31 dagar i animens tecken (2012)

[Sceleris]

Dag 2: Har du några favoriter inom anslag och inledningar?

Hur man öppnar en film eller serie är helt klart viktigt. Det är inte utan anledning som Hideaki Anno ägnade ett halvår bara åt att skriva manuset till första avsnittet av Neon Genesis Evangelion. Inom loppet av fem minuter har man visat en ansatt värld med sjunkna städer, ett enormt monster och en mänsklighet oförmögen att hindra dess framfart med all sin militära makt – samt en något utsvävande, virrig kvinna som letar en något försiktig, mesig kille. Vi får dessutom en försmak av seriens mysterier, när pojken verkar se en flicka på en väg i ett ögonblick innan hon försvinner – detta långt innan Anno ens visste själv vad hennes hemlighet var. Det visar förstås inte allt som Evangelion är känt för nu, men planerna för serien ändrades ju så mycket från första till sista avsnittet. Anslaget är ett lysande anslag, speciellt för vad de hade tänkt att serien skulle vara: det är häftig militäraction och explosioner från start, och man får snabbt en känsla för karaktärerna.

 

 

I filmväg har jag alltid älskat början på Ghost in the Shell. Början är så bra att den är som en ikon i sig självt: i en futuristisk stad förbereds en polisaktion mot en diplomat, samtidigt som en annan grupp, med en mystisk kvinna i spetsen, förbereder sin egen insats. Då politiskt dödläge uppstår, skjuter hon ihjäl diplomaten från utanför fönstret, innan hon försvinner i staden som ett spöke... Det är en film som är tät i sin politik och filosofi, och så redan från start. Kvinnan hänvisar exempelvis till sin menstruation, en mänsklig biologisk process, när hennes partner klagar på kommunikationsbrus, men hon rycker sedan elkablar ur sin nacke och visar att hon kanske inte är vad vi skulle kalla människa – en motsättning central för filmens teman. Det vankas intriger, och stämningen är tung och ligger kvar hela filmen.

 

Ett anslag är nog ännu viktigare för en film än en TV-serie. Anslaget till en TV-serie ska få dig att se ett avsnitt, och slutet på avsnittet ska få dig att vilja se vidare. Anslaget till en film ska få dig att vilja se hela filmen. Men om en TV-serie inte infriar anslagets löften så betyder det förmodligen inte så mycket, för det kommer du nog inte ens ihåg, medan du fortfarande har det fräscht (eller åtminstone fräschare) i minnet när du ser en film. Om den inte lever upp till sig själv så talar det starkt till filmens nackdel.

[Dread]

Dag 2: Har du några favoriter inom anslag och inledningar?

Jag håller helt med Sceleris att Ghost in the shell filmen har en av de mest minnesvärda inledningarna. Men när det gäller tv-serier (då framför allt anime-serier) så ser jag inte det som lika viktigt, dels för att den saknas lika ofta som den är med. Fast även för att ett tv-avsnitt är kortare, för mig är det viktigare att första avsnittet är välgjort och agerar i sin helthet en bra introduktion till serien. En serie som är typisk för det är Black Lagoon, man slängs in i världen får en bra introduktion om vad serien handlar, om karaktärer osv. allt spritt över hela första avsnittet.

[MathJuice]

Dag 2: Har du några favoriter inom anslag och inledningar?

Ett bra första intryck har lett till att jag fortsatt se en serie baserat på animeringsstilen och stämningen. I fyra av fem fall så har jag inte varit besviken, som med exempelvis Yuru Yuri som senast.

 

Det som nästlat sig fast mest däremot är dom 30 första sekunderna in i Kämpfer. Bra animation, högt tempo och spännande...synd bara att det inte stämde då alla förhoppningar dog efter en-två avsnitt. Så ofta kan en inledning vara viktig för framtida tittande, dock så kommer man alltför väl ihåg dom få som inte håller vad dom lovar. -.-

[Kidaw]

Älskar verkligen FLCLs inslag på ca 4min. Scenen är bizzar men sammtigit väldigt avslappnande och som titare vet man att man kan förvänta sig precis vad som helst när killen säger " Nothing exciting ever happens here"

[Freiztan]

År 199X. Världen omslöts av ett kärnvapnens inferno.

[Sceleris]

Dag 3: Hur lång kan en animeserie vara innan den är för lång för dig?

Animeserier kommer i alla sorters längder. De flesta är anpassade till multiplar av längden på den typiska japanska TV-säsongen, alltså 13 veckor, 26 veckor, 39 veckor, 52 veckor, men de animeserier som produceras för Noitamina blir 11 eller 22 avsnitt. Det finns också serier som är så korta som sex avsnitt, och serier som har sänts veckoligen i flera år för att räkna upp till hundratals avsnitt. Doraemon och Sazae-san har tusentals avsnitt!

 

När blir det för mycket? Om det är en anime med många avsnitt ute (avslutad eller ej), hur många är för många för att du ska vilja se serien nu? Om du har följt en anime från start, hur lång kan den bli innan du känner att det räcker? Har du någon sådan gräns, och isåfall varför? Är det för att du är otålig, eller känner du att du har för lite tid? Eller kanske ingen längd är för lång? Kanske du är villig att hoppa över avsnitt och se något avsnitt här och där? Tycker du att serier borde hålla sig under något visst antal avsnitt, eller vill du att det goda ska fortsätta för alltid?

[Sadfriend]

Dag 3: Hur lång kan en animeserie vara innan den är för lång för dig?

 

Längden på en serie är verkligen inget som avskräcker, snarare tvärt om kan det vara något som tilltalar mig. Men då gäller det att serien i fråga faktiskt gör mig villig att över huvudtaget vilja se något av serien för att jag ens ska orka med 1 avsnitt, än 500.

 

Däremot har serier som kommit över 200 avsnittsgränsen en tendens att dra ut på saker för sakens skull och det är väl sånt som får mig att sluta kolla. Det och att de knappast kan leva på samma budget som serier som håller sig till 11-26 avsnitt. Med t.ex One Piece märkte jag vid runt 300 avsnittet att kvalitén hade tappat rejält, då fanns det inget kvar som fick mig att orka med serien mer.

[Hikari no Hohenheim]

Dag 3: Hur lång kan en animeserie vara innan den är för lång för dig?

Det beror på vilken typ av serie det är. En serie som Pokemon kan fortsätta hur långt som helst, och det är lite av charmen -- ett oändligt äventyr -- medan en storytät saga med tvistar och drama helst bör vara kortare. Hur kort beror helt på serien, men 26 avsnitt tycker jag är en ganska bra norm. Fast egentligen har jag inga åsikter om hur lång en serie "får" vara.

[Volbla]

Dag 3: Hur lång kan en animeserie vara innan den är för lång för dig?

 

Även fast det händer hela tiden, vare sig det är av lathet, tidsbrist eller bara för att serien är så jäklarns lång, så grämer det mig alltid lite att ha serier ofärdiga. Jag skulle helst vilja maratona igenom allt jag ser på några dagar om jag kunde. Att se bara en eller två avsnitt om dagen känns som om det inte gör så stor skillnad. Det gör det förstås i det långa loppet om man faktiskt ser lite varenda dag, men jag känner mig otillfredställd med att det går så sakta. Av just den anledningen blir jag något avskräckt av långa serier; säg serier på över 50 avsnitt. De ser ut som så stora projekt att ta sig an, och mitt självförtroende är lågt nog för att tro att jag aldrig någonsin kommer ta mig igenom något så långt. De enda långa serier jag verkligen vill sätta undan tid till är högt hyllade verk, som Galaxbögarna och Gintama.

 

På lite samma sätt kan jag inte tänka mig att hoppa över bitar av ett verk eller ens ett franchise, åtminstone inte om det har en viss kultstatus. Jag är väl något av en kompletionist. Första Star Trek-serien kanske inte är så bra, men jag måste banne mig knöga igenom den innan jag kan ta mig vidare. Jag fuskade lite med Macross Frontier, men någon dag skulle jag vilja börja från början med Macross på samma sätt, och även Gundam.

[MathJuice]

Dag 3: Hur lång kan en animeserie vara innan den är för lång för dig?

Väldigt få serier på tolv- tretton avsnitt har imponerat på mig. Handlingen blir krystad och tempot stressat och alltför ofta så känns det tomt efter seriens slut. Dom som klarar sig hamnar under "slice- of- life" kategorin, vilket är förståeligt då dom inte har en direkt sammanhängande historia. Så mellan 20- 24 avsnitt känns för mig som ett vettigt underlag att utveckla historien och karaktärerna utan att stressa (eller tjata) sönder handlingen.

[Dread]

Dag 3: Hur lång kan en animeserie vara innan den är för lång för dig?

 

Personligen har jag ingen gräns för hur lång en serie får lov att vara i alla fall inom rimliga gränser. Men jag ser hellre att de är kortare och håller en bra kvalité rakt igenom. Ett citat från batman passar rätt bra in:

You either die a hero or you live long enough to see yourself become the villain.

Lite så är det med längre serier. Med detta sagt så är jag en som alltid klagar på att jag vill veta vad som hände efteråt, det kvittar om jag är nöjd med slutet eller inte. Gifte sig huvudpersonen med tjejen han gilla eller det varade en vecka sen träffa han någon annan?

[Klona]

Dag 3: Hur lång kan en animeserie vara innan den är för lång för dig?

Jag tycker att 13 eller 26 avsnitt är en bra längd på serier för då brukar de hinna bygga upp historian och karaktärerna tillräckligt mycket utan att det blir långdraget. Sen ska man såklart inte tumma på kvalitén för att få serien kortare eller längre, jag tänker t.ex på Eureka Seven som jag inte tror skulle kunna kortas ner utan att man skulle förlora en del av det magiska med just den serien.

 

Jag brukar ha svårt att börja se på serier som ligger på 64+ i avsnitt, anledning är att det känns som ett större projekt än kortare serier som man kan se klart på även om man inte fastnar för dem. Galaxbögarna och Gintama står fortfarande och väntar på att jag ska se dem.

[idrougge]

En serie på 50 avsnitt är nästan per definition för lång. De flesta dramer kan avhandlas på 13 avsnitt och de flesta epos på 26, eller åtminstone 39 avsnitt. Det är låsningen vid 50-avsnittsformatet som avskräcker mig från att kasta mig huvudstupa in i någon 80-talsmechaserie.

Å andra sidan krävs det att den serieansvarige kan hantera formatet. Många 13-avsnittsserier verkar lunka på i samma takt som en 26-avsnittsserie, vilket lätt gör slutet forcerat.

Samtidigt vore det väl bäst om skaparna slapp förhålla sig till tv-stationernas cours om 13 avsnitt och en sedan 60-talet fastslagen spellängd om 30 minuter inklusive tre reklampauser per avsnitt. Basebolldårarnas visa (Yakyûkyô no uta) hade inte varit samma serie om den inte haft en timmes sändningstid till sitt förfogande. Och en serie som Galaxbögarna kräver sina 110 avsnitt för att göra grundmaterialet rättvisa.

Ovanstående synpunkter gäller dock bara serier med fortlöpande handling. Att det finns 200 avsnitt av Lupin III stör mig inte det minsta, det är bara att titta när man känner för det utan att man behöver hänga med i vad som hänt i tidigare avsnitt. Antar att samma sak gäller Gintama idag, medan en serie som Naruto får svårare att hitta nya tittare ju längre serien pågår.

[Freiztan]

Dragon Ball Z känns lite för kort. Man hinner nästan inte med i alla tvärvändningar i handlingen.

 

De flesta 50-avsnittsserier kunde gott, som Iggy skriver, ha saxats ned till drygt hälften utan att så mycket hade gått förlorat. Däremot känns det som om även många 13-avsnittsserier beter sig som längre serier även i det avseendet att de är försedda med bedövande tråkiga utfyllnadsavsnitt. Följden blir naturligtvis att klimax blir ännu mer stressat och att rytmen i berättandet blir ännu mer ojämn och märklig. Lösningen är dock inte att utöka antalet avsnitt, utan torde främst vara att skaparna bör sluta upp med alla djävla dumheter i form av klassreseavsnitt, strandavsnitt och allt vad sådant trams och flams heter. Särskilt om de har någon form av ambitioner att göra något av de tio, elva avsnitt som därefter återstår av deras tjugosexavsnittsnarrativ.

[Sceleris]

Dag 4: Har du ett bra animekonventsminne att dela med dig av?

Då 2012 var sista året för Uppcon, Sveriges största konvent för japansk populärkultur, tänkte jag att det kunde vara ett passande ämne att höra vad era bästa konventminnen är. Var det kanske någon ni träffade? Någon sällsynt manga eller figur ni fick tag på? Kanske någon av er som vann på en tevespelsturnering? Berätta om någon fin stund på ett mangakonvent eller en animevisning eller liknande arrangemang – det måste givetvis inte vara Uppcon!

[Sadfriend]

Dag 4: Har du ett bra animekonventsminne att dela med dig av?

Då 2012 var sista året för Uppcon, Sveriges största konvent för japansk populärkultur, tänkte jag att det kunde vara ett passande ämne att höra vad era bästa konventminnen är. Var det kanske någon ni träffade? Någon sällsynt manga eller figur ni fick tag på? Kanske någon av er som vann på en tevespelsturnering? Berätta om någon fin stund på ett mangakonvent eller en animevisning eller liknande arrangemang – det måste givetvis inte vara Uppcon!

Oj oj oj, det här är jävligt svårt. Mina minnen genom åren har lyckats smeta ihop sig till en stor boll av glädje och misär.

 

Men en sak jag kommer ihåg som starkast är nog sista gången jag jobbade med UC. Alla personal som inte var upptagna med att arbeta skulle infinna sig bakom scenen under avslutningen för att säga hej då för sista gången. Konferenserna drog, precis som jag gör nu, sina bästa minnen av UppCon. Efter det skulle vi upp på scen. Alla funktionärer, alla arrangörer och den där Lendai. Någon i gruppen försökte hålla sig för tårar medan resten av oss försökte hålla oss för skratt när Nihon gjorde PG18-gester.

 

Så var det dags. Upp på scen i mörkret. Fluffregn och dansa bort från scen. Mangakungen drar sitt "tack för att ni kom". Mörker och sen... den här jävla låten tillsammans med världens finaste

. Runt omkring står ens vänner och gråter sönder i varandras armar. Inte ens anime skulle kunna göra den scenen finare. Mesigaste men också ett av de finaste sakerna jag fått uppleva inom konventsvärlden.

[Sceleris]

Dag 4: Har du ett bra animekonventsminne att dela med dig av?

Jag har inte varit på så många konvent eller liknande evenemang. När jag började med anime och manga visste jag inte att sådana saker hände i Sverige, och när jag väl visste det och hade pengar och råd så kändes det redan som att jag var för gammal. Åkte på Uppcon med en kompis 2006, och det var inget vidare: vi hade inget att göra, all anime var engelsktextad, och vi sov i sovsal med ungar som fortfarande gick i högstadiet. Vi åkte hem efter en natt. 2007 var bättre, om så bara för vandrarhemmet och hotellfrukosten, och att det var kul att se Macross-filmen svensktextad på silverduken. (Min textning, från engelska.)

 

Uppcon "peakade" för mig i januari 2009. Då fick jag träffa folk från Anime.se, vi drällde på stan, och jag fick känna att "de här knäppa ungarna som dräller överallt i konferenshuset är inte så illa trots allt!". Det hade bestämts att Gunbuster, sexavsnittsserien från 1989, skulle visas, och jag erbjöd mig att svensktexta den. Fortfarande från engelska, men jag lade ner mycket möda. Men skulle verkligen den här gamla robotserien, med all sin kitsch och "gamla" animation, få något gensvar hos ungdomarna?

 

Det började väl sådär. Jag tyckte att det var lite för mycket rörelse, många som gick in och ut, och publikskratt på några ställen där man inte ska skratta... men herrejävlar, om inte hela publiken sögs in till slut! När det kraftfulla femte avsnittet nådde klimax kändes det som att hela salen höll andan i helspänn, knäpp tysta. Efter det började det sista avsnittet, och vid en sorglig uppenbarelse i berättelsen hörde jag en kommentar från några fjortistjejer på stolsraden alldeles bakom: "

Åh nej, dog han!

" Jag blev paff! Det var helt oironisk och inlevelsefullt menat! Och sen, när sista avsnittet och hela Gunbuster kom till sin magnifika ände, och publiken suttit i tre timmar, klappade alla av uppskattning! Som grädde på moset hörde jag från samma tjejer igen: "Jag kan inte sluta gråta!"

 

Det gör mig så glad att det finns ungdomar som fastän de, kan jag tänka mig, är mer intresserade av Naruto och Black Butler, ändå kan bli så pass känslomässigt investerade i en robotserie från innan de föddes. Det får det att kännas som att, ja, vi har våra olikheter, men ändå: när det gäller anime är vi alla bröder och systrar.

 

Efter det kändes konventgrejen ganska över för mig. Åtminstone så länge jag får räkna med att behöva lägga ut 2000-3000 spänn på det.

[Gogo]

Det började väl sådär. Jag tyckte att det var lite för mycket rörelse, många som gick in och ut, och publikskratt på några ställen där man inte ska skratta... men herrejävlar, om inte hela publiken sögs in till slut! När det kraftfulla femte avsnittet nådde klimax kändes det som att hela salen höll andan i helspänn, knäpp tysta. Efter det började det sista avsnittet, och vid en sorglig uppenbarelse i berättelsen hörde jag en kommentar från några fjortistjejer på stolsraden alldeles bakom: "

Åh nej, dog han!

" Jag blev paff! Det var helt oironisk och inlevelsefullt menat! Och sen, när sista avsnittet och hela Gunbuster kom till sin magnifika ände, och publiken suttit i tre timmar, klappade alla av uppskattning! Som grädde på moset hörde jag från samma tjejer igen: "Jag kan inte sluta gråta!"

 

Det gör mig så glad att det finns ungdomar som fastän de, kan jag tänka mig, är mer intresserade av Naruto och Black Butler, ändå kan bli så pass känslomässigt investerade i en robotserie från innan de föddes. Det får det att kännas som att, ja, vi har våra olikheter, men ändå: när det gäller anime är vi alla bröder och systrar.

 

Efter det kändes konventgrejen ganska över för mig. Åtminstone så länge jag får räkna med att behöva lägga ut 2000-3000 spänn på det.

 

Fuckin A'.

[idrougge]

Om jag ska bortse från de första ur-konventen för tio år sen, då själva faktum att man fick träffa likasinnade var en stor del av upplevelsen, och så sista Dôgakon, som väl var det första "riktiga" konventet i Sverige, är det J-popcon 2003 som etsat sig fast i minnet.

Jag, Antila, Zimeon och ett gäng till hade rest ner som en svensk elitstyrka för att visa danskarna var bordet skulle stå. Varje tävling som hölls det året slutade med förkrossande svenskseger, från J-Jeopardy till individ- och lagfrågesporterna.

[Sceleris]

Dag 5: Hur viktigt är animesamlandet för dig?

För de flesta svenskar är animetittande nästan oskiljaktigt från piratkopiering, det ska erkännas. Förutom piratkopieringen finns också laglig "streaming". Men det finns ändå många av oss som inte riktigt kan låta bli att uppskatta synen av en bokhylla full med anime och manga. Är samlande på figurer, DVD-volymer, mangapocket eller andra relaterade saker en viktig del av din hobby – eller ligger allt i verken? Köper du hellre en T-tröja och en affisch än en film? Varför samlar du? För att stödja industrin? För att det ser fint ut med en lyxig Blu-ray-utgåva? Eller för att visa vem du är genom din filmhylla?

[Freiztan]

Jag dömer ingen, lev och låt leva osv. (Bla bla bla...) Men folk som frivilligt läser manga inscannad och uppfläkt på en datorskärm istället för i bokform är perversa^H^H^H^H^H^H^H^Hsvårt sjuka människor i omedelbart behov av sluten psykiatrisk tvångsvård. (Kanske är mer acceptabelt nuförtiden med dessa nymodigheter som paddor och läsplattor och vad de nu heter, men jag är för konservativ, och för fattig, för att ens ha testat.) Så om man har möjlighet, framför allt om man kan japanska, så är det både lämpligt och klädsamt att kunna hålla sig med ett någorlunda välsorterat privatbibliotek.

[Hikari no Hohenheim]

Dag 5: Hur viktigt är animesamlandet för dig?

Jag har lite grann fallit bort från att samla på just manga och anime, då mina begränsade pengar har gått till spel istället, men jag ser det fortfarande som status att ha en samling att kunna visa folk man har på besök. På senare tid har jag dock sett tjusningen i att läsa manga digitalt, speciellt efter att jag insåg att jag kunde läsa genom att rotera sidorna och sedan hålla datorn vertikalt som en bok. Nu när jag ska till Japan lär det bli mest gamla hederliga pappersböcker som gäller, men jag kommer nog bara skicka hem det jag verkligen uppskattar.

 

Anime är jag dock mer mån att samla på, om inte annat för att jag gillar enkelheten med DVDer, plus att jag oftast får två språk till priset av ett.

[Blå]

Har alltid varit en stor filmsamlare, från VHS, DVD till Blu-ray. Tyvärr så har jag inte varit speciellt duktigt de senaste året på att inhandla men det har sina orsaker. Manga är väl samma sak för mig, om det är en serie som jag verkligen vill läsa så köper jag den helt enkelt av en enkel anledningar. Det är väl för att jag tycker att serien i sig är så pass bra för att lägga pengar på att jag verkligen vill ha den och kanske återkomma till, då är det väldigt smidigt att ha det i pappersformat. Sen när det kommer till figurer gör jag det mest för att det ska se lite snyggt ut i hyllorna.

[Thai]

Dag 5: Hur viktigt är animesamlandet för dig?

 

För mig har det blivit lite av ett beroende, jag har en liten samling på approximalt x antal serier och får aldrig nog av att ägna mig en blick eller två åt den och de fina fodralerna som finns där innan jag går och lägger mig... och innan jag drar till skolan på morgonar. Det är också en frustration, att veta att man aldrig kommer få tag på de lyxigaare utgåvorna och att dag ut och dag in, ständigt och jämt, leva med tanken om att dyrare serier aldrig kommer att stå på sin hylla innan man får tag på ett jobb. Att leva med det faktum att samlingen innan dess alltid kommer att vara så liten att det känns tragiskt.

 

De senaste två åren har samlandet av skivor, speciellt bra serier och filmer, inte bara varit en del av mitt liv, utan även av mitt ego. Vid sidan om försöker jag stödja industrin efter mån, möjlighet och prioritet.

[Klona]

Dag 5: Hur viktigt är animesamlandet för dig?

Min samling har gått lite i vågor, ena stunden är det manga, andra stunden animé och nu på senaste tid har det blivit många figurer men nu har mitt intresse svalnat lite, anledningen är att jag börjar få fullt i både min bokhylla och mina vitrinskåp som jag har köpt för mina figurer. Nu kan man ju säga att det bara är att köpa mer skåp bokhyllor och det är sant men det börjar samtidigt bli ont om plats vart jag ska ställa dem.

 

Jag har alltid varit en samlare och när det ser bra ut med alla böcker och filmer i en bokhylla så är jag nöjd men ändå grämer jag mig att jag troligtvis aldrig kommer få tag på de där riktigt snygga utgåvorna som jag hade köpt om jag vetat att de fanns vid den tiden.