Clichéer vi älskar och hatar

[NonGod]

På något sätt så träffar dem alltid.

[Hikari no Hohenheim]

Här är två stycken som dyker upp alltför ofta för min smak:

 

Den snälla barndomsvänskompisen som aldrig, aldrig får ihop det med huvudpersonen. Ni känner till formeln: Makoto Svensson har precis börjat på gymnasiet; han ser fram emot en helt normal termin, livet leker, men se där, han hamnar visst i samma klass som den där tjejen som är jättesöt, men alla tycker att hon är konstig och lite läskig. Till en början håller han sig unden, men ödet har andra planer; det ena leder till det andra, men det visar sig snabbt att hon har fått upp ögonen för honom, och snart tillbringar de alldeles för mycket tid tillsammans, trots att hon missbrukar honom vid varje tillfälle hon får.

 

Redan så här långt är det ett överanvänt recept, men jag stör mig på är inte nödvändigtvis Haruhu/Chitoge/Taiga-karaktärerna, utan "den andra tjejen" som hamnar vid sidan av. Jag snackar Mikuru från Haruhi, Onodera från Nisekoi, Mayu från B Gata H Kei, Minori från Toradora. Listan fortsätter, och det var nu när jag senast såg på Djävulen jobbar deltid (Hataraku Maou-sama), då jag insåg att Japan är alldeles för förtjust i den här klyschan. Det behöver inte nödvändigtvis vara barndomsvänner, bara de är 1. mycket snällare än "huvudtjejen" och 2. hamnar i ett kärleksdrama mot henne, som hon i nio fall av tio förlorar. Visst, jag fattar att en halvelak karaktär som blir snäll(are) i teorin är mer intressant storymässigt än en tjej som är snäll och perfekt från början, men jag tycket så synd om de stackars flickorna; de gör allting rätt, men belönas aldrig.

 

Sedan har vi hela grejen med att ingen vill någonsin lyssna när någon säger "vänta, det är ett missförstånd! Ofta händer det i samband med att en kille råkar vandra in på tjejen när hon tar ett bad. Eller att tjejen ser killen hon är kär i med en annan tjej, och automatiskt antar det värsta. Det spelar ingen roll hur mycket han säger "nej, det är inte vad du tror!", enligt denna klycha måste tjejen få kalla honom ecchi och saitei och säga hur mycket hon daikirai och allt det där. Det är komedi! Problemet är att jag har svårt att tänka mig att en vettig människa inte åtminstone skulle tveka en sekund eller två, och låta förövaren i fråga be om ursäkt innan hon börjar kasta glåpord och/eller tegelstenar.

 

Sorry om jag verkar bitter, men... vissa anime-serier alltså.

[Ebhen]

Den brådmogna och EXTREMT irriterande lillasystern till någon manlig (oftast) karaktär som är beskyddande och lillgammal och framför allt bossig.
Men hallå? Har nån någonsin i verkligheten sett någon sån person? De verkar bara finnas i i animeserier och av nån anledning tilltalar de tydligen en så stor målgrupp att de ideligen dyker upp.

Ibland kan det vara kul när det görs subtilt och snyggt och inte tar över hela storyn, men ibland så kraschar de helt en serie och dominerar lite för mycket så man tappar fokus från huvudhandlingen.

Exempel: Mikakunin de Shinkoukei och Oh My Goddess! Men det finns säkert fler. :P

[Blå]

Vatten är alla kvinnors fiende

Eller någon annan slags vätska som spills så blir nästan alltid i regel deras kläder genomskinlig, så långe det inte är en baddräkt/bikini. 

 

Minnesförlust

Används till allt möjligt men oftast på en huvudkaraktär som haft en barndomskompis som de glömt av på något sätt pågrund av en olika eller jobbig uppväxt. 

 

Resande föräldrar

Känns som mer än hälften av alla skolserier åtminstone har en karaktär där dennes föräldrar är borta pga av jobb. 

[Sceleris]

Blöder killar näsblod när de ser nakna tjejer? Kan man slå ut någon så de svimmar genom ett karateslag i nacken? Kan vinden från någon som springer fort få en skoltjejs kjol att fladdra så att man kan se hennes trosor? Händer det nånsin att man får en stövel på kroken när man fiskar? Kan man slå in en dörr med axeln? Det är vad man svarar i detta japanska underhållningsprogram.
 
Sen vill jag också tipsa om 3DCG-animeserien Tesagure: Bukatsu-mono. Det är en serie från skaparen av Gdgd Fairies, Boku no Imōto wa Ōsaka-okan, och Straight Title Robot Anime, så det är alltså producerat i MikuMiku Dance-programmet och består av korta sketcher kring något visst ämne, kombinerat med improvisation. I detta program är det fyra tjejer som för varje avsnitt huvudsakligen spånar kring någon viss skolklubb. "Vilka gamla klyschor tänker man på vad gäller tennisklubbar i manga/anime?" typ, och sen den är den improviserade biten när de ska komma på nya klyschor. Men de pratar också om manga-/animeklyschor rent allmänt, och öppningsvinjetten är kul (glöm inte att slå på textningen!).
 

Eller varför inte den här, om blåsorkesterklubbar? Jag menar, jag har inte börjat se Hibike: Euphonium ännu, men det är så här jag föreställer mig den!
 

[Gaygaygaygaygaygaygay]

Detta har säkert blivit sagt innan dock men när bruden's kjol åker upp utav vinden och självklart visar hennes panties XD

[Sceleris]

Det underdåniga tjänstefolket

 

Rika personer är sin egen klyscha, men hur är det egentligen med deras betjänter och hembiträden? Att de lyder sina herrars och damers minsta vink, oavsett hur absurd ordern är -- eller till och med om den bryter mot lagen --, är väl en sak, men i japansk popkultur förväntas de ofta hysa en lojalitet som gränsar till självutplånande. De ska förutsäga sina arbetsgivares önskningar, uppfylla dem med perfektion, finnas tillgängliga dygnet runt, och undertrycka om inte sina identiteter och personligheter så åtminstone alla tillstymmelser till privatliv som inte har med sitt jobb att göra.

 

I den aktuella Sansho Sanyô har rika flickan Yôko blivit fattig, men hennes betjänt och hembiträde fortsätter att vistas nära henne fastän de inte får betalt. De verkar inte vara drivna av altruism (Yôko är ju ganska rar), utan lojalitet som tydligen var starkare än deras anställningstrygghet.

 

Jag har också nyligen sett Nogizaka Haruka no Himitsu, där rika familjen Nogizaka har en stor stab hembiträden; de två mest framträdande pigorna har skött familjens två unga döttrar sedan pigorna själva var i skolåldern, och verkar vara mer som uniformerade adoptivsystrar än tjänstefolk: de gör sitt jobb, visst, men de följer med sina arbetsgivare till stranden och badar, får lite "naked skinship" med dem i onsen, de provar sexiga underkläder sent om natten, och en massa annat som totalt utplånar linjen mellan arbete och privatliv.

 

Tänk, vilket lidande, att aldrig kunna "ta av sig arbetshatten" och gå hem och leva för sin egen skull ibland. För hur mycket man än gillar den rara personen man tjänar, så råder fortfarande relationen "chef - undersåte".

[Brezals]

 

 

Tänk, vilket lidande, att aldrig kunna "ta av sig arbetshatten" och gå hem och leva för sin egen skull ibland. För hur mycket man än gillar den rara personen man tjänar, så råder fortfarande relationen "chef - undersåte".

ser det ut som dessa någonsin vill ta av sig arbetshatten? och om dem vill det, vad stoppar dem? Är dem slavar? Dem får ju betalt? Kan dem inte ta ledigt?

 

Jag har aldrig tänkt att dem lider, om det inte är uppenbart att personen slavar för personer den tjänar, för om dem lider, så slutar man jobba ju, om dem inte vill vara där, och av någon anledning inte kan ta sig där ifrån, kan jag förstå lidandet, men är det verkligen så du ser tjänstefolk i anime? eller missar jag någon essentiellt med vad du säger?

[Sceleris]

ser det ut som dessa någonsin vill ta av sig arbetshatten? och om dem vill det, vad stoppar dem? Är dem slavar? Dem får ju betalt? Kan dem inte ta ledigt?

 

Jag har aldrig tänkt att dem lider, om det inte är uppenbart att personen slavar för personer den tjänar, för om dem lider, så slutar man jobba ju, om dem inte vill vara där, och av någon anledning inte kan ta sig där ifrån, kan jag förstå lidandet, men är det verkligen så du ser tjänstefolk i anime? eller missar jag någon essentiellt med vad du säger?

 

Ja, det verkar så. "Tänk vilket lidande" är inte ett uttalande om påhittade figurers inre känslor. Det betyder "föreställ er själva hur det hade varit om det var ni som arbetade under sådana förhållanden, och vilket lidande det skulle vara".

 

Men inte vet jag, om du tycker att det är najs med jobb som inte låter dig dra en skiljelinje mot privatlivet så är det väl en annan femma.

[Brezals]

 

Ja, det verkar så. "Tänk vilket lidande" är inte ett uttalande om påhittade figurers inre känslor. Det betyder "föreställ er själva hur det hade varit om det var ni som arbetade under sådana förhållanden, och vilket lidande det skulle vara".

 

Men inte vet jag, om du tycker att det är najs med jobb som inte låter dig dra en skiljelinje mot privatlivet så är det väl en annan femma.

hmm, förmodligen så. 

 

Skulle inte det bästa jobbet, vara livet? Om du förstår vad jag menar med det, att du gör det du gillar att göra mest av allt, och få någonting av det. Det är lite så jag tänker. 

[Sceleris]

Visst finns det "jag kan inte fatta att jag får betalt för det här!"-jobb, men alla jobb sätter krav. Krav på punktlighet, krav på kvalitet, krav på produktivitet. Man kan inte utan konsekvens säga till chefen att "du, min favoritgrupp har en spelning nästa vecka i Tokyo, så jag tror jag tar treveckorssemester från och med imorgon".

 

Man bör absolut inte hata sitt jobb, och det är fördelaktigt om man har ett visst mått av "vi arbetar på något tillsammans"-känsla, men det råder alltid en sorts motsättning mellan en arbetare och en arbetsgivare. Eller, det bör råda. Man ska nog akta sig för att identifiera sig med jobbet, och offra sig för sitt jobb, och så vidare. Jag tror att det inbjuder till utnyttjande av den anställda, ofta på bekostnad av den anställdas hälsa. Arbetsgivarens främsta klient är arbetsgivaren själv, och i förhandlingar (om arbetsvillkor etc) med arbetsgivaren bör också arbetstagaren vara sin egen främsta klient.

 

Men, ja, det som är uppoffring för en person kan vara ambition för en annan. Jag skulle inte klara av att vara hel-/livstidsbutler (lika lite som jag skulle klara av att jobba som massör eller äldrevårdare eller tandläkare), men andra kan, folk som vill hänge sitt liv åt att tjäna andra. Här är en intressant intervju med en japansk butler. (Lönen är tydligen inte så imponerande. 1,5 miljoner kr om året låter mycket, men när man aldrig har formell semester eller ledighet så blir ju timlönen bara 170 spänn!)

[Sceleris]

Saker som gör mig uppretad, #7823: när våldtäktsmän kommer undan.

Detta gäller egentligen våldsverkare mer allmänt, men tänk denna typiska scen i manga: en kvinna går ensam i en tom del av stan en kväll. Plötsligt kommer några värstingar och omringar henne. De drar kniv och börjar mer eller mindre uttryckligt hota med att döda henne (eller åtminstone ge henne stora ärr i ansiktet) om hon kämpar emot dem medan de tänker tvinga till sig sex. Lyckligtvis kommer hjälten fram i sista stund! Han slår värstingarna till backen, och kanske kvinnan får utdela en pungspark på deras ledare, och värstingarna flyr. Slutet gott, allting gott… eller?

Det finns mycket att säga om våldtäktsscener i sig. Många tycker att de är onödiga, andra tycker att man får acceptera dem för att de är realistiska (för att värstingar skulle våldta). Men det är inte det som stör mig just nu. Utan det som stör mig är att man förhindrar en våldtäkt, men låter våldtäktsmännen gå fria. Misshandlade (förhoppningsvis!), men fria.

En människa som är sådan lagd att han är villig att knivmörda för att få sex, han kommer inte att ändra läggning efter en lätt misshandel. Han kommer att försöka våldta igen, och nästa gång kommer ingen till offrets undsättning. Därför kan jag inte se det som moraliskt att låta dem komma undan, inte i en situation där de är nedkämpade och kan hållas ofarliga tills polis anländer. (I fara för egen person är det givetvis helt moraliskt att fly i först hand.)

Men det är förståeligt att det är så det blir i berättelserna. Om kvinnan är en viktig karaktär så kan de ju inte rimligtvis ta ett sidospår om en rättegång mot våldtäktsmännen, inte om det inte är berättelsens fokus. Och sett mer deprimerande realistiskt, även om de ringde polis och fallet hamnade i rättegång, hade bevisen räckt till? Skulle värstingarna eller värstingarnas vänner i det fria göra något med vittnena?

Ett svårlöst problem, och jag klandrar inte skaparna. Men uppretad blir jag.

[Ebhen]

Vi tar lite nya tag här då. :) 

ah, eh, oh... 
Det ska stönas och göras små fjuttiga ljud hela tiden när man pratar tydligen. Är det något sätt att tala om att man reagerar på det som sägs eller att man lyssnar eller vad? Skulle nån hålla på så till vardags skulle ju folk tro att man man var färdig för kramtröja eller något jäkla pervo och spärra in en. hehe... 

 

[Sceleris]

17 minuter sedan sa Ebhen:

ah, eh, oh... 
Det ska stönas och göras små fjuttiga ljud hela tiden när man pratar tydligen. Är det något sätt att tala om att man reagerar på det som sägs eller att man lyssnar eller vad? Skulle nån hålla på så till vardags skulle ju folk tro att man man var färdig för kramtröja eller något jäkla pervo och spärra in en. hehe...

Tänker du på aizuchi?

Eller typ sånt där medspel som gästerna gör på japanska TV-program?

Berättarröst i inslag som gästerna (och tittarna) tittar på: “En haj kan bli flera hundra år gammal.”
Gäst 1: “Ee!”

[Ebhen]

17 minuter sedan sa Sceleris:

Tänker du på aizuchi?

Eller typ sånt där medspel som gästerna gör på japanska TV-program?

Berättarröst i inslag som gästerna (och tittarna) tittar på: “En haj kan bli flera hundra år gammal.”
Gäst 1: “Ee!”

Nja, inte riktigt. De där kan jag förstå och godta, men de här små korta ljuden som görs i många serier. Kort "ah" eller "eh" som många (manliga) karaktärer stöter ur sig i tid och otid. Ibland låter det mest som om de vore retards... Vissa verkar ju kunna hålla hela konversationer igång med bara dessa ljud... 
Typ: 

 

[Sceleris]

5 timmar sedan sa Ebhen:

Nja, inte riktigt. De där kan jag förstå och godta, men de här små korta ljuden som görs i många serier. Kort "ah" eller "eh" som många (manliga) karaktärer stöter ur sig i tid och otid. Ibland låter det mest som om de vore retards... Vissa verkar ju kunna hålla hela konversationer igång med bara dessa ljud... 
Typ:

[video]

Ah! Då förstår jag. Ja, jo, det blir fort fånigt. Fast börjar man nysta i det så drar man väl sönder hela tröjan.

Exemplet i videon är från Lucky Star avsnitt 17, där Kagami just har bråkat lite med sin storasyster om mathandling: syster var irriterad över att Kagami kom hem utan att ha handlat, så Kagami cyklade irriterat iväg till butik, och sen klagade syster över att Kagami var sen; Kagami förstår dock snart att syster menade väl (hon ville låta sin familj äta en god rätt hon själv ätit ute), och när syster tackar för mathandlingen så kan de försonas utan att göra en stor grej av det.

Far: “Paella?”
Tsukasa: “Det var syster Matsuri som lagade den!”
Mor: “Oj, imponerande!”
Matsuri: “Tack, men det var Kagami som ordnade ingredienserna. Hon besvärade sig till och med med att åka till ett snabbköp långt borta!”
Kagami: “(å) (・。・)”
Matsuri: “(he) (´ᴖ‿ᴖ`)”
Kagami: “(å) (・。・) (hn) (´⁄⁄•⁄‿⁄•⁄⁄`) (ehe) (´⁄⁄ᴖ⁄‿⁄ᴖ⁄⁄`)”
Mor: “(ehe) (´•‿•`)”

Som det är, är det en ganska välsmord (om än tam) moédramascen. Vad händer om vi “naturaliserar” bort ljuden? Jag gjorde ett klipp för att experimentera.

Asså, blir det då inte ganska konstigt ändå? Då börjar det särskilt belysa en besläktad “klyscha”:

Varför står de och flinar mot varandra med stängda ögon!?

Vi har ju alla sett rävflin typ (^_^) eller, mer egentligt, (ᴖ‿ᴖ). Det är väl ett uttryck som inte är så ovanligt hos hund- och kattdjur. Men hos människor har det egentligen en annan innebörd. Eller några.

Det kan vara minen man har när man gassar i solen och mår toppen.

Det kan vara minen man har medan man väntar på att bli slagen i ansiktet efter eget önskemål.

Det kan vara minen man har om man är Ray Charles.

Men det är inte minen man har när man håller en kommunikation med en medmänniska! Le, absolut, men vem skulle sluta sina ögon? Det blir ju helt befängt.

Så jag gjorde en variant av klippet ovan men utan stängda ögon. Tyvärr var jag inte helt konsekvent.

Så nu sitter de liksom istället och bara stirrar varandra romantiskt i ögonen. (._. )

(Jag la löjligt mycket energi på detta inlägg…)

[Ebhen]

HAHAHA! :D Du... Scellan, skaffa dig ett liv! hehe... :D

Nu var exemplet i videon relativt snällt och funkade väl hjälpligt, men jag har sett andra där man bara får krupp på karaktärerna som bara låter Uh, eh, ah... Vad är det för sätt att kommunicera? Som tur är är det inte så jättevanligt, men det dyker upp med jämna mellanrum. Undrar vad det står i röstskådisarnas manus... "Stöna kort här som reaktion på det hon säger. Upprepa gärna efter varje mening och se gärna förvirrad ut..."

 

 

[Stekeblad]

Elevrådet

Kan elevrådet göra vad de vill? Stänga ner klubbar är ett exempel på något de verkar kunna göra utan inblandning av någon lärare eller rektorn. Vem gav dem en sådan makt? Det finns säkert mer än en anime där hela skolan styrs av elevrådet och lärarna, rektorn samt de andra eleverna inte har något annat val än att lyda.

[Ebhen]

1 timme sedan sa Stekeblad:

Elevrådet

Kan elevrådet göra vad de vill? Stänga ner klubbar är ett exempel på något de verkar kunna göra utan inblandning av någon lärare eller rektorn. Vem gav dem en sådan makt? Det finns säkert mer än en anime där hela skolan styrs av elevrådet och lärarna, rektorn samt de andra eleverna inte har något annat val än att lyda.

Det är en bra fråga. Det är inte sällan man ser elevrådet som en maktfaktor. Har svårt att se det så i verkligheten dock, men visst har de nog mer att säga till om i Japan än här hemma i Sverige, det kan jag nog tänka mig. Kollektivet är ju det viktigaste i det japanska samhället och elevrådet hjälper nog till att styra upp en del saker på skolorna. 
Men en enväldig maktfaktor? Njae... 

Redigerad april 24, 2018 av Ebhen

[Ebhen]

*går lös med  dammsugare, dammvippa och putsmedel här* 
Tråden börjar bli lite dammig så vi väcker väl den igen. :D För nog finns det väl fler klichéer vi irriterar oss på? :D 
 

När en person som har bråttom till något så måste de först stanna upp och säga "å där är det jag har bråttom till" eller oj, den där saken som kommer emot mig kommer att skada mig om jag inte rör på mig, det är bäst att jag skyddar mig med armarna (vilket är helt värdelöst som skydd) istället för att flytta mig två steg åt valfritt håll. 
Är karaktärerna för dumma i huvudet för att kunna gå och tänka samtidigt eller vad är grejen? 
Man kan ju undra vart självbevarelsedriften finns... 

[Volbla]

Den 2018-04-11 vid 12:16 sa Ebhen:

Nu var exemplet i videon relativt snällt och funkade väl hjälpligt, men jag har sett andra där man bara får krupp på karaktärerna som bara låter Uh, eh, ah... Vad är det för sätt att kommunicera? Som tur är är det inte så jättevanligt, men det dyker upp med jämna mellanrum. Undrar vad det står i röstskådisarnas manus... "Stöna kort här som reaktion på det hon säger. Upprepa gärna efter varje mening och se gärna förvirrad ut..."

I kortserien Tonari no Seki-kun så har titelkaraktären inga repliker alls, men han har likväl en röstskådespelare som gör *tänkande* eller Förvånade! läten. I en online livesändning så säger skådisarna att det är det lustigaste manus de har sett. För Seki-kun så stod det bara utropstecken eller trippelpunkter och Shimono Hiro fick uttrycka de känslorna med läten bäst han kunde.

Nu vet jag inte om vanliga animemanus gör något liknande alls, men jag tyckte det var en kulig anekdot. Tyckte jättemycket om Extra Unweirded scenen förresten! Tänk om anime gjordes så fast med lite tydligare ansiktsuttryck

[Sceleris]

7 timmar sedan sa Volbla:

För Seki-kun så stod det bara utropstecken eller trippelpunkter och Shimono Hiro fick uttrycka de känslorna med läten bäst han kunde.

Nu vet jag inte om vanliga animemanus gör något liknande alls

Jodå! Så här ser det ut i inspelningsmanuset för Sore ga Seiyū avsnitt 1:

[Klipp] 31

Korori in i bild

Korori (Futaba) “Men det är ditt jobb. Futaba, det är en röstskådis jobb och du valde det själv.”

 

32

Futaba ser på Korori och nickar

Futaba “……!!”

 

33

Futaba studsar energiskt upp

Futaba “! Okej!”

Och det är inte en ny företeelse; så här såg det ut i Gundam (1979):

[Klipp] 141

Ställer sig upp och ser filen framför sig

Amuro “?”

[Ebhen]

"Hej NN min son, jag har gift om mig och det här är din nya mamma/pappa (med tillhörande dotter i samma ålder som NN.)."
Föräldern överraskar med att ha gift om sig och nu flyttar den nya in och har oftast med sig ett eget barn av motsatt kön till vår huvudroll. 
Alltså, jag bara undrar vad det är för konstiga familjer som inte kommunicerar med sina barn. En normal förälder dejtar ju antagligen någon ett tag och så kanske de får för sig att det vore en toppenidé att gifta sig. Redan på dejtingstadiet borde man ju ha pratat om det med sitt barn tycker man ju. Man kommer ju inte bara hem en dag och ställer nån inför fullbordat faktum. Jag är omgift nu, det gick lite fort... vi möttes i förmiddags... typ. Det är lite den känslan man får i manga/anime när man ser sånt. Det händer ju inte heller i en normal värld. ;) Med tanke på hur ofta man ser det så kanske det är nån obskyr tradition i Japan vi missat. hehe... ;) 

Redigerad november 17, 2018 av Ebhen

[Sceleris]

“Du är ju blöt! Kom in och duscha medan jag tumlar dina kläder.”

Ett generöst erbjudande, men jag tycker att det blir lite ~lustigt~ när personerna antingen inte riktigt känner varandra, eller inte känner varandra alls. Badet/duschen känns för mig som en personlig zon (okej med vänner och familj), inte en social zon (okej med bekanta) eller allmän zon (okej med främlingar). Känner fler som jag? Eller är det kanske att japanerna ser på badet mer kommunalt i och med alla badhus och onsen?

[Ebhen]

Den 2019-02-27 vid 15:59 sa Sceleris:

“Du är ju blöt! Kom in och duscha medan jag tumlar dina kläder.”

Ett generöst erbjudande, men jag tycker att det blir lite ~lustigt~ när personerna antingen inte riktigt känner varandra, eller inte känner varandra alls. Badet/duschen känns för mig som en personlig zon (okej med vänner och familj), inte en social zon (okej med bekanta) eller allmän zon (okej med främlingar). Känner fler som jag? Eller är det kanske att japanerna ser på badet mer kommunalt i och med alla badhus och onsen?

Ja, den där hade jag inte ens tänkt på men det är ju väldigt uppenbart när man tänker efter. Något märkligt är det ja. Det känns lite som en konstruktion för att skapa kontakt/drama/relation mellan två karaktärer mer än något som faktiskt förekommer i ett Japan som ändå är rätt noga med sina privata zoner. Någon annan kanske har bättre koll, men det känns lite avigt som sagt. :)