Amerikanska serieromaner

[Volbla]

Det här tycker jag förtjänar en tråd. Jag har nyligen blivit något intresserad av amerikanska serier, och undrar hur utbrett det är bland er andra nördar. Har ni några rekommendationer? Vad tycker ni är de huvudsakliga skillnaderna jämfört med japansk manga?

 

Det jag har läst precis nu är en serie som heter Black Summer.

 

The plot revolves around the consequences of a superhero, John Horus, who kills the President of the United States and several of his advisers. The following seven issues detail the aftermath of the assassination.

Det första man märker, när det gäller skillnader, är förstås hur detaljerat och färglagt allt är jämfört med mycket manga. Det är väl gött, men jag tror att det kan vara negativt på ett sätt. Eftersom så sjukt mycket arbete läggs ner på varje ruta så "slösas" inga heller. Jag saknar rutor där man bara ser en karaktärs ansiktsuttryck, eller till och med flera i rad så man får se hur ett ansiktsuttryck ändras. Jag tror att båda mina klagomål för den här serien bottnar i det. Det är väldigt lite karaktärsutveckling för att vara en handling som drivs så mycket av karaktärernas personligheter och åsikter. Jag hänger inte riktigt med varför en karaktär gör ett plötsligt beslut. Utöver det kändes serien väldigt kort, och jag antar att det var för att vändningarna hade så lite fokus och för att "ingen ruta slösas".

 

Annars var handlingen väldigt engagerande. Den tar upp intressanta frågor om superhjältar och politik. Jag tycker bara att den är lite för episk för sin korta längd.

[Zograf]

Jag känner igen det du säger med detaljrikedom, mycket arbete läggs ned på varje ruta och det resulterar med det blir mycket svårare att få in känslor i amerikanska serier eftersom att det blir mindre fokus på det viktiga. Ta bara en tågscen som exempel, i en amerikansk serie har alla ansikten med i en manga har oftast de flesta "åskådare" antingen odetaljerade eller inga ansikten alls; Och som du även nämnde leder detaljer till att man ingen slösar någon tid.

 

Annars så känner jag att du kort och gott nämnde vad 99% av alla amerikanska serier handlar om: "superhjältar och politik". Det finns ytterst få amerikanska serier som inte innehåller superhjältar och de få serier som riktar sig mot en äldre publik gör detta genom politik. Inte för att jag själv har något emot superhjältar och jag tycker att politik är en väldigt brett och trevligt ämne men i längden blir det väldigt homogent (ett passande citat från ett annat forum: "I could probably count the number of good American non-super hero comics with a single hand."). En annan tråkig sak är att nästan alla amerikanska serier riktar sig mot män vilket leder till att en stor mängd seriers hjältinnor är läderklädda porrskådisar.

 

Nu ska jag dock sluta hålla på och rabbla eftersom att jag har väldigt lite erfarenhet med amerikanska serier. Jag tycker någon med bättre koll får säga sitt istället. Men för att ge nått förslag på serier så är sandman en klassiker.

[Hikari no Hohenheim]

Det är lätt att glömma ibland, men mitt intresse för serietidningar sträcker sig faktiskt längre än mitt Japanintresse. Mycket av det man läste då var mer humorinriktat och "barnvänliga", men det finns pärlor som än idag står blad de bästa av de bästa. Inte minst allt som Don Rosa ritade; Kalle Anka är knappast känd för sitt djup eller kontinuitet, ändå lyckades han skapa sammanhängande och trovärdiga historier till alla karaktärer han berörde, störst av dem förmodligen Farbror Joakim.

 

Vad som dock alltid kommer upp när frågan ställs, och jag har förmodligen nämnt det många gånger förr, är förstås Alverfolket/Elf Quest. Den har allting en bra serie bör ha: karaktärer som är lätt att gilla och en god portion humor, men samtidigt en handling som är lika spännande som den är skoningslös, stundtals riktigt brutal. Tempot är snabbare än den gemene mangan, men känns aldrig onaturligt påskynda och missar aldrig något väsentligt. Fast det var förstås ett bra tag sedan jag läste igenom serien, så lita inte blint på vad jag säger, döm själv: hela serien finns tillgänglig på på dess hemsida.

[Dancing Moon]

Jag tycker i allmänhet mindre om amerikanska serier än japanska, grundat på två saker: 1) Utseendet tilltalar mig väldigt sällan (fast ok, Elfequest är snygg. Och mangainspirerad ;) och 2) jag blir helt vansinnig på alla sammanhängande universum och hur en bra författare plötsligt kan ersättas av en urkass som slaktar en spännande figur

 

Men jag har ändå läst och köpt en hel del, som redan nämnda Don Rosa Ankversum och Sandman. Sen har jag också med stor behållning läst skräck/urban fantasyserien Hellbazer, betydligt obehagligare än de flesta skräckmanga, äventyrsserien Bone (jättekul!) och, min nuvarande absoluta favorit, Girl Genius. Den finns att läsa på nätet (girlgeniusonline.com), men man kan också köpa den i bokform. Steampunk, massa coola tjejer och galna uppfinnare som slåss om Europa. Underbar! Bröderna Hernandez Palomar-serier är ruskigt bra, mer realistiska, med intressanta livsöden och hög kvalitet genom åren.

 

Och typ alla utom jag älskar Scott Pilgrim. Den är iaf föredomligt kort, bara 6 böcker, och filmen var rätt kul.

 

Överhuvudtaget är indie-marknaden intressantare än det mesta som kommer från de två stora.

[Volbla]

Vad som dock alltid kommer upp när frågan ställs, och jag har förmodligen nämnt det många gånger förr, är förstås Alverfolket/Elf Quest. hela serien finns tillgänglig på på dess hemsida.

Ah. Den ser lång ut, och jag är inte så mycket för att läsa serier på datorn. Det blir nog ingen gång snart i alla fall :P

 

Nå, jag läste den andra boken jag beställde: Green Lantern: Secret Origin. Den är både bättre och sämre än Black Summer när det gäller tempot. Det finns flera stämningsfulla tillfällen som inte påskyndas alls, men det finns minst lika många där man knappt hänger med vad som händer. Som i början när Hals pappa dör i en flygkrasch mitt framför ögonen på honom. Nästa sida nämns det bara flyktigt och allt fortsätter som om nästan inget hänt.

 

Boken agerar som en återberättelse av Hal Jordans ursprung. Vem han är och hur han blev en green lantern. Det som var mer intressant var dock när man fick se vad elakingen hittade på, och Sinestro, en annan green lantern som uppenbarligen är ond i senare historier. Som introduktion för Hal Jordan var det... sådär. Det dras mest ner av tempot, som om den andra handlingen är viktigare. Den är nog intressantare i allmänhet, men ursprunget är också viktigt. Det värsta exemplet på dåligt tempo är nog när ringen varpar iväg honom till ett träningsläger på en annan planet, han är där i ett halvdussin sidor, och sen är vi tillbaka på jorden igen. Längden på boken i sig är lite nedlåtande, 128 sidor. Även om jag inte tror den kommer vara så värd så kan nog mycket av det här berättas bättre i den kommande filmatiseringen.

 

Men jag ska nog läsa i alla fall en till av de nyare Green Lanternböckerna jag blivit rekommenderad för att se om det kan va nåt å ha. Om jag kan hitta den. De här serierna indexeras fruktansvärt. Helt egna handlingar publiseras egentligen som delar av en större "Green Lantern" publikation. Arcet med Secret Origin, till exempel, referas oftare till som "Green Lantern (vol. 4) #29-35". Galenskaper.