31 dagar i animens tecken (2011)

[IJK]

Evangelion 3.0 helt klart!

Den som väntar på något gott väntar oftast för länge!

[wilfried]

Ser fram emot

Moyashimon, allas våra favoritmikrober, kommer i en bd-box om några veckor.

Utena, box 3 med filmen, som kommer i december.

 

Vad jag önskar mest är nog att Ghibli skulle ge ut Princess Mononoke i en bd-version.

[Volbla]

När någon form av serie har väldigt långt mellan sina iterationer så väntar jag hellre tills allt är utgivet innan jag börjar titta på det. Inte bara för att jag redan har ett halvtaskigt minne, men det känns som att det skulle vara ännu mer outhärdligt att vänta på uppföljningarna av något man redan sett än att bara vänta med allting. Jag väntade på hela Katanagatari innan jag såg det, och det fungerade alldeles utmärkt. Jag tror jag hade en bättre upplevelse som jag såg det än om jag skulle ha väntat på varje avsnitt i en månad.

 

Det jag väntar på i samma stil och ser fram emot nu är Rebuild of Evangelion-filmerna och Hellsing Ultimate. Stora verk som jag tror att jag kommer gilla och som tar väldigt lång tid mellan utgivningarna. Om vi får räkna manga också så väntar jag på att viz ska kräma ut sin översättning av 20'th Century Boys, något jag måste säga har gått förvånansvärt snabbt. De har bara fem volymer kvar nu.

 

Och så kommer säsong 2 av Milky Holmes i vinter.

[idrougge]

Sist jag väntade på något var när jag som skolpojke en vårdag sprang hem från skolan för att se om nummer 5/1991 av X-men hade kommit i brevlådan. Till sist kom tidningen, och jag insåg att det är meningslöst att aktivt vänta på saker – tiden har ändå sin gång. Nu väntar jag bara på lönen varje månad.

 

Däremot längtar jag efter att fjortiskulturen i animésverige får ett slut. Inte undra på att folk växer ifrån animé.

[Freiztan]

Att Haikara-san ga tôru ska släppas på något vettigt format, så att man kan se den i bättre kvalitet än grynig .rm tagen direkt från analog tv.

[Jinnai]

Dag 6: "Den som väntar på något gott..." Vad ser du fram emot mest av allt just nu?

(Obs: endast animerelaterat.) Den som väntar på något gott väntar alltid för länge, som Klona brukar säga. Finns det något på horisonten som du ser fram emot med iver? Är det en kommande film som ska få premiär? En TV-serie baserad på din favoritmanga? Ett skivsläpp så att du äntligen kan komplettera din soundtracksamling? En konsert med alla dina favoritröstskådisar? Eller längtar du helt enkelt på att moétrenden ska ta slut, eller att mechagenren ska göra storslagen comeback? Att animébloggar ska förpassas till historiens sophög? Drömmer du kanske om animéfanzinens revansch?

 

Berätta för oss vad du längtar efter!

 

Kom ihåg: inlägg om dagar 1-5 kommer hädanefter att raderas!

 

Fotnot: skriv gärna lite längre inlägg. De olika ämnena är inte tänkta som frågor som ska besvaras med ett kort "ja" eller "nej", utan som idéer att fundera över och spinna en text omkring, som ett slags "blogginlägg i foruminläggsform".

Ser fram emot

Fate/zero episodes 2

Yu Yu Hakusho 3 Blu-ray ner i brevlådan

Akira Blu-ray ner i brevlådan

 

 

Vad jag önskar mest är nog att de skulle ges ut

El Hazard - The Magnificent World (OAV) alla i en BR-boxen BD-version

och alla sailor moon i en box BR-boxen BD-version

och magic knight rayearth alla i en box BR-boxen BD-version

då skulle jag bli mycket glad

[wilfried]

och alla sailor moon i en box BR-boxen BD-version

Man får ju drömma, men om man extrapolerar från cardcaptor sakura boxarna skulle det nog kosta minst 30.000:- :-(

[Jinnai]

Man får ju drömma, men om man extrapolerar från cardcaptor sakura boxarna skulle det nog kosta minst 30.000:- :-(

 

ja man får väl spara eller spela poker lite bättre i så fall

DVD får duga så länge

[Negi]

Har märkt att jag sällan direkt ser fram emot anime och när jag inbillar mig att jag gör det så slutar det ofta med att jag antingen tar väldigt lång tid att se på den eller helt enkelt skippar den helt. Antar att min egen hype är som en ballong som spricker innan den ens är halvfull. Men kan väl säga att jag inbillar mig att jag ser fram emot hur Gothichmade (

) blir såhär nästan sex år efter utannonseringen. Med tanke på att min enda tidigare erfarenhet med Mamoru Nagano är Five Star Stories-filmen som han själv var missnöjd med så kan det bli intressant att se hur det slutar när han själv håller i majoriteten av de ledande produktionspositionerna. Lär bli ett gediget aktörsverk som visar på vad han går för oavsett kvalitén.

[Sceleris]

Jag har aldrig haft några förväntningar på nya Evangelion-filmerna att vara för regissör Anno ett lika personligt verk som TV-serien, och det är väl egentligen bäst så, åtminstone för honom själv -- han satte verkligen sitt allt i serien, så pass till den grad att han när det var över utvecklade en identitetskris och till och med övervägde självmord.

 

Den Anno som gör de nya Evangelion-filmerna är främst en underhållare, en man som vill tillfredsställa publiken. Kanske kommer ingen film att hädanefter påverka mig som End of Evangelion gjorde, så investerad som jag var i TV-seriens karaktärer, men upplevelsen innefattade ju också en actionbetonad scifi-aspekt som med Annos ledning blev så otroligt tung och storslagen. Samma med slutet på Gunbuster -- hur många andra män hade kunnat bygga upp berättelsen på det sättet och ingjuta samma känslor ur ett sådant sorts material?

 

Jag tror att åtminstone den Anno finns kvar. Jag väntar mig inte att jag kommer att sitta som bränd till vit, vit aska när eftertexterna till Evangelion: 3.0 rullar, men jag hoppas väldigt hårt på att det blir den galnaste åktur jag varit med om på väldigt länge.

[Sceleris]

Dag 7: Har du någonsin helt ändrat åsikt efter halva vägen?

Du följer en animeserie och allt är frid och fröjd. Spänningen är hög, karaktärerna är sympatiska, teckningarna stiliga. Och så plötsligt, långt in i serien (eller filmen) händer... något. Handlingen rinner ut i sanden. Huvudpersonen börjar bete sig helt annorlunda och irriterande. Nordkorea verkar ha tagit över animationen. Eller är det kanske inte serien, utan du? Det blir i vilket fall helt osevärt, och du funderar på om det ens är möjligt att se vidare.

 

Eller kanske det är en helt hopplös serie som plötsligt verkar ha lärt sig sin läxa? Efter tretton tradiga avsnitt börjar bitarna falla på plats, så börjar allt bli så rätt, att du finner dig själv absorberas av något du helt enkelt måste se vidare på.

 

Har detta hänt dig sent i en serie eller film, att dina ursprungliga åsikter helt omvänts? Berätta om dina erfarenheter!

 

Kom ihåg: inlägg om dagar 1-6 kommer hädanefter att raderas!

 

Fotnot: skriv gärna lite längre inlägg. De olika ämnena är inte tänkta som frågor som ska besvaras med ett kort "ja" eller "nej", utan som idéer att fundera över och spinna en text omkring, som ett slags "blogginlägg i foruminläggsform".

[IJK]

Nej, och det beror antagligen på att om jag tycker en anime verkar dålig efter några få avsnitt (1-7 kanske,beror förstås på hur långe serien i fråga är) så tittar jag inte vidare, det finns för myckte bra verk man missat för att titta på något som inte verkar bra.

Många serier har vänt och blivit dåliga, men detta har vad jag vet alltd berot på att animen tagit en annan väg än mangan(som jag inte läst, så det beror inte på gemförelser med orginalverket).

[Freiztan]

Ja, vändningen i slutet av den till en början väldigt tråkiga Mahoromatic - Motto utsukushii mono. Men jag var i mottaglig ålder på den tiden, och har aldrig vågat gå tillbaka och dubbelkolla.

[Volbla]

Det finns många serier som jag tycker blir gradvis bättre eller sämre allteftersom de fortskrider, men det är få som gör ett sådant skifte plötsligt. Jag nämnde nyligen att jag tyckte Azumanga Daioh var rätt halvtaskig i första halvan men fr o m avsnitt tretton lyckades förläna sin humor mycket skickligare. Fast då såg jag om den så det kanske inte räknas.

 

En serie jag bitchat mycket om är Toradora. Som jag sagt förut så tycker jag att första halvan var något av det roligaste jag sett animeväg, och andra halvan var... meh. Drama jag inte köper och knappt rolig alls längre. Det är möjligt att jag ser om den snart så får vi se om jag fortfarande tycker likadant.

 

Men det som tar tårtan är utan tvekan GetBackers. En 49 avsnitt lång serie där, om jag förstår det hela rätt, hälften är fillers. Och det märks. Efter avsnitt 25 så får vi se mycket fler korta arc, många på bara ett avsnitt, och mycket mer ren humor. Humor som inte når så långt som den borde. När andra halvan väl försöker sig på en handling så är det ingen bra fortsättning till det vi tidigare sett. Vi får inte svar på några frågor och det hela är inte så värst spännande. Om GetBackers slutat vid avsnitt 25 hade jag varit nära på att betygsätta den 9/10, bara för att den är så jävla maskulin. Nu ligger den på 7/10.

[Hikari no Hohenheim]

Vardagsliv passar beskrivningen utmärkt. Min inställning var meh fram tills det att allt bara klickade, och jag kunde njuta av serien på dess eget villkor. Dels tack vara Yukkos Yukkohet, och dels tack vare Sceleris' teorier om Mai, som jag trots att jag vet att det är Fanon inte kan sluta se som en riktig möjlighet.

 

Lucky Star är förstås ett uppenbart val i kategorin Från-Gilla-Till-Avsky (även om jag senare gick tillbaka till Gilla). Annars händer det inte så ofta att jag totalt ändrar uppfattning medan serien pågår; det är oftare när jag ser en serie igen som jag finner svagheter/styrkor som jag förr missade, och där är exemplena otaliga. Det enda andra exemplet jag kan komma på på rak arm är att Shuffles lyckades bli förvånansvärt djup på sina ställen.

[idrougge]

Orguss börjar lovande, och faller ner i en lång dal som det tar en tretton avsnitt att ta sig ur. Serien repar sig aldrig helt, utan känns som Macross stilige men korkade kusin, men den blir definitivt bättre mot slutet.

 

Många andra åttiotalsserier fastnar i djupa transportsträckor, jag var tvungen att hoppa av L-gaim eftersom inget väsentligt hände på tjugo avsnitt efter att de tidiga avsnitten lagts på att bygga upp världen och etablera figurer. Detsamma gäller Votoms, där sviten i den stora staden bara pågår och pågår medan man undrar vart allt det där häftiga i första avsnittet tog vägen.

 

Ett nyare exempel är Rainbow. Så länge serien utspelar sig på fängelset är varje avsnitt en nagelbitare, för att sedan bara bli tråkigare och jolmigare för varje avsnitt som går efter att de muckat. Naikaku kenryoku hanzai torishimarikan Zaizen Jôtarô åkte snabbt ner från en åtta till en femma på min lista när jag insåg att serien inte hade för avsikt att infria sina löften.

 

Priset tas dock av Kompeki no kantai. Den börjar på ett intelligent sätt och blir sedan dummare för varje avsnitt som går. Till sist sitter man och tittar bara för att se hur djupt den kan sjunka, samtidigt som animationen verkligen ser ut att ha lagts ut på en studio i Pyongyang.

[Klona]

Death Note passar in bra för min del, serien börjar bra och är spännande som få och jag satt naglad framför den och plöjde avsnitt efter avsnitt och slutade aldrig att förvånas av den och det kom plottwist från höger och vänster. Sen händer en sak som förändrar hela serien för gott, efter det så var serien fortfarande bra men förlorade den där magiska känslan som serien hade innan det.

[Sceleris]

I princip alla mina tittarupplevelser har varit ganska jämna. Givetvis inte så att slutomdömet alltid varit detsamma som initialomdömet, men progressionen eller regressionen har åtminstone varit ganska kontinuerlig. Det har inte varit några stora brott. "Gainax-slutet" på Mahoromatic var ungefär det enda värt att tala om i serien, men det gjorde inte direkt resten värt besväret. Superrobot-barnserien GaoGaiGar bytte behövligt nog växel efter halva serien, och uppnådde mot slutet Gurren Lagann-liknande proportioner, men fullt så betuttad blev jag aldrig. Nu senast såg jag förvisso Tenshi na Konamaiki som när den kom in i takterna blev ganska kul, och jag tyckte om originalmangatecknarens serie Kyou Kara Ore wa, men efter halva serien drog de in extra mycket övernaturligt trams och tråkiga utvecklingar. Karaktärerna verkade ha sprungit in i en vägg, och blev karikatyrer på sig själva. Den sista akten var rent ut sagt väldigt usel, och teckningarna verkade vilja återspegla detta. Det var synd.

[Freiztan]

Puchi Eva gick när Xebec tog över den från att vara rent kriminellt dålig till att bara vara dålig. Med tanke på hur djup avgrunden serien drogs upp från var så är det nog vad man kan kalla en drastisk förbättring.

[Jinnai]

Ja det har har hänt mig jag älskade Dragonball z tills

MAJIN BUU och hercules och dök upp i serien då var det bara att gå och

ta bort den från 10 i topplistan för mid del och min lista

[Saya]

Serien Terra e behöver många avsnitt för att komma igång men när den väl gör det är den precis lika storslagen som en historia om påtvingad interplanetär migration à la Homeworld kan förväntas vara. Vad som börjar med allmänt gnälliga mähän övergår tids nog till en episk resa med tillhörande strider och offer samt lite KAMEHAMEHA i rymden.

[Sceleris]

Dag 8: "Alla talar svenska!" Finns det någon anime som du verkligen skulle vilja höra svenskdubbad?

Vi svenskar är ett textremseläsande folk, förmodligen på grund (eller tack vare) att vår ringa befolkning inte gjort det lönsamt att bekosta sådana inspelningar. I den fjärran forntiden så fick vi dock både en och annan film och serie dubbad på vårt ädla språk, då VHS-försäljningen åtminstone inte behövde tävla om barnens uppmärksamhet lika mycket som nutidens trettioelva populära spelkonsoler, fyrtiotolv tevekanaler, Internet och smarta telefoner.

 

Om vi för stunden låtsas att budget och försäljningskrav inte är ett problem, finns det någon serie som du tycker skulle vara perfekt på svenska, om det gjordes rätt? Har du kanske till och med några röster i åtanke? Berätta för oss!

 

Kom ihåg: inlägg om dagar 1-7 kommer hädanefter att raderas!

 

Fotnot: skriv gärna lite längre inlägg. De olika ämnena är inte tänkta som frågor som ska besvaras med ett kort "ja" eller "nej", utan som idéer att fundera över och spinna en text omkring, som ett slags "blogginlägg i foruminläggsform".

[Freiztan]

Heartcatch Precure med svensk dubbning på Animevolution på Kulturhuset typ nu i dagarna, så att den egentliga målgruppen kan se.

[idrougge]

Förutom alla de fantastiska (och mindre fantastiska) serier som jag vill att även sexåringar ska få ta del av, finns det en serie som faktiskt måste dubbas för att man ska kunna till fullo uppskatta den: Jarinko Chie.

Textremsor duger inte för att förmedla alla groteska tonfall på Osakadialekt, här duger bara erfarna revyskådisar från Lorensbergsteatern. Han som dubbade anden Bob i Bob i flaskan (Hakushon daimaô) är given, resten löser sig nog med en duktig regissör bakom mixerbordet. Det är ingen slump att Chie utspelar sig i Osaka, eller att den rollbesattes med flera icke-röstskådisar. Därför bör den dubbas.

[A-lan]

Nej.