31 dagar i animens tecken (2011)

[Volbla]

Dag 8: "Alla talar svenska!" Finns det någon anime som du verkligen skulle vilja höra svenskdubbad?

Vi svenskar är ett textremseläsande folk, förmodligen på grund (eller tack vare) att vår ringa befolkning inte gjort det lönsamt att bekosta sådana inspelningar. I den fjärran forntiden så fick vi dock både en och annan film och serie dubbad på vårt ädla språk, då VHS-försäljningen åtminstone inte behövde tävla om barnens uppmärksamhet lika mycket som nutidens trettioelva populära spelkonsoler, fyrtiotolv tevekanaler, Internet och smarta telefoner.

 

Om vi för stunden låtsas att budget och försäljningskrav inte är ett problem, finns det någon serie som du tycker skulle vara perfekt på svenska, om det gjordes rätt? Har du kanske till och med några röster i åtanke? Berätta för oss!

 

Kom ihåg: inlägg om dagar 1-7 kommer hädanefter att raderas!

 

Fotnot: skriv gärna lite längre inlägg. De olika ämnena är inte tänkta som frågor som ska besvaras med ett kort "ja" eller "nej", utan som idéer att fundera över och spinna en text omkring, som ett slags "blogginlägg i foruminläggsform".

Den enda serien jag bestämt mig för att jag en dag ska se dubbad på svenska är I Mumindalen, en dub som förstås redan finns. Förutom nostalgi har jag aldrig varit så mycket för dubbar. Jag nämnde dock att jag gärna hade sett Hon och Hennes Katt dubbad eftersom det var en någorlunda stilistisk kortfilm med ganska snabb monolog. Det skulle inte spela mig någon större roll om det gjordes på svenska eller engelska.

[Zzang]

Den sista filmen jag såg svenskdubbad var Disneys lejonkungen, sen dess har jag hållt mig ifrån allt vad svenskdubbat heter, när jag var 15 så bytte jag ut mitt svenska windows till engelskt, när jag var 17 slutade jag läsa böcker som översatts från engelska till svenska. Hade jag inte varit så dålig på japanska skulle jag läst all manga och sett all anime utan översättning. Det har egentligen inte med svenskan i sig att göra, men jag tycker att saker bör vara på originalspråk och tar hellre en liten textremsa.

[Negi]

City Hunter med röstskådisarna från Stjärnsheriffen komplett med kulturellt och språkligt anpassade skämt. Undrar hur mokkori bäst skulle kunna översättas till Svenska?

[Hikari no Hohenheim]

Jag vill se One Piece dubbad till svenska! Med Roger Pontare som Zorro, Peter Jöback som Sanji och Peter Harrysson som Arlong! De ska också ta in en ny röstskådis får varje enskild karaktär, så att precis alla man tidigare hört i en svensk dubb skulle dyka upp här. Det skulle vara intressant att se hur långt de skulle komma med att dubba en sådan lång serie, och hur samtliga växer in i sina roller.

[nebukanessar]

Är ingen beundrare av dubbat men förstår naturligtvis att det behövs för de minsta. Min son och jag såg Harry Potter och vad den heter dubbad och efteråt kände jag för att gå hem och bränna grabbens Harry böcker. Aversionen mot Potter har hållt tills idag pga de urusla röst"skådespelarna".

 

 

Ett annat problem med dubbning är att det krävs en mycket skicklig översättare som samarbetar med regissör och skådespelare. Skulle man lösa detta skulle jag med största nöje se en dubbad verision av Bläckliskflickan.

 

Tills sist ett lite konkretare förslag då jag för ett tag sedan såg en hentai med namnet My life as a Chicken och när jag såg den manliga huvudfiguren kom jag att tänka på Peter Jöback. Alltså, Peter Jöback ger svensk röst åt en M i tecknad S/M porr.

[Sceleris]

Det grämde mig alltid att SVT/Barnkanalen sände Kaleido Star svenskdubbad men Cardcaptor Sakura svensktextad, när det med målgrupperna i åtanke borde ha varit tvärtom. Ack, jag som ville höra Tomoyo säga "Goder morgon, Sakura!"

 

Det känns som att båda serierna skulle ha varit populärare då.

[Sceleris]

Dag 9: Posta något roligt!

På den sjunde dagen vilade Gud -- så varför ska vi vara bättre? Idag tar vi det lugnt och låter de grå cellerna vila... och skrattmusklerna jobba! Posta något roligt och animerelaterat åt oss! En rolig bild ur en anime, en länk till en sajt, kanske en YouTube-video, eller så har du någon lustig historia eller anekdot på lager!

 

Låt höra!

 

Kom ihåg: inlägg om dagar 1-8 kommer hädanefter att raderas!

[Sadfriend]

[Zzang]

[Hikari no Hohenheim]

Om någon skulle tvivla på My Little Ponys popularitet...

[IJK]

[Volbla]

Klassiker.

 

http://www.youtube.com/watch?v=Hdjv_afHmV4

[Sadfriend]

Klassiker.

 

http://www.youtube.com/watch?v=Hdjv_afHmV4

 

 

Känns alltid lika fel att höra den här när det är en vit kille som snackar. Det ska ju vara en afroamerikan.

[Sceleris]

Dag 10: "Nära skjuter ingen hare." Anime som försöker vara smart eller annorlunda men misslyckas.

Innovation är onekligen inte praxis i animebranchen, men ibland får vi en del verk som målar utanför kanterna, som försöker erbjuda något mer. Och ibland så är dessa verk rena misslyckanden. Kanske det blir pretentiöst trams av vad producenterna tyckte var en intellektuell avhandling. Kanske det är en serie med en unik stil -- tills du känner att de inte lyckas teckna den och att den bara kommer i vägen för vad som annars hade kunnat vara en medryckande berättelse? Eller var det ett typiskt genreverk med några helt oväntade vändningar, som i slutändan inte lyckades leverera?

 

Berätta om några verk som kanske hade varit bättre om de inte ens hade försökt.

 

Kom ihåg: inlägg om dagar 1-9 kommer hädanefter att raderas!

 

Fotnot: skriv gärna lite längre inlägg. De olika ämnena är inte tänkta som frågor som ska besvaras med ett kort "ja" eller "nej", utan som idéer att fundera över och spinna en text omkring, som ett slags "blogginlägg i foruminläggsform".

[Sadfriend]

Någon serie som jag tycker passar perfekt in i det här är Ergo proxy. Förvisso såg jag inte alla avsnitt av den men de jag såg räckte väl för att känna att jag blev tvingad massa pretentiös filosofi tryckt ner min hals. Den tillförde inget nytt utan kändes mer som om den ville bli belönad för att ha slängt i några kända filosofers namn eller verk här och där. "Hej, titta på mig! Kolla vad smart jag är! Älska mig, älska mig" är allt serien fick mig att höra.

 

Det är bra att inte alla serier försöker vara fan service-blaska men det blir patetiskt när man ser den försöka vara något den aldrig kommer bli.

[Freiztan]

Det finns så extremt många, framför allt sedan 1996. Haruhi Suzumiyas vemod är en av de allra värsta, en schablonmoë-serie efter standardmall A (gääsp) som tycker den är så förbannat intelligent bara för att den vet med sig att den är dålig. Lek med tv-mediet gjordes bra samma år (Higurashi), så i ljuset av hur man ska göra för att inte göra bort sig är de självmedvetna inslagen i Haruhi (d.v.s. större delen av seriens raison d'être) rent ut sagt pinsamma.

 

Puella Magi Madoka Magica var till och med ännu sämre. Okej, vi noterar alla att skaparna har listat ut hur magisk-flickegenren till sin struktur fungerar. Det hjälper inte när serien är ett uselt hopkok av den allra mest patetiskt primitiva pubertala gnälldikotomin: det finns en anledning till att folk i politiska ungdomsförbund (och då är det ändå gräddan av tonåriga debattörer) så gott som aldrig för intressanta debatter.

 

Code Geass: ointelligent politisk bakgrund till en standardmechaserie, men lever gott på att folk tydligen anser den vara intelligent. Jämför gärna med, säg Stand Alone Complex, där världen i alla fall givits lite rim och reson, och inte framstår som bakgrund till det allra sämsta skräp man kunde läsa i 2000 AD.

 

De nya Evangelion-filmerna: redan originalserien tangerade gränsen för när teknikprat och ockulta termer övergick från djupkänsleskapande till självparodi. Den nya filmserien är en sådan onani i mumbojumbo att man börjar trumma med fingrarna, och det blir definitivt inte bättre av att man tagit bort ansatsen til psykologisering till förmån för gängse moëschabloner. Skulle gjort sig mycket bättre om man inte låtsades att de var mer än handlingslösa actionfilmer.

 

Men värst av alla är faktiskt Rahxephon: ett så mumbojumboifierande hopkok att den för handlingens skull är rent osebar (vilket är synd, eftersom den hade grymt coola robotar, som verkligen kändes utomvärldsliga och farliga). Det är en sak att man misslyckas med en platt, tramsig, idiotisk pseudofilosofisk vinkling som man urbota korkat nog låtit ligga som alltgenomsyrande grund för hela verket. Rahxephon har två (2) parallella med varandra inkompatibla gymnasiekafeteriefilosofier. Och de slängs övertydligt upp i tittarens ansikte i princip en gång för varje scen. Inte att man själv ska behöva grunna ut hur korkad serien är - manusförfattarna är mer än angelägna om att tittaren pedagogiskt ska undervisas i hur låg den extremt låga intellektuella nivån egentligen är.

[Volbla]

Det finns så extremt många, framför allt sedan 1996. Haruhi Suzumiyas vemod är en av de allra värsta, en schablonmoë-serie efter standardmall A (gääsp) som tycker den är så förbannat intelligent bara för att den vet med sig att den är dålig. Lek med tv-mediet gjordes bra samma år (Higurashi), så i ljuset av hur man ska göra för att inte göra bort sig är de självmedvetna inslagen i Haruhi (d.v.s. större delen av seriens raison d'être) rent ut sagt pinsamma.

 

Puella Magi Madoka Magica var till och med ännu sämre. Okej, vi noterar alla att skaparna har listat ut hur magisk-flickegenren till sin struktur fungerar. Det hjälper inte när serien är ett uselt hopkok av den allra mest patetiskt primitiva pubertala gnälldikotomin: det finns en anledning till att folk i politiska ungdomsförbund (och då är det ändå gräddan av tonåriga debattörer) så gott som aldrig för intressanta debatter.

 

Code Geass: ointelligent politisk bakgrund till en standardmechaserie, men lever gott på att folk tydligen anser den vara intelligent. Jämför gärna med, säg Stand Alone Complex, där världen i alla fall givits lite rim och reson, och inte framstår som bakgrund till det allra sämsta skräp man kunde läsa i 2000 AD.

 

De nya Evangelion-filmerna: redan originalserien tangerade gränsen för när teknikprat och ockulta termer övergick från djupkänsleskapande till självparodi. Den nya filmserien är en sådan onani i mumbojumbo att man börjar trumma med fingrarna, och det blir definitivt inte bättre av att man tagit bort ansatsen til psykologisering till förmån för gängse moëschabloner. Skulle gjort sig mycket bättre om man inte låtsades att de var mer än handlingslösa actionfilmer.

 

Men värst av alla är faktiskt Rahxephon: ett så mumbojumboifierande hopkok att den för handlingens skull är rent osebar (vilket är synd, eftersom den hade grymt coola robotar, som verkligen kändes utomvärldsliga och farliga). Det är en sak att man misslyckas med en platt, tramsig, idiotisk pseudofilosofisk vinkling som man urbota korkat nog låtit ligga som alltgenomsyrande grund för hela verket. Rahxephon har två (2) parallella med varandra inkompatibla gymnasiekafeteriefilosofier. Och de slängs övertydligt upp i tittarens ansikte i princip en gång för varje scen. Inte att man själv ska behöva grunna ut hur korkad serien är - manusförfattarna är mer än angelägna om att tittaren pedagogiskt ska undervisas i hur låg den extremt låga intellektuella nivån egentligen är.

Oj.

 

Själv vet jag inte riktigt vad jag ska svara på dagens fråga. Jag tror inte den är tillämplig på mig alls. Jag kallar sällan ett verk för pretentiöst, för det beskriver sällan några känslor jag har för ett verk. Jag tänker aldrig på något speciellt som ett verk försöker vara, för jag tycker det är irrelevant. Jag baserar bara mitt omdöme på om det var en väl förmedlad upplevelse. Var det en spännande/intressant handling? Var det berörande drama? Var det rolig humor? Det bästa exemplet på det är nog Angel Beats. Herr Skapare tyckte uppenbarligen att det hade varit ett mislyckande om publiken inte grät vid avsnitt X. Jag tror aldrig jag blev geniunt ledsen av serien, men jag tycker den var väl värd min tid av helt andra anledningar.

 

Nog kan jag hitta idéer som är taffligt hanterade om jag är nitisk, men det är inte något jag lägger någon större fokus på. Det är en dålig serie eller dålig aspekt av en serie precis som vilken annan som helst. Att det var ett försök till att vara annorlunda har ingen betydelse.

[Saya]

Hanbun no tsuki ga noboru sora hade kunnat vara ett mycket övertygande litet sjukhusdrama om ett ungt pars begynnande förhållande kantat av deras lidanden. Deras diagnoser var tydliga (hepatit och dilaterad kardiomyopati) så sjukdomsbilden finns beskriven i encyklopedier och facklitteratur. Detta i kontrast till femtioelva fall av mystisk animesjukdom X som orsakas av minimal underkylning, kännetecknas av snuva och feber och botas med sängvila samt kalla kompresser alternativt leder till döden. Därmed fanns god potential för en verklighetstrogen historia om vardagen i en annorlunda tillvaro.

 

I stället får vi en massa absurda element som inte hör hemma i ett sjukhus och endast verkar vara till för skapa melodramatiska konflikter och felplacerad comic relief. Sjuksköterskan Akiko misshandlar sina patienter regelbundet, läkaren Natsume är en labil alkoholist och bortom sköterskan som skäller på Natsume när denne konstant röker inomhus verkar det överhuvudtaget inte finnas någon annan personal. Exempelvis vakter som skulle kunna avvisa dåren Zebra Mask som ger sig in i en massa slagsmål.

 

Paret som historien egentligen handlar om är de tråkigaste figurerna i mannaminne. Yuuichi är totalt ointressant. Han har klasskamrater till vänner, gillar porrtidningarna som han fick av en granne och verkar främst bo på Hotell Hospital. Rika som helt ensam tsundere är en aning mer engagerande då hennes tsun-tsun har att göra med själva urkonflikten, sjukdomen. När Yuuichi inte får en avhyvling av Rika håller de i huvudsak till överallt förutom på sjukhuset. Fokus försvinner återigen från deras situation och hamnar i stället på skolbesök inklusive slagsmål med vaktmästaren och en blek kopia av flykten i Narcissu.

 

Senare utsvävningar i historien är långsökta, skrattretande dåliga och stjäl helt i onödan tid från huvudhandlingen, vilket är en dödssynd när man bara har sex avsnitt totalt.

 

Serien blomstrar när alla dessa dumma konflikter läggs åt sidan och den endast handlar om en ung grabb som kärar ner sig i en jämnårig tös med inte alltför goda överlevnadschanser. Dessa scener är tyvärr väldigt få, vilket är synd.

[Hikari no Hohenheim]

Om något är pretentiöst eller ej beror faktiskt mycket på vem du frågar. Ta Code Geass till exempel: Person A kanske fokuserar på de politiska intrigerna och hävdar serien är ett misslyckande på grund av att de inte känns trovärdig som Ghost in the Shell: SAC, och att karaktäriseringen känns för högfärdig, medan Person B ser just de högfärdiga karaktärerna och älskar vad de gör med det, och ser de politiska intrigerna som sidorätten. Haruhi är ett ännu bättre exempel: Den Oändliga Åttan i säsong två är i mångt och mycket avskytt av fansen, men samtidigt finns det också folk som såg det som ett intressant berättartrick. Mycket ligger i beskådarens öga, och hur bra man "förstår" en serien.

 

Själv tycker jag dock Utawarerumono var förvirringen själv mot slutet. Det blev aldrig dåligt, bara förvirrande och oförklarat.

[idrougge]

Åren efter Evangelion led stora delar av industrin av ett mäktigt Eva-komplex vilket ledde till många serier vars författare inte var sina pretentioner mogna. De var för Eva vad Wedding Peach var för Sailor Moon: verk som plockade de ytliga delarna ur ett framgångsrikt koncept.

 

Jag är egentligen helt ointresserad av verk med stora ambitioner – för mig är den enda ambition som räknas att berätta en god historia. Evangelion har överlevt tack vare detta, oavsett vad folk på Evageeks-forumet tror.

 

Och vad vet jag, kanske har Magi Madoka en bra berättelse i grunden, men den är så upptagen med att visa sig smart att den hamnar i skymundan.

 

Haruhis hopplösa åtta är också ett sånt tillfälle där skaparna lät sig imponeras av sin egen inbillade genialitet. Det där hade redan gjorts i Higurashi, men där hölls det på en nivå som förde historien framåt. Och intressanta saker är bara intressanta första gången.

[Sceleris]

Dag 10: "Nära skjuter ingen hare." Anime som försöker vara smart eller annorlunda men misslyckas.

Innovation är onekligen inte praxis i animebranchen, men ibland får vi en del verk som målar utanför kanterna, som försöker erbjuda något mer. Och ibland så är dessa verk rena misslyckanden. Kanske det blir pretentiöst trams av vad producenterna tyckte var en intellektuell avhandling. Kanske det är en serie med en unik stil -- tills du känner att de inte lyckas teckna den och att den bara kommer i vägen för vad som annars hade kunnat vara en medryckande berättelse? Eller var det ett typiskt genreverk med några helt oväntade vändningar, som i slutändan inte lyckades leverera?

 

Berätta om några verk som kanske hade varit bättre om de inte ens hade försökt.

 

Kom ihåg: inlägg om dagar 1-9 kommer hädanefter att raderas!

 

Fotnot: skriv gärna lite längre inlägg. De olika ämnena är inte tänkta som frågor som ska besvaras med ett kort "ja" eller "nej", utan som idéer att fundera över och spinna en text omkring, som ett slags "blogginlägg i foruminläggsform".

Mångtaliga är de som har bitit efter mycket men endast tappat hela stycket -- som Fractale. Den såg ut att bli en intressant sammankomst av tre huvudsakliga krafter: konceptstadiet kom från "databasotaku"-kulturkritikern Hiroki Azuma, manuset från den duktige karaktärsförfattaren Mari Okada, och så skulle moéregissören Yutaka "Yamakan" Yamamoto sätta ihop hela paketet. Yamamoto satte också sin karriär på spel: om den inte skulle göra succé så skulle han lägga av med animé! (Var det ett hot eller ett löfte?)

 

Sett i helhet kan man bara dra slutsatsen att de arbetade åt olika håll. Azuma stod -- förutom säkert för element (klyschor) ur databasen -- för seriens socialkritiska frågor om mänsklig kontakt och kommunikation. Mari Okada försökte erbjuda drama och karaktärisering. Yamakan försökte pissa bort alltsammans med oväsentligheter och en oförmåga att få ihop allt till en enhet. Det blir aldrig smart, det blir aldrig känslosamt, det blir aldrig roligt att se på.

[Sceleris]

Dag 11: Cosplay! Om du dräktlekte, vem skulle du klä ut dig till?

Vissa av oss har gjort det, de flesta inte. Jag snackar förstås om att klä ut sig till animefigurer. Finns det någon speciell kostym du skulle dra på dig till ditt lokala konvent, eller kanske på någon maskerad? Tycker du att man ska likna figurerna utvändigt, eller räcker det att ha rätt utstrålning? Vad skulle du behöva göra för förberedelser för att få till en riktigt lyckad dräkt?

 

Kom ihåg: inlägg om dagar 1-10 kommer hädanefter att raderas!

 

Fotnot: skriv gärna lite längre inlägg. De olika ämnena är inte tänkta som frågor som ska besvaras med ett kort "ja" eller "nej", utan som idéer att fundera över och spinna en text omkring, som ett slags "blogginlägg i foruminläggsform".

[A-lan]

Jag har aldrig cosplayat, och är inte så frestad, men...

En ide som jag tänkt på, är Sagara Sousuke (Full Metal Panic).

Specifikt när han har på sig en "robotdräkt" av kartong (tror jag), som han snott på en festivalgrej, för att dölja sin identitet.

Dvs:

En cosplay på ungefär "cardbord Gundam" nivå

...fast gärna med en perfekt cosplay av Sagara Sousuke (uniform, fejk ärr, frisyr och allt), under allt, som dock ingen får se (jag har dock mina tvivel på att jag skulle orka. Särskilt som jag nog inte kommer orka med robotdräkt-biten, ens).

 

Annars så... Nån med nåt coolt närstridsvapen? (helst svärd ...som ser, åtminstone någorlunda, ut som ett riktigt svärd)

[Freiztan]

Gohto från Kummen-sviten av Votoms - Pansarkavalleriet. Pantalonger, kråsskjorta och knähöga stövlar, allt i nyanser av lila och gult.

[Sceleris]

Jag är inget vidare på kläder, men att ägna några år till vansinnig styrketräning för att kunna ge en värdig gestaltning av Raoh kanske hade varit något?

 

Mer realistiskt och lättordnat hade det nog varit med en Gendo Ikari. Jag har ju redan övat in minspel, gester och misantropi; nackdelen är väl dock att jag då måste färga håret och odla en skepparkrans, och kanske se till att brännskada mina händer.