Sakamichi no Apollon

[Sceleris]

 
 

 

 

Mellan oss flödade alltid jazzen.

Shinichirô Watanabe är -- efter att ha gjort Macross Plus (1994), Cowboy Bebop (1998, 2001) och Samurai Champloo (2004), en av västerlandets mest uppskattade animéregissörer -- och många västerländska fans, lessa på "moéserier" och utsvultna på nästa stora "hit", har undrat varför inte animéindustrin låtit honom göra fler serier. (Watanabe har inte varit helt sysslolös, utan regisserat några kortfilmer till samlingar som Animatrix och Genius Party, samt producerat musik till Michiko & Hatchin, men har inte gjort något stort jobb på länge.)


Om han legat i bakgrunden frivilligt eller ofrivilligt förblir outsagt, men nu har det kommit till allmän kännedom att Watanabe återvänder till regissörssitsen med den nya Noitamina-serien Sakamichi no Apollon (Apollon på vägen uppför kullen). Till sin hjälp har han givetvis Cowboy Bebop-musikkompositören Yoko Kanno, och karaktärsdesigner är Nobuteru Yuki (som arbetat med Watanabe och Kanno på Escaflowne). Seriens manusförfattare är Yûko Kakihara (Kamichama Karin, Sora no Otoshimono, Persona 4) och Ayako Katô, som jag inte vet vem det är. (Ayako Katô är dock namnet på en hallåa på Fuji TV, kanalen som sänder Noitamina...) Yoshimitsu Yamashita är animationschef, och animationsproducenterna är MAPPA/Tezuka Pro. Originalet är en avslutad, åtta böcker lång manga av Yûki Kodama.

Sakamichi no Apollon är en uppväxthistoria förlagd till en lantlig japansk stad på 1960-talet. Kaoru (killen med glasögon) har på grund av sina familjeomständigheter tvingats flytta från stad till stad, och känner att skolan mest är en plats han inte kan passa in i. Men sommaren 1966 kommer han till en skola där han, genom deras gemensamma passion för jazzmusik, närmar sig klassföreståndaren Ritsuko och skolans buse Sentarô.

Det är en berättelse om kärlek, vänskap och musik -- helt rätt för Shinichirô Watanabe, alltså.

Den officiella hemsidan har en trailer.

[idrougge]

Åh, jag blir så bögkär i busen.

[Meatrose]

Det här ser riktigt intressant ut. Ser helt klart fram emot premiären. När jag såg bilden så tänkte jag att "den där killen i glasögon skulle kunna spelas av Fukuyama Jun" men så var visst inte fallet. Det tycks vara Kimura Ryohei som gör rösten vilket kan bli trevligt det med. De som nyligen har sett Mawaru Penguindrum kommer nog känna igen Shoumas röst.

 

Originalet är en avslutad, åtta böcker lång manga

 

Så ska det låta! Det finns inga bättre nyheter än så för en kommande anime.

[Sceleris]

En liten intervju så här när det närmar sig. http://gabrielarobin.com/5045/interview-with-yuki-kodama-and-shinichiro-watanabe

[Volbla]

Om det är något jag är attraherad av så är det konstnärer. Kaoru vann mitt hjärta så fort han satte sig vid sitt piano, men Sentarou ligger banne mig inte långt efter. Upplägget på själva intrigen känns rätt uppenbar, så grabbarnas relation intresserar mig inte så värst, men det verkar ändå som en väldigt trevlig serie som dessutom tilltalar mig. Ser lovande ut.

 

Snyggt animerat och klippt.

[Volbla]

Avsnitt 3

Men tjena! Det där missförståndet höll i sig alldeles lagom länge. Nu är jag faktiskt nyfiken på hur romansen kommer att utvecklas. Men vad var det Kaoru råkade få en glimt av? Var det faktiskt vad det såg ut att vara, eller var det också bara något sorts missförstånd?

 

Nya tjejen bryr jag mig inte så mycket om än. Det kanske bara är på grund av min egen okunnighet om Japan och japanska, men den här artiga typen har alltid känts lite onaturlig för mig. Fast hon är inte alls lika överdriven som i mycket annan anime.

[Sceleris]

Mjo, nya tjejens karaktärstyp känns på något vis mer trovärdig när det utspelar sig under 1960-talet.

[Sceleris]

Jag har ofta lite svårt att verkligen komma in i serier som inte tilltalar mitt barnsliga hjärta med lite mer livlighet och flams, och Sakamichi no Apollon har inte mycket flams. Men jag kom på mig själv med att le ganska brett åt avsnitt fyra: jag gillar verkligen vänskapen som bildats och vidareutvecklas mellan Kaoru och Sentarô. Det är ett samspel jag inte kan undgå att tycka om. Serien kanske inte har mycket flams, men den har mycket hjärta.

 

 

Sen har vi den romantiska utvecklingen...

Kaoru gillar Ritsuko som gillar Sentarô som gillar Yurika som nu gillar Jun. Vad härnäst, Jun gillar... hm, Kaorus elaka tjejkusin, och Kaorus elaka tjejkusin gillar Kaoru? Hoppas det blir fler sorts dramatiska utvecklingar än bara kärlekspolygontillskott.

 

[Volbla]

Jag har ofta lite svårt att verkligen komma in i serier som inte tilltalar mitt barnsliga hjärta med lite mer livlighet och flams, och Sakamichi no Apollon har inte mycket flams. Men jag kom på mig själv med att le ganska brett åt avsnitt fyra: jag gillar verkligen vänskapen som bildats och vidareutvecklas mellan Kaoru och Sentarô. Det är ett samspel jag inte kan undgå att tycka om. Serien kanske inte har mycket flams, men den har mycket hjärta.

Ord! Jag kan bara eka det du säger om vänskapen mellan Kaoru och Sentarou. Den är riktigt hjärtevärmande.

 

Två stycken musikscener i avsnitt fyra, en klassisk och en jazz. Jag avgudar hur framförandena skildras. Jag skulle kunna bada i den här serien.

[Gogo]

Eftersom jag nu bott mer än ett halvår i Japan tänkte jag att det var dags att se på något för att öva upp mina kunskaper i lyssnande (聴解). Eftersom jag hyser stort förtroende för Sceleris tycke och smak så gav jag 「坂道のアポロン」 en chans. Hittills rätt trevligt, bara det att merparten av dialogen sker på Kyushudialekt.... Nåja, då lär jag ju mig det också(?) på kuppen!

[Sceleris]

jag hyser stort förtroende för Sceleris tycke och smak

Vettefasen om det är så smart alltså, jag gillar ju mycket som jag tror du skulle avsky... men inte Apollon, den är bra på riktigt!

[Misho]

Grymt bra serie rakt igenom, förutom slutet. Det kunde lätt ha fortsatt i en säsong till och inte blivit så hastigt avslutat.

[Sceleris]

Avsnitt 5-7 sett idag. Det är lustigt hur fort serien går. Avsnitt 5 "kändes som ett avsnitt 10", som att det hade varit placerat kring avsnitt 10 i en annan serie. Därmed inte sagt att det går för snabbt eller känns för komprimerat! Jag tycker helt klart att det som händer i avsnittet (Kaoru och Sentarō

hälsar på Kaorus mor i Tokyo

) har tillräckligt med förberedelse i avsnitt 1-4 för att det ska fungera. Meeen, samtidigt som jag säger det så känns episoden lite som en apropå. Kan väl förstås hända att det kommer igen senare, men just nu kändes det mer som en passande avstickare i en månatlig manga, och som något som man hade kunnat trimma bort för att göra serien lite mer fokuserad. (Det är klart, de fick ju veta något viktigt om

Jun och Yurika

, men

att träffa mamman efter så länge

kändes samtidigt som för stort för att bara ha i ett litet "utfyllnadsavsnitt".)

 

Avsnitt 7 var i alla fall en höjdare!

Spoiler

Orsaken till konflikten var förvisso lite fånig – Kaoru blev svartsjuk på rockkillen för att han började känna sig övergiven – men upplösningen var bra! När de gled isär kände jag mig lite irriterad över alla dessa situationer som uppstår för att figurerna är för dåliga på att bara säga vad de känner, men då blev de inte heller sams genom att prata direkt med varandra! Kaoru hörde Sentarō förklara situationen för den där andra snubben och bestämde sig för att erbjuda en fredspipa genom jazzen. Och just den sekvensen är så lysande! Ganska mycket rotoscope-animation i avsnittet, och snuttarna man ser av elever som hämtar andra till spelningen har ett sånt mänskligt flyt i sig! Det har sagts att det är en mänsklig serie, men de har också mänsklig animation, med människors kroppsspråk och rörelser. (Många andra verk kan ha bra animation, men det är ofta stiliserad animation, liksom mer extrem... typ.)

[Sceleris]

Ben Ettinger på Anipages, en engelskspråkig blogg om animationens ädla konst, har en lång intervju med Bahi JD, en ung animatör som gick från att 2007 upptäcka animation som 16-åring, hänga på Anipages forum och teckna GIF-animationer som Shithead Action (

), till att bli animatör på Sakamichi no Apollon!

 

I intervjun berättar han att serien inte har rotoscoping (att teckna bildruta för bildruta över en filmad sekvens), vilket många misstänkte att instrumentscenerna var, för att de var så vältajmade till musiken. :O

[Blå]

Såg klart på denna härliga serie i dagarna. Hade faktiskt gärna sett mera men samtidigt så var den alldeles lagom på sina 12 avsnitt. Hade kanske förväntat mig lite mera musik i serien då det kändes som det skulle handla mera om det än om kärlek och vänskap.

[idrougge]

<p>

I intervjun berättar han att serien inte har rotoscoping (att teckna bildruta för bildruta över en filmad sekvens), vilket många misstänkte att instrumentscenerna var, för att de var så vältajmade till musiken. :O

Och åtminstone killen som tecknade pianospelet var själv pianist.

[Sceleris]

Hon har länkat den i en statusuppdatering, men det tål att länka till mechagodzillas essä om triangeldramat i Sakamichi no Apollon även här i seriens tråd. Spoiler:

Ritsuko är fujoshi

!

[mechagodzilla]

Tackar tackar! Att Kalla Ritsuko för

fujoshi är iofs lite som att säga att Romeo var en stor fan av Julia =)

 

 

Om jag ändå skriver i tråden kan jag passa på att säga vad jag tyckte om serien. Jag tyckte mycket bra om serien. Jag var faktiskt helt chockad över att något så bra kunde göras idag, men teamet bakom är ju å andra sidan inga nybörjare. Ett av mina stora intressen är swingdans, så jag är något partisk till musiken, men också extra kräsen. Att musiken får stå för känslorna är ett vanligt filmgrepp, men jag har sällan hört det göras så lyckat som i Apollon, och verkligen inte i animé. När de jammar hör man verkligen stämningen, man hör när de bråkar och sedan finner varandra igen, man hör hur de utmanar varandra. När Kaoru lär sig Moanin' handlar det egentligen om tekniska detaljer som skaparna lyckats med, men inte sitter man där och tänker på det tekniska, istället känner man hans förvandling i hela kroppen. Fruktansvärt välgjort. Sedan lyckas serien med att inte berätta mer än man behöver veta, vilket är en konst i sig. 

 

Sen är jag inget fan av teckningsstilen, tycker det ser ut som snaskförpackningar från östeuropa. Det funkar helt okej när det rör sig, men såfort man pausar bilden ser det ut som en lettiskt godis med avkalkerad mangafbild på. Man vänjer sig förstås, men vem var det som tyckte att det var en bra idé?