31 dagar i animens tecken (2011)

[A-lan]

Voffe: Dokuro är menad att vara helt cp och random.

Den är inte menad att ha en vettig handling, eller djupa karaktärer.

Den är menad att vara helt knäpp, i syfte att vara komisk.

 

Med andra ord, så lyckas den briljant, och kan därmed inte räknas som dålig.

[Freiztan]

Orkanen Polymer var ju corny utav bara fan, men den var underhållande nog för att fint slinka ned i 26 avsnitt. Annars är nog den animé som för mig haft störst underhållningsvärde omvänt proportionerligt mot kvalitet någon gamma usel cyberpunkmangafilm, eller kanske allt utom de allra första OAV-avsnitten La Blue Girl (där den har något i alla fall sig närmandes faktiska kvaliteter).

[Olji]

Tja... Sista avsnittet av Chaos;Head skrattade jag mig genom sista halvan av den, bara för att det visade sig att alla scener man hade väntat sig efter att ha spelat spelet var borttagna/omgjorda för att inte vara lika blodiga, annars var den tolererbar enligt mig, fast en besvikelse eftersom jag hade spelat spelet innan.

 

Annars har jag nog inte stött på någon sådan än tror jag.

[Voffe]

Voffe: Dokuro är menad att vara helt cp och random.

Den är inte menad att ha en vettig handling, eller djupa karaktärer.

Den är menad att vara helt knäpp, i syfte att vara komisk.

 

Med andra ord, så lyckas den briljant, och kan därmed inte räknas som dålig.

Bara för att den är menad att vara "cp och random" betyder det inte att den är bra. Men det är högst subjektivt, det vill säga att jag inte finner slapsticken och humorn i serien särskilt underhållande.

[Sceleris]

New York City är en våldets och förfallets stad. Det har Mad Bull 34 lärt mig.

 

Denna fyra avsnitt korta OAV från 1990-talets början handlar om japansk-amerikanske polisen Daizaburo "Eddie" Ban från hans första dag i polisdistrikt 34. Hans partner: den enorma John "Sleepy" Estes, mer känd som Mad Bull. Ingen kan stoppa den vilda tjuren som bryter mot vilka lagar han vill för att göra vad han tycker är det rätta, som att ligga med och stjäla pengar av prostituerade för att ge till kvinnojourer och könssjukdomskliniker.

 

Det är en dum, helknäpp, ultravåldsam historia med tvivelaktig moral. Den är inte vacker att beskåda, och inte något speciellt skön för öronen heller (även om den svordomstäta engelskdubbningen från Manga Entertainment är passande dålig). Trots det så står den över sitt innehåll, för den är inte tråkig. Det går kanske inte att bli uttråkad av kinesiska kungfu-kamikazemördare, halshuggningar med bordskanter eller synen av en muskulös, mustaschprydd tvåmetersbjässe i kvinnokläder.

[Sceleris]

Dag 15: Vilken animegenre eller vilket innehåll tycker du har försummats på sistone?

Trender kommer och går. Vad som var populärt för tio eller tjugo år sedan skulle totalbomba nu, och vice versa. Även faktorer som publikens ekonomiska förutsättningar och vanor har lett till ändringar med åren, som att det köps mindre leksaker och mer TV-spel. Tycker du att det borde göras mer sportanime, eller saknar du mechaserier i långkörarformat? Var är alla självexpressiva verk? Berätta om vilken genre eller vilket innehåll som dagens anime saknar.

 

Kom ihåg: inlägg om dagar 1-14 kommer hädanefter att raderas!

 

Fotnot: skriv gärna lite längre inlägg. De olika ämnena är inte tänkta som frågor som ska besvaras med ett kort "ja" eller "nej", utan som idéer att fundera över och spinna en text omkring, som ett slags "blogginlägg i foruminläggsform".

[Freiztan]

Det är sorgligt att moëgenren är så fullkomligt bortglömd idag.

[Saya]

Någorlunda realistiska krigsfilmer. Jag vill inte ha en massa robotar, utomjordingar, övernaturliga krafter eller rosa hår. Jag vill ha en ren beskrivning av krigets verklighet. Jag vill ha geopolitik, invasioner och dynamiska fronter. Jag vill ha lidande och elände. Tänk We Were Soldiers eller Full Metal Jacket men gärna utifrån perspektivet av drabbade civila i stället för bredkäkade patrioter och Mel Gibson. Min flickvän, domedagsvapnet kom nära men ballade ur i realismavdelningen.

[idrougge]

Egentligen är det väl inte så mycket att vissa genrer har fallit i glömska som att precis alla genrer idag har glömts bort, till förmån för fastlagda element som ska tilltala bestämda målgrupper. Sen bryr jag mig inte så mycket om genren så länge den bär fram en bra historia – åtminstone så länge moë inte räknas som en genre. Men jag skulle inte ha något emot en bra polis-och-tjuv- eller sf-serie. Eller en gammal hederlig crazykomedi.

[Freiztan]

Det vore faktiskt trevligt att för en gångs skull se en komedi som inte baserade sig på intern otakuhumor, ja. Det finns andra saker att skämta om än Comiket.

[Sceleris]

Dag 16: Favorit i repris: Ta upp en gammal fråga!

Var det någon fråga du missade i år? Eller ifjol? Skulle du vilja ändra ditt tidigare uttalande, eller ge någon svar på tal? Om du vill ta upp ett gammalt ämne så har du chansen nu. (Här är en lista på årets frågor, och här är en lista på fjolårets.)

 

Fotnot: skriv gärna lite längre inlägg. De olika ämnena är inte tänkta som frågor som ska besvaras med ett kort "ja" eller "nej", utan som idéer att fundera över och spinna en text omkring, som ett slags "blogginlägg i foruminläggsform".

[Zzang]

Fråga 1 från 2010. "Berätta om din allra första animé."

 

Det var en vanlig tråkig eftermiddag på regementet efter tjänstgöring, jag låg på sängen och slökollade TV tillsammans med några andra. Då kommer det in en kille med en packe dvd-fordral under armen och säger att om någon vill så ska de kolla på anime i logementet bredvid. Min gruppchef frågar vad de ska se för något men jag hör inte svaret, men gruppchefen kliver genast ner från sin säng och går efter killen.

Eftersom de enda alternativen just den kvällen var dåliga TV-såpor eller fotboll hakade jag på.

 

De enda animes jag sett vid den här tidpunkten var som liten, sailor moon, robotech, cyborg 009 men hade inte alls någon koll på skillnaden mellan vanliga barnprogram och japanskt tecknat.

Väl på plats sitter kanske 10-12 killar redo med snacks, läsk och bekväma sittplatser.

 

Filmen startas och det börjar med att en man sitter och dricker sake ensam i skogen, efter det så kommer en actionscen där en karavan blir anfallen av rövare, de slaktar folk skoningslöst och till slut är det bara en liten pojke och några unga kvinnor kvar. Pojken tar upp ett svärd som för att försvara kvinnorna men dras ner och räddas istället av de han just försökt skydda. Även kvinnorna dödas och till slut är det bara pojken kvar, då kommer den mystiska mannen från skogen och gör bokstavligt talat slarvsylta av banditerna...

 

Som ni säkert förstår var det Rurouni Kenshin OVA 1 som visades och jag satt som trollbunden genom alla 4 avsnitt, hur kunde jag ha missat något som detta? I vilken värld hade jag levt i?

 

Vet inte om det var bra eller dåligt att min första anime var det verket som jag fortfarande tycker är det överlägset bästa jag har sett alla kategorier, men det fick mig att börja aktivt leta efter japanskt tecknat och det är jag glad för.

[Hikari no Hohenheim]

Dag 10 (2010): Jag blir så arg...!

 

Var har egentligen anineindustrin på vägen?! Bara massa Moe-tjafs och serier utan intelligens, och även serier som försöker hitta på något seriöst måste alltid slänga in någon storbystad flicka som blir sur för ingenting och som ska locka oss att köpa DVDer! Jag minns en tid när anime var på topp, det häftigaste man kunde se, men kolla på det nu! Tsundereflickor var man än vänder sig! Humbug!

 

Sådär, nu har jag lekt gammal surgubbe nog. Men allvarligt talar, något jag inte uppskattar alls är hur anime bara blir mer och mer sexistiskt. Visst finns det gott om "starka" kvinnor i anime, men hur många av dessa är starka både fysiskt OCH mentalt? Antingen är de smarta, och då kan de inte slåss, eller så kan de det men är dummare (och argare) än tåget. Jag har gnisslat tänderna åt det många gånger förr, och det är en av anledningarna jag börjat röra mig bort från anime och mer åt manga-hållet, där läget inte ser riktigt lika bittert ut så vitt jag kan se.

 

Men när jag ändå är här och klagar över anime kan jag lika gärna ta upp animationen också. Ända sedan jag upptäckte den amerikanska sidan av tecknad film har jag blivit otroligt bortskämd; inte bara på Disney eller andra högbudgetfilmer, utan också serier som går på barnkanalerna. Kim Possible, Teen Titans, Avatar, Ben 10, My Little Pony, alla dessa har -- jämfört med även de bästa animeserierna -- silkeslen rörelseanimation och ofta (beroende på tecknarstil) riktigt detaljerade bakgrunder. Nog finns argumentet att anime i regel är "vuxnare", och behöver inte ha rörelse på skärmen varje sekund, men till det säger jag bara att man aldrig ska underskatta subtila kroppsrörelser; något så simpelt som en blinkning, en ryckning på axeln eller ändrad ställning kan gå långa vägar för ge karaktärerna och historien liv. Jag vill se mer animeserier som Ghost in the Shell: Stand Alone Complex, eller FMP: Second Raid, som använder just mediets styrka av rörelse till sin fördel. Hellre att det kommer ut en eller två snyggt animerade serier per år än att det pumpas ut tjugo visuellt mindre genomtänkta verk.

[Negi]

Eftersom jag missade gårdagen...

Dag 15: Vilken animegenre eller vilket innehåll tycker du har försummats på sistone?

 

Något jag saknar otroligt med nya serier är komedianime. Då menar jag inte ecchi/harem/romans med komedielement (90% av AICs katalog) då dessa sällan är särskilt roliga eller har humor som huvudfokus vilket leder till att det som finns där är hemskt påtvingat. Inte heller "parodianime" som Akikan lyckas underhålla då skaparna ofta verkar ha noll koll på hur man parodierar utan själva att falla på samma punkter. Otakuhumor som den Lucky Star eller Min Potät är jag inte heller helt såld på särskilt då den ofta tas för givet och tittare som inte är inbitna missar det roliga, verkar dock vara en växande trend vilket är oroande.

 

Vill ha mer hyperaktiv humor som den i Kodomo no Omocha och Animation Runner Kiyomi, mer absurd kortavsnitts komedi som Ippatsu Kiki Musume, Gyagu Manga Biyori och Let's Nupu Nupu (DLE kan gå och slänga sig), mer lyckad rak-på-sak parodianime som Excel Saga och Sexy Commando Gaiden. Komedi som inte gömmer sig under ett gigantiskt lager fluffhandling.

 

Vet att det fortfarande finns mycket jag missat men varje gång man tittar på de nya säsongskartorna och det inte finns en enda komediserie där känns det otroligt trist. Någon dag kommer dessa ta slut och vad har man att se fram emot då? Shafts senaste förglömliga pseudokomedi? Tror inte det.

[Sceleris]

Dag 17: Sportanime!

Idag diskuterar vi sportanime! Vilka är dina favoriter? Hur tycker du att en bra sportanime ska vara uppbyggd? Tycker du att det är stor skillnad på moderna sportserier och äldre, klassiska sådana? Vilka sporter är mest lämpade att behandlas? Eller hatar du allt vad sportanime heter? Berätta för oss!

 

Kom ihåg: inlägg om dagar 1-16 kommer hädanefter att raderas!

 

Fotnot: skriv gärna lite längre inlägg. De olika ämnena är inte tänkta som frågor som ska besvaras med ett kort "ja" eller "nej", utan som idéer att fundera över och spinna en text omkring, som ett slags "blogginlägg i foruminläggsform".

[Freiztan]

Sportanimé har tappat i kvalitet allt eftersom Japan blivit ett allt mer välmående land. På 70-talet var slummen utbredd, tillvaron hårdare och det var därför naturligare att slavdriva de stoiska shôjohjältinnorna på ett sätt man i andra länder hade hamnat i fängelse för (tränaren Hongo i Attack nr. 1). Kontexten runt idrotterna hjälps också till av att man får åtminstone ett intryck av en vardag som inte baserar sig på vuxna människors fantasier om skolflickor, utan om förvärvsarbete och arbetarklassnarrativ. Visst hade man klarat sig utan slumkvarteren eller byggarbetarscenerna i Baseballentusiasternas höga visa (Yakyûkyô no uta), men det hade inte alls blivit en lika bra serie. Morgondagens Joe (Ashita no Joe) hade inte klarat sig alls. Hade man filmat Ge allt i ringen (Ringu ni kakero) när mangan var ny, hade den kanske överlevt. Animén från 2004 kommer att vara bortglömd om tio år, i den mån den inte redan är det.

[Klona]

Min favorit sportanimé är Hajime no Ippo som de flesta nog vet är en boxningsanimé. Just sport delen som jag gillar är när man får se de träna tills de knappt orkar släpa sig till sängen och all ambition och energi de lägger ner och det smittar av sig lite grann och man börjar tänka "det där skulle man göra, vad coolt det vore". Innan de går matchen så tittar de på motståndarens tidigare matcher och försöka lära sig en taktik hur de ska gå till väga eller till och med kanske lära sig ett nytt trick eller två. Sist men inte minst matcherna, där snackar vi adrenalin. Matcherna är i ren shounen-anda, slag som dånar, svett som sprutar, comebacks och om någon gör ett av sina special attacker så ser man verkligen det och det görs så bra så man sitter klistrad mot skärmen och hejar på sina favoriter. Fast det har ju sin nackdel med, för när jag tittade på en boxningsmatch efteråt så tyckte jag det gick väldigt långsamt.

 

Jag ska väl även tillägga att jag även det som händer mellan matcherna som gör att karaktärerna får lite mer djup och inte bara tränar eller slåss hela tiden. Vilket påminner mig om att alla sportanimés jag har sett så har det alltid varit något jag gillar med serien utanför den sport de utövar.

[Volbla]

Jag har aldrig riktigt förståt film om sport, antagligen för att jag aldrig tyckt om att titta på sport.

 

Grejen är att jag har svårt att känna mig involverad när det enda som står på spel är att någon person vill vinna en tävling. Det är inget som jag tycker har någon direkt vikt. Det är kul att sporta själv, men inte så värstans kul att titta på, och om man dessutom kombinerar det med fiktion? Riktig sport kan jag åtminstone förstå att det kan vara spännande, för det är ju på riktigt. Ingen vet på förhand hur det kommer sluta. I den mesta fiktion finns vissa grundläggande berättarformer som är någorlunda förutsägbara och om man kombinerar det med ett menlöst mål... Det låter som att man sätter ihop det sämsta från två världar.

 

Men det är bara hur jag tänker. Jag har knappt sett någon sportfilm, så det här kan mycket väl bara vara mina fördomar. Den mesta film med sport i center verkar också vara starkt fokuserad på karaktärsutveckling, vilket förstås inte borde ta skada bara för att det handlar om sport. Då kan snarare vissa teman utforskas bättre än när det gäller andra miljöer. Om det bara gäller action tror jag dock att jag föredrar mer allvarliga ämnen än sport.

[Anonym2]

Det är kul att sporta själv, men inte så värstans kul att titta på, och om man dessutom kombinerar det med fiktion? Riktig sport kan jag åtminstone förstå att det kan vara spännande, för det är ju på riktigt.

Jag tycker att det är precis tvärtom. Om det är riktig sport är det bara någon som förflyttar en boll (eller något annat föremål) från en plats till en annan plats, eller något liknande. Urtrist. Om det rör sig om fiktion brukar det dock finnas någon bakgrundshistoria där man får följa sportfånarna som åtminstone kan ge lite nöje.

[Voffe]

Jag älskar sportanimé och allt vad det är. Eftersom jag har en stor förkärlek till shounen-genren så faller sportanimé naturligt på plats. Att följa en karaktär eller ett lag till de nationella finalerna, den brinnande motivationen och passionen, tävlingsandan, rivalerna, over-the-top draman och spänning. Det är kul att följa nollan som vill lära sig kampsport i till exempel Historiens Starkaste Lärjunge Kenichi eller den redan enastående stjärnan i Prinsen av Tennis som båda, oavsett hinder, står på egna ben och möter sina motståndare front mot front för att nå målen, och samtidigt växer som människor.

 

Matcherna, främst turneringar, är det bästa. I början vill man bara att huvudpersonen ska slugga till vem han än möter, men någonstans på vägen har känslor för motståndaren slagit rot i form av en bakgrundshistoria med dennes motiv och det kan vara väldigt fram och tillbaks ända till slutet. Ibland, om de är för långdragna, kan de upplevas som mindre intressanta, men gjort rätt som nagelbitande fajter i Ippo eller mentala dueller mellan pitchern och slagmannen i Major är det svårt att inte svepas med.

 

På tal om mentala dueller så har strategi en roll att spela och är för mig väldigt underhållande att se på. För vinst krävs skarpa sinnen och att studera sina motståndare och överlista dem med nya, gamla eller till och med kontroversiella strategier, inte minst i bräd- och kortspel som Hikaru no Go eller Yu-Gi-Oh! där sinnestillståndet är avgörande.

 

Det finns också garanterat ett sorts kärleksintresse i sportaniméer till viss mån som ofta hejar på vid sidlinjerna, men inte mer. Det är på den fronten jag tycker väldigt mycket om Major och Adachis serier som utvecklar ett litet steg längre för den som vill ha lite fler romantiska inslag som sidorätt utöver shounen-aspekten.

 

Det är svårt att inte bli smittad av passionen från sportaniméer. Ett personligt exempel från mig är när jag är ute och springer, jag är helt slut och är nära på att ge upp, men tänker plötsligt "Äh, det här är fan inget emot vad Ippo står ut med!" och krigar vidare tills jag är klar. Ippo må vara en fiktionell karaktär, men det ändrar inte att han är en riktig kämpe.

 

Jag tycker väldigt lika som Anonym2 att vanlig sport är trist. Men jag kan se dragkraften som vissa känner eftersom jag själv investerar mycket tid i att följa e-sport.

[Volbla]

Jag tycker att det är precis tvärtom. Om det är riktig sport är det bara någon som förflyttar en boll (eller något annat föremål) från en plats till en annan plats, eller något liknande. Urtrist. Om det rör sig om fiktion brukar det dock finnas någon bakgrundshistoria där man får följa sportfånarna som åtminstone kan ge lite nöje.

Film är förstås alltid romantiserat, men jag tänker att själva resultatet är mer spännande i riktig sport, om man redan är investerad. I fiktion är det nästan alltid huvudkaraktären som vinner i slutändan, den som verket målat upp som den publiken ska vilja ska vinna. I riktig sport vet man aldrig säkert, så när något avgörande är på väg att ske eller nästan sker så lär det ju vara sjukt spännande för sportfantasten.

[Sadfriend]

Svårt val, Hajime no Ippo är ju jävligt underhållande men kan inte säga att den är min favorit (bra OP's hade den dock). Slam Dunk var sjukt najs men ändå lite långdraget iblant.

 

Min favorit måste dock vara Captain Tsubasa, dubbat på arabiska. Finns inte en mer realistisk fotbollserie:

 

http://www.youtube.com/watch?v=SQpunRv5-bo

 

Volba: Är ju inte helt och hållet sant.

Slam Dunk/Hajime no Ippo och Eyeshield 21-spoiler:

Sakuragi Hanamichi och hans lag förlorar ju ett antal gånger. Till och med i sista matchen så har dom förlorat mot någon. I hajime no Ippo förlorar ju ippo två-tre gånger när man minst anar det. Samma sak med Eyeshield 21, dom förlorar ju när man som mest tror att dom ska vinna.

Personligen känner jag att sportserier är mycket mer intressant än sport.

[Hikari no Hohenheim]

När jag tänker på sportanime tänker jag på bara en serie: Tennisprinsen. Den har allt en bra serie bör ha: eldiga strider, fina vänskapsband, vardagsliv som sidotema, bra musik och en helt urflippad spinn (höhö) på Tennis som sport. Dessutom består huvudpersonsregistret endast av manliga karaktärer, och det ser vi inte ofta nuförtiden.

[idrougge]

Jag har aldrig riktigt förståt film om sport' date=' antagligen för att jag aldrig tyckt om att titta på sport. [/quote']

 

Jag har alltid tyckt att sport är bland det löjligaste mänskligheten hittat på, och att titta på sport måste vara ännu löjligare. Men jag älskar sportanimé.

 

En av de första tv-animéerna jag såg var "Mila Superstar" (Attack no. 1) på tysk tv. I denna 60-tals-shôjo får man se hur tränaren Hongô driver ett gäng högstadieflickor till världseliten i volleyboll. Volleyboll? Kan det vara kul? Ja, när man får se den fanatism som driver tjejerna till att träna tills de hamnar på sjukhus, eller hus en vuxen karl kastar hårda bollar på småflickor.

 

Samma maniska kämpaglöd finns i den samtida volleybollserien Sign wa V, där spelarna är rena flagellanterna.

 

En annan gammal favorit är Kapten Tsubasa, som är mycket snällare, men rivaliteten mellan den godhjärtade lilel Tsubasa och den hårde och storvuxne Hyûga (som vill bli fotbollsproffs för att kunna hjälpa sin ensamstående mor och sina syskon som han redan försörjer genom att jobba extra efter skolan) gav material till en hel fujoshigenerations yaoiserier.

 

Basebolldårarnas höga visa (Yakyûkyô no uta) är en annan serie som bjuder på det höga nöje det är att se en eller flera människor brytas ner av tränare och den egna passionen. Baseboll som passionsspel. Och då är ändå baseboll en av de tråkigaste sporter som finns.

 

Ace o nerae är mycket mer kondenserad än andra serier, den har kokats ner till ett triangeldrama mellan den färska spelaren Hiromi, den omänskligt hårde tränaren och den oslagbara stjärnan Madame. Den är också en av de absolut snyggaste filmer som gjorts.

 

Och så har vi Ashita no Joe, också den vansinnigt snygg (i alla fall i tvåan) och en serie där huvudpersonen absolut inte måste vinna. Den som tror att huvudpersonen vinner per automatik i sportserier har inte sett tillräckligt mycket animé; i Japan älskar man förlorare.

 

Och oavsett om man tycker att sport inte lämpar sig för fiktion är det en genre som utnyttjar animationsmediet bättre än få andra. Att se en fotbolls- eller tennismatch på tv är rena sömnpillret, men i animé kan man följa med spelare och boll ur vilket perspektiv som helst och klippa hur man vill. På så vis kan en fotbollsmatch och till och med en basebollmatch bli visuellt medryckande, för att inte tala om skönheten i rytmgymnastik.

[Saya]

Mila Superstar var min första anime någonsin och den dög väl som barnprogram i början av nittiotalet.

Jag kan inte minnas att jag har sett en annan åt idrott hängiven serie. Det är tillräckligt ointressant in natura.