande röstinsatser och sånt, så är det ganska "creepy". Musiken och ljudet gör sitt, och slutlåten är inte att missa. Om man åtminstone kan tolerera hur serien ser ut så kan det finnas något bra att hämta här för den som vill ha ett psyk-drama.

[Sceleris]

Gargantia på den lummiga planeten var riktigt bra! Berättelsen är en sedvanlig "snubbe bortförd till främmande värld"-berättelse, men den funkar utan tråkiga troper. I början är det något slags korsning mellan Gunbuster (monsterstriderna) och Starship Troopers (militärismen) som ger grund åt huvudpersonen Ledos mentalitet. Ledos samhälle verkar vara strikt och nationalistiskt, och han verkar inte känna sig så uppfylld av det, så jag antar att han kommer till en annan, grönskande värld med frid och trevliga människor, och att han får något som han vill skydda.

 

Striderna i början hade en massa halvtaskig CG, och det var på snudd att bli för mycket exposition. En massa uttalat "vi ska göra si och så mot fienden för att ditt och datt ska hända". Samtidigt var det lite grötigt med alla färger och monster och maskiner. Andra halvan börjar med den andra skådeplatsen: ett rostigt, ledigt och "organiskt" fartyg med folkvimmel och livlighet. Attraktiv, lättklädd karaktärsdesign med färgat hår och rosig hy, en kontrast mot de tidigare bleka, vithåriga typerna med heltäckande pilotdräkter. Hyfsat arbete med kontrast.

 

Jag tyckte om skillnaden i teknologi. De kan inte ens vålla en skråma på roboten. Jag får lite känsla för båda sidorna. Mystik å jordlingarnas sida, överlägsenhet å protagonistens. För när protagonisten vaknar upp så fick han inte panik och trodde att de var avancerade skurkar. Han håller huvudet kallt och bryr sig inte nämnvärt om deras fruktlösa försök att plocka isär roboten. Ledo råkar sedan inte springa in i hjältinnan, den där flickan, så att det blir några "komiska" klumpigheter. Kulturkrocken hanteras också ganska väl, med de ofrånkomliga språkskillnaderna. I scener där hans repliker är viktiga så är hans språk japanska och deras rappakalja, och tvärtom när deras repliker är viktiga.

 

Bra musik, bra design, bra idéer, bra utförande. Storyn känns lite som en Vandread-berättelse, fast bra! Ser fram emot nästa avsnitt!

[My]

Jag är ganska nyfiken på Attack on Titan. Recenserade första delen av mangan och blev riktigt imponerad (av berättelsen, inte teckningarna). Tyvärr verkar inte Cruchyroll ha fått den serien, så jag får nog aldrig se den. Oh well. :/

[doppler]

Sceleris beskrev ordagrant hur jag upplevde första Gargantia-avsnittet. Ska bli kul att fortsätta se den.

[Sceleris]

En riktigt bra säsong så här långt! Även första avsnittet av Demonknegar'n (Hataraku Maō-sama) lämnade en god eftersmak! Så vitt man tar en "karaktär från fantasyvärld kommer till vår värld och måste anpassa sig"-berättelse så är Demonknegarn ungefär så bra som det kan bli. Det ser bra ut: snygga fantasystrider i början (den där tidstopparen var ball!) ger provsmak på deras animationsambitioner, och avsnittet har konsekvent bra layout och bakgrunder. Det är några bra skämt, berättelsen är så intressant som det går, och den baseras överraskande mycket på story-logik. Det känns inte det minsta halvhjärtat, så jag måste säga att jag gillar den skarpt!

[Misho]

Ser onekligen ut som en bra säsong med en bra blanding av action, komedi och drama.

[zimeon]

Lite kort efter första avsnitten:

 

Det är något fel på min ungdomsromanskomedi: "Misantropisk kille som vägrar att göra något åt sin miserabla situation hamnar i ett harem av tjejer av varierande personligheter". Vilken jävla skräpskit. Jag är så trött på sånt där dravel att håret faller av. Orkar jag verkligen se på det här? Jag tror fan inte det. En lång utdragen suck.

 

Utrotningshotad flicka (Red Data Girl): En sån där som fyller Japans tredje definition av SF (men inte vår) alltså "småmystisk". Blyg glasögontjej uppvuxen i en tillsuten familj har konstiga krafter, och det händer konstiga saker. Tjaa… varför inte? De verkar tycka det är kul att hålla tittarna på grillen och låta det (o)väsentliga vara oförklarat. Det här kan bli underhållande. Kändes som om jag lyssnade på Rosa Gigantea en Bouton. Fast med Mio Kisaragis utseende.

 

Ondskans blomma: Psykothriller. Hur jäkla coolt som helst. Jag brukar vara sådär inför artsy-fartsy sätt att vara speciell, men det här var ju hur jäkla coolt som helst. Asbra. Till och med att huvudrollsinnehavaren verkade ha gått på skådespelarskola i minus fem år kändes som om det passade in. Den gav en mycket påtaglig och nästan obehaglig känsla av att vara närvarande. Massa bisarra minnen av EXAKT hur det luktar på sådana där ställen och hur värmen känns in i skinnet poppade upp i mitt minne. Och resten kändes som att sitta och kolla på Lain och bara wtf. Fast jag vet inte hur länge det håller.

 

Muromi där vågorna slår: Sjöjungfruhumor. Jaja, det duger.

 

Jättarna anfaller: Dramatisk grym action. Som sagt i en annan tråd, den höll precis vad jag förväntade, och jag förväntade mig att bli rätt nöjd. Det var till och med lite bättre än jag trott, märkte jag, eftersom jag hajade till ett par gånger. Frågan är bara om de håller den här kvalitén hela tiden.

 

På Mangakaimötena:

Gargantia: Rymdopera. Eller tja, "högteknolgi möter låg och så händer det kul grejer". Men jäklar vad bra det här vad, då! Inte direkt något som jag brukar kolla på, men allt ser ut att vara precis sådär lagom underhållande. Ett väldans stort bonusplus för språkförbistringen. Och Gedächtnis. Men jag blev lite trött på den tio minuter långa "vi kan rada upp en massa coola glosor"™ i början.

 

Majestic Prince: Rymd-slåss-robotar-skämt. Någon tog figurdesignern från Gundam Seed och försökte göra en rymdoperakomedi? Öhh… Vill de göra något roligt kan de väl i alla fall klämma in en krystad förklaring om VARFÖR de skickar skolans sämsta grupp till att möta en oövervinnerlig fiende i strid. Typ "de kommer ändå kexa, så det är lika bra att vi skickar några vi inte kommer sakna". Istället verkar allt bara falla platt.

 

Karnival: Snygga gillar springer runt och slåss. En massa ukar och semar till höger och vänster. Kändes som om de körde på i hundranittio för att introducera så många figurer som de bara kunde i första avsnittet. Men fan, har de med en kille som går i 50cm hög svart hatt så är jag på. Det var lite småvarierande kvalitet på animationen, men äh, sånt skiter ju jag i.

 

Pretty Rhythm Rainbow Live: Extremrosa shojo-hjältinna-vafan-knark. Alltså, vad i helvete har folk rökt för att det ska bli såhär? Fem minuter in undrade jag om jag skulle skrika och efter en kvart hade det hunnit bli så ofantligt dåligt att det ärligt talat var fascinerande. Händelserna går i hundranittio, ingenting hänger ihop, det bara sprutar personer, koncept, knallrosa grejer och urfjantiga backdrops att man är mätt efter en miljondels sekund och sen fortsätter det. Folk kommer in till höger och vänster, utan presentation, en maskot hoppr upp ur ett dansande ägg och ingen reagerar, huvudpersonen hoppar in i digitala hologram och bara "oj vad coolt!". Och så avslutas allt i något som ser ut som Idolm@ster som har gått sönder av knark. Det kändes som att kolla på Boa vs Python - så jävla osammanhängande att det är imponerande.

 

[Hikari no Hohenheim]

Men intresant än någon ny anime på listan är den japanska dubben av My Little Pony: Friendship is Magic, och nu har jag tagit mig igenom de två pilotavsnitten. Detta med blandade känslor: som ni kanske vet anser jag serien vara en av de finaste animationsprodukterna genom tiderna och en av, om inte den, ultimata må-bra-serien, i samma klass som Azumanga Daioh och Yotsuba, och som dubbentusiast var jag mer än nyfiken hur detta skulle te sig på Japanska. Lever den upp till originalet? Mina svar är: tja... eller njae...?

 

Rösterna (tagna rakt av från Milky Holmes, plus Emiri Katou) passar rollerna riktigt okej, och översättningen verkar hålla måttet för det mesta. Vad jag dock märker är att humorn känns aningen nedtonad, inte minst för att de har klippt bort små bitar för att få plats med längre intron och utron samt "möt karaktärerna"-moment i början och slutet, men även i övriga fall tycks dialogen inte vara lika, tja, vitsig som originalet. Det är något jag ofta tänker på när det gäller japansk dialog mot amerikansk: jag får känlan av att den japanska sidan oftare går rakt på sak, medan den amerikanska hellre är ute efter att sätta lite mer "spinn" på sin dialog. Jag har ofta funderat på hur Japanerna egentligen förhåller sig till saker som ordvariation, metaforer och subtilitet, och här känns det som att de har "rätat ut" dialogen för att få den mer lättsmält. För en serie som i mångt och mycket frodas av sin detaljrikedom i både tal och animation vet jag inte riktigt om de tänkt till ordentligt. Då har jag inte ens nämnt introt och utrot, som har ungefär lika mycket med serien att göra som Carola har med Star Trek.

 

Men jag kanske talar ut i förtid. För allt den gör konstigt har den lika många exempel på vad den gör rätt. Om inte annat är den bättre än den svenska dubben.