Liten skrivutmaning

[Sceleris]

Såatteh, vi pratade lite om skrivande på chatten.

 

< Vivster> Sceleris!

< Vivster> Vill du läsa en historia som av världens underligaste anledning vann mig en novelltävling i 2a ring?

< Vivster> Vi fick bara nyckelord och skulle göra en novell av det D:

<@Dread> Vivster..

<@Dread> Skriv nåt på, besviken, smärtsam, död.

<&Sceleris> Liten kvällsskrivtävling: alla får skriva en berättelse om "besviken, smärtsam, död", och så postar man på forumet och den som får flest [pil upp] vinner.

< Vivster> Deadline?

<&Sceleris> OM EN MINUT.

<&Sceleris> Nä, jag vet inte.

< Vivster> Helgen?

< Vivster> Sceleris: Gör en tråd om det så fler uppmanas!

< Vivster> Nåväl, en novelltävling fram till helgen då? :o

<&Sceleris> Vivster: Söndag 23:59... säger vi.

 

Såatteh, tävlingen går ut på följande:

• Skriv en kort berättelse, om det angivna ämnet.
  
• Berättelsen ska rymmas i ett (1) inlägg, och postas direkt här i tråden.
  
• Man har till och med 23:59 närmaste söndag på sig.
  
• Den som får flest vinner.
  
• Vinnaren vinner... ingenting. Ära? Stolthet?
  

Det kanske blir typ mer än en engångsgrej? Beror väl på om någon mer än Vivster/Vivi_mage är med. Nåja, första tre nyckelorden är alltså: besviken, smärtsam, död.

[Najica]

Hur många tecken är ett inlägg? BAM!

[Vivi_mage]

Hade du läst i chatten så hade du vetat vid det här laget!

[Sceleris]

Jag provade just med 10 000 ord i ett inlägg, och det funkade. Men man bör nog hålla sig en god bit kortare än så om man vill att någon ska orka läsa (och rösta).

[Najica]

Hade du läst i chatten så hade du vetat vid det här laget!

 

Äsch! Tänk på dom som inte är i chatten! :o

Jag provade just med 10 000 ord i ett inlägg, och det funkade. Men man bör nog hålla sig en god bit kortare än så om man vill att någon ska orka läsa (och rösta).

På så vis, nog inget att oroa sig då. Ska man försöka hålla sig till svenska eller funkar engelska också?

[Vivi_mage]

Äsch! Tänk på dom som inte är i chatten! :o

 

Dom får väl hoppa in där! :o

 

På så vis, nog inget att oroa sig då. Ska man försöka hålla sig till svenska eller funkar engelska också?

 

Jag hade tänkt tyska så Saya blir tvungen att läsa och döma :D

[Sceleris]

På så vis, nog inget att oroa sig då. Ska man försöka hålla sig till svenska eller funkar engelska också?

Engelska är töntigt, så svenska rekommenderas!

[Adephi]

Låter kul. Ska försöka skriva ihop något :)

[Sceleris]

"Emmas känsla för feeling"

 

Spoiler

“Farväl, grymma värld!”

 

Emma slöt sina ögon och försökte slappna av. Väggklockan utanför badrummet tickade tydligt genom tystnaden. Trettio sekunder gick. Två minuter. “Fungerade det inte?” undrade hon. “Skar jag för ytligt?”

 

Emma öppnade ögonen och fann att vattnet var lätt rödfärgat. Hon ryckte till med ens, och satte sig upp med händerna på kanten av badkaret. En tjock, mörkröd stril tryckte ur ett decimeterlångt snitt i hennes vänstra handled och rann över händerna, ned i badet. Vämjelse och panik kom över henne, och hon höll hårt om leden medan hon såg sig omkring efter en rem, ett snöre eller något liknande. Men det gjorde inte ont.

 

Smärta var ett rent ut sagt främmande begrepp för Emma. Hon hade aldrig känt smärta. Taktil påverkan av hud och vävnad, visst, men inte smärta. Som barn hade hon ofta gjort sig illa -- strikt kroppsligt, vill säga. Hon ramlade ofta och slog sig, men grät aldrig. När hon var åtta år stoppade hon in handen i ett snurrande cykelhjul. (Fingret gick lyckligtvis att sätta fast igen.) En gång i sjunde klass gick hon omkring en hel dag med en tre centimeter lång spets av en blyertspenna djupt inbäddad i låret, för att det kändes pinsamt om någon skulle märka den när hon tog loss den.

 

En tillvaro utan smärta hade också lett till att Emma uppfattade en distans mellan sig själv och livet, inte helt olikt hur de flesta kan ha en distans till de olyckliga nyheter som de läser i tidningarna. “En massaker i Kongo-Kinshasa? Hundra dagisbarn hackade till småbitar? Vad fruktansvärt! Bläddra till seriesidan.”

 

För Emma låg det på en grundläggande, känslomässig nivå. Intellektuellt förstod hon att hon levde -- hon var ju inte knäpp --, och hon fungerade till synes som alla andra. Hon skrattade med sina vänner, hon grät till slutet av Titanic, hon tyckte att några av killarna i klassen kunde vara så äckliga ibland -- medan andra var väldigt tilldragande. Men samtidigt kunde hon inte skaka av sig den tilltagande känslan av att hon inte kände något lika mycket som hon låtsades känna något. Efter gymnasiet hade det växt till en stark uppfattning i hennes bakhuvud. Något som sade henne att hon inte var människa, hon bara spelade en.

 

I hennes nya stad, på hennes nya jobb -- efter att ha arbetat upp sig från en praktikantplats ansvarade hon nu för design på en reklambyrå --, hade hon inte lyckats komma in i svängen. Det var inget fel på henne, arbetskamraterna så väl som grannarna tyckte om henne, men hon höll alla på en arms avstånd och försökte aldrig få vänner. Det kändes liksom inte som någon idé, och det gjorde henne bara ännu mer apatisk. Med apatin kom en trötthet mot vad hon allt mer kände var ett skådespel. Givetvis var hon människa, precis samma sorts kött och blod som sju miljarder andra män och kvinnor på jorden. Hon trodde sig inte vara något slags huvudperson i en värld av bakgrunder, det hade ju bara varit löjligt. Men hon avskydde sin mask av känslor.

 

När Emma fyllde 24 år fick hon en fix idé om att det skulle finnas något sätt för henne att närma sig och förstå livet. Hon provade att skära sig, men hon kände förstås ingenting. Hon provade droger, men att dricka alkohol gjorde henne bara trött. Att röka hasch fick henne bara att hosta. Att injicera heroin gjorde henne bara illamående. Hon provade sex, men ingen som hon träffade fick henne att känna något annat än äckel. Hon provade även extremsporter och liknande, men det kändes inget speciellt varken att ge eller ta emot slag och sparkar i kickboxing, och bungyjump kändes bara som en dyr barnlek. Först när hon fallskärmshoppade fick hon en aning om... något.

 

Det var under hennes allra första hopp som något gick snett. Tillsammans med instruktören, i tandem, med henne fastsatt med sin rygg mot hans framsida, hoppade de från över 4000 meters höjd. Marken närmade sig i mer än 55 meter per sekund, vindsuset var öronbedövande, och instruktörens till avsikten betryggande anvisningar gjorde varken från eller till: det var lika intetsägande ändå. Efter ungefär 60 sekunder var det dags att släppa ut fallskärmen, 1500 meter över marken. Emma fick äran. Hon ryckte i snöret... och inget hände. De var nu 1300 meter över marken.

 

Instruktören tog snöret och försökte med att rycka i det... och inget hände. 1100 meter över marken. Han förklarade att nödfallskärmen löses ut vid senast sjuhundra meters höjd, så det var inget att oroa sig över. (Hon oroade sig inte.) 900 meter över marken. 800 meter över marken. 700 meter över marken...

 

600 meter över marken. Instruktören började svära och rycka i snöret igen. Något började kittla Emmas intresse... men vad var det? 500 meter över marken. Instruktören svor högt och verkade få panik. Emma kom på vad det var: hon hade kanske bara tio sekunder kvar att leva! Hon skulle landa i backen i 200 km/h med en man på 80 kg över sig, de skulle inte ens kunna hitta några rester av henne efteråt! 400 meter över marken. Instruktören grät och bad till Gud.

 

Emma hade aldrig varit religiös. Fanns det en Gud, ett liv efter detta? Kanske, men det kändes helt irrelevant. Hon hade aldrig ens funderat på saken. Hon hade aldrig ens funderat på döden i allmänhet. Då gick pusselbitarna i plats, och äntligen förstod hon: hon kände inte av livet, för att hon inte kände av döden! Någonstans i gränslandet mellan existens och icke-existens fanns svaret hon sökte!

 

Vid runt 350 meter över marken vecklades fallskärmen ut, fem sekunder ifrån en säker död. De kom undan utan brutna ben, och instruktören praktiskt taget kysste marken av livsglädje. Emma kände för sin del endast besvikelse, och suckade tungt medan hon lossade selen och såg de andra fallskärmshopparna komma springande mot dem...

 

I sitt letande drog Emma ut en massa vatten och blod ut i lägenheten, innan hon hittade en elkabel som låg lös mitt på golvet och hade blivit kvar efter en gammal radio som hon kastat bort dagen innan. Hon band den hårt runt armen, och kände sig yr och dum. Det här var ett lika stort fiasko som när hon försökte kväva sig själv: en plastpåse över huvudet, tejp runt halsen... bara för att, just som hon närmade sig sin uppenbarelse i syrefattiga konvulsioner, slita upp påsen och kippa efter andan. Hon fegade inte ur, det är bara att självbevarelsedriften gick igång. Och nu stod hon i vardagsrummet, blodig, blöt och naken, och funderade på om hon skulle släppa taget. Hon formligen och bildligen höll sitt liv i sin hand: en ynka passiv handling skulle innebära slutet. Hon hade tidigare, så som nyss, begått aktiva handlingar som var ämnade att döda henne, men då låg den mekaniska handlingen främst i hennes sinne. Nu kom hennes egen valfrihet i förgrunden.

 

Emma förstod att detta var livet. Att det som gör en människas hela levnad är att välja. I 24 år hade hon flytit med strömmen, spelat med. Nu skulle hon för första gången i sitt liv göra ett val. Släppa, och blöda ut smärtfritt, eller hålla an tills sjukvårdspersonal kunde ta sig fram? Hon visste inte vad som var det rätta svaret. Livet kändes inte speciellt meningsfullt, men det gjorde förresten inte döden heller.

 

“Hallå, grymma värld.”

[Najica]

Inte riktigt min typiska stil och föredrar personligen att skriva på engelska, men nåja!

Inget speciellt heller för den delen, men får duga :3 Blått en 1185 ord!

 

Den gråa dagen

Det var en solig dag i oktober månad, det perfekta vädret tyckte Maria. Hon var positiv till att det skulle gå bra idag eftersom hon hade väntat länge och hade äntligen samlat ihop sitt mod. Idag skulle hon säga sin kärlek till Alfred! Hon hade bett sin killkompis Julian som kände Alfred rätt bra att be honom gå till taket efter skolan. Hon knöt sin hand och tog ett djupt andetag innan hon öppnade dörren som ledde ut till taket. Ute var solen på väg ner och det var bara några få moln på himlen som täckte skenet och vid räcket stod han, Alfred, och tittade ut över horisonten. Hon sträcker på sig så hon står rakt. ”H-hej!” lyckas hon klumpigt kasta ut sig och svär lite åt sig själv att hon borde varit en bättre talare. Alfred vänder sig om och ler. ”Hej, Julian sa att jag skulle gå hit efter skolan, aningen bitter om det, var det du som bad honom?” ”Ah, ja, det är något jag skulle vilja fråga dig…” Marias hjärta slår snabbare än vanligt och hon måste anstränga sig för att inte snubbla på orden. ”Har du någon flickvän… just nu?” Hon tittar ner i marken för att dölja sin rodnad. ”Nope, jag har ingen flickvän” svarar Alfred lättsamt. ”S-skulle du kunna tänka dig att ha mig som flickvän…?” ”visst”. Maria trodde inte på det hon hörde. ”Är du säker?!” ”Ja då”. Alfred ler mot Maria som rodnar upp till öronen. Hon hade aldrig varit så här glad innan. Nu skulle hennes rosfyllda liv börja!

 

Julian förstod direkt att Alfred hade gått med på att vara Marias pojkvän på hennes reaktion dagen efter. Han suckade tungt och tittade ut genom fönstret. Himlen var fullt med moln, precis som hans huvud. Han kunde inte fokusera på något och lärarnas ord gick in i örat och ut genom det andra. Maria, som sitter bredvid honom, kunde inte sluta le och se allmänt glad ut. Visst var Julian glad för Marias skull, han kunde inte vara något annat, men samtidigt störde han sig på de rykten han hade hört om Alfred ifrån andra elever. Alfred rycker på huvudet för att försöka tänka på annat. ”Var glad, var glad” säger han för sig själv och biter lite på sin högra tumnagel.

 

Det hade bara gått någon vecka tills Maria var så pass ”säker” i sin flickväns roll att hon kunde klänga på Alfred, och mer eller mindre alla i skolan visste att det var ett par. Men Julian var fortfarande inte helt glad åt saken. Maria hade börjat förändrats, allt mer till en sådan typisk tjej som alla andra var och Julian var säker på att det var Alfreds fel. Det var hans fel att hon hade börjat ändras på ett sådant onaturligt sätt. Han bet på sin tumnagel igen och kände hur han plötsligt började känna sig besviken, besviken på Maria, som ändrar på sig bara för att hennes så kallade pojkvän vill det, besviken för att Alfred inte lät Maria vara som hon var… men främst besviken på sig själv. Varför tänkte han så mycket på det när han egentligen bara borde ignorera det? Men Julian visste att något var på gång. Något obehagligt. Men han kunde inte placera fingret på vad… och det tog inte särskilt länge innan han fick veta vad.

 

Det var i slutet på oktober, en rätt kylig kväll. Maria var ute med Alfred, de hade varit på en date och Maria var lika glad som alltid. Hon tänkte att Alfred är den enda som finns för henne och gå ut med någon annan skulle aldrig falla henne i tankarna. Däremot hade hon märkt att Alfred hade betet sig lite märkligt, men hon tänkte att det var nog bara det kalla vädret som påverkade honom lite. Medan det var ute och gick så kramade hon hans arm. Första gången hon gjorde det var hon osäker på vad han skulle säga om det – tänk om han blir sur och liknande hade hon oroat sig för. Men han sa inget, inget alls. Han bara log och klappade henne på huvudet. Maria hade inte vågat ta steget att kyssa honom än, men hon var bestämd på att det skulle hända ikväll. ”Det är nu eller aldrig!” hade hon tänkt. När hon funderade på hur och när, timing och liknande över hur det skulle gå till så stannar Alfred plötsligt till. Under en lyktstolpe och det börjar plötsligt snöa. ”Ibland snöar det även i oktober” säger Alfred och vänder sig emot Maria leendes. Hon rodnar och kan inte säga något. Han kramar om henne och hon känner sig alldeles varm inombords, även om det så hade varit snöstorm så hade hon troligen inte känt av det. Alfred släpper taget om henne, och hon vet att om hon vill kyssa honom, så är det nu hon bör göra det. Så hon stänger sina ögon, ställer sig lätt på tå och börjar luta sig fram mot Alfred… och det stack plötsligt till i magen. En smärta hon inte hade känt innan. Hon öppnar sina ögon och tittar ner mot sin mage och ser något sticka ut. ”huh…?”. Maria kan inte riktigt förstå det hon ser, hon drar sig hand emot objektet som sitter fast i hennes mage och drar ut det. I sin hand håller hon nu en blodig kniv. En kniv täckt med hennes eget blod. Maria faller ner på sina knän, på marken där snön hade stillsamt samlat sig. Hennes händer börjar skaka, hennes kropp börjar skrika av smärtan och hon tittar upp mot Alfred. Leende Alfred, som alltid log, och fortfarande ler. ”V… varför…?” lyckas hon hosta ut medan hon känner hur hennes blod lämnar henne. ”Varför inte?” ler Alfred. Och det var först nu Maria kunde se hur galet hans leende är och var. Sakta faller hon framlänges då hon inte längre har styrkan kvar för att sitta upp. Tårarna faller mot snön. Hon önskar att det kunde gått annorlunda till. Hon undrar varför det fick lov att bli som det blev. Hon önskar att hon kunde ha lyssnat på Julian. Sakta faller hon mot en djup sömn. Alfred plockar upp sin kniv och stoppar ner den i fickan igen. Han kastar en blick emot Maria som ligger på marken, på bloden runt henne och ler. Hans jobb var klart. Han skulle lämna skolan och aldrig komma tillbaka och sedan glömmas bort. Det var så det var planerat, så det skulle ske. Inget kunde komma i vägen för honom. ”J… Julian…” var det sista Maria fick ur sig, innan hon stängde ögonen för att aldrig öppna dem igen.

 

Det tog inte lång tid innan nyheterna hade nått skolan. Maria var död, Alfred var spårlöst försvunnen. Julian kunde inget säga. När han hörde nyheterna var det som att hans hjärta höll på att stanna. ”Nej, nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej” var allt han kunde tänka. ”Det får inte vara sant… Hur ska jag kunna leva utan dig… Maria?”. Julian tittar upp på himlen, den gråa himlen som kunde inget annat göra än att låta regnet falla.

 

[Sceleris]

Återstår att se om Vivi_mage hinner vara med... ;) Adephi verkar inte heller vara på G.

 

Förresten så tänkte jag att man får rösta på mer än en. Rösta upp det du gillar, rösta ner det du inte gillar, låt bli att rösta om du inte känner något alls. :V

[Vivi_mage]

Råkade gå i överstyr med min originalhistoria och efter en påminnelse från Scelaris om att folk inte orkar läsa 3000+ ord så skrev jag om allt till något helt annat! :o

(Du ska bli tvungen att läsa alla tretusenetthundranitton ord en dag Scelaris >=D)

 

"Häng med Noa, det bli kul! Kom ut ur ditt rum för en gångs skull och var med dina vänner!" hade han fått höra och av någon anledning var det sista han kunde minnas innan allt gick blankt i huvudet.

Allt började för mindre än 6 timmar sen en sen decemberdag efter julafton. Noa hade blivit inbjuden till att följa med sina online-vänner som han känt i över 5 år till en färja över till Finland för att dricka och ha kul.

Det var första gången han skulle träffa de flesta men han kände igen ett par av dem från Skype och Ventrilo, De var 8 personer och alla killar.

Valor, De Vito och Neishi men de andra fick han se för första gången, Warnok och Salar hade han hört talas om men Haiam och Samuel var helt okända för honom.

 

Allt började bra, de checkade in och vakterna bad inte om deras legitimation, Noa fick höra senare att Warnok och Haima var under 18 och de hade varit oroliga att inte ha fått följa med. Men alla hade gått med olika familjer som skulle med färjan så vakterna kontrollerade aldrig dem. Noa var 18 så han hade inget att oroa sig för, förutom att han inte visste varför han var med.

Det här var inte hans miljö, det här var inte det han var van vid. Han höll sig alltid för sig själv och ogillade att vara i större sällskapsgrupper men ändå var han här.

"Man kommer aldrig att uppleva livet om man inte lever livet, eller hur?" tänka Noa för sig själv.

 

När de nått hytterna och hälsat på alla som skulle vara i samma hytt och tagit reda på vart alla var och såg till att alla har varandras mobilnummer vid akutbehov slog de av mot taxfree-butiken. Valor och De Vito köpte ett flak öl och en flaska vodka som de hade tänkt dela på. Noa visste inte vad han skulle köpa så han köpte likör med frukt och kokosnöt smak, det var det enda han riktigt kunde tåla.

 

Kvällen gick nästan som Noa hade kunnat måla upp för sig själv om han hade stannat hemma, de andra pratade om olika raids som de gjort och vilka de hade dödat i PVP men Noa hade aldrig varit en sån som PVPat eller raidat bossar, han gillade att rollspela, det var kul och man gjorde det man ville utan att någon lade sig i, hjälpa den man ville för att man kunde och skratta åt löjliga saker som man gjort tidigare. Visst ibland var det någon som ville göra ett namn av sig sig själv för att säga att de dödat de som rollspelar för att det är mesigt men det brydde sig Noa inte om. Han hade alltid sina vänner som hjälpa honom när han behövde det och han kunde inte direkt säga nej till dem när de bjöd ut honom, så här var han i ett rum med 7 andra killar.

Efter ett par glas började han mjuka upp, skratta lite mer självsäkert när dom pratade om minnen och hur de hamnat i spelet som han spelade.

 

Efter ett par timmar var det någon som föreslog att de skulle upp till dansgolvet för att hitta lite tjejer som de kunde roa sig med för kvällen. Trots sitt berusade tillstånd var det fortfarande något som sade emot när Noa fick höra förslaget, han tackade nej och sa att han skulle ner till restaurangen för att hitta något att äta men skulle komma upp senare.

Det var inte lätt att gå ner till restaurangen, speciellt inte efter två flaskor likör men med lite tur hittade han dit och det första som han såg var hans favoriträtt, pizza.

Hungrig som han var beställde han fem bitar trots att en hade räckt och blivit över, 150 kronor mer än vad två hela pizzor hade kostat hemma.

Efter att ha svajat tillbaka till hytten såg han att grannhytten var öppen och där satt Salar, Samuel och Warnok, oblyg som man kan vara när man är berusad steg Noa in och frågade om någon ville ha pizza och ett nej var inget som hördes i den hytten.

"Du är en hyvens bäst Noa! Ikväll har du gett 3 killar vad de skulle ha kunnat önska sig vid det här laget, mat!" sa Salar, Samuel och Warnok kunde bara hålla med. Noa satt och flinade dumt för sig själv.

 

Efter att ha suttit en timma med killarna kom Noa på att han skulle upp till baren med de andra, en ursäkt senare och han hade lämnat hytten, genast kände noa han hur det var lättare att gå med lite mat i magen. "Högst upp" mumlade han för sig själv.

Väl uppe hittade han genast dom andra killarna, De Vito och Valor stod vid sidan om och såg svettiga ut från att precis kommit av dansgolvet medan Haima och Neishi höll på att dansa med två lite äldre tjejer.

Efter ett par minuter kom Neishi tillbaka och såg inte ut att må så bra ut "Att dricka och svinga på huvudet så mycket som han gjorde va nog inte en smart idé" tänkte Noa för sig själv.

"Kom Neishi, jag hjälper ner dig till hytten." sa Noa och fick Neishi att luta sig mot honom.

"thack Noa, du är verkligen en shann vänn" sa Neishi när han väl hade kommit in i hissen "De andra, de uppskattar inte något av de här, men du gjör det." fortsatte Neishi när de nådde våningen som deras hytt låg på. "Jag fixxade till allt det här, drog ihop folk och såg till att vi fikk de här hytterna men ingen har sagt thack"

"Ibland glömmer man bort småsakerna som betyder något" försökte Noa uppmuntra honom med.

"Nä, du kanske har rätt. Men det är väldigt dåligt av dem ändÅ!" Neishi höjde rösten som om att de på dansgolvet kunde höra honom 4 våningar ned.

När Noa väl fått ner Neishi i sängen bestämde han sig för att gå upp igen för att se till att allt är okej med de andra.

Efter att ha nyktrat till lite bestämde Noa sig för att gå upp för trapporna istället för hissen och efter ett par våningar kom han att tänka vilket tonfall Neishi hade använt när han hade pratat om att de andra inte hade uppskattat det han hade gjort men i samma ögonblick som han kom upp till den högsta våningen på båten såg han folk som började strömma neråt i panik, om inte Noa hade hållit fast sig i trappräcket hade han blivit nedtrampad av mängden människor som kom emot honom. "Det är bråk!" hörde Noa om och om igen, när den sista personen väl hade sprungit förbi honom kunde han se att det var 5 personer som stod omkring en person som låg ned medan han samtidigt såg De Vito hållas fast av av en 6e person.

Utan att tänka sig för sprang Noa emot gruppen och slängde sig rätt in i gruppen men så full som han var snubblade han innan han kunde nå fram och slog huvudet rakt in i ett av borden och in under bordet som var fullt med glassplitter från trasiga flaskor.

Smärtan från flaskorna kändes knappt då alkoholen hade gjort att Noa inte kunde känna något förutom ilska att han vän var i fara och han var den enda som kunde göra något, när han ställde sig upp kunde han se hur de andra tittade på honom med ett leende. "Släng honom överbord, annars kommer han att vittna emot oss, de andra har vi redan skurit ut ögonen på så ingen av dom kommer att kunna veta vilka vi var." Innan Noa kunde förstå vilken situation han var kunde han känna hur 4 starka händer tog tag i honom och lyfte upp honom. Det sista Noa minns var hur han blev övertalad till att följa med på en färja för att ha lite kul.

[Volbla]

Hur länge får röstningen pågå? Jag vet inte när jag har tid att läsa.

[Sceleris]

Den är över sedan 19 timmar. Jag tror att Najica vann. Men det spelar egentligen inte någon roll: tävlingsmomentet var bara menat som en liten löjlig morot. Jag är nästan orolig för att det ska ha motsatt verkan: till exempel Vivi_mage satt ju alldeles för länge och filade på sin berättelse. ;d

 

Så, det var bara något fånigt vi kom på att göra för att få skriva lite, så jag tänker inte låsa tråden eller nåt. Om nån har ett nytt tema eller liknande som denne vill att vi ska skriva något om, så är det bara att säga det här i tråden.

[Volbla]

Jag vill fortfarande ha lite tid på mig ò_ó

[Sceleris]

Nepp, Najica har redan vunnit i min bok! ò_ó

 

Men i din bok? Vi får väl se.

[Sceleris]

Tänkte att vi kunde prova en ny utmaning! Denna gång har jag använt Seventh Sanctum för att slumpa fram specifikationer åt oss:

 

Under berättelsens gång avgår en väletablerad ledare. Berättelsen måste involvera en prostituerad man. Berättelsen måste involvera en dödskalle i slutet. En av karaktärerna är törstig under merparten av berättelsen.

 

Skriv klart och posta i ett inlägg senast onsdag den 13 juni klockan 23:59! Eller inte, det är ingen "tävling"!

[Vivi_mage]

Eller inte, det är ingen "tävling"!

 

För dig kanske! >=O

[Vivi_mage]

13e juni börjar närma sig med stormsteg, börjar folket bli klara med sina noveller?

[drend]

/.../

 

Under berättelsens gång avgår en väletablerad ledare. Berättelsen måste involvera en prostituerad man. Berättelsen måste involvera en dödskalle i slutet. En av karaktärerna är törstig under merparten av berättelsen.

/.../

 

 

Skulle också kunna tänkas vara baksidetexten från vilken sliskig yaoish som helst hö hö! Jag ger utmaningen en chans. UPP TILL SKRIVARKRAMP! (*-`ω´- )人

[Stekeblad]

13e juni är en fredag. Om man är med borde man snart vara klar för det är mindre än två månader kvar av tiden två år, om deadline är i år. Men det kanske är förlängt till nästa gång 13e juni är en onsdag eftersom ingen skrivigt något årtal?

[drend]

Pffffft! Där gjorde jag bort mig allt!

[Sceleris]

Jo, alltså, det här var bara en tråd vi gjorde på ett infall för två år sedan, men om ni är sugna så kan vi ju anordna en ny utmaning. typ nu. drend själv kanske vill hålla i trådarna? Bara att bestämma regler och tid och sånt, helt upp till dig (eller den som vill utlysa en utmaning).

 

Och om man vill kan man följa upp med en tecknarutmaning, typ för att kröna bästa illustrationen till den vinnande berättelsen. :O

[Stekeblad]

Jo, alltså, det här var bara en tråd vi gjorde på ett infall för två år sedan, men om ni är sugna så kan vi ju anordna en ny utmaning. typ nu. drend själv kanske vill hålla i trådarna? Bara att bestämma regler och tid och sånt, helt upp till dig (eller den som vill utlysa en utmaning).

 

Och om man vill kan man följa upp med en tecknarutmaning, typ för att kröna bästa illustrationen till den vinnande berättelsen. :O

Jag kan tänka mig vara med och skriva något, rita låter jag någon annan göra.

[Snok3n]

Föredrar att rita, skriva får ni göra!