Yankee-kun to Megane-chan

[Sceleris]

I dagens enorma piratutbud kan man kolla in lite vad som helst utan att tänka, när det ändå är gratis. Vad jag ibland gör är att kolla in serier vars titlar intresserar mig, ofta för att det är titlar som låter skitdåliga.

 

 

Så var det med Ligisten och tjejen med glasögon (Yankee-kun to Megane-chan alt. Flunk Punk Rumble), som jag först lade märke till i de japanska mangaförsäljningstopplistorna som Anime News Network publicerar. Liksom, hur bra kan en manga med en sådan ytligt beskrivande titel vara? Tjaa...

 

Serien är en ganska typisk gymnasieuppväxtserie med lite action och humor och romantik. De eponyma protagonisterna (alltså huvudpersonerna i titeln) är Shinagawa och Adachi -- se bild ovan. Shinagawa är något isolerad från sin klass: han är nämligen en välkänd före detta högstadieligist. Nu på Mon Shiros gymnasium så brukar han ägna rasterna åt att sitta ensam på dass och röka, medan betygen knappast är något att skryta om. Men hans fridfulla dagar som enstöring är i fara: klassrepresentant Adachi besvärar honom titt som tätt. Inte ens inne på pojkarnas toalett slipper han den vettvillingen klättrande över båsdörren, anmodande honom att hjälpa henne med något!

 

Varför är inte Adachi rädd för honom, som alla andra är? Det är inte för att hon är dummare än tåget, även om det hjälper. Det är inte för att hon har bestämt sig för att bli den bästa klassrepresentanten någonsin och därför inte kan lämna ens ligister ifred. Det har snarare att göra med att hon själv var ligist i högstadiet -- och inte vilken som helst, utan den allra starkaste av dem alla...

 

Karaktärsdynamiken är alltså tuffingen med ett hjärta av guld, och den pigga, dumma tjejen med noll förmåga att läsa situationer som alltid drar med honom i sin egen takt. "My pace", som japanerna säger. Till en början är det faktiskt ganska enkelt och småkul: det är det dumma paret (inte "paret" i romantisk bemärkelse) som råkar ut för dumma saker i skolan eller på gatan bland ungdomsgäng. Till exempel när de ska plugga till ett prov, eller samla in klassens framtidsenkäter, eller höra om inte klassens hikikomori (dvs person i självvald isolation) vill komma tillbaka till skolan.

 

Tecknaren Miki Yoshikawa -- Fairy Tail-tecknaren Hiro Mashimas gamla assistent -- har ganska hyfsat sinne för den lättare sortens humor vad gäller tajming och illustration, och jag diggar hennes ljusa, tydliga stil med mjuka former och bra komposition. Kan inte klaga på hur det ser ut. (Visst, lite ostadigt tecknat ibland, men det känns mer charmigt än dåligt.)

 

 

Efter ett tjugotal kapitel började jag dock känna att formeln blev lite enformig. Ska dessa två enstaka dumskallar hitta på episodiska hyss i tjugoelva volymer om ett gymnasieår som aldrig slutar? Jag märkte dock, till min glädje, att så inte alls var fallet. Figurgalleriet utökas med fler färgstarka figurer, berättelserna blir mer karaktärsutvecklande och tiden går. Där jag är nu har det gått ett par år, och då har jag inte läst mer än 15-16 böcker av de hittills 23 som finns ute. Är det möjligt att Yoshikawa kommer att ta sina karaktärer ännu längre än gymnasiet? Jag tycker definitivt att det finns potential i en sådan utveckling, till skillnad från till exempel uppföljaren av K-On som jag misstänker bara blir samma stoff som i första K-On fast i högskolemiljö.

 

(Som en hemlig liten fotnot, bara mellan dig och mig, så måste jag nämna att några av de senare scanlationgrupperna gör ett bra jobb med sina översättningar när de ger olika karaktärer lite olika sätt att prata som låter naturliga för dem.)

 

Jag gillar den här serien. Karaktärerna är sympatiska och jag uppskattar att grundförutsättningarna utvecklas. 7/10, rekommenderas för den som känner sig sugen på en hyfsad skolkomedi.

[Voffe]

Jag läser just nu Yankee-kun to Megane-chan som Sceleris redan skrivit om, så jag referar till hans ovanstående inlägg. Lyckligtvis är jag bara 8 volymer in och har ungefär lika mycket kvar innan jag måste vänta på resten. Jag finner mycket nöje i att läsa om deras eskapader, men är samtidigt angelägen att veta mer om Adachi, hon kan ju inte förbli en dumbom förrän framemot slutet... hoppas jag.

 

Jag visste inte att det var Hiro Mashimas gamla assistent som tecknade serien, men det syns nu när jag tänker på det. Jag gillar't.

 

Förutom det är ju Rinka-chan för gullig.