31 dagar i animens tecken (2011)

[Sadfriend]

Jag är inget vidare på kläder, men att ägna några år till vansinnig styrketräning för att kunna ge en värdig gestaltning av Raoh kanske hade varit något?

 

 

 

Bara att börja pumpa anabola steroider direkt in i armar och lår. Om du har tur kanske du hinner leva till något konvent innan du imploderar.

 

Personligen finns det inte en enda kvinnlig karaktär jag känner att jag skulle vilja cosplaya. Man vill ju trots allt göra det bra om man ska göra det alls. Om jag fick helt välja och hade nog med pengar samt talang hade jag försökt mig på Guts med berserkrustning. Har inte sett någon här i Sverige ens försöka sig på den.

[doppler]

Jag skulle nog behöva kompensera mina fjuniga ögonbryn med eltejp, men Golgo 13 känns som det enda rätta.

[idrougge]

Det finns alltid figurer jag vill cosplaya, men alltid är de figurer som bara Freiztan (och eventuellt Sceleris) skulle känna igen, så då känns det inte lönt.

 

Cosplay består av två saker: en dräkt och en människa som klär sig i den. Jag kan beundra det hantverk som ligger bakom många dräkter, och därför är människor som köper sina dräkter mycket lågt stående varelser i min ögon, någonstans i nivå med fjuniga killar i Dressmannkläder med Narutopannband. En halvdan slarvcosplay är också bara ett sätt att förpesta omgivningen på, undantaget sådana som görs med humor. Dessvärre tror de flesta halvdana cosplayare att de är humoristiska när de bara är slappa. Ibland är de också så många att de få som riktigt anstränger sig försvinner i en massa av "den där svartklädde som alltid blir skjuten först", "typisk skolflicka" och "Simon Lundström som ung".

 

Sedan kommer vi inte förbi problemet med människan som har på sig dräkten. Det finns inga kvinnliga animéfigurer som väger över 60 kg, och ytterst få manliga också för den delen. De flesta dräkter är också lite väl avslöjande. Man kan vara världens bästa sömmerska och ändå göra bort sig totalt om man inte hoppar över efterrätten och mellanmålen månaderna före sitt framträdande. Det är ju inte kriminellt att vara fet eller ful, men det är snudd på kriminellt att vara det i en dräkt tagen från Gunbuster.

 

Om man går på ett konvent med fler än 200 besökare är det inte heller särskilt smart att välja en dräkt som man vet att flera andra också kommer att ha. Man kan se sig trött på Naruto och Yuna också, till och med om det är en dräkt över den ganska låga medelnivån. Genom att välja något en smula mer eget slipper man också att bli jämförd med den där Yuna-cosplayaren som både är snyggare och bättre på att sy.

 

Undvik helst skumlatexvapen och andra skrymmande föremål. Dräkter som inte fungerar att gå i trappor med, som man fryser eller svettas i eller som skymmer sikten för andra behöver man bara ha på sig under uppvisningen. Likaså dräkter som får folk att undra om manganördar är sinnessjuka eller perversa, håll det inom konventets fyra väggar. Latexvapen är dessutom töntiga och visar bara att du har en jobbig vapenfetisch.

 

Och ingen amatörteater! Posera fritt, men låt oss slippa illa inövade sketcher på fansubbiska. Troligen är din sketch också så unik att den där andra gruppen som också cosplayar Inuyasha kör samma skämt alldeles innan du ska gå upp på scen. Plus att de som tittar på får träsmak av att sitta tre timmar och se på samma sak.

[Sceleris]

Dag 12: Vad är det bästa i animeväg som du har sett i år?

Det är inte så himla lång tid kvar innan 2012, året då jorden går under, så dagens ämne är något så enkelt som att prata lite uppskattande om någon lysande anime som du har sett i år. Det måste inte vara en serie från i år -- du ska bara ha sett den under 2011. Var det ett bra koncept? Älskade du figurteckningarna? Sjöng du med i öppningslåtarna? Var det drama som fick dig att böla? Berätta och bli hörd!

 

Kom ihåg: inlägg om dagar 1-11 kommer hädanefter att raderas!

 

Fotnot: skriv gärna lite längre inlägg. De olika ämnena är inte tänkta som frågor som ska besvaras med ett kort "ja" eller "nej", utan som idéer att fundera över och spinna en text omkring, som ett slags "blogginlägg i foruminläggsform".

[Freiztan]

Gundam - Mobilrustningen såg jag för första gången från början till slut i år, men jag började nog 2010. Så den bästa helt i år är nog Basebollentusiasternas visa (野球狂の詩 Yakyûkyô no uta). Båda är från de Två Fantastiska Åren (1978-79).

[IJK]

Flickan som språng igenom tiden!

Mycket bra film, alla som inte sett den bör göra det!

[Anonym2]

Dag 12: Vad är det bästa i animeväg som du har sett i år?

 

Kom ihåg: inlägg om dagar 1-11 kommer hädanefter att raderas!

Jag tolkar detta som att det fortfarande går bra att skriva om dag 11, men eftersom jag inte är intresserad av maskerad skippar jag det.

 

Hm, Shugo kara såg jag en massa avsnitt av runt årsskiftet. Jag började nog att se på det några dagar före nyår, men de flesta avsnitten såg jag i år. Det är intressant hur jag när jag blir allt äldre börjar intressera mig allt mer för serier och filmer avsedda för unga personer av det motsatta könet. Annars var Madoka den magiska, flickan som är flera trollkonstnärer av hankön* också väldigt bra, om man ska ta ett exempel på något från i år.

 

* Hur översätter man egentligen den latinska titeln Puella magi Madoka magica till svenska utan att det ska låta uppstyltat samtidigt som könsaspekten och personlighetsklyvningen är bevarade? Eller är det tänkt att "magi" ska vara singularis genitiv så att man blandar in slavhandel? Den japanska titeln är mycket mer lättöversatt...

Redigerad oktober 12, 2011 av Sceleris
Ninja edit!

[Klona]

Jag får nog lägga min röst på två animés då jag inte riktigt kan säga vilken jag gillade mest av dem två. Den första är Lik demonen(Shiki) som jag gillade pga dess mystiska atmosfären som gjorde att man fick den känslan att något pågick bakom kulisserna som någon/några inte ville att man skulle få reda på. Persongalleriet var riktigt stort och brett pga alla invånare man fick bekanta sig med. Sen sist men inte minst så gillade jag den andra öppningslåten, helt i min stil.

 

Den andra serien är Haruhi Suzumiyas vemod som jag gillade pga av att jag tyckte idé bakom serien var intressant och sen fann jag stort nöje i att titta på alla deras tokigheter de hade för sig. Kyons negativa attityd satt pricken över i:et.

[Volbla]

Sicken tur att man skriver här på sidan om varje serie man sett så att man kan gå igenom och kollar när man såg varje.

 

År 2011 har jag gett två ytterligare verk betyget 9/10. Den första är Summer Wars som jag tackar omständigheterna att jag blev tvingad till att se för att jag inte hade något internet i min nya lägenhet. En fantastiskt snyggt ihopsnörad handling och väl nytjade karaktärer. Också karaktärer som känns mer verkliga än den mesta anime jag ser. Den andra är Mononoke. En episodisk serie med förvånansvärt fängslande karaktärsanalys, och som alltid berör gravallvarliga situationer. Häftig tecknarstil.

 

Vilken gillar jag mest? Vetetusan. De är ju väldigt olika. Summer Wars är mer som en vanlig film, om än väldigt bra. Mononoke är inte något man mår bra av att se, och den är väääldigt långsam. Det hela beror väl på vilket humör jag är på, men jag skulle nog säga att jag oftare är på humör för Summer Wars än för Mononoke.

[idrougge]

Årets serie, som jag väntat åtta år på att få se, måste vara Basebolldårnas höga visa (Yakyûkyô no uta) eller "Pat" som vi vänner kallar den, av basebollmangaspecialisten Yû Mizushima. I 24 dubbellånga avsnitt får vi följa Yûki Mizushimas kamp för att bli erkänd av kamraterna i Tokyo Mets. Problemet är att hon är tjej, och egentligen inte ens får spela i högsta ligan av förbundet. Serien är så otroligt mysig att det kvittar att den handlar om världens tråkigaste bollspel. Det är bara att luta sig tillbaka, ryckas med i Michiaki Watanabes musik och se hur Yûki kastar. Vänskapen med 53-årige kastaren Tetsugorô och slagmannen Mutô ur farmarligan är hjärtvärmande, och inte ett moë-element så långt ögat når.

[Hikari no Hohenheim]

Frågan sätter mig verkligen på plats. Vad har jag egentligen sett i år som lämnat intryck? Har mest fokuserat på manga, spel och Amerikatecknat. Jag tror -- men kan ej svära på -- att jag såg klart på Ghost in the Shell: SAC 2:nd Gig i början av året, och i så fall vinner den med hästlängder. I annat fall är det Nichijou som vinner titeln, för den var kvalitet så gott som hela vägen, vilket jag börjar bli ovanligt i anime. Såvida inte Bläckfiskflickan slutade 2011, men jag har för mig att det var förra året.

[Sceleris]

Jag drar mig nästan lite för att säga att Redline är det bästa som jag har sett i år, eftersom jag egentligen inte hade någon känslomässig anknytning till denna scifiracingrulle... men det blir å andra sidan kanske orättvist med tanke på att det är en renodlad action som dessutom står nästintill utan svagheter. En mångfald av unikt designade karaktärer tecknade i en särpräglad stil kommer till liv med hjälp av minutiös animation (med handtecknade bilar!) och en energisk regi med härliga bildförvrängningar och ett tempo som varken tröttar ut eller sinkar efter i 100 minuter. Jag blev inte berörd, men figurerna är alldeles precis utvecklade för att kunna bära berättelsen.

[Sceleris]

Dag 13: Hur mycket måste man se?

Nej, jag menar inte hur stor animelista man ska samla ihop på MAL. Frågan är: hur mycket av en serie eller film måste man se för att kunna säga sig ha gett den en rättvis chans? Måste man se 26 avsnitt av 52 innan man fattar lockelsen med karaktärerna? Är det helt giltigt att stänga av den snuskiga haremserien efter 10 minuter? Finns det skillnader i genrer, så att vissa förtjänar att ses med blidare ögon? Vad tycker ni, och vad är era erfarenheter?

 

Kom ihåg: inlägg om dagar 1-12 kommer hädanefter att raderas!

 

Fotnot: skriv gärna lite längre inlägg. De olika ämnena är inte tänkta som frågor som ska besvaras med ett kort "ja" eller "nej", utan som idéer att fundera över och spinna en text omkring, som ett slags "blogginlägg i foruminläggsform".

[idrougge]

Det handlar lika mycket om tittaren som serien. Jag kan lukta mig till kvalitet, och när jag såg första avsnittet av Horisonten vid världens ände var jag tvungen att hålla för näsan. Om man tycker att det är för tidigt att döma ut en sån serie saknar man omdömde och ska över huvud taget inte uttala sig om någon animé.

 

Det är svårare att bedöma fall som inte skriker ut hur usla de är, serier som är välberättade men aktivt försöker tråka ut en, som Sunrise 80-talsrobotserier. Här kommer erfarenheten åter in i sammanhanget. Om man sett ett par såna serier vet man att man inte med säkerhet kan uttala sig om serien som helhet, för det kan hända otroliga saker i de tio sista avsnitten. Ideon är ett sånt fall, och kanske också Votoms. Har man sett 26 avsnitt av L-gaim kan man bara uttala sig om de första 26 avsnitten. Det räcker å andra sidan till omdömet "en serie som aldrig kommer till skott", men vissa serier, som Ideon och Baldios lever helt på sina slut.

 

Om ovannämnda serier tillhör genren "Sunrise på 80-talet" finns det andra regler för att bedöma andra genrer. Haremserier förtjänar en summarisk rättegång och underlättar för åklagaren genom att inte ens försöka väcka intresse utöver persongalleriet och dess utseende. Men skenet kan bedra. Jag var spyfärdig efter halva första avsnittet av När sångstritorna spelar (Higurashi no naku koro ni) men hade lyckligtvis en ciceron som sa åt mig att härda ut. Efter hela första avsnittet hade mitt intresse väckts, och efter fyra var jag fast. Men jag skulle inte förebrå någon som dömer ut Higurashi eller Haruhi efter första avsnittet; det är skaparnas ansvar att nå ut till tittaren utan att kräva att han lägger ner månader i hopp om att få något mer än ännu en haremserie. Det minsta man kan begära är ett intresseväckande första avsnitt, utan att det för den sakens skull måste lyfta fram allt det som gör serien sevärd fram till sista avsnittet.

[Olji]

Tja, tror det beror på, om en serie börjar ganska snabbt och man märker direkt att det är något man kommer hata så kan man släppa den ganska snabbt, dock så kan man titta nåt avsnitt då och då för att se om den ändrar sig. Tror jag har haft nån serie där jag direkt hatade den och stängde av, men efter några små smygtittar när man hade tråkigt så märkte man att den inte var så tokig, och fortsatte titta ändå.

Sen har man hört tråkiga historier av kompisar hur dom droppat serier man själv tycker mycket om utan att ge dom en chans, vissa såg inte ens klart på första avsnittet på t.ex. Haruhi.

 

Sen finns det dom serier som man känner att dom bara blir sämre och sämre, och då har man redan sett en bra bit så då är det ens eget val om man vill se hur det slutar eller om man helt enkelt inte bryr sig.

 

Skillnader i genrer vet jag inte, tror inte jag sett något från alla genres än, så det är svårt att döma från mig.

[Voffe]

Dag 13: Hur mycket måste man se?

Nej, jag menar inte hur stor animelista man ska samla ihop på MAL. Frågan är: hur mycket av en serie eller film måste man se för att kunna säga sig ha gett den en rättvis chans? Måste man se 26 avsnitt av 52 innan man fattar lockelsen med karaktärerna? Är det helt giltigt att stänga av den snuskiga haremserien efter 10 minuter? Finns det skillnader i genrer, så att vissa förtjänar att ses med blidare ögon? Vad tycker ni, och vad är era erfarenheter?

 

Kom ihåg: inlägg om dagar 1-12 kommer hädanefter att raderas!

 

Fotnot: skriv gärna lite längre inlägg. De olika ämnena är inte tänkta som frågor som ska besvaras med ett kort "ja" eller "nej", utan som idéer att fundera över och spinna en text omkring, som ett slags "blogginlägg i foruminläggsform".

Usch, nu har jag missat ett par dagar. Jag får skriva lite längre på den här som kompensation. :x

 

Jag har för mig att jag läste att på senare tid lades det märke till att en del folk bara gav serier ungefär ett avsnitt på sig att bevisa att den är sevärd, vilket förstås ledde till att mer krut läggs på första avsnitten numera. Problemet med detta är att de nu har ett starkt första avsnitt, men också en tendens att falla pladask om inget annat mitt i och genom andra halvan (om inte bara de följande avsnitten). Ett exempel är Sacred Seven vilken hade ett hyfsat bra första avsnitt enligt mig, men det var ungefär det största nöjet jag fick utav den som helhet.

 

Jag skulle säga att genre definitivt har påverkan; vissa är slow-burners, vissa är inte. Dessutom om man vet innan vad man har i siktet redan (typ, en harem-serie med mycket exposition av hud) så vet man nästan vad som väntar vare sig man ser några avsnitt av den eller inte. Att "stänga av efter 10 minuter" känns inte rätt för mig, men ibland är det bara så vid serier som till exempel Manyuu Hikenchou som endast (knappt) kräver att skummas igenom för att indentifiera som skräp. Till skillnad från drama eller klyftig action.

 

Jag tycker också att det beror på tittaren. Men om det är i syfte att objektivt analysera en serie eller att titta för underhållning är två olika saker. Med avsikt att bara förstå varför verket är bra/dåligt är det skitsamma vilken genre det är, det handlar att lyfta fram de aspekter som skapar en utstrålning av briljans eller en stank av soptunna. Om det är för underhållning beror det (ofta för mig) på humör, om jag inte känner för att plöja igenom ett romantiskt drama så får jag troligen inte lika mycket ut av den och lägger den på is. Jag kopplar inte helt bort det kritiska tänkandet, men ibland är det skönt att bara njuta av det som presenteras. Just nu känner jag för att se shounen, således håller jag på att kika igenom Digimon-serierna, och de är fan minst lika bra som jag minns dem. På en marginalanteckning: visst, det är en del tvivelaktigheter ibland, men de gör så mycket rätt som väger tyngre.

 

Anledningarna till att jag personligen droppar serier är att jag sett tillräckligt för att veta att jag inte orkar titta vidare, kanske för att jag redan sett något som gjorts liknande tidigare men bättre. Det finns ingen speciell gräns för mig som säger att vid x avsnitt har jag sett nog, men om jag gjort en förhastad bedömning av ett verk så kommer det ofta tillbaks i form positiva bedömningar från annat håll som uppmuntrar mig att ge ut andra chanser.

 

Fast jag är ju en allätare, jag ser på bra och dålig skit. Jag känner folk som är mycket mer kräsna än jag och dömer ut serier på bara tecknarstilen, målgrupp eller handlingen etc. Handlingen gäller i viss mån för mig också, men om den inte är helt åt fanders ger jag åtminstone ett försök tills jag har en lite mer ingående uppfattning om vad det rör sig om.

[IJK]

Först tittar jag 1-4 avsnitt för att se om det är något som överhuvud taget kan passa mig.

OM det är det brukar jag ge titta minst 25% av en serie även om det börjar kännas dåligt, det kan ju vara så att den fortfarande ligge och byger up inför något annat.

Men om det inte blivit något efter den tiden så får det vara.

Sedan kan ju såklart andra människors tankar/rekommendationer kring serien göra att man tittar längre eller kortare.

[Klona]

Sisådär 4-5 avsnitt tycker jag att man gärna ska titta på innan man man bedömer om man ska lägga ner serien eller ej men sen finns det ju såklart undantag. Själv brukar jag sällan sluta titta på en serie men i fallet av Naruto och Bleach så blev irritationen av fillers alldeles för stor för att kunna genomlida och då har jag ändå gett serierna mer än en chans. Queens Blade däremot var jag stenhård mot och la ner den efter bara ett avsnitt eftersom jag insåg att jag aldrig skulle orka kolla klart på serien, ett avsnitt gav mig tillräckligt stort lidande.

[Najica]

Jag brukar säga ~3-4 avsnitt iaf. Sedan finns det ju undantag, som ett exempel windy tales. Jag vill minnas att jag såg 2 avsnitt... den hade intressant slice of lifey ide (vilket jag förövrigt gillar) men klarade helt enkelt inte av stilen :/

 

Dock brukar det bli att jag ser klart det mesta jag börjar på trots att jag kanske tycker det är skräp.

[Hikari no Hohenheim]

I regel tycker jag man bör ge en serie minst tre avsnitt innan man kan säga med säkerhet att den är bra eller dålig. Sedan finns det såklart undantag då man märker att ingenting i första avsnittet ger mersmak, eller i extrema fall känns som man precis tuggat i torkad spya och klarar inte mer än fem minuter (*host* MM!). Sedan är det alltid nyttigt att se mer än bara de första få avsnitten för att få en ordentlig koll på serien; Lucky Star bytte exempelvis regissör efter avsnitt fyra, och anses av många bli roligare då. Handlar det om en Shonen-serie kanske man borde hålla sig åtminstone till slutet av första arken, så man får smak på hur samtliga karaktärer faller en i smaken.

 

Sedan tar vi inget extra för att jag själv inte hållit mig på mina egna riktlinjer, då jag på senare tid gett upp efter första avsnittet i många fall.

[Sceleris]

Dag 14: Berätta om en anime som "är så dålig att den blir bra"!

Ibland ser man anime som tråkar ut en till vansinne. Ibland så blir man intellektuellt och etiskt förolämpad av innehållet. Ibland vill man gräva ögonen ur sig för att teckningarna är så dåliga. Men ibland kan det komma något verk som är så dåligt att det inte ens längre är störande, utan rent ut sagt roande. Det är som att ha ett fult barn, man kan helt enkelt inte hata det. Har det hänt dig? Vad var det du såg, vad var det som var så dåligt? Och hur kunde du tycka om det till trots?

 

Kom ihåg: inlägg om dagar 1-13 kommer hädanefter att raderas!

 

Fotnot: skriv gärna lite längre inlägg. De olika ämnena är inte tänkta som frågor som ska besvaras med ett kort "ja" eller "nej", utan som idéer att fundera över och spinna en text omkring, som ett slags "blogginlägg i foruminläggsform".

[A-lan]

Tja, det var roande att se på första avsnittet av Najica Blit Tactics.

En kort beskrivning utav serien:

Pantyshots.

Det är allt som serien går ut på. Ena "limited editon" (eller nåt sånt) DVDn hade ett par trosor som extra material.

 

Att skratta åt hur patetisk den är var roande, men jag vill inte se något mer av den.

Den kanske kan räknas.

 

Annars kan jag bara komma att tänka på den svenska dubben av Cyborg 009, och den behöver ju inga kommentarer.

[idrougge]

[/i]Milky Holmes[/i] är en serie som är riktigt urbota korkad, men nästan känns beräknat korkad. Det är samma tönterier som i en gammal Tatsunoko-serie, plus en del tecknarglädje. Just töntiga 70-talsserier är ofta så töntiga att de passerar kitschstadiet och helt enkelt blir bra.

[Volbla]

Utan någon som helst tvekan School Days. Det var bitar av School Days jag försökte ta på allvar, men till slut blev det omöjligt. Jag brukar säga att dialogen och händelserna är som tagna från en porrfilm. Det är väl inte så konstigt då serien baseras på ett porrspel och huvudpersonen lyckas bonka nästan alla flickor i sin närhet. Det roliga är att serien faktiskt vill att det ska tas på allvar. Vi får ju faktiskt aldrig se något sex, det här ska föreställa drama. Med porrdialog. Jag vet inte om jag någonsin skrattat så hårt åt någon annan serie som jag gjorde åt School Days.

[Voffe]

Bokusatsu Tenchi Dokuro-chan. Den är full av nonsens, har kass handling, endimensionella karaktärer, överflöd av våld, repetiv, allmänt irriterande... och listan fortsätter. Den har ett helt gäng komponenter som inte passar ihop tillsammans. Det är så dåligt att det passerar gränsen så att man får någon sorts nöje utav det. Det tåls att sägas att jag såg den i sällskap av en kompis vilket gjorde att vi kunde skratta åt den gemensamt, ensam kanske man försöker skratta med den.