Clichéer vi älskar och hatar

[Ebhen]

Så är det nog såklart. De gör det tydligare genom att personen börjar på botten och sen tar sig upp och glänser i slutänden. Clichévarning såklart, men förståeligt. Det gör det å andra sidan inte mindre irriterande.

Håller inte med dig ang. Mirai Nikki dock,

Yuki är fortfarande samma jävla självömkande mes som behöver andra som tar hand om honom för att han inte ska gå under. Så har det varit i 20 avsnitt nu och enda anledningen till att han ändrat sig något i senaste avsnittet är att han går efter manus som Yuno skrivit. Jag har för länge sen gett upp att han kommer skaffa sig någon som helst ryggrad. OM han nu kommer utveckla något liknande de sista avsnitten så är det bara fånigt i så fall. Att först ägna 20 avsnitt åt att visa hur mesig lipsill han är så är det inte vettigt nånstans att han plötsligt blir den stora handlingskraftiga hjälten. Inte en chans!

[Kidaw]

Håller med dig Ebhen.Tyvär så kommer man att hata huvudkaraktären då karaktärsvändningen sker snabbt och ofta senare i serien, vid det laget är det svårt att börja gilla en karaktär som i 90% av serien saknar egentlig personlighet.

 

angående Mirai Nikki så funkar det inte riktigt men det märks tydligt att det var det som författaren hade för avsikt när han/hon skapade huvudkaraktären.

[Volbla]

För mig har det långt mindre med personligheten att göra än hur karaktären presenteras. I exemplet Evangelion så förstår jag varför Shinji är som han är, och hans handlingar följer naturligt därefter. Huruvida karaktärens personlighet är tilltalande ser jag som något mycket mera ytligt än vad jag får ur att försöka analysera karaktären.

 

Det är sällan jag verkligen tycker illa om en karaktär, men när det händer ser jag det mer som en prestation än något annat. Det bästa exemplet jag har på det är Admiral Cain från Battlestar Galactica. Hon är en hemsk människa, men det är vad som gör henne så fascinerande. Jag är imponerad av att författarna och skådespelaren lyckas väcka så starka känslor hos mig.

[Ebhen]

Det finns ju såklart karaktärer som är till för att man ska hata dem av en eller annan anledning, men de är aldrig huvudroller annat än som antagonister eller Den Stora Fienden.

Det borde ju vara meningen att vi som tittare ska fatta tycke för huvudkaraktärerna på ett eller annat sätt, men det är ibland svårt när de tex. är som Shinji i Evangelion eller liknande som redan från start visar upp sina motbjudande sidor alt. beter sig som puckon. Yuki i Mirai Nikki tyckte man ju synd om i början för han var så tafatt och naiv och hade förhoppningar om att han skulle växa in i rollen men tyvärr...

En del andra karaktärer är mer komplexa och man har svårt att riktigt bestämma sig för vad man tycker. En sån är ju Lelouch i Code Geass som ena stunden är varm och vänlig person och i nästa rå och hänsynslös...

 

Kidaw, Nu sker det ju ingen direkt karaktärsutveckling på Yuno heller i M.N. Hon är och förblir samma sinnessjuka wierdo hela vägen... Söt men galen.

[Ebhen]

Ett hopp tillbaka till en tidigare punkt... Nämligen den om glasögon.

 

Det här ser man osvikligt i varje serie där det finns något smartskaft med glasögon som ska verka cool eller säga något smart. Varför i hela friden då??? Det ser ju bara larvigt ut. Och en sak till,den där fjantiga och obligatoriska reflexen gör ju att glasögonen ser ut att ha vanliga flata fönsterglas i sig, annars skulle man inte få en så perfekt och heltäckande reflex. Har de glasögon bara för att verka smarta? Hehe...

 

[larsleo]

Något som jag kan störa mig på är när den kvinnliga och manliga huvudpersonen helt klart är attraherade av varandra men icke då... dom bråkar hellre, har ihop det med andra.. det stör jag mig iofs inte bara på i anime utan även i vanlig film.. ja ibland kan det vara underhållande men ofta då det tar upp så mycket plats att det blir en "bihandling" ,till skillnad från komedier då hela filmen bygger på det, så stör mig något kopiöst..

 

"Will they, wont they"

[Ebhen]

Är inte det ändå en klassiker? Sånt ser man ju jämt tycker jag. Tjejerna vill egentligen ha den snälla, trevliga och omtänksamma killen men får ändå ihop det med det egoistiska puckot som bara vill ha henne för en sak och sen dumpar henne när han ledsnar. Tyvärr så ser faktiskt verkligheten ut lite så med har jag upplevt.

 

Serien Nana är ju ett bra exempel på detta fenomen också.

[Sceleris]

Något som jag kan störa mig på är när den kvinnliga och manliga huvudpersonen helt klart är attraherade av varandra men icke då... dom bråkar hellre, har ihop det med andra.. det stör jag mig iofs inte bara på i anime utan även i vanlig film.. ja ibland kan det vara underhållande men ofta då det tar upp så mycket plats att det blir en "bihandling" ,till skillnad från komedier då hela filmen bygger på det, så stör mig något kopiöst..

Det tycker jag känns lite som alla situationer som skulle kunna lösas lyckligt genom att figurerna pratar med varandra. Problemet är väl bara att det kanske inte blir en speciellt medryckande berättelse. Jag tycker så att säga att Kimi ni Todoke är bättre på 37 avsnitt än mindre än en halvtimme... ;)

 

Är inte det ändå en klassiker? Sånt ser man ju jämt tycker jag. Tjejerna vill egentligen ha den snälla, trevliga och omtänksamma killen men får ändå ihop det med det egoistiska puckot som bara vill ha henne för en sak och sen dumpar henne när han ledsnar. Tyvärr så ser faktiskt verkligheten ut lite så med har jag upplevt.

Det där är nog också ofta en, eh, en uppfattningsfråga.

[Volbla]

Det där är nog också ofta en, eh, en uppfattningsfråga.

The Boy Paradox.jpg

 

Om man ser "handsome" mer som "charmig" kanske. Men å andra sidan

 

The Girl Paradox.jpg

[A-lan]

Och det är nog inget som man bara kan skaka av sig.

Brilliant strip.

Shinji i Evangelion eller liknande som redan från start visar upp sina motbjudande sidor alt. beter sig som puckon.

Shinji beter sig inte sämre, än vad man kan förvänta sig från någon i hans skor.

Det tycker jag känns lite som alla situationer som skulle kunna lösas lyckligt genom att figurerna pratar med varandra.

Det tycker jag ofta också.

Det finns ju fall där missförstånd, okunskap och misstag görs, som är helt naturliga och förståeliga, men ibland känns det lite väl idiotiskt.

Förvisso görs det ofta för att få en längre berättelse och/eller mer spänning, men det kunde väl göras lite bättre?

 

Vad gäller tjejer och skitstövlar...

Tja, det beror dels på psykologiska faktorer hos enskilda tjejer, dels att skitstövlarna ofta är mer frammåt och verkar självsäkra (vilket kan vara ego, som felaktigt tas för självsäkerhet), dels för att många trevliga killar är blyga, osäkra och/eller har fel ideer om vad som uppskattas av tjejer

...och ibland pga att den trevliga killen egentligen inte är trevlig.

[Sceleris]

Killen som till stor överraskning visar sig vara en tjej. Personen låter som en tjej och ser ut som en tjej, men ändå lyckas det undgå de flesta av rollfigurerna att det faktiskt är en tjej. Inte sällan beskrivs personen som en ikemen, alltså en cool, snygg kille. Ett sentida exempel är Subaru i Mayo Chiki. Ett problem jag har med denna schablon är att det ibland är så uppenbart att jag blir förvirrad över huruvida jag som tittare ska tro att det är en feminin kille eller direkt förstå att det är en tjej.

 

Ett extra förvirrande undantag från regeln var Hundskötaren i No. 6, som är uppenbart feminin men som alla karaktärer verkar direkt ta som en kille. Jag väntade mig hela tiden ett avslöjande om att "han" egentligen är en "hon", men så vitt jag minns var Hundskötarens kön, eller maskulinitet för den delen, aldrig ifrågasatt. Å andra sidan vill jag minnas att det var vissa grejer som sådde ännu mer misstänksamhet. Jag är fortfarande inte övertygad om att Hundskötaren är en kille -- och jag vet framförallt inte vad jag som tittare förväntas tro.

[Ebhen]

Den andra varianten där är ju också rätt dryg. Killar som klär ut sig till tjejer och verkar accepteras som det tills de avslöjas. (Kotobuki i Lovely Complex för att ta ett exempel)

Det är är något jag sett flera gånger jag med och förundrats över. Jag har inte riktigt kommit till stadiet då det irriterar mig än men det börjar kännas fjantigt. Har sett ett par serier och framför allt manga där cross-dressing mer verkar vara vardag än annat med tanke på mängden one-shots det pumpas ut på det temat. Eller så tvångsklär någon/några tjejer ut en kille som inte vill till tjej och tycker han är jättesöt och drar med honom på stan för att träffa vänner som direkt tror det är en söt tjej osv osv... Hallå! Så jäkla lätt är det inte att fejka sig som tjej tror jag. Men japaner verkar ju gilla sina feticher så...

 

Jag tyckte Mayo Chiki var rätt kul då det var lite omvänt och det gjordes rätt skoj. Det enda jag tyckte var lite tunt var förklaringen till varför hon måste bli butler... Att inte övriga i omgivningen fattade att det var en tjej övergår mitt förstånd dock. Lite väl mycket träskallar.

[Ebhen]

Fobi mot män.

På grund av <insert lämplig kass bakgrund här> så har jag fobi för män och behöver botas. Alltså ska jag nu bo ihop med den här killen som motvilligt ska hjälpa mig. Alternativt så går ja bärsärk på alla män som kommer i min närhet oavsett anledning.

 

Hur snabbt lessnar man inte på den här klychan? Det var väl kul första gången man såg den och ev. andra... Men när de mer börjar bli en vana att kasta det här på lämplig figur för att göra henne roligare/intressantare börjar det bli fantasilöst och riktigt fånigt. SÅ många fall av denna fobi kan det omöjligt finnas i Japan att det blir en epidemi i serier och Manga... *suck*

Working! och Goshuushou-Sama Ninomiya-Kun för att nämna ett par exempel.

[idrougge]

Osaka är en annan planet

Animé utspelar sig alltid i Tokyo, och om den inte gör det utspelar den sig i en annan dimension där alla verkar komma från Tokyo eller en landsortshåla där alla av okänd anledning talar riksjapanska eller vårdad Tokyodialekt. Tokyo är en stor stad, men flertalet människor bor ändå någon annanstans.

Och om det någon gång dyker upp något exotiskt är det alltid någon marsmänniska från Osaka som väcker uppseende med sin rotvälska till dialekt och motbjudande vanor.

 

Ett hedersomnämnande i detta sammanhang till Jarinko Chie, där alla inklusive katten talar Osaka-ben och till Stop Hibari-kun där huvudpersonen kommer från Kyushu och man driver både med Aomori- och Kyoto-dialekt.

[Ebhen]

Dialekter på japanska är way over my head. Men noterade att i Lovely Complex pratade alla en helt annan dialekt än den jag kände igen och det var rätt uppfriskande förutom då att man inte fattade ett jota knappt. Nu kan jag ju inte direkt mycket japanska, men till och med jag märkte skillnaden där.

[Volbla]

Dialekter på japanska är way over my head. Men noterade att i Lovely Complex pratade alla en helt annan dialekt än den jag kände igen och det var rätt uppfriskande förutom då att man inte fattade ett jota knappt. Nu kan jag ju inte direkt mycket japanska, men till och med jag märkte skillnaden där.

Utspelar sig inte Lovecon i Osaka? Jag vill minnas att en grupp tjejer hade väldigt kul åt Otanis dialekt när huvudpersonerna begav sig annorstädes.

 

Killen som till stor överraskning visar sig vara en tjej.

Jag har stört mig på något som liknar det Ebhen beskriver, men som går ännu längre. Killar som ser ut som tjejer utan att ens försöka. Jag kommer egentligen inte på så många exempel, men jag minns att det var något jag störde mig på när anime var relativt nytt för mig. Den första var förstås Haku i Naruto. Inte bara blev jag lika förvånad som Naruto när Haku avslöjade sitt egentliga kön, men jag blev också högst förvirrad över hela idén. Varför kunde inte Haku lika gärna vara en tjej? Vad var egentligen syftet med att göra en kille som ser ut och beter sig som en tjej, annat än ett dåligt skämt?

 

Det enda andra tydliga exemplet jag kommer på är Kazuki i GetBackers, men egentligen kanske jag bara stör mig på androgyna karaktärer i allmänhet. Av någon anledning tror jag inte de är så vanliga i Japan som anime tycks framställa.

[Ebhen]

Jag antar att dialekterna i Japan är lite som överallt annars, inkl. Sverige. Något man har rätt kul åt. Vi driver ju gladeligen med våra egna från Skåne, gnällbältet i Örebrotrakten, Norrköping och brednorrlänskan. Om det är större skillnader mellan dialekter i Japan vet jag ju dock inte, men med tanke på att de redan krånglat till skriftspråket med 4 varianter så skulle det inte förvåna mig alls.

[A-lan]

Fobi mot män.

Är du säker på att det är en manga-grej, och inte till viss del en japansk samhällsgrej?

Osaka är en annan planet

Animé utspelar sig alltid i Tokyo, och om den inte gör det utspelar den sig i en annan dimension där alla verkar komma från Tokyo eller en landsortshåla där alla av okänd anledning talar riksjapanska eller vårdad Tokyodialekt. Tokyo är en stor stad, men flertalet människor bor ändå någon annanstans.

Och om det någon gång dyker upp något exotiskt är det alltid någon marsmänniska från Osaka som väcker uppseende med sin rotvälska till dialekt och motbjudande vanor.

...för att inte nämna alla serier som har någon karaktär som måste snacka osaka-ben.

Inte för att det nödvändigtvis är så att karaktären någonsin sägs komma från osaka, de behöver bara någon som pratar dialekten.

Det är kul i Puni Puni Poemi, där de driver med det, med ena karaktären, i en familj av riksjapanskatalare, frågandes "...och varför pratar jag kansai-ben?".

[Anonym2]

På svensk tv förekommer en massa olika dialekter, inte bara stockholmska. Till exempel har vi Bingolotto där Loket talar göteborgska, men hur är det egentligen med tecknade filmer, är det inte bara stockholmska i de svenska dubbningarna?

[idrougge]

Skådespelare har traditionellt lärt sig att slipa bort sin dialekt och prata "dramatensvenska". Ibland blir det komiskt, som i en radioteaterpjäs härom året som utspelade sig i Lund men där endast polischefen pratade skånska.

 

Just i dubbar är det väldigt mycket stockholmska, ett undantag är Bob i flaskan (Hakushon daimaô) där anden Bob pratar klockren göteborgska. Och så den gamla Robotechdubben där Rick är östgöte.

[Ebhen]

Jag har för länge sen slutat bry mig om svenska dubbningar av tecknade filmer och anime. De är alltid så slätstrukna, tråkiga och sjukt oengagerade, som om de i princip bara läser rakt ur manuset. Man kunde önska sig lite riktiga skådespelare som åtminstone gjorde sitt jobb... Men det är väl bara Disney som tar sig råd att betala sådana för att få bra röster till sina filmer. Andra dubbningsföretag tar väl första bästa frivillig tyvärr.

Men dialekter vore ju skojigare såklart, och de dyker väl upp främst i radioteatrar vilket i sig är kul såklart. Eller om det är Johan Rabeus som läser in en talbok, då jäklar händer det saker! Hans inläsning av Liftarens Guide till Galaxen är episk!

[Sceleris]

Jag tyckte Mayo Chiki var rätt kul då det var lite omvänt och det gjordes rätt skoj.

Nää, det är ju kvinnor i karlakläder som är det normala! De var först! Tänk bara på Princess Knight från 1967! Iggys favoritfälla Hibari-kun kom först femton år senare.

 

Killar som ser ut som tjejer utan att ens försöka. Jag kommer egentligen inte på så många exempel, men jag minns att det var något jag störde mig på när anime var relativt nytt för mig. Den första var förstås Haku i Naruto. Inte bara blev jag lika förvånad som Naruto när Haku avslöjade sitt egentliga kön, men jag blev också högst förvirrad över hela idén. Varför kunde inte Haku lika gärna vara en tjej? Vad var egentligen syftet med att göra en kille som ser ut och beter sig som en tjej, annat än ett dåligt skämt?

Fujoshi-bete.

 

Sen är det ju något speciellt med japanska kvinnors förkärlek för bishônen, vackra pojkar.

[September]

Utspelar sig inte Lovecon i Osaka? Jag vill minnas att en grupp tjejer hade väldigt kul åt Otanis dialekt när huvudpersonerna begav sig annorstädes.

 

 

Jag har stört mig på något som liknar det Ebhen beskriver, men som går ännu längre. Killar som ser ut som tjejer utan att ens försöka. Jag kommer egentligen inte på så många exempel, men jag minns att det var något jag störde mig på när anime var relativt nytt för mig. Den första var förstås Haku i Naruto. Inte bara blev jag lika förvånad som Naruto när Haku avslöjade sitt egentliga kön, men jag blev också högst förvirrad över hela idén. Varför kunde inte Haku lika gärna vara en tjej? Vad var egentligen syftet med att göra en kille som ser ut och beter sig som en tjej, annat än ett dåligt skämt?

 

Det enda andra tydliga exemplet jag kommer på är Kazuki i GetBackers, men egentligen kanske jag bara stör mig på androgyna karaktärer i allmänhet. Av någon anledning tror jag inte de är så vanliga i Japan som anime tycks framställa.

 

Kom direkt att tänka på Hideyoshi i Baka to Test! Hjälper ju inte att han har en tvillingsyster heller, då enda skillnaden är att hon får ha kjol och har några centimeter längre hår än honom själv.

[Volbla]

Fast i Bakatest gillar jag det. Där är det som en parodi på hela grejen.

 

Bakatest är en parodi på allting.

[Volbla]

Folk som är så dåliga på att laga mat att man spyr/svimmar/dör av att äta den.

Oftast (alltid?) en tjej. Alla haremserier måste ha någon som suger på att laga mat, och i samma stuk måste alla haremserier ha någon vars mat framkallar orgasmer. Har japanerna någon speciell hederskodex att laga all mat endast från minne och erfarenhet, för jag ser väligt sällan någon läsa från ett recept i anime. Jag antar att alla vanliga personer tänker: "Det kan ju inte vara så jävla svårt," och om de är tillräckligt söta kan de koka ihop de hemskaste häxbrygder med vanliga ingredienser.