Anime hösten 2011

[idrougge]

den mest urusla karaktärsdesignen som någonsin tagit sig ut ur Japan?

 

Betänk att serien då har tre eller fyra charadesigners. Ju fler kockar…

[Freiztan]

Betänk också att avsnitt ett hittills har varit det med enorm marginal bäs-- hrrm, minst usla avsnittet i serien.

[Sceleris]

Bläckfiskflickan: när jag får en dotter/brorsdotter, då jäklar...

[Sceleris]

Fröken Morita är tystlåten 2 (Morita-san wa Mukuchi 2), kortavsnittsserien om en tystlåten gymnasietjej, var mest som första serien: jättebillig (ser till och med "offmodel" ut i öppningsanimationen!) och mesig. Enda saken värd att anmärka på var en referens till den kommande serien Blockflöjt och ränsel (Recorder to Randoseru) i sista avsnittet. Mina redan låga förväntningar på Ränsel sjönk ännu mer av misstanken om att serierna har samma producenter.

 

Lunchlåda (Ben-To), serien om en gymnasiegrabb som börjar slåss i snabbköp för prisnedsatta lunchlådor, avslutad. Bortsett från några små fyndigheter i manus och regi var det inte så mycket att säga om denna. Jag gillade toningen på Ishäxans strumpbyxor, och karaktärsdesignen ger vatten på kvarnen för min uppfattning om att läppar i karaktärsdesign är en "grej" nu. (Och det gillar jag.) Handlingsmässigt ganska svag. (Nähä?!) Huvudpersonen gick stora delar utan egen definierad målsättning, och när han hade ett mål så var det mest en reaktion på externa hot. Som sådant fanns det inte heller några speciellt bra ställen att avsluta på. De externa hoten kan klaras av, men huvudpersonen i sig har inte kommit närmare sina personliga mål. Så slutet blev mest ett sånt där typiskt trist slut som befäster seriens status quo.

 

Working 2, uppföljarserien om ett knasigt gäng som jobbar på en restaurang i Hokkaido, har under säsongens lopp luckrat upp sitt eget jämviktstillstånd och tvingat figurerna till lite mer insikt/utveckling angående sina relationer, vilket var väldigt kul att följa. Komiken i sig var hyfsad, och animationen varierade från riktigt bra till offmodel-tecknat, men den största dragningskraften var att se om det kunde bli något av karaktärernas samspel. Spoiler spoiler, men nej, slutet blev mest ett sånt där typiskt trist slut som befäster seriens status quo. Working 3 nästa?

 

Invasion: Bläckfiskflickan 2: Den populära och tentakulära erövraren från havet fortsätter med sina äventyr på land, och allt är som i första serien, varken mer eller mindre. Eller, jo, kanske lite mindre, eftersom det redan känns så gjort vid det här laget. Det fanns i slutändan ingen större poäng i att göra Bläckfiskflickan 2, slutet blev mest ett sånt där typiskt trist slut som befäster seriens status quo.

 

Jag har nästan inga vänner (Boku wa Tomodachi ga Sukunai) tog också slut. Serien, om en gymnasiegrabb som går med en klubb för att få vänner ("men hörni, förstår de inte att de redan är vänner...?!"), hade på tolv avsnitt hunnit med typ tre "gänget spelar dataspel"-avsnitt och fem baddräktsavsnitt. Ett tag tyckte jag att den nästan hade kunnat bli något: öppningslåten fastnade, med sina lustiga taktbyten, och jag ogillar inte Burikis karaktärsdesign (återigen läppar). Det var ganska dålig animation, vilket idrougge inte varit sen att påpeka, men jag gillade åtminstone färgsättningen. Och trots att den var ganska krass så kunde jag inte riktigt hata den. Huvudpersonen har också externt och internt mål: ett externt om att få vänner, och ett internt som har med det förflutna att göra. Eftersom animéserien bygger på en ännu oavslutad lättromanserie så blir det externa målet förstås inte uppnått (de förstår ju inte att de redan är vänner...!), och trots att det interna målet blir behandlat så känns det inte speciellt givande. Slutet blev mest ett sånt där typiskt slut som befäster seriens status quo.

[Volbla]

Fröken Morita är tystlåten 2

När jag hörde talas om denna så bestämde jag mig för att snoka upp den, delvis för att den har så korta avsnitt. Jag gillar det formatet. Det passar min läggning att hålla mig borta från ansvar. Det är så mycket lättare att sätta på ett 3 minuters avsnitt än ett på 20.

 

Jag gillade serien (räknat både första och andra säsongen som sändes direkt efter varandra). Den var ofta så rolig som jag begär av 3 minuter, och alla karaktärer var trevliga. Det var inte tid jag hellre lagt på något annat.

[idrougge]

Jag har nästan inga vänner (Boku wa Tomodachi ga Sukunai) tog också slut. Serien, om en gymnasiegrabb som går med en klubb för att få vänner ("men hörni, förstår de inte att de redan är vänner...?!"), hade på tolv avsnitt hunnit med typ tre "gänget spelar dataspel"-avsnitt och fem baddräktsavsnitt. Ett tag tyckte jag att den nästan hade kunnat bli något: öppningslåten fastnade, med sina lustiga taktbyten, och jag ogillar inte Burikis karaktärsdesign (återigen läppar). Det var ganska dålig animation, vilket idrougge inte varit sen att påpeka, men jag gillade åtminstone färgsättningen.

 

Charadesignen är Yoshihiro Watanabes, frågan är om du skulle gilla Burikis teckningar som designen bygger på. Färgsättningen är lika kass som animationen tycker jag, särskilt färgglidningen i huvudpersonens hår och de sterila bakgrunderna. Dessutom lider animén av självcensur jämfört med romanförlagan. Men den har åtminstone Kobato och den korkade lilla nunnan.

[Sceleris]

Jag gillade serien (räknat både första och andra säsongen som sändes direkt efter varandra). Den var ofta så rolig som jag begär av 3 minuter, och alla karaktärer var trevliga. Det var inte tid jag hellre lagt på något annat.

Det finns en liten OVA också, den tyckte jag bättre om.

 

Charadesignen är Yoshihiro Watanabes, frågan är om du skulle gilla Burikis teckningar som designen bygger på. Färgsättningen är lika kass som animationen tycker jag, särskilt färgglidningen i huvudpersonens hår och de sterila bakgrunderna. Dessutom lider animén av självcensur jämfört med romanförlagan. Men den har åtminstone Kobato och den korkade lilla nunnan.

Jag kanske var väl snabb att attribuera designen, men med tanke på att Buriki även stod för teckningarna till originalet av Denpa Onna to Seishun Otoko (animéversion av Shaft och figurformare Asako Nishida), och det till viss del var likheterna den och Haganai emellan som jag gillade, så utgick jag ifrån att det var Burikis förtjänst. Haganai-animén var dock lite "bullig" på ett intressant sätt...

 

Om färgsättningen så var det just färgglidningarna jag gillade. Jag tyckte inte att det var snyggt, men det ger åtminstone lite särprägel när hår- och hud- och klädskuggor är mer mjuka och tonade istället för skarpa och enfärgade. Inte snyggt, men seriens visuella stil kändes överlag inte riktigt som någon annan av sina samtidiga gelikar. Nästan lite mjukfokus över det.