Blame och Tsutomu Nihei

[Sceleris]

 

Efter många år fick jag äntligen ett plötsligt infall att ge mig an Tsutomu Niheis oeuvre, med början i hans beryktat diffusa serie Blame! (10 volymer, 1997-2003).

 

Serien handlar om en man, Killy, som vandrar runt i en enormt expansiv mörk, teknologisk miljö. Från trånga gångar med en mänsklig "touch" till broar över obegripliga djup. En del rum som är så stora att man inte ens kan se andra sidan. Denna enorma "stad" består av oräkneliga nivåer som endast högst sporadiskt befolkas av människor. Människor som oftast är mer lik ohyra mellan golvspringorna än husets kungar. Och de är inte ensamma: här och var finns brutala monster, enorma robotar och en ras av varelser som är liknar demonerna från Hellraiser fast med cybernetik.

 

Bland dessa sällsynta människor söker Killy efter något, understödd mest av ett handeldsvapen med en destruktivitet över allt annat, och en övermänsklig stryktålighet. Hans resa är lång, och läsarens frågor många. Vem är han? Vad är han ute efter? Vilka är hans fiender? Vad är staden? Hur stor är den? Vem har byggt den, och varför?

 

Blame är så läcker, av många anledningar. Man brukar ju tala om exposition i berättelser, det att presentera information för att orientera läsaren (eller tittaren) i vad som händer. Blame gör inte det. Det brukar mest gå till så att Killy kommer till ett nytt område, hamnar i fara, kanske hjälper någon om det finns någon där (sparsamt med dialog), och tar sig till ett annat område. Skölj och upprepa. Vad som egentligen händer är något man får pussla ihop under resans gång, utan rättfram exposition: ingen säger något i stil med "jag är ju som du vet en robotpolis från framtiden" eller liknande repliker som uppenbarligen ska informera läsaren. Om två figurer som talar har gemensam kännedom om något så speglas det i dialogen, oavsett om läsaren delar kännedomen eller ej. Figurerna är dessutom ganska fåordiga, så de brukar inte förklara så mycket för varandra (eller läsaren) heller.

 

Det är stundvis förvirrande, och för många serier och filmer hade det varit något negativt, men här ökar det faktiskt berättelsens genomslagskraft. I och med att man har så lite information om vad som egentligen händer så får man kanske mer uppskattning för det som inte omedelbart hör till helheltsbilden.

 

Det är också en fantastiskt tecknad berättelse. Stilen och miljön påminner mig om typ Moebius och H.R. Giger, fast serien är omisskännligt "manga" i karaktärsdesign, tuschning, raster och bildkomposition. Så snyggt. Det är inte heller en sån där serie som kan få för sig att hoppa över bakgrunden i vissa bildrutor. Och ju längre serien går, desto mörkare blir den. Rent visuellt alltså. Det måste gå åt en supertanker full med bläck för en volym.

 

Själva berättelsen är förvisso också ganska mörk och hopplös. Välkoreograferad action som ofta kulminerar i spräckta skallar, avhuggna armar eller helt bortblåsta kroppar, i en hård värld där livets värde verkar vara en oxymoron. Lite som Gantz, fast bra.

 

Oklarheten i berättelsen och de skickliga teckningarna samarbetar för att presentera en dystopisk science fiction som för mig är helt makalöst fantasieggande. Skalan i tid och rum och effekt är enorm, och när man börjar få grepp på berättelsen så är det en nästan en epifani. 9/10, utan tvekan. Lyckligtvis är Nihei produktiv, så det finns fler verk i (och utanför) hans Blame-saga.

[zimeon]

Påminner om min inställning till Sidonias Riddare. Tyvärr är min läsning av Afternoon så hackig att jag ibland har svårt att följa vad som händer, men den är lysande.

[Voffe]

Jag var sugen på något med mer substans och kom ihåg inlägget Sceleris skrev om Blame!. Och vad ska man säga? Helt i min smak och urläcker. Den minimala dialogen är stundvis förvirrande men så genial på samma gång. Samma med tids- och distansperspektiven i den enorma cybervärld Nihei har skapat: de är emellanåt svårgreppade, men tillför skickligt djup till berättelsen.

Solklar 9/10, nästan värd att kläcka ur en 10:a för.

[Sceleris]

Voffe: Kanske ett litet på inlägget hade varit på sin plats?

 

Men det får mig att vilja skriva ett par ord om det till Blame relaterade(?) verket Biomega. Den började bra, med en scifiberättelse som utspelar sig på jorden tusen år i framtiden. Vältecknat, snygga miljöer (Nihei är utbildad arkitekt), en björn som skjuter med gevär. Men Biomega har mer exposition än Blame, och det är inte alltid till dess fördel. Ibland är det styltigt förklarande i dialogen, ibland är det lite infodump i inledningstext. Inte så snyggt. Samt att Biomega lyckades med konststycket att berätta mer men vara ännu obegripligare. Det introducerades också en del bisarra element (Funipero, någon?! Fast lite söt, på något konstigt sätt...) som känns mal placé. Sedan försvann tecknarstilen jag diggade väldigt mycket mot slutet (mörker och detaljerade miljöer etc), men det kan ha att göra med att jag läste tidningsutgåvan av den senare hälften istället för samlingsvolymerna. Han kanske brukar snygga till dem, vad vet jag.

 

Nåja. Biomega är inte en dålig serie. 7/10 får den av mig.

 

Jag tyckte mer om Noise, en kort (1 volym) berättelse som behandlar bakgrunden bakom en i Blame viktig person person och som ger stora avslöjanden. Lite deckarstuk i början, vilket passar den där smutsiga världen ganska bra. 7/10.

[Voffe]

Voffe: Kanske ett litet på inlägget hade varit på sin plats?

Plussat och klart. Har inte vant mig vid den funktionen än.

 

Men det får mig att vilja skriva ett par ord om det till Blame relaterade(?) verket Biomega. [...]

 

Jag tyckte mer om Noise, en kort (1 volym) berättelse som behandlar bakgrunden bakom en i Blame viktig person person och som ger stora avslöjanden. Lite deckarstuk i början, vilket passar den där smutsiga världen ganska bra. 7/10.

Jag har inte läst Biomega än. Jag dömer boken efter håren och säger att den inte tycks vara lika intressant. Fast innan den ska jag läsa ett annat av hans verk: Abara. Omslaget ser häftigt ut och handlingen verkar intresseväckande.

 

Och ja, NOiSE var givande som bakgrundshistoria. Samt uppföljaren Blame!² som handlar om Pcells ättling är fin komplettering till serien.

[Voffe]

Abara

Abara utspelar sig i en dystopisk värld och handlar om varelser kallade Gauna, där de svarta representerar det goda och vita motsatsen. De kan armera sig själva med en benlik rustning och ett kollektiv av vapen genom att transformera. Transformation börjar kring ryggraden, likt ett exoskelett, och skapar flera skikt som skydd. Lika som i Blame! låter Nihei illustrationerna berätta. Teckningarna är, som förväntat, rikitgt balla. Handlingen fokuserar på en av dessa Gauna (svart), Kudou Denji. Handlingen är simpel och bra, men lider av för snabb berättartakt och skulle göra sig bra med förklaringar här och där -- eller helt enkelt dra ut på det mer. Inte mycket karaktärsutveckling att nämna. 7/10.

 

Biomega

Biomega kändes mer experimentell (läs: Kozlov och Funipero, exempelvis). Och jag tycker det var helfestligt att han faktiskt, som Sceleris nämnde, lyckas med att berätta mer, men ändå göra den ännu mer obegriplig. Att jag inte förstod mig på allt är väl ett minus. Infodumpningen är inte så snyggt, men väldigt hjälpsamma för att hänga med. Handlingen är dock, enligt min mening, dess starka sida. Det börjar som en zombieapokalyps (med en godtagbar anledning till varför!*) och sedan blommar den, bokstavligt talat, vidare till något större. Nackdelen är att den berättas på ett lite klumpigt sätt.

 

Jag totalälskar tidsperceptionen i Niheis verk. Det är ibland visserligen svårt att greppa hur lång tid som har passerat i klumpighetens namn. Jag var tvungen att läsa om de två sista kapitlen för att förstå vad som hände -- och jag fattar det fortfarande inte helt. 8/10 för mäktig historia och snygga teckningar, bland annat.

 

Två saker jag funderar över, vilket den första är...

...transitionen från Jorden. Hur hamnade de i ett annat universum? Återskapades bara universumet helt enkelt med 10x4^8^8 km kabeln som den nya Jorden? Mer än 1000 år har ju gått förbi innan de anländer på kabeln också. En hel kultur och legender om den gamla Jorden har etablerats. Eller är det bara att tid och rum har vridits på lite? När Kozlov & co dyker upp har ju Zouichi redan vart där i 12 år och kämpat (så jag tolkade det). Förstår inte.

 

Och slutscenen på Mars när Kozlovs far(?) träffar Reload. Var det nutid eller en flashback? Vad var det man skulle få ut från att se det?

* Jag har väl inte sett mest zombie-rullar i världen, men oftast är virusets ursprung ett mysterium och de letar bara efter skydd och botemedel. Ganska trist.

[Sceleris]

Biomega

[...]

Två saker jag funderar över, vilket den första är...

Spoiler

...transitionen från Jorden. Hur hamnade de i ett annat universum? Återskapades bara universumet helt enkelt med 10x4^8^8 km kabeln som den nya Jorden? Mer än 1000 år har ju gått förbi innan de anländer på kabeln också. En hel kultur och legender om den gamla Jorden har etablerats. Eller är det bara att tid och rum har vridits på lite? När Kozlov & co dyker upp har ju Zouichi redan vart där i 12 år och kämpat (så jag tolkade det). Förstår inte.

 

Och slutscenen på Mars när Kozlovs far(?) träffar Reload. Var det nutid eller en flashback? Vad var det man skulle få ut från att se det?

Biomega-spoilarz.

Spoiler

Jag utgick från att "den omvända morfiska polymeren" flyttade scenen till någon annanstans i universum -- jag kan köpa att den kan börja kontrollera över tid och rum, men att rekonstruera hela universum blir för mycket. (Något i Akira-stil funkar däremot, men det verkade inte vara fallet här.) Om de ens var kvar i solsystemet så hade jag väntat mig att Fuyu hade kunnat räkna ut det beroende på stjärnornas konstellationer, men det verkade vara oigenkännbart.

 

Och kan polymeren flytta sig till en annan plats i rymden så är inte tidshopp långt ifrån: många tankar om maskhål och rymdtransporter hänger på att man ska kröka rymden, och när man kröker rymden så ändras tidens förlopp. Då hade Zouichi och Kozlov (kom de inte typ 300 år senare?) anlänt vid olika tider beroende på hur nära de var krökningen. Kanske.

 

Frågan för mig är om jorden finns kvar i original eller ej. Solsystemet borde finnas kvar, eftersom Mars verkade göra det. Sen borde det väl vara något poäng i att människor blev som vanliga igen. En del säger väl också att Biomega utspelar sig före Blame, men... tja, det kräver väl människor och en måne (som vi såg i Noise). Kanske gör en schablonberäkning om hur mycket massa kabeln borde ha jämfört med jordens 6 x 10^24 kg, nån gång.

 

Slutscenen tog jag inte som så mycket mer än det klassiska om att man slutar där man börjar.

 

(Funipero... Är hon söt? Eller äcklig? Eller både och?)

[Voffe]

Biomega-spoilarz.

Jag utgick från att "den omvända morfiska polymeren" flyttade scenen till någon annanstans i universum -- jag kan köpa att den kan börja kontrollera över tid och rum, men att rekonstruera hela universum blir för mycket. (Något i Akira-stil funkar däremot, men det verkade inte vara fallet här.) Om de ens var kvar i solsystemet så hade jag väntat mig att Fuyu hade kunnat räkna ut det beroende på stjärnornas konstellationer, men det verkade vara oigenkännbart.

 

Och kan polymeren flytta sig till en annan plats i rymden så är inte tidshopp långt ifrån: många tankar om maskhål och rymdtransporter hänger på att man ska kröka rymden, och när man kröker rymden så ändras tidens förlopp. Då hade Zouichi och Kozlov (kom de inte typ 300 år senare?) anlänt vid olika tider beroende på hur nära de var krökningen. Kanske.

 

Frågan för mig är om jorden finns kvar i original eller ej. Solsystemet borde finnas kvar, eftersom Mars verkade göra det. Sen borde det väl vara något poäng i att människor blev som vanliga igen. En del säger väl också att Biomega utspelar sig före Blame, men... tja, det kräver väl människor och en måne (som vi såg i Noise). Kanske gör en schablonberäkning om hur mycket massa kabeln borde ha jämfört med jordens 6 x 10^24 kg, nån gång.

 

Slutscenen tog jag inte som så mycket mer än det klassiska om att man slutar där man börjar.

 

(Funipero... Är hon söt? Eller äcklig? Eller både och?)

Mer spoilarz.

Jag syftade på att universum återskapades eftersom katalysatorn till allt var "The Recreator", därav "återskapande". Men att det är stort håller jag med om. Vart de faktiskt hamnade kan man fundera sig galen på, så det överlåter jag till att man får tolka som man vill helt enkelt.

 

Krökning tänkte jag också på (kände inte till uttrycket, dock). Om det är fallet så köper jag det. 100 år, 300 år, 1000 år. Samma sak. ;)

 

Jag är också nyfiken om jorden finns kvar eller ej. Det är ju också intressant med Recreator-världen att ett ny ras utvecklats och kallar sig för människor. Liknande borde i så fall existera på jorden (om den nu finns kvar).

 

Att folk menar att den utspelar sig före BLAME! beror väl på att det är Toha Heavy Industries som härjar i Biomega-universumet, och att vi sedan får se ruiner från Toha Heavy Industries i BLAME!. Såatteh, utspelar sig då BLAME! i Recreator-världen eller kanske på den ursprungliga jorden från Biomega? Överanalys, kanske.

 

Funipero är mer söt än äcklig, tycker jag.

[Sceleris]

Mer spoilarz.

Spoiler

Att folk menar att den utspelar sig före BLAME! beror väl på att det är Toha Heavy Industries som härjar i Biomega-universumet, och att vi sedan får se ruiner från Toha Heavy Industries i BLAME!. Såatteh, utspelar sig då BLAME! i Recreator-världen eller kanske på den ursprungliga jorden från Biomega? Överanalys, kanske.

Biomega-spoil0rz.

Spoiler

Ja, att det är på grund av Toha utgår jag ifrån. Den bild jag bygger upp för mig själv är att år 3000 på jorden utspelar sig Biomega: knasigheter händer, en enorm biomassa knoppar av sig från jorden och hoppar till någon annanstans i rymden. Samtidigt på jorden blev människor som vanligt, och saker återvände mestadels till hur de var förut. Ett antal tusen år senare utspelar sig Noise på den ursprungliga jorden (eftersom de pratar om att den cancerväxande megastrukturen slukar hela månen). Sedan, många tusen år senare, utspelar sig Blame.

 

Nihei kanske har sagt nåt om det här någonstans, men det är ju trist att kolla i facit... :d