Fem centimeter per sekund

[Sceleris]

Synergistiska mangalanseringar, och då menar jag när en viss manga endast är en del i ett flerfrontsprojekt av animé, TV-spel och så vidare, är sällan något jag ägnar någon speciell uppmärksamhet åt. Visst, en del funkar ju, som Sadamotos Neon Genesis Evangelion, och Higurashi verkar ju vara måttligt omtyckt i pappersformat... men kom igen, hur intressant kan Macross F-mangaserien vara?

 

2010-2011 års Fem centimeter per sekund var i mangaformat kanske inte strikt talat samordnad med Makoto Shinkais originalfilm(samling) från 2007, men det höjde inte mina förhoppningar för den. Jag är ändå glad att jag provade ett kapitel av ren nyfikenhet -- jag fann serien långt över förväntan.

 

Filmen 5 cm/s var vacker (förutom vad karaktärsdesignen avser) och härligt vemodig, men delad och svår att känna någon riktig känslomässig koppling till. Shinkai lyckas förmedla sitt tema om "avstånd", planlöshet och att "fastna" vid någon period i sitt liv, men eventuell emotionell kraft kommer egentligen mer från filmtrick (långsamma panoreringar, klinkande pianomusik, berättarröst etc.) än någon djupare empati med figurerna, eftersom de aldrig blir speciellt underbyggda.

 

Mangaserien råder bot på den saken. Yukiko Seike tar Shinkais film (och lite från hans lättroman) och ger oss ett äkta karaktärsdrama. Vi får mer känsla för bokmalarna Takaki och Akaris relation, medan andra delens surftjej Kanae visar mer av sin olyckliga kärlek, och det blir i båda fallen mycket mer engagerande. Bäst av allt är dock protagonistens exflickvän Risa från sista delen, som går från att i filmen endast te sig som en patetisk, klängig fujoshi-liknande tjej som bara vill ha sin föredetta kille tillbaka, till en älskvärd kvinna i ett svårt men äkta förhållande med en man som inte släpper någon nära.

 

Förutom att karaktärerna är mycket bättre så ger Seike oss dessutom en fördjupning i själva temat "avstånd", eftersom avlägsenhetens konsekvenser visas mycket tydligare. Vi ser att människor såras, men inte bara genom att de står och fäller en tår i vackert tecknade miljöer. Det är mer realism.

 

Jag skulle nog inte rekommendera den som ett ensamstående verk, men som följeslagare till filmen så känner jag definitivt att det höjer bådas värde: jag tror fasen att jag gillar filmen mer nu.