Nichijou

[Hikari no Hohenheim]

Vardagsliv avsnitt 9 tog en oväntad dykning i kvalitet. Vad är det för lillasyster som blir så rosenrasande över att storasystern snodde en jordgubbe från en tårtbit? Vad är det för servitris som börjar gråta över att kunden klagar på att det tar för lång tid? Vad är det för mor som slår och skriker på sin dotter för att hon var lite högljudd, istället för att fråga hur det är fatt? Är det verkligen så fasligt pinsamt att stå stilla på gatan med en stor maskot-hjälm över huvudet så ingen kan se vem du är? Och blir det olagligt om man börjar dansa med denna hjälm? Humorn i det här avsnittet byggde mest på hur folk irrationellt överreagerar på saker, och resten på reaktioner på hur det går illa för dem. Inte min grej.

[Volbla]

Vardagsliv avsnitt 9 tog en oväntad dykning i kvalitet.

Det låter som du tar skämten mycket mer bosktavligt än vad jag nånsin skulle göra, men ändå så tycker jag de levererades på ett så förutsägbart sätt att jag håller med om det mesta du klagar på. Fast jag gillade servitrisen lite. Antingen är hon en mästare på att jävlas med folk, eller så är det en naturbegåvning. Snutten med Yukkos mamma hade nog varit lite kul om det gått mycket snabbare. En episk strid mot en fluga som får ett snöpligt slut för "hjälten". Det som jag fann roligast i det här avsnittet var nog Professorn o co, till min förvåning.

 

Men det här är den nivån Nichijou legat på ett bra tag nu för mig. Konstant medioker. Det jag huvudsakligen fortsätter se för nu är de överdrivet välanimerade "strids"-scenerna.

[Sceleris]

Det är intressant hur olika uppfattningar man kan ha.

 

Vad är det för lillasyster som blir så rosenrasande över att storasystern snodde en jordgubbe från en tårtbit?

Du har väl syskon? Har de aldrig förstört något som du har sett fram emot? Jag har många minnen från min barndom då mina bröder har tagit godis eller tidningar eller annat som jag inte bara tingat utan även sett fram emot som en privat, exklusiv upplevelse (d.v.s. något orört, oöppnat)... så även om jag inte tyckte att det var kul (mer nedan) så kunde jag sympatisera. Inte med styrkan på reaktionen, men den läser jag ju som "uppskruvad till 11" och bedömer den inte som om den skulle vara realistisk.

 

Vad är det för servitris som börjar gråta över att kunden klagar på att det tar för lång tid?

Jag kanske läste för mycket in i det, men jag såg det inte som att hon lipade på grund av Yukkos klagomål som sådant. Yukko fnissar om att maten kanske dröjde för att de gick och plockade grönsakerna själva, och strax därefter ser man en tant på gatan som bär grönsaker, vilket antyder en koppling. Jag väntade mig nästan att servitrisen skulle säga att hon grät för att hennes farmor kollapsat (på grund av ansträngningen att ha hämtat grönsaker), men det kan också ha varit att hon lipade över att restaurangens hårda ansträngningar inte uppskattats.

 

Eller så är det precis som du säger -- men vi kan verkligen uppfatta det olika. :)

 

Vad är det för mor som slår och skriker på sin dotter för att hon var lite högljudd, istället för att fråga hur det är fatt?

Som med tårtbitssketchen så ser jag det som en överdriven representation av något som i verkligheten hade varit desto mindre anmärkningsvärt. Morsans reaktion är överdriven för humoristisk effekt, men fundamentalt förståelig: hennes dotter skriker och lever om en massa mitt i natten. Det är dessutom Yukkos morsa, så det är inte konstigt att hon inte tror att det är något illa som hänt. Yukko gör säkert sånt hela tiden.

 

 

 

Och daifuku-maskotsketchen var avsnitt 9:s bästa. Mycket bättre struktur på sketchen än de andra.

Spoiler

Genom att saker går dåligt för Mio gång på gång så styrs och höjs förväntningarna på fortsättningen, så när äntligen en kund kommer så tänker jag att nu ska Mio få en sista knäpp på näsan genom att den där galna dansande gubben är en mycket bättre maskot än vad hon kunde vara -- och så är det något helt annat!

 

Det görs också med ett mycket snabbare avslöjande av själva skämtet, vilket gör det ännu lättare att uppfatta som ett brott mot förväntningarna jämfört med t.ex. tårtsketchen som ger världens musikaliska förvarning (samt eftervarning, och undervarning) för allt, t.ex. att hennes tårtbit inte är orörd. Man vet precis vad som kommer, när det kommer, och sen ett långt efterspel på det.

[Hikari no Hohenheim]

Du har väl syskon? Har de aldrig förstört något som du har sett fram emot? Jag har många minnen från min barndom då mina bröder har tagit godis eller tidningar eller annat som jag inte bara tingat utan även sett fram emot som en privat, [...]

Jag kan minnas några exempel här och där, jovisst, men aldrig något som sträckte sig mer än jag blev lite småirriterad för stunden. Aldrig något som resulterade i att jag vägrade svara på tilltal eller att vi blev ovänner i flera dagar. Och att tårtan bara är en brödbit utan jordgubben köper jag inte för en sekund; inte för att jag vill dissa folks tårtvanor, men själv brukar jag alltid äta den separat, alternativt ge den till någon annan. Är det dessutom inte meningen att de ska vara i gymnasieåldern, 16-18?

 

Jag kanske läste för mycket in i det, men jag såg det inte som att hon lipade på grund av Yukkos klagomål som sådant. Yukko fnissar om att maten kanske dröjde för att de gick och plockade grönsakerna själva, och strax därefter ser man en tant på gatan som bär grönsaker, vilket antyder en koppling. Jag väntade mig nästan att servitrisen skulle säga att hon grät för att hennes farmor kollapsat (på grund av ansträngningen att ha hämtat grönsaker), men det kan också ha varit att hon lipade över att restaurangens hårda ansträngningar inte uppskattats.

Så, öh, den här restaurangen har den där grönsaksrätten på menyn, men de har inte ingredienserna tillgängliga, utan måste gå ut och plocka dem för hand. Ingen indikation ges att extra väntetid ombedes, och inte heller kommer servitrisen och ursäktar förseningen; samtidigt blir hon chockad över att kunden anmärker detta. Antingen är denna restaurang nyöppnad och har ingen aning hur man driver ett matställe, eller så... nej förresten, jag kan inte komma på någon annan anledning.

 

Morsans reaktion är överdriven för humoristisk effekt, men fundamentalt förståelig: hennes dotter skriker och lever om en massa mitt i natten.

Jag har väl det i mig att det brukliga för en förälder är att först försöka förstå, sedan skälla ut. Och framför allt inte slå sina barn. Föräldrateman alltid varit lite av en fascination för mig, så jag förstår om alla andra bara ser det som det är menat: en komisk uppskruvad situation situation. Men man måste undra: med en så elak mor (i en scen i mangan hotar hon att döda henne om hon inte gör sin läxa), hur har Yukko nått så här långt i sitt liv utan att hamna i problembarnskretsar?

 

Jag antar att problemet för mig är att jag inte nöjer mig med "det är ett skämt så tänk inte djupare på det," som anledning. Denna typ av komedi bygger trots allt i grunden på vardagliga händelser, och om grunden ifrågasätts kan jag inte heller köpa humorn.

[idrougge]

Jag kan minnas några exempel här och där, jovisst, men aldrig något som sträckte sig mer än jag blev lite småirriterad för stunden. Aldrig något som resulterade i att jag vägrade svara på tilltal eller att vi blev ovänner i flera dagar.

 

Jag har inte pratat med min kusin sedan han rev ner min legohelikopter från en hylla, och det var 25 år sen.

[RailToast]

Kollar på och gillar den här serien, kommer antagligen kolla igenom hela. Tycker att getkillen är lätt grymmast (även om han blir lite enformig). Skrattade så att jag dog under rektorns "wrestling"fight med rådjuret, helt underbart xD

[Sceleris]

Jag kan minnas några exempel här och där, jovisst, men aldrig något som sträckte sig mer än jag blev lite småirriterad för stunden. Aldrig något som resulterade i att jag vägrade svara på tilltal eller att vi blev ovänner i flera dagar. Och att tårtan bara är en brödbit utan jordgubben köper jag inte för en sekund; inte för att jag vill dissa folks tårtvanor, men själv brukar jag alltid äta den separat, alternativt ge den till någon annan. Är det dessutom inte meningen att de ska vara i gymnasieåldern, 16-18?

Det är klart att jordgubben inte gör en sådan skillnad i sig, men i Mios försvar tror jag inte att hon grät för att hon inte fick äta en jordgubbe. Egentligen är det en fråga om respekt: Mio hade sett fram emot tårtbiten, en alldeles fin, perfekt tårtbit med en jordgubbe på toppen, och syrran kommer och gör något sådant outgrundligt som att sätta en shogipjäs i hennes bakelse (och det var inte första gången). Den går att äta ändå, men det vittnar om en brist på respekt av andras egendom och önskningar.

 

Det kan uppfattas som att bildligt talat bli spottad i ansiktet, och det är inte så barnsligt i sig att konflikten uppstår. Mognaden ligger i hur man hanterar den.

 

Så, öh, den här restaurangen har den där grönsaksrätten på menyn, men de har inte ingredienserna tillgängliga, utan måste gå ut och plocka dem för hand. Ingen indikation ges att extra väntetid ombedes, och inte heller kommer servitrisen och ursäktar förseningen; samtidigt blir hon chockad över att kunden anmärker detta. Antingen är denna restaurang nyöppnad och har ingen aning hur man driver ett matställe, eller så... nej förresten, jag kan inte komma på någon annan anledning.

Om vi ska leta förklaringar (och då börjar det bli mindre tolkningar av komiska omständigheter och mer fanwank) så kanske de var tvungna att koka ris. Yukko beställde ju en risrätt i en udon-och-soba-restaurang. En säsongsrätt, på det, vilket antyder att ingredienserna inte är de vanliga; och kanske de ingredienser de har haft inne, har gått åt till andra säsongsrätter (med udon/soba).

 

Dessutom blev kanske inte servitrisen chockad alls, utan bara skäms å restaurangens vägnar för att de inte kan tjänstgöra kunden ordentligt. Hennes arbete kanske är en stor del av hennes identitet -- det kanske är en familjedriven restaurang. Kanske var det hennes farmor som skickades ut i den böljande hettan för att handla grönsaker på den lokala marknaden eller hämta grönsaker i familjens eget trädgårdsland. Kanske servitrisens pojkvän nyss hade gjort slut, och det var därför hon var känslig.

 

It is a mystery!

 

Jag har väl det i mig att det brukliga för en förälder är att först försöka förstå, sedan skälla ut. Och framför allt inte slå sina barn. Föräldrateman alltid varit lite av en fascination för mig, så jag förstår om alla andra bara ser det som det är menat: en komisk uppskruvad situation situation. Men man måste undra: med en så elak mor (i en scen i mangan hotar hon att döda henne om hon inte gör sin läxa), hur har Yukko nått så här långt i sitt liv utan att hamna i problembarnskretsar?

Vilka är vi att säga att Yukkos mamma inte förstår henne? Hon kanske inte vet exakt vad Yukko väsnas med mitt i natten, men vet tillräckligt om sin dotter för att utgå från att det är några rena dumheter som hon hakat upp sig på.

 

Jag antar att problemet för mig är att jag inte nöjer mig med "det är ett skämt så tänk inte djupare på det," som anledning. Denna typ av komedi bygger trots allt i grunden på vardagliga händelser, och om grunden ifrågasätts kan jag inte heller köpa humorn.

Jag skulle inte säga att man inte ska tänka djupare -- det är ju först när man tänker djupare och använder sin egen unika blandning av erfarenheter och tankegångar som man kan bilda en diskuterbar tolkning -- men händelserna är ju i grunden vardagliga: Mios syster har rört hennes bakelse, ett rådjur har kommit in på skolgården, en kvinna försöker uppfostra ett barn, etc. Det serien gör är att skruva upp reaktionerna och förutsättningarna till något som är allt annat än vardagligt: systern i kendomundering har bytt en jordgubbe mot en shogipjäs, rektorn försöker fånga rådjuret med fribrottning, kvinnan är en robot och barnet hennes skapare, etc.

[Volbla]

Näpp. Om Vardag ska hålla på lika länge till så hoppar jag av här. Vid det här laget tycker jag inte jag får ut något av serien. Skämten har ingen riktig fyndighet till sig, och alla överdrivna reaktioner och händelser (som verkar vara mestadelen av humorn) är inte något bra implementerade. Jag gillar De Tre Vännerna lite, men det räcker inte längre.

 

*hoppar av*

[Blå]

Har själv precis hoppat på serien och uppskattar den till fullo.

[Sceleris]

Avsnitt 14+: Föga oväntat så fick äntligen Nano börja skolan. Fortfarande inte jättekul: serien består av 50 % fluff, 30 % sött, 20 % humor. Men jag tyckte om det -- jag gillar robotar-som-människor.

 

Jag gillar däremot inte den nya öppningsvinjetten. Låter mest som en kakofoni för mina öron; den första var mycket mer klatschig. Men den är åtminstone kul att se på.

 

Till slutlåtar verkar de välja gamla slagdängor som säkert är kända för alla japaner men inte för oss, så det är inget som sätter sig. Däremot så påminner teckningarna mig om Ali Mitgutschs gamla bilderböcker om stadsvimmel, typ Rundherum in meiner Stadt.

[idrougge]

Jag hoppade in på avsnitt 14. Jag gillar verkligen teckningarna, men... tja, Azumanga utan absurd humor är ingen hit.

[Sceleris]

"Absurd humor". Absurd är den nog, men det andra är jag lite mer osäker på.

 

Hur som haver, jag hittade skolan i serien baserat på satellitbilderna i avsnitt 17. Är det hit de japanska nördarna kommer att vallfärda härnäst?

[Hikari no Hohenheim]

Sträcktittade precis avsnitt 13-17.

 

Vad som gör serien bäst:

-Explosivitet i allt, vare sig det handlar om att beställa kaffe, tjuvlyssna på folk eller bygga korthus.

 

-Ingenting är sammanhängande på något sätt, vilket gör serien högst oförutsägbar och bidrar till komiken.

 

-Yukko. Hennes personlighet äger hela serien och är det bästa jag sätt i animekaraktärsväg sedan Azumanga-gänget. Hon är inte bara en pajas, hon är en självmedveten pajas som (olikt säg Konata) inte alls är stolt över sitt underpresterande.

 

-Den osagda historien. Vad är grejen med Yukko hennes mamma? Varför byggde Professorn en tonårsrobot som är som mänsklig att hon inte ens vill vara en robot? Hur ser det ut hemma hos Maja (Mai-chan försvenskat), med tanke på hur hon skojar i skolan? Ja, jag gillar att läsa för mycket in i saker, och det här är kattmynta.

 

 

Vad som gör serien botten:

-Professorn och Nano. Deras fram-och-tillbaks bygger mest på att vara så söta som möjligt och/eller att professorn är elak mot Nano. Och alla som någonsin haft ett katt måste kunna vittna om hur lite Sakamoto egentligen beter sig som en.

 

-Misato och getpojken. Inte ens extrem överdrift och visuellt fantasirika bedrifter kan rädda denna överanvända klyscha.

 

-Den sagda historien. Att Nano fick tillstånd att gå i skolan kändes mest onödigt utdraget i mitt tycke. I manga-versionen gick hon redan i skolan från första början, och varken Mio eller Yukko verkade tvivla på att hon var en robot, vilket gjorde situationen härligt bisarr.

 

 

I överlag dock en förvånansvärt njutbar serie. Att KyoAni låter den kulturella sexismen smyga in här och var är ju inte så kul, men jag trodde dessa störande moment skulle vara klart flera.

[Volbla]

-Den osagda historien. Vad är grejen med Yukko hennes mamma?

Yukko är sjukt jobbig. Hennes mamma är... en soldat? Hon slängde i alla fall sitt goda humör i soptunnan för länge sen.

 

Varför byggde Professorn en tonårsrobot som är som mänsklig att hon inte ens vill vara en robot?

Jag undrar mer varför hon inte gör så mycket mer annat. Det enda andra underverk jag var med om var Sakamotos scarf. Man skulle kunna tänka sig alla möjliga uppfinningar istället för att sitta och äta sötsaker hela dan.

 

Hur ser det ut hemma hos Maja (Mai-chan försvenskat), med tanke på hur hon skojar i skolan?

Det skulle faktiskt vara riktigt intressant, och antagligen roligt. Jag föreställer mig att hennes mamma är precis likadan och pappan älskar henne blint. Möjligheterna är oändliga!

 

Jag har själv alltid undrat hur Haruhis hem ser ut.

[Sceleris]

Jag undrar mest över Professorns hemförhållanden. Hon är väl nio år gammal: även om hon har byggt en robot som är hennes surrogatmamma så borde det ju inte räknas för de sociala myndigheterna. Och vad gjorde hon före Nano byggdes?

 

Men vääänta nu... Professorn fixade ju in Nano i skolan fastän hon är en robot. Professorn måste ha något slags makt hos rektorn (åtminstone som överstiger en nioårings) samt förmåga och vana att hantera sådana ärenden. Tänk om... Professorn inte är nio år gammal, utan snarare TJUGO-nio år gammal! Hon har byggt en uppfinning för att krympa sig själv, med eller utan psyke, till ett barn! Det är DÄRFÖR de inte kommer och knackar på hennes dörr för att placera henne i fosterhem!

 

Hur ser det ut hemma hos Maja (Mai-chan försvenskat), med tanke på hur hon skojar i skolan?

Jag föreställer mig att Mai bor ensam med sin hund. Hon sitter bara i en mörk lägenhet och lyssnar på klockans tickande. Hennes beteende med sina vänner är hennes enda sätt att behandla de traumatiska upplevelser som helt skadat hennes förmåga att uttrycka sig.

 

Jag har själv alltid undrat hur Haruhis hem ser ut.

Jag vet inte, men hennes pappa har nog långt, vitt skägg.

[Volbla]

Jag föreställer mig att Mai bor ensam med sin hund. Hon sitter bara i en mörk lägenhet och lyssnar på klockans tickande. Hennes beteende med sina vänner är hennes enda sätt att behandla de traumatiska upplevelser som helt skadat hennes förmåga att uttrycka sig.

[Anonym2]

Vem är professorn? Menar ni doktorn (博士) som tillverkat en robot?

[Sceleris]

Nej, vi menar Professorn som tillverkat en robot.

 

Officiell översättning, besserwisser-san.

[Hikari no Hohenheim]

Avsnitt 20, anmärkning 1: Man ser hur KyoAni verkligen vill hålla på 4-tjejers-mallen, då Nano nu hänger med de tre flickorna allt oftare. Nu har jag bara läst den första volymen av mangan, men jag minns åtminstone en scen där de lagt till Nano i animen där hon inte var i förlagan. Verkar också som de vilja köra med Yukko och Nano som bästa vänner, efter introt att döma.

 

Avsnitt 20, anmärkning 2: Nu fick vi minsann se hur det såg ut hemma hos Maja, och mycket riktigt satt hon ensam med sin hund. Hon har i alla fall lyse och TV, men var är hennes föräldrar?

[Sceleris]

Avsnitt 20, anmärkning 2: Nu fick vi minsann se hur det såg ut hemma hos Maja, och mycket riktigt satt hon ensam med sin hund. Hon har i alla fall lyse och TV, men var är hennes föräldrar?

Hennes far, Akira Nakamura, en högt uppsatt politiker på den nationella arenan, bor i centrala Tokyo. Det är han som betalar för hennes boende i Daifuku, och han gör det mer som ett måste än något annat. Det passar sig inte för en man i hans ställning att försumma sina barn, det skulle kunna bli en skandal och skulle inte gynna någon förutom hans politiska motståndare. Så han ser till att Mai har vad hon behöver, men han gör det motvilligt. Akira har fortfarande inte förlåtit henne.

 

 

Redan tidigare hade Mais förhållande till sin far varit ansträngt; Mais mor, Mei Nakamura (flicknamn: Minakami) var så ytterst fäst vid sin dotter att Akira blev undermedvetet avundsjuk, och han kände sig samtidigt besviken över att han inte fick en son och hotad av Mais höga intellekt. Han, som hade växt upp i ett konservativt överklasshushåll, hade väldigt svårt för tanken att bli utklassad av en liten flicka, och hon fick honom att se det värsta med sig själv. Men schismen mellan dem nådde kulmen när Mai var tio år...

 

Det var sommar när Mei tog med sin dotter till Daifuku, Meis hemstad. Hon hade inte varit tillbaka sedan hon gift sig... Akira kunde inte följa med dem; trots att det var sommar hade en politisk kris gjort honom oumbärlig i huvudstaden. Så de reste bara mor och dotter.

 

Daifuku var en fantastisk scen för Mai, som växt upp i den grå metropolen. Människorna verkade varmare, folk log. Parkerna och träden och vinden var så ren. Hon kunde sitta en hel kväll och bara blicka ut över kanalen och njuta. Men då kom den olycksdigra dagen då hon skulle gå tillbaka till hotellet. (Meis egna föräldrar hade båda hunnit gå bort när Mai var mycket liten.) Hon hörde ett gnyande. Några småpojkar, lite yngre än hon själv, plågade en liten hundvalp genom att jaga efter och slå mot den med små pinnar; valpen hade gömt sig under en bänk när Mai kom till undsättning, för hon kunde ju inte överge den. En liten smocka var ett pris hon var villig att betala för att hålla sitt samvete rent. Pojkarna sprang lipande därifrån... men hunden vågade ändå inte komma fram. Hon stod på huk och höll ut sin hand och lockade på den.

 

 

Samtidigt började Mei tycka att det blev sent, och ville gå hem med sin dotter. Hon gick till kanalen där Mai tidigare varit -- men flickan lyste med sin frånvaro. Hon började bli orolig -- hon blev snabbt orolig när det gällde Mai -- och började ropa efter henne.

 

Borta vid bänken hörde Mai sin mors rop, och ropade tillbaka. Den lilla valpen blev rädd, och sprang undan. Mai följde efter, och Mei efter dem båda. Valpen gjorde det som få valpar lyckas göra och komma undan med livet i behåll: den flydde ut i trafiken. Givetvis, som ödet ofta vill att det ska ske, framför en ankommande lastbil, med Mai tätt bakom. Hon hann knappt plocka upp valpen innan hon lade märke till strålkastarna, vars ljus omförslöt henne som i en dröm. Hon var ju en klipsk flicka redan då, och hon hann precis tänka "det är slut" -- innan en kraft kastade henne åt sidan.

 

 

Vad som hände är något hon brukar hålla för sig själv. Hon intalar sig själv att hon inte minns, men det gör hon. Hennes mor som skrek "Mai". Ett dovt dunsande. Ljudet av lastbilen som bromsar. Blodet. Ibland när hon sluter sina ögon ser hon fortfarande blodet...

 

Akira kunde bara skylla på Mai för sin hustrus död. På begravningen brast han ut i en anklagan om skuld som satte sig djupt i Mais själ. Hon är ju så smart, varför visste hon inte bättre än att springa ut i trafiken? Mai kunde inte försvara sig. Hon höll ju med. Hon borde inte ha sprungit ut i trafiken. Hon borde inte ha skrämt valpen. Allt som hon hade kunnat göra annorlunda... Hon kunde inte annat än känna att det var hennes eget fel. Tårarna vätte hennes svarta klänning medan hennes far stormade ut. Det var senaste gången de träffades.

 

 

Efter det höll de kontakt endast genom husan som han anställde att se efter henne. Av någon anledning ville hon vara kvar i Daifuku, och han såg inget skäl att inte låta henne. Ärligt talat gav han blanka fan i var hon höll hus, så länge han slapp se henne, så om hon ville bo i staden där Mei dog så kunde det anordnas. Hon ville också ta sin mors efternamn. Kör i vind. Han hade ändå aldrig förstått sig på den där flickan...

 

Att Mai höll sig kvar i staden betydde inte att hon accepterat vad som hänt eller något sådant. Det var inte att staden uppfyllde henne med några som helst positiva känslor. Tvärtom. Mai tog det på sig som sin personliga skärseld. Hon skulle bo här och konfronteras med skulden för sin mors död i varje dag av resten av sitt liv. Det var det enda sätt hon kunde göra bot på. Det var också därför hon tagit in valpen. Ännu en symbol för blodet på hennes händer. Blodet som inte går att tvätta bort.

 

Och så levde hon, i tystnad och ensamhet, på pengar från en fader som avskyr henne och kärlek från en hund som inte vet bättre. Hon skyllde inte på hunden i sig, den hade inte gjort något fel. Hundvalpar vet inte bättre, det visste hon. Men hon visste inte om hon kunde älska hunden tillbaka. Hon visste inte om hon kunde känna något annat än skuld igen.

 

Det var först när hon börjat gymnasiet och lärt känna två konstiga tjejer som något började förändras inom henne. De säger att Mai är deras vän, och hon börjar tro på dem. Men vad är en vän? Vad gör vänner? Mai förstår inte längre. Men hon försöker. Hon misslyckas ofta att glädja sina vänner, men hon försöker. Mänskliga relationer är komplicerade, mycket svårare än den till en hund.

 

 

Men hon försöker.

 

I nästa avsnitt får vi reda på varför Professorn bor ensam.

Spoiler

"Anna-chan... Det var sjukhuset som ringde...

Din mor... Operationen... Hon klarade sig inte...!

Men jag är här för dig, Anna-chan!

Jag ska aldrig lämna dig!"

Redigerad augusti 19, 2011 av Sceleris
Nu med bilder.

[Volbla]

Fan dig, Sceleris. Fan dig ;_;

[Hikari no Hohenheim]

[novell]

Jag har ingen aning om något av detta är canon, men från och med nu kör vi på det!

 

Seriöst, vad tankeställande serien blev helt plötsligt...

[Sceleris]

Jag har ingen aning om något av detta är canon, men från och med nu kör vi på det!

Fanon all the way, baby!

 

Åsså lade jag till några bilder, kolla gärna in inlägget ovan igen.

[Freiztan]

Ni som sett 20+ avsnitt av Vardag - kommer serien att repa sig, eller kommer den att fortsätta vara så bedövande tråkig som de båda första avsnitten har varit?

[Sceleris]

Har man sett ett avsnitt Nichijou så har man sett alla.

 

 

 

Åsså skrev jag berättelsen om Nano och Professorn på MyAnimeLists forum, på engelska. (Även i samma tråd: en smått reviderad version av den första.)