Anime hösten 2011

[Blå]

Hmmm... höstsäsongen ser ganska blek ut. Blir som vanligt att kolla igenom de flesta för att försöka skaffa sig en uppfattning.

[Freiztan]

Första avsnittet Kyôkaisenjô no Horizon kan vara bland det allra sämsta i animéväg jag någonsin har sett. En nästan osebar sörja av allt avskräde katten släpat in från sin exkursion på 90- och 00-talets vidrigaste slagghögar. Den här säsongen börjar minst sagt lovande.

[Sceleris]

Första avsnittet Kyôkaisenjô no Horizon kan vara bland det allra sämsta i animéväg jag någonsin har sett. En nästan osebar sörja av allt avskräde katten släpat in från sin exkursion på 90- och 00-talets vidrigaste slagghögar. Den här säsongen börjar minst sagt lovande.

Åh, det måste jag se, om så bara för att jämföra med MM!

[Freiztan]

Jag har visserligen inte sett MM!, men jag har svårt att tänka mig att någonting är sämre än Horisonten i ingenstans.

 

Jag har nästan inga kompisar (Boku wa tomodachi ga sukunai) var verkligen inget mästerverk, men efter Horisonten i ingenstans föreföll den nästan som ett sådant. Men man ska inte låta sig luras, det är en sedvanlig haremserie. Tyvärr har Jag har nästan inga kompisar aningen mot förmodan ganska mycket potential för intressanta vinklingar, som man nu (om man orkar följa eländet) kommer att få se omsorgsfullt slösas bort i tolv eller vad det nu blir avsnitt.

[Sceleris]

Wow. Horisonten i ingenstans var verkligen... wow. Wow.

 

I några sekunder så tänkte jag att det såg bättre ut än MM. Horisonten börjar med något slags fantasy-historia-scifi-trams som åtminstone ser lite mer fantasifullt än den gymnasieskola nummer 13 184 som MM utspelar sig i. Sen började öppningsvinjetten och, jaha, detta är också en skol-"komedi", fast med fantasy-historia-scifi-trams.

 

Jag kan inte tänka mig att någon av de inblandade har haft någon som helst koll på vad de håller på med. Maken till hopkok har jag aldrig skådat. Det verkar inte finnas några karaktärer i serien, utan bara helt slumpmässigt genererade figurteckningar utan personlighet. Och ingenting är valt för att skapa något slags samhörighet. En tjej med enormt skruvhår, en häxa, en tjej med båtljusögon, en girig snubbe, en tjock kille, en enorm kille som bär på en liten tjej, en "ojou-sama" med enorma bröst, något slags drakrobotkille, en ninja, en slemklump (bokstavligt talat), en svag men smart glasögonorm, en tjockis, en indier (som slåss med curry)... Jag tyckte att det var löjligt nog i Negima, där skolklassen på 30 tjejer alla hade varsin nisch, men flickorna där såg åtminstone ut att befolka samma värld.

 

Horisonten utspelar sig på något slags stort flygande fartyg med ett samhälle på. (Även här känns det som ett mischmasch: parker, europeiska byggnader, gamla japanska träbyggnader...) Avsnittet handlar om att skolklassen som består av tidigare uppräknade "karaktärer" ska jaga sin lärare. Strider följer. Sedan, i slutet, kommer huvudpersonen och tar henne på brösten. Missa inte eftertexterna, under vilka den otroligt, häpnadsväckande förvirrade bakgrunden till serien berättas.

 

Det ser ut som skit, det luktar skit, det smakar skit... Ja, man får nog säga att det här är skit.

 

Betyg:

 

Jag måste erkänna, jag skulle nog hellre se tolv avsnitt MM än att se ett till avsnitt Horisonten. Wow. Faktum är att jag ser om första avsnittet MM just nu, denna värdelösa komedi-wannabe, och det ter sig inte längre så inkompetent. Efter Horisonten, och till viss mån R-15, måste jag nog höja betyget för MM.

[Kenzoku]

Vad hände med bilden i första påsten?

 

Och något som är sämre än MM!? Detta måste jag se.

[Freiztan]

Att se Horisonten i ingenstans är nog det närmaste självflagellation man kommer i animétittandet. Jag var tvungen att tvätta ögonen med vigvatten efter avsnittet.

[Volbla]

Första avsnittet av Shakugan no Shana III var i samma allmäna kvatlitet som de tidigare säsongerna. En viss sak hade jag redan blivit spoilad om, men det hade alltid låtit rätt dumt. Nu när jag sett det så gillade jag hur hela saken hanterades. Än så länge i varje fall. Tycker det bådar gott för resten.

 

Persona 4 hade fin animation och var rätt cool. Fast... det märks att det här är en spelhandling. Känns som den kommer behöva 3-4 avsnitt på sig att fastställa universumet innan handlingen kan komma igång ordentligt. Smått intresserad av hur det artar sig efter det. Jag gillar musiken.

 

Kimi to Boku var lite av en besvikelse. Jag gillar det som händer, men karaktärerna är inte så värstans omtyckbara. Att de är såhär osams är väl en källa för humor, men det skapar också en något tråkigare stämning. Mer som K-On, tack. Bara Kaname chillar lite så blir det nog trevligare. Kanske blir bättre när vi får fler karaktärer också. Förhoppningsvis.

 

Tamayura ~hitotose~ var sött. Men jag undrar hur avsnitten kommer se ut efter det här. Det känns inte som att samma lugna och långsamma tempo skulle fungera någon längre tid. Jag hoppas att tjejerna kommer gå på äventyr där Fuu hittar tillfällen att ta bilder. Fast... så kan det ju inte heller fortsätta hur länge som helst. Nåja, det här avsnittet var ok i alla fall. Och Fuu-nyon är det bästa smeknamnet jag hört.

[idrougge]

Alla ni som sitter och tittar på C3, stäng omedelbart av och titta på Kannagi istället. Sen kan ni återgå till C3 och se serien för vad den är – material till dôjinshin.

[Freiztan]

Hur ofta sänds Horisonten? För tydligen finns redan ett nytt avsnitt ute! Eftersom jag hatar mig själv, ska jag ladda upp med en stor påse Samarin och en kopp kaffe av rent finsk styrka och lida mig genom det. Jag återkommer med recension; alternativt kan ni läsa i tidningen i morgon att "en man i 25-årsåldern högg ihjäl sig själv med niohundrafemtio knivhugg i ögonen i Huddinge i går eftermiddag"...

 

 

EDIT 30 minuter eller så senare: Det var mycket värre än väntat. Första avsnittet var rent sebart i jämförelse med den här fasansfulla skiten. Varje ny mening introducerar en ny nonsensterm eller ett nytt namn, och gyttret av figurer som endera är helt ointressanta generiska mallkaraktärer (som ändå har namn och någon slags superviktig roll i "handlingen") eller freakshowfigurer av det slag Sceleris beskrev ovan.

 

Freakshowfigurerna har historielektion där de ska sitta och prata om den extremt invecklade bakgrundshandlingen. Såklart gör de detta med exakt en replik vardera, helt enligt deras respektive personlighetsschabloner. Såklart är det också den själadöda flickan som med entonig stämma läser upp ett tvåtusenordigt worldbuildingdokument.

 

Därefter kompenseras vi med en sex minuter lång scen som handlar om hur huvudpersonen planerar att ta läraren på tuttarna (vilket i den här scenen tydligen innefattar en jätteomständig och helt organiserad rituell ceremoni), och övar med att tafsa en av freakshowflickorna (en aristokratisk loli) på bröstet. Det är mycket viktigt, för vi får veta att hon inte har behå på sig.

 

Efter denna oerhört viktiga information får vi en lång monolog från en figur som säkert introducerats tillsammans med tusen andra figurer, bara att jag nog gäspade just då och därför inte kommer på vem hon är, om vad det finns för mening med att bli politiker när man ändå inte kan förändra någonting yadayada (politiker utses efter vad det verkar av något slags orakel som bor i en brunn i en flygande stad med italienskt renässanstema).

 

Åh, just ja, det finns ett allsmäktigt elevråd också. Och världen har gått under och kommer att gå under, eller något sådant.

 

Ja, ni hör ju själva. Jag vågar inte ens sätta en psyduck som betyg på avsnittet, för Nintendo skulle stämma mig för tortyr av Pokémon.

[Sceleris]

Haha, fruktansvärt! Lysande! Fasansfullt! Nåja, du överlevde åtminstone. Gott det.

 

Avsnitt 3 nästa?

[Freiztan]

Haha, fruktansvärt! Lysande! Fasansfullt! Nåja, du överlevde åtminstone. Gott det.

 

Avsnitt 3 nästa?

Det är ett frånstötande jobb, men någon måste göra det.

[Freiztan]

Horisonten igen, för att folk ska förstå hur illa det är...

 

[Dread]

Det avsnitt som varit mest sammanhängade av Horizon hittills var första avsnittet, men det var inte speciellt sammanhängande och man fattade inte speciellt mycket. Sen kom andra avsnittet som var helt randomly random, kändes mest som massa sammanklippta scener utan större sammanhang. Jag ska nog se några fler avsnitt bara för att få veta ifall det går att göra den mindre sammanhängande.

 

Tillråga på allt så tycker jag inte alls om personen (som jag tror ska vara seriens huvudperson) Toori Aoi.

[Sceleris]

UN-GO: Att skriva en tillfredsställande detektivserie är nog inte det lättaste. Hur ska man placera ut ledtrådarna för att tittaren ska få en känsla för mysteriet och kanske bygga upp någon teori? Hur avancerad ska hemligheten bakom brottet vara, och när ska avslöjandet komma?

 

Un-Go utspelar sig i ett framtida Japan som återbyggts efter krig och terrorism och följer troligtvis en viss detektiv som introduceras i första avsnittet, "Mord på balen": en företagsdirektör, som efter kriget var en av dem som byggde upp landet, är misstänkt för att ha förskingrat pengar och blir mördad på sin fest. Vem gjorde det?!

 

Efter fler än 600 avsnitt Mästerdetektiven Conan sedda så måste jag säga att skaparna av Un-Go har mycket att lära sig. Inledningen till brottet är långsam, det är inga intressanta ledtrådar att tala om, själva brottet är tråkigt simpelt, och även om man fort får sina aningar om vem brottslingen är, så får vi inte ens en förkänsla om dennes motiv, som istället berättas med lite exposition som förklarar grunden till avsnittet. Dessutom får de brottslingen att tala inte genom ett knep eller trick, utan med en övernaturlig gimmick. Man får ingen känsla för att detektiverna kommer till sina slutledningar med något imponerande tankearbete.

 

Därtill får man ingen känsla för karaktärerna. Avsnittet följer inte huvudpersonen (detektiven), utan primärt huvudpersonens rivals dotter. Detektiven är bara uddlös, och som medhjälpare har han ett barn som tvärtom bara är konstigt för konstighetens skull. Jämför det med Mästerdetektiven Conan, som fortfarande kan bygga upp spänning, ingiva empati för såväl offer som förövare, och leda till katharsis på 20 minuter efter flera, flera hundra avsnitt av knäppa men formelmässiga brott.

 

Jag har nog inget gott att säga om avsnittet utöver sådant som att animationen åtminstone inte är en katastrof, men då är det ju inte heller någon action att tala om.

 

Jag kommer nog att se något enstaka avsnitt till. Blir det inte bättre så får jag se någon Conan-film. Det börjar vara äventyrliga animémysterier!

[Freiztan]

UN-GO var ungefär som Sceleris sade, fast sämre ändå. Att det var Kôga Yun som stod för figurdesignen såg man visserligen, men de senare avsnitten Earthian var inte bra tecknade de heller så jag hade väl inga förväntningar.

 

Jag har nästan inga kompisar avsnitt två var förvånansvärt bra. En viss förhoppning att serien skulle fortsätta på detta sätt: den idealiserade kompisklubben som spelar upp sig i huvudpersonens fantasier kontrasterade mot verkligheten där de varken har roligt med varandra eller ens står ut med varandras sällskap, krossas dock av öppningsvinjetten som tydligt tillkännager att serien kommer att byggas ut till en fullskalig haremserie. Hade den bara haft de här två flickorna och huvudpersonen (som har mer personlighet än alla andra haremseriehuvudpersoner tillsammans), hade den kunnat bli lite minnesvärd till och med. Men ack, det får vi väl aldrig uppleva.

 

Jaha, och efter att jag hade värmt upp med dessa båda nymodigheter, satte jag tänderna i tredje avsnittet av Horisonten vid världens ände. Rrrrrr... Det är svårt att överträffa avsnitt två i bottenlös uselhet, och i kvalitet hamnar nog avsnittet mellan de båda första. Men sämre än det första avsnittet, som i alla fall hade någon sorts idiotisk action var det. Eftersom serien har så få karaktärer, så tyckte skaparna att man till avsnitt tre skulle introducera en hel drös flygande figurer från den spanska armadan, alla med passande idiotiska spanskjapanska namn. Därtill har vi fått en extremt invecklad tönthistoria om världens förestående undergång, och om en kraftmätning och konflikt som kommer att utplåna hela mänskligheten. Som förberedelse för detta flyger kvasthäxan i alla fall omkring med spanjorerna och dragsterracear, och ett par övriga flickor pratar om sina moëestetiska defekter (en är blind, en har heterokromi, en är lytt och halt osv osv).

 

Men vad gör egentligen dessa moëflickor, och de övriga i freakshowskolan, nu när apokalypsen står för dörren? Jo, de går på spökjakt i animéhistoriens dödast datoranimerade ödehus, som en fullständigt obegriplig del i tönthuvudpersonens plan för att bekänna sin kärlek till sin lärarinna (som eventuellt är en gud, eller åtminstone en inkarnation av en robotinkarnation av en legendarisk hjälte som oförklarligt försvunnit för säg sexton år sedan), så att han får ta henne på tuttarna. När spökjakten äntligen är slut och av någon anledning allt har sprängts (fråga inte) är avsnittet tack och lov över. Till nästa avsnitt är det utlovat politik, förmodligen med den här opierökande mellow-farbrorn som slåss manligt med svärd när det kommer robottjejer i tight sittande kimono och anfaller honom med kniv. Jag kan knappt vänta...

[Volbla]

[Sceleris]

Nu måste vi snacka lite mer animu.

 

Om man såg Bakuman så kan man lika väl se Bakuman 2. Inte mycket bättre eller sämre, mest mer av samma. Senaste avsnittet, det sjätte, var rätt fånigt.

Spoiler

Moritaka har struntat i mat och sömn så länge för att hinna bättra på sina teckningar så pass att han kollapsat och intagits på sjukhus, där han måste operera levern. Och han bestämmer sig för att fortsätta teckna på sjukhuset. De är dumma ungdomar, förstås, så det funkar väl på det sättet, men det känns lite som att serien framställer det som det "rätta" att göra, fastän det bara är kortsiktiga dumheter.

 

Jag gillar Lunchlådan (Ben-To), fightingserien om en kille som blir initierad i en gymnasieklubb med målet att mitt i snabbköp slåss för prisnedsatta lunchlådor, mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Stridsscenerna är inte i närheten så välgjorda som jag skulle vilja, men koreografin är okej, den tar sig inte på för stort allvar -- men blir inte för flamsig -- och regin bjuder på förstapersonsvinklar och lite annat (som när dagens passage visas genom skuggningen på killens ansikte i avsnitt 4) som gör det till en småkul koll en tjugo-tjugofem minuter i veckan. Jag kan dock inte säga att det är för handlingens skull: med sin lättromanbas (och öppningsvinjetten) så vet vi redan att det är en kille som omges av ett antal tjejer och att han har en manlig motståndare som blir en fightingrival och att animéns intrig kommer inte att sluta vid något speciellt tillfälle som ger ett tillfredsställande slut. Fast, å andra sidan så kan jag väl inte heller säga att protagonisten ännu har något mål att komma till...

[Volbla]

Om man såg Bakuman så kan man lika väl se Bakuman 2. Inte mycket bättre eller sämre, mest mer av samma. Senaste avsnittet, det sjätte, var rätt fånigt.

 

 

Själv har jag sackat efter som vanligt, men jag har kollat in de senaste avsnitten av Shana i alla fall. Jag tror jag kan ha kommit på en av seriens större nackdelar. Huvudpersonerna gör ingenting. De enda med några mål i serien är elakingarna. Det enda våra protagonister gör är att vänta tills elakingarna gör någonting och sedan försöka stoppa dem. Det känns inte så värst involverande egentligen. Elakingarna är fortfarande smaskiga, men de är nog inte de som har störst nöd att vara smaskiga. Jag är inte säker på min svenska här.

 

Annars har den mest varit uppbyggnad än så länge. Jag väntar fortfarande på att något riktigt ska hända.

[Freiztan]

Ligger lite efter, men vad fan... Det enda ni behöver veta är att avsnitt 4 av Horisonten vid världens ände är det absolut sämsta jag någonsin sett. Inte det sämsta animémässiga jag någonsin sätt. Det sämsta jag någonsin har sett. Alla kategorier.

 

Vi börjar förklaringen med en stämningsbild:

 

 

Men se sådär ja, nu har ni ju sett det absolut "bästa" avsnittet överhuvudtaget har att erbjuda. Resten av avsnittet består i mumbojumbo. Världen går under genom att kontinentalplattorna under slottet i Nya Nagoya rör på sig som en del av Skapelseprojektet som initieras av en lojalistfraktion till en hologramdaimyo med en armé av leviterande husor som slåss mot korsriddarmechor. (Jag önskar att det här var någonting jag diktade upp för att chockera er...) Därefter klipp till freakshowskolan (som inte tidigare figurerat i avsnittet). De konstaterar fåraktigt att något är fel, mest eftersom Dragon Quest-slemklumpen plötsligt blir krossad (utan att serien bryr sig om att förklara av vad). Därefter dyker ett spöke i form av en naken loli upp, och alla i skolan inklusive spelkortskungen gör i byxorna av panisk skräck. Sedan är det omedelbart reklamavbrott, efter vilket spöket försvunnit utan någon tilstymmelse till vidare förklaring eller narrativ. Inte bryr man sig heller.

 

Ja, egentligen blir det ännu värre än så, men jag kan inte skriva mer nu, för jag ser så dåligt med blod drypande från näthinnorna. Jag ska bara ta trettiosju valium, så jag lugnar ned pulsen lite.

[Sceleris]

Du är en bra man, Freiztan, som ser Horizon så att vi slipper. Ditt självuppoffrande går inte ouppmärksammat.

 

Själv har jag sett Working 2 och fått för mig att upplägget är lite annorlunda jämfört med förut. Det känns som att det är lite mer "drama". Fortfarande en mjäkig sitcom, men det har nu handlat så mycket om kärlek på jobbet (och på ett lite överraskande direkt sätt) att det inte känns otänkbart att karaktärsrelationernas oföränderlighet kommer att ha luckrats upp till slutet. Bra det: jag gillar karaktärerna, så det hade varit kul om man fick se dem gå igenom några ändringar.

[Hikari no Hohenheim]

Efter tre avsnitt av Bläckfiskflickan säsong 2 kan jag ännu inte säga helt och hållet om det är sämre kvalitet än första säsongen. Introt har Bläckfiskflickan i fler "moe-poser" är tidigare, och vid flera tillfällen under avsnitten känns det som att de har slängt in mer hjärndött gulligt för sakens skull. Shizuru har dessutom blivit nojig om sin vikt, för uppenbarligen var hon inte tillräckligt onna no ko desu med all sin monsterstyrka. Det börjar definitivt kännas som att även denna serier kommer lida av Säsong 2-sjukan, men några avsnitt till ska jag nog titta.

 

Jag borde seriöst börja titta på mer gammal anime från 2005 och nedåt; dagens verk gör mig alldeles för ofta deprimerad.

[Sceleris]

Öppet till Bläckfiskflickan 2 slog mig också som mer sexualiserat än förut. Det störde mig... men sen smälte jag lite för att Spheres låt är så söt och dålig. ("Du är så söt när du deppar~") Själva innehållet kändes också lite ändrat: jag tyckte att det var lite konstigare, mer utdragen komisk tajming, ungefär som med Working 2... men doppler kunde inte hålla med, så det kanske bara var inbillning. I vilket fall så var åtminstone avsnitt fyra rätt roligt. Och när man talar om trollen, nu är det dags för sjätte avsnittet...!

[Sceleris]

Man ska ju inte på långa vägar förväxla Bli kär i mig på riktigt (Majikoi) med något som faktiskt är bra, men det innehåller element som åtminstone hade kunnat vara småkul. Det är en porrspelsbaserad historia om ett gäng ungdomar, fyra(!) killar och fem tjejer, som går på en gymnasieskola som kretsar kring den ädla kampsportsandan, och så hittar de väl på en massa äventyr eller nåt.

 

Det första avsnittet hoppar rätt in i en skolkamp mellan två klasser, och är ett myller av oslagbara bågskyttar, mästerliga svärdfäktare, urstarka närkontaktskämpar och så vidare. Vi får se ungefär en miljon olika karaktärer på loppet av 24 minuter, men det känns inte som ett jäkla sammelsurium som i Horisonten vid världens ände: karaktärerna i Majikoi är inte sitt utseende. (Okej, kanske några av bifigurerna...) Därmed inte sagt att de verkar vara några speciellt intressanta eller unika figurer, men i jämförelse med Horisonten så är de åtminstone ursäktliga.

 

Första avsnittet lider av att det är ett första avsnitt. Hade alla dessa figurer faktiskt betytt något för oss så hade det nog kunnat vara skoj, typ som avslutning på en serie. För jag gillar ju själva tanken på strider och slagsmål mellan mästare.

 

 

Jag har sett del två också. Det var en del fånig fanservice, men jag fick inte intrycket av att det var själva poängen med avsnittet. Vill jag se mer? Eh, kanske. Jag nästan vill gilla det trots alla brister. Hittills har jag inte varit underhållen, men det kanske kommer några roliga strider. Så länge det inte urartar till att varenda sekund handlar om hur alla tjejer vill ligga med protagonisten så kanske det kan behålla lite "crazy".

[Hikari no Hohenheim]

Efter Animéradions lovord (*host*) till Horisonten vid Världens Ände kunde jag inte motstå att ta en titt på första avsnittet själv.

 

Vad i helskotta var det jag just såg på?!

 

Kanske var det för att jag förväntade mig inget annat är Det Värsta Möjliga Ting^TM, men jag fann mig själv mer road av det än vad jag borde vara. Visst är karaktärsdesignen den hiskligaste jag sett i något någonsin, och den enda anledningen jag någorlunda kunde följa storyn var just tack vara Animéradion, men det är lite det som var charmen: hur urflippat kan det bli? Hur tillkrånglat kan det överhuvudtaget vara? Striderna var åtminstone explosiva och totalt helvrickade, och det är alltid ett plus. Av den anledningen tror jag faktiskt att jag kommer se några avsnitt till, som en utmaning till mig själv: kan jag begripa mig på den här handlingen, och kan jag leva med den mest urusla karaktärsdesignen som någonsin tagit sig ut ur Japan?