Dengeki Daisy

[My]

Jag har inte läst så mycket aktivt, men jag recenserade Dengeki Daisy för Ji-Fi och den var faktiskt riktigt bra. Recensionen borde dyka upp relativt snart. Jag fick lite känslan av att den skulle kunna passa för de som gillar We Were There, Sand Chronicles och Kimi ni Todoke. Fast det är lite svårt att säga efter bara en volym. Hur som helst blev jag förvånad över hur mycket jag gillade den. Vågar man hoppas på en anime när mangan har hunnit bli lite längre, kanske...

[Sceleris]

Jag tyckte (tycker) att Dengeki Daisy var (är) väldigt klyschig. Inget i handlingen eller berättarsättet slår mig som något speciellt "eget". Helt enkelt väldigt standard-shoujo -- men det är inte en dålig standard, så jag gillar't. :)

[My]

Så klyschig var den inte. Den hade med några standardscenarion i början, men de försvann ganska snabbt redan under första kapitlet. Nu dömer jag bara efter första volymen, så hur det utspelar sig sen vet säkert ni som läser manga online bättre. Däremot har jag läst en ofantlig mängd "första volymen" i diverse shoujoserier och Dengeki Daisy kändes bättre än snittet, framförallt för att vara en relativt ny serie från Betsucomi, som på senare år har stått för några av de mest menlösa serier jag har läst i mina dar (så menlösa att jag har glömt namnet på de flesta). ;)

[Sceleris]

Det är sant, jag har nog läst för lite manga för att verkligen kunna uttala mig om shoujostandarder, men flickan med det tragiska förflutna, den vackra, coola killen som är bäst på nästan allt och situationerna som uppstår för att föra dem samman eller introducera hinder för dem var mer variationer på teman än något nytt. Men som sagt, jag gillar dessa teman.

 

Och så gillar jag Skip Beat, som jag börjat läsa på ett plötsligt infall. Skitkul att läsa, fastän jag sett animéversionen. :]

[My]

Det är sant, jag har nog läst för lite manga för att verkligen kunna uttala mig om shoujostandarder, men flickan med det tragiska förflutna, den vackra, coola killen som är bäst på nästan allt och situationerna som uppstår för att föra dem samman eller introducera hinder för dem var mer variationer på teman än något nytt. Men som sagt, jag gillar dessa teman.

Det går inte att komma från vissa klichéer, eftersom de bär större delen av den nuvarande marknaden i tonårstjejernas serier. Serierna anpassar sig alltid efter vad läsarna efterfrågar, för att överleva. Då blir det mindre friska fläktar. Det jag gillade var utförandet.

 

Det första jag kände var: "Gah! *headdesk* Inte ännu en serie om killar som utpressar tjejer!!", men tio sidor senare upptäckte man varför han ville ha henne vid sin sida (för att han hade insett att hon ljög för honom och inte lät honom hjälpa henne).

 

En annan sak jag först himlade med ögonen över var: "Åh, jag har en tragisk bakgrund men jag skrattar och har det roligt varje dag för att jag är så stark, hej och hå!", men när man sedan fick se hur mycket det kostade henne att spela glad hela tiden (mycket för hennes vänners skull) kände jag hur jag började tycka allt mer om serien.

 

Det var som vanligt detaljerna i utförandet av klichéerna som vann över mig. Det är faktiskt att föredra, framför att läsa en serie med världens coolaste/galnaste/mest nyskapande premiss, vars utförande gör allt till en salig röra utan smak. ;)

 

Och så gillar jag Skip Beat, som jag börjat läsa på ett plötsligt infall. Skitkul att läsa, fastän jag sett animéversionen. :]

Glöm bara inte att stödja den svenska utgåvan, även om den är nedlagd, nu när du inte kan skylla på att du föredrar animen längre. *tittar strängt på*

[Sceleris]

Det var som vanligt detaljerna i utförandet av klichéerna som vann över mig. Det är faktiskt att föredra, framför att läsa en serie med världens coolaste/galnaste/mest nyskapande premiss, vars utförande gör allt till en salig röra utan smak. ;)

Absolut! Det är hur skaparna använder de beprövade greppen inom en genre som jag oftast tycker är intressant. Hur man gör det bästa av vad man har. De är ju klyschor för att de har varit funktionella verktyg i berättelser och stilar, bara att de har använts för mycket. (Och nu för tiden skrattar jag mest med klyschorna i stället för åt dem.)

 

Tål man inte klyschor och irrealism ska man nog inte utsätta sig för så mycket japansk populärkultur... ^^;

 

Glöm bara inte att stödja den svenska utgåvan, även om den är nedlagd, nu när du inte kan skylla på att du föredrar animen längre. *tittar strängt på*

Ja, jo, jag får väl göra det...