Anime våren 2011

[Olji]

har bara sett dog days och everyday life än så länge, gillar den sistnämnda skarpt faktiskt, älskar randomness

dog days var också ganska bra, var inte lika fastklistrad som på everyday life, men den verkar ändå lovande

 

kommer vänta med Gintama och The world god only knows tills jag sett säsongerna innan

 

sen får man vad man tycker om alla de andra

[Amarda]

Gintama var sjukt bra, gapskrattade genom hela avsnittet.

[Sceleris]

Hanasaku Iroha avsnitt två gjorde mig inte besviken -- och detta gjorde mig överraskad! Och även om serien blir skit hädanefter så har jag något som motiverar mig att se vidare: innan serien är slut så måste den där gamla haggan få käka upp sin attityd!

 

Seriöst, jag väntade mig "K-On åker till onsen" där alla är snälla och allt är så trevligt. Tvärtom verkar det inte finnas någon som inte är något av en skitstövel. 7/10, fortsätter se och undrar om den rent ut sagt inte förtjänar en dedikerad tråd.

 

Mer Kaiji kan jag väl inte klaga på, och kommer att se allt av, även om jag inte kom in i första serien lika mycket som många andra.

Samma intryck som av första serien, men med en lite oväntad (och lustig) vändning. Fumihiko Tachikis berättarröst gör halva serien. "Och Kaiji blir sugen på potatischips!!" 6/10, kommer att se.

 

ZAWA ZAWA!

 

Skulle inte Tiger & Bunny komma tidigare? Nåja, om den faktiskt får för sig att dyka upp i vår så ska jag väl kolla in den också.

Väldigt västerländskt: temat är ju superhjältar, men själva berättelsen om en sympatisk snubbe (superhjälte) som det inte går så bra för känns också ganska Hollywood, speciellt när det verkar gå mot att bli en sån där "radarpar"-berättelse. De lånar in de välkända elementen på rätt sätt, som det där att han missar sin unges recitation. Småful 3DCG och en massa produktplacering, men det känns bra än så länge. 7/10, fortsätter se.

 

Pervoseminariet var lite intressant som OVA, om så bara för ämnets skull, så den ska jag se. Hoppas att den inte blir tam på TV bara.

Något har den väl tappat udden, men den abnormpsykologiska grunden finns kvar, och jag tycker att det är kul att höra min röstskådespelarfavorit för i år, Kana Hanazawa, prata om att undersöka hur fisar luktar när man badar. 6/10, fortsätter att se.

 

 

 

Fireball Charming: Drossel och Gedächtnis är tillbaka! Egentligen är det inte en rolig serie, men det är något uppfriskande i att se deras konstiga diskussioner. Som tvåminutsserie bedömt är det bra. (Den som inte har sett originalet kan förmodligen börja med Fireball Charming, det är nämligen en prequelserie.) 6/10, skolen se.

 

Soft Tennis: Den må sakna handling, den må sakna humor, den må sakna originalitet... men den har fanservice! Skämt åsido, detta var väldigt torftigt och får mig bara att uppskatta Hanasaku Iroha ännu mer. Om jag ska gräva efter något positivt, så kan jag väl erkänna att den åtminstone uppnår en bruksnivå i hantverket. Näppeligen -- det ser billigt ut. 5/10, nej tack.

 

A-Channel: Likt Soft Tennis verkar inte denna heller handla om något, och likt Soft Tennis har vi inte heller här någon humor att tala om, men A-Channel leder i två avseenden: dels saknar den pantyshots, dels når den en högre nivå på presentationen (även om karaktärsdesignen är för simpel). Men ärligt talat, Soft Tennis hade åtminstone en nisch -- den här har verkligen ingenting. Det är bara fyra skoltjejer. 5/10, ZZZZ.

 

Oretachi ni Tsubasa wa Nai: Vad i helvete såg jag just? I början är det en ansiktslös gymnasiekille som får en massa tjejer med pipiga röster efter sig (och så ser man trosor), och då sjunker ju mitt hjärta som en sten direkt. Men sen sitter tre vuxna killar och pratar om att fixa en gruppträff, med lagom mycket gliringar, och då blir det ju liksom nästan lite fyndigt. ("Jag använder inte kondom. En riktig man sätter in den utan ett ord!" "Inte konstigt att du har en unge på väg.") Tjejerna över (och under...) gymnasieåldern visar fortfarande trosorna, men de äldre tjejerna verkar åtminstone ha lite karaktär. Sen klipper det över till en arbetslös snubbe som går runt i stan, och det börjar kännas lite som en eroge-version av Durarara (med harem istället för övernaturligheter) när man blir presenterad för en drös olika figurer. Sen klipper det tillbaka till gymnasiekillen från början: han står och tänker på att han måste återvända till sitt magiska land bortom molnen och jag ba' när eftertexterna rullar till bilderna av ett klyschigt fantasyland.

 

Vad fan var det jag just såg? I princip allt var på riktigt låg nivå, men med en del inslag om moderna sociala förhållanden som lockar mig i egenskap av ung man. 4/10, jag måste se ett till avsnitt för att få ett grepp om vad fan de vill göra med serien.

[Volbla]

Dororon Enma-kun Meramera

 

Galenskaper. Galenskaper överallt. Det verkar som det kommer bli någon komisk, veckomonstershow. Den lyckades faktiskt vara kul på ett par ställen också. Jag gillar huvudtjejen, men jag tycker fortfarande att Enma-kun skulle varit coolare om han också varit en tjej men sett precis likadan ut.

[Dread]

Astarotte's Toy trots sin något udda beskrivning så är det en man kan följa och kan bli bra. Gillar man Shana, Louise etc. så gillar man nästan definitivt Astarotte också de är mer eller mindre gjorda från samma mall även om den senare innehåller mer naket och/eller mindre kläder. Egentligen borde det räcka att skriva Kugimiya Rie.

 

Kortfattad så kommer den troligen inte innehålla något nyskapande, men det kommer vara bra kvalité på animationen.

[Volbla]

Astarottes Leksak. Allt hände som man förväntade sig. Inget att bli arg på, men inget kul heller.

 

Är det bara jag som tycker att Rie egentligen inte passar i de här rollerna hon så ofta får? Jag kanske bara blivit väldigt trött på henne, men jag tycker verkligen inte hon låter söt eller som en loli. Hon låter bara... tjock. Som bearnaisesås. Annars är hon väl en bra skådespelare vad jag kan höra.

 

Mjeh. Kommer inte fortsätta. Om jag skulle ta mig an den här serien skulle det i så fall bli mangan, och det lär inte hända på den här sidan 2015.

[Sceleris]

Vi vet fortfarande inte namnet på blomman vi såg den dagen: Med en titel som ett porrspel och efter att i förbifarten sett på Sankaku Complex att det utlovades "anal", hade jag väldigt låga förväntningar. Jag blev överraskad.

 

Från regissören av Toradora och Blå blommor, och manusförfattaren av True Tears, Toradora och Vandrande son, kommer en originalanimé(!!) om en grupp barndomsvänner som gled isär efter en olycka. Tio år senare kommer det förflutna tillbaka och hemsöker en av dem. Är det meningen att de ska föras samman igen?

 

Förutom att seriens centrala figur, en silverhårig halvrysk tjej, är så där på gränsen till enerverande animébimbo, och att jag måste sucka lite åt att det alltid är tonåringar som är nostalgiska eller/och har tunga obearbetade minnen, så har jag inga onda ord att säga här. Teckningarna är kanske lite enkla, men det funkar med figurdesignen, och bakgrunderna är ganska bra. Framförallt visar regissören finkänslighet kring vad som kan bli en rörande historia. 7/10, skall ses.

 

(Och det där om "anal" var ett oskyldigt skämt som Shitkaku i sedvanligt manér förvred till en iögonfallande "upprörande" rubrik. Jävla Shitkaku.)

[Sceleris]

C: en fattig men hårt arbetande universitetsstudent blir kontaktad av en mystisk, faustisk figur som låter honom komma till en mystisk parallell värld där man medelst datorspelsliknande krafter, och hornförsedda medhjälpare, får slåss om pengar. Något slags allegori över pengarnas roll i det moderna samhället, men om jag inte visste att det är pretto-snubben Kenji Nakamura (Ayakashi, Mononoke, Trapeze) som regisserar så skulle det nog kännas mest som introt till en vanlig shounenfightingserie eller nåt. Inte impad, men just för Nakamura (och Taku Iwasakis musik) kan jag väl se vidare. 6/10, ska se.

 

Hoshizora e Kakaru Hashi (Bron till stjärnhimlen): Porrspelsbaserad, och det märks. Äckligt tråkig porrspelskaraktärsdesign, asbillig musik (skulle inte överraska mig om den var tagen direkt från spelet), gnälliga tjejröster, (snällt sagt) "beprövad" berättelse... Men samtidigt, det är inte så offensivt (var det ens mer än en trosbild?). Om jag inte hade sett så mycket animé hade jag nog sett det. Ärligt talat är jag nästan lite nyfiken på vilken tjej han ska få ihop det med... 5/10, kommer inte att se mer, om inte nyfikenheten tar överhanden.

 

Denpa Onna to Seishun Otoko (En knäpp brud och en ung man): I Arakawa Under the Bridge har ju faktiskt Shaft och Shinbou redan gjort en serie om relationen mellan en vanlig kille och en mentalsjuk tjej... men här är de i gymnasieåldern, och den är definitivt mer återhållsam och blir nog (tror jag) snarare följetongs- och dramabetonad än sketchkomedi som i Arakawa. Oppningslåten var till och med för jobbigt gnällig för mig, och ärligt talat känner jag mig inte speciellt intresserad av att veta varför hon är knäpp och hur serien ska motivera att han får ett romantiskt förhållande med henne, sin psykiskt sjuka kusin(...), men det är tillräckligt hyfsat för att jag inte kan klandra den som är intresserad. Det ser hyfsat ut (speciellt knäppisens och mosterns karaktärsdesign), och huvudpersonen är inte så där äckligt underdånig. 6/10, ska se åtminstone några avsnitt till.

 

Hidan no Aria (Scharlakansammunitionens Aria): Från regissören (och några andra ansvariga) av Shakugan no Shana, serien om Shana -- en Rie Kugimiya-röstad eldfängd och småbröstad tjej som hamnar på halsen på en helt vanlig kille --, kommer en TV-animé om Aria, en Rie Kugimiya-röstad eldfängd och småbröstad tjej som hamnar på halsen på en helt vanlig kille! Pluspoäng för att de vänder på steken och låter honom rädda henne genom att bli Herr Manlig, minuspoäng för en störtlöjlig handling (en gymnasieskola för prisjägare/legosoldater förlagd på en artificiell ö mitt i storstaden) förtäljd med dåligt manus. Seriöst, en författare som ger exposition genom "som ni alla vet..."-dialog är ju en klåpare. 5/10 (men då är det upprundat för att jag gillar när män är manliga), kommer inte att se. Usch.

 

Astarotte no Omocha (Astarottes leksak): Apropå småbröstade och eldfängda tjejer som röstas av Rie Kugimiya, så har vi här en tioårig succuba, alltså en sexdemon som lever på säd, som måste skaffa ett harem av män. Men hon hatar män. Och så ska hennes tjänare få tag på en människa till hennes harem. Usch. Jag blir så trött. Beskrivningen om succuba till trots så är det inte ens offensivt. Det är bara tråkigt. Det känns som en oskyldig barnanimé fast för vuxna lolicon. 4/10, inte en sekund till, snälla.

 

Sekaiichi Hatsukoi (Världens bästa första förälskelse): En serie om kärleken mellan två män som jobbar på en shoujomangaredaktion. Okej så kallad "premiss" (bakom scenerna i en (fiktiv) mangapublikation!), och avsnittet var väl småkul, lite charmigt, men jag läste på AnimeNewsNetwork att dels verkar den aspekten komma bort i andra avsnittet, och dels verkar den cyniska huvudpersonen degraderas till en manlig tsundere. Äsch. 6/10, ska se ett avsnitt till.

 

Happy Kappy: Femminutersbarnanimé om en tjej som hittar ett litet kapybaraliknande djur som visar sig vara en magisk prins. Haussad av Semonthy (promobilden är ju söt), men den dåliga 3DCG-animationen gjorde den till en besvikelse. 4/10, kommer inte att se mer.

 

Suzy's zoo: Tvåminuterssmåbarnanimé, också med dålig 3DCG-animation, men med Maaya Sakamoto som berättarröst! Ärligt talat räcker dock inte ens Maayas sagoberättande till när berättelsen är för treåringar. (I första avsnittet: en fluffig anka går ut med sin tygnalle och jagar en fjäril, och nallen vaknar till liv! Kraaam!) 5/10, kommer inte att se.

 

Steins Gate: Självutnämnda "galna vetenskapsmannen" Hououin (riktigt namn: Okabe) är en universitetsstudent(?) som när han inte är upptagen med att ha förföljelsemani försöker vara uppfinnare/forskare med sina två icke-galna assistenter. Efter en föreläsning om tidsresor blir han nästan vittne till ett mord. Senare får han höra att föreläsningen aldrig blev av, och att något mord aldrig ägde rum. Är han galnare än vi trodde, eller är det något konstigt i görningen? Likt Chaos Head är det baserat på ett porrspel av Nitroplus, men det här var mycket bättre. Chaos Head var stel och billig i animation och berättelse, och det enda jag verkligen gillade med den var nog Kanako Itous öppningslåt. Den här har en intresseväckande handling, bättre karaktärer OCH en öppningslåt med Kanako Itou! Ett försiktigt betyg på 7/10, kommer att följa.

 

Deadman Wonderland: Dude... det här var ju ganska mörkt. En högstadiekille, Ganta, blir haffad för ett brott han inte begått (vill inte avslöja) och döms med hjälp av falska bevis till döden i Deadman Wonderland, ett fängelse som också är ett nöjesfält för turistande familjer. Någon vill åt hans liv, och hans enda vän blir Shiro, en albinotjej med tätt åtsittande (suck) kroppsdräkt som påminner om kroppsmålningarna i Neo Ranga, alternativt Oskuldsprinsessan i Narutaru. (Bör väl vara någon gemensam inspirationskälla -- någon som vet vad?) Här måste jag säga att jag blir engagerad i Gantas dilemma och vill veta sanningen bakom det inträffade. En lovande och mörk action-thriller. 7/10, ska se.

 

 

 

 

Så, det börjar väl vara allt. Säsongen blev ju inte så dålig, trots allt!

[dengo]

Jag tror på Sekaiichi Hatsukoi har rätt hög potential ändå. Junjou Romantica var klockren. Det gäller dock att gilla aioi. Första avsnittet var inte så tungt, andra å andra sidan börjar likna något. Men de har mycket att leva upp till, ja.

 

Vet inte, fann Steins Gate lite svår,grafiken kändes jobbig att titta på, men det är jag det.

 

Om några veckor eller denna redan så kommer också Ao no Exorcist, ser ok ut.

Konstigt nog även om jag inte gillar mecha så mycket eller sån där jipposerier så verkar Tiger and Bunny vara rätt underhållande, rekommenderas. Tycker det påminde om en upp-piffad Devil may Cry :P

[Volbla]

Andra avsnittet av Denpa.

 

+ Erio tog på sig sin futon igen. Jag var rädd att det skulle vara en engångsföreteelse för första avsnittet.

+ Erio är väldigt moe.

 

- Ännu en tossboll introduceras.

- Surrealistiskt uppenbart harem. Det känns verkligen som att jag spelar ett dejtingspel. Eller tittar på när någon annan spelar.

- Chibi.

 

Jag vet inte riktigt vad serien vill vara, eller vad jag vill att den ska vara. Egentligen vill jag nog inte se någon romans alls, kanske just för att det är ett så uppenbart harem. Jag känner mig inte intresserad på riktigt. Jag vill speciellt inte se något hända mellan kusinerna, kanske för att även en incest-tabu är något så uppenbart att det blir tråkigt.

 

Oppningslåten var till och med för jobbigt gnällig för mig

Om du fortsätter titta slår jag vad om 50 spänn att du kommer älska den innan serien är slut.

[Sceleris]

Jag hade några kvar.

 

Dog Days: en gymnast i liten japansk småstad blir bortrövad till fantasyvärld där hundmänniskor bedriver krig -- genom ofarliga fysiska tävlingar. I kriget ser han en chans att träna inför en gymnasttävling, och tackar därför ja till att axla rollen som hjälte. Detta måste vara en av de allra mest uddlösa serier jag sett. Jag känner ingenting. Jag kan inte ens bli arg. Förutom lite, på Yui Hories röst som prinsessa, eftersom jag blivit så less på den med åren. 5/10, kommer inte att se.

 

Ao no Exorcist, shounenserien om Satans avkomma, har blivit väl mottagen. Jag kan medge att den ser alldeles tillräckligt välproducerad ut, men originaliteten känns väldigt låg. Det känns som att jag redan vet allt: han är busen med ett hjärta av guld som får axla ett stort ansvar bla bla bla. Inget intressant eller gjort med knorr som får mig att vilja se vidare. 6/10, kommer inte att se förrän någon säger att den är bra på riktigt.

 

Pretty Rhythm: Aurora Dream är årets stjärnskott: en arkadspelsbaserad barnanimé som samlar allt som är bra här i livet: Gulliga djur! Konståkning! Popmusik! Smycken! Klädmode! Leksaks- och TV-spelsmöjligheter för sponsorerna Takara-Tomy, och skivförsäljningsmöjligheter med de tre huvudrollsinnehavarna som också är en popgrupp med musikvideo i slutvinjetten! Inte för att berättelsen spelar någon roll, men det handlar om en tjej som går på gallerian och tittar på kläder och blir upptäckt som potentiell konståkare av en främmande man som direkt kastar upp henne (samt en annan amatör) på en skrattretande TV-spelsaktig scen inför några hundra människor när ordinarie konståkerskan inte dykt upp. Ska hon lyckas genomföra ett Aurora Jump för att hålla publiken nöjd?! Var kan jag köpa de där plastiga ädelstenarna som innehåller olika scenklädesplagg som jag själv kan kombinera?! Få reda på svaren (kanske... inte) i det rafflande första avsnittet! 5/10, helt okej tjejleksaksreklam... men jag är ju mer en Transformers-kille, så jag kommer inte att se mer.

 

 

 

Om du fortsätter titta slår jag vad om 50 spänn att du kommer älska den innan serien är slut.

Det värsta är att det nog är sant... D:

 

Nä, det tror jag inte. Jag har svårt för förvrängd sång (inklusive Auto-Tune och Vocaloid och sånt).

[dengo]

Är det något fel på gulliga, fnittriga modefanatiska skridskoåkande musikidoler eller? :D

Tycker Pretty Rhythm: Aurora Dream är lite lik Kaleidostar så den har viss potential om man gillar sånt. Sett ett par avsnitt av Ao no Exorcist och gillade man Pandora Hearts så tror jag denna är bra alternativ

 

Battle Girls- Time Paradox började ju också nyss, såg inte på listan.

Personligen tycker jag den känns tråkig och fattig. Det är ännu ett elev-faller-genom-portal-till-alternativ-värld-skumma-saker-sker-serie, dock utan vidare god handling. Sett också ett par avsnitt och redan lessnat. Gillar man dock stoora bröst och brudar som slåss med svärd men inte bryr sig om handling så är den säkert bra då ;)

[Sceleris]

Jag fick två små överraskningar.

 

Denpa Onna to Seishun Otoko avsnitt 3.

Spoiler

Det kom som en överraskning att Erio tvingades ur sitt knäppa läge, som var en psykologisk skyddsmekanism för sin traumatiska halvåriga minnesförlust. Jag trodde att hon skulle prata kryptiskt och entonigt i hela serien.

 

Chans till utveckling?!

 

Än så länge gillar jag slutlåten mer än öppningslåten (som jag ännu inte orkar se hela av).

 

Jag kände inte för att se något bra, så istället såg jag... Astarotte no Omocha avsnitt 2-4.

Spoiler

Överraskande harmlöst. Med några få ändringar så skulle det kunna vara en barnserie. Temat är än så länge mer relationer mellan barn och föräldrar än mellan barn och pedofiler. Den 23-åriga huvudpersonen har en dotter jämnårig med Lotte, och det verkar handla om att han ska vara något slags fadersgestalt för henne (Lotte). Det antyds också något samband mellan snubben, hans dotter och Lottes mamma. Är dottern och Lotte halvsyskon? Eller helsyskon?! Det verkar åtminstone inte som att det blir någon romantisk relation mellan Lotte och hennes "leksak". Guskelov.

 

Öppnings- och slutlåtarna är också lite överraskande. På promobilderna av serien tänker man ju att det kommer att vara någon hyperenergisk skräplåt med supergnälliga röster; istället är det nån tunn tjejrocklåt. Slutlåten är mer en ballad som lika väl skulle kunna vara med i typ Hanasaku Iroha. Astarotte är så motstridig!

[Sceleris]

I Denpa Onna to Seishun Otoko avsnitt 5, visst är filmen på TV Om du lyssnar noga/Mimi wo Sumaseba/Whisper of the Heart? (Inte egentligen, men det ska se ut som den.)

[Sceleris]

Deadman Wonderland fortsätter att vara ganska bra, och definitivt en avvikelse för året. Rockvideon till öppningsvinjett är ganska besynnerlig, med ett slags bisarr betoning på huvudpersonernas konvulsiviska och dansande kroppar. I avsnitt fem drivs det patologiska temat till sin spets, och lyckas med att att ge mig kväljningar. Det är väldigt ovanligt, i synnerhet för en TV-serie. Jag vet inte om det har hänt förut.

 

Allt serien har emot sig är egentligen ett par typiska dumma animébrudar (men en är ju Kana Hanazawa, så det är okej?) och en överhängande risk för att inte få ett ordentligt avslut. Om inget annat är sagt.

[dengo]

Deadman Wonderland fortsätter att vara ganska bra, och definitivt en avvikelse för året. Rockvideon till öppningsvinjett är ganska besynnerlig, med ett slags bisarr betoning på huvudpersonernas konvulsiviska och dansande kroppar. I avsnitt fem drivs det patologiska temat till sin spets, och lyckas med att att ge mig kväljningar. Det är väldigt ovanligt, i synnerhet för en TV-serie. Jag vet inte om det har hänt förut.

 

Allt serien har emot sig är egentligen ett par typiska dumma animébrudar (men en är ju Kana Hanazawa, så det är okej?) och en överhängande risk för att inte få ett ordentligt avslut. Om inget annat är sagt.

Tycker den går i stil med Texhnolyze, Akira,vissa dekar i Fullmetal Alchemist är inte direkt mysiga heller.

Eller så är bara jag sjuk i huvudet som blivit sönderhärdad av våld. (vilket är löjligt med tanke på att jag fortfarande inte kan se på Aliens såvida jag inte har mute på och med alla lampor tända...)

[Sceleris]

Jag har inga som helst problem med det groteska i, säg, Akira eller Fullmetal Alchemist eller Elfen Lied, men i det här avsnittet blev jag påverkad. Seriens censur fungerar nog till dess fördel i detta fall: genom att svärta bort det otäcka i bilden, men utan att faktiskt "filma något annat" så blir det helt enkelt... sjukt. På ett bra, effektfullt sätt.

 

Deadman Wonderland avsnitt 5.

Spoiler

Det första som äcklade mig var när Ganta tappade blod, eftersom jag blir instinktivt väldigt obehagad av tanken att (själv) riskera att förblöda. (Kanske för att jag råkade skära upp handleden på en trasig glasruta som barn. Ähem.)

 

Det andra som äcklade mig var när doktorn plockade ut ögat på en obedövad Crow: det är ju bara sååå sadistiskt, och jag får en kraftig empatisk reaktion av utdraget lidande, åtminstone det som jag åtminstone kan föreställa mig.

[Volbla]

Jag såg precis de tre första avsnitten av X-men. Än så länge är allt fullständligt magnifikt, fantastiskt, kopiöst. Allt! Allt som jag kan tänka på. Jag har bara två små peeves. Det första är att det är på japanska (Wurubarin!), det andra att Beasts nos är lite för hundlik. Annars är det än så länge en av de bästa superhjälteinkarnationerna jag sett. Jag är ledsen att det bara ska bli 12 avsnitt.

[Volbla]

I Denpa Onna to Seishun Otoko avsnitt 5, visst är filmen på TV Om du lyssnar noga/Mimi wo Sumaseba/Whisper of the Heart? (Inte egentligen, men det ska se ut som den.)

Minsann.

 

Denpa har svalnat ner igen efter avsnitt 3. Om inget riktigt stort händer så intresserar den mig föga.

[Sceleris]

Det lär det väl knappast göra. Det är inte så animé funkar längre. Förutom några utstickare som t.ex. Madoka. (Som ju till och med är gjort av samma människor -- inte ens då vågar jag hoppas på lite utbrytning!)

 

Själv ska jag nog se klart den. Den är lite angenäm att se på, lite söt. Lite fluff.

[Volbla]

Jo, jag kommer nog också se klart den oavsett, men jag tycker den visade så stor potential i avsnitt 3 att jag önskar att den kan göra något mera intressant.

[Sceleris]

Sparade ihop några veckors avsnitt av C: The Money of Soul and Possibility. Känns som att serien är en metafor för den del av världsekonomin som man skulle kunna kalla för immateriell: det är ju enormt mycket pengar som inte är kopplade till något som går att mäta fysiskt, och blir allt mer frånkopplat den riktiga världen t.ex. när aktiebörsen börjar tillåta handel på miljarddelssekunder. Fastän det är så efemärt så har det en enorm påverkan, och serien ställer frågan: när pengarna från den onaturliga världen kommer in i vårt system, vad har det för effekter på vår framtid?

 

Intressant, men ful, billig 3DCG.

[dengo]

Måste erkänna att även om jag gillade Junjou Romantica, så nu efter ett gäng avsnitt så känns Sekaiichi Hatsukoi bara mer och mer krystat. Inte alls "gulligt" och ramla-av-stolen-pinsamt-roligt, snarare pinsamt tråkigt. Avsnitten känns överdrivna långdragna och ibland går parallellberättelserna lite för offtrack. De lider nog lite av uppföljar-syndromet; sällan en tredje runda tillfredsställer såsom första och andra.

[Volbla]

Dororon Enma-kun Meramera

 

Galenskaper. Galenskaper överallt. Det verkar som det kommer bli någon komisk, veckomonstershow. Den lyckades faktiskt vara kul på ett par ställen också. Jag gillar huvudtjejen, men jag tycker fortfarande att Enma-kun skulle varit coolare om han också varit en tjej men sett precis likadan ut.

Jag har ändrat mig angående Enmas kön, men annars håller jag med mig själv. Enma-kun har blivit den vårserie jag följer med störst hängivenhet (med Nichijou på andraplats), och den har kört på med konsekvent kvalitet. Den är rätt träff och miss, men den lyckas några gånger varje avsnitt i alla fall. Mycket av det roliga är rena galenskaper, som att helt plötsligt vika ihop bikinitjejer till bollar och bowla med dem.

 

Det är mycket fanservice, men mycket av det är också för humorns skull. Jag gillar när hela konceptet förlöjligas, som när Yuki-hime helt plötsligt är naken av ingen riktig anledning för... hey, det är ju en ecchi-show

Serien drar sig inte heller för att kroppsligen förlöjliga sina kvinnliga karaktärer på olika sätt, fastän den annars beror mycket på ecchi. Det är fräscht. Det påminner mig lite om Panty & Stocking i det avseendet.

 

By the by så gillar jag just Yukiko som en av de bästa framförandena av Noto Mamiko. Det är för att hon inte överdriver det lätta och luftiga i hennes röst, utan pratar mer normalt. Den enda andra roll hon gjort på fullt samma sätt (som jag sett) är nog storasystern i B Gata H Kei.

 

Huvuddelen av fanservicen kommer från Yukiko och inte huvudkaraktären Harumi. Jag gillar det, av ingen direkt anledning vad jag kan komma på. Jag vill ta upp Harumi apropå diskussion vi hade i Gintamatråden om tsukkomihumor. Jag skulle kanske inte tänkt på att det är det hon gör om hon inte sagt det rakt ut i första avsnittet, för det här är en form av tsukkomi som fungerar för mig. Hon blir inte arg och högljudd när Enma och co hittar på galenskaper. Hon blir mer trött på dem, men kan inte hjälpa att tycka om dem. Som: "Vad säger du för nåt nu då, din tossboll ´ー` " *slå lätt med baksidan av handen* Jag kan inte sätta fingret på varför jag gillar det här och inte det andra.

[Sceleris]

Mamiko Noto gör en ganska "vänta, är det Mamiko Noto?"-röst i den aktuella och angenäma Hanasaku Iroha.

 

Men hördu Volbla, ser du Bunny & Tiger nåt då?