Sonic the Hedgehog 4

[Hikari no Hohenheim]

Spelet i sig hade länge varit på gång och hypemotorn redan påslagen, men när de avtäckte namnet blev jag till mig av extas, och hypen växte till ofantliga höjder. Sonic 4! En äkta uppföljare den spelserie som i mångt och mycket formade mitt spelintresse! Nyheten var så stor att jag trodde jag skulle krossas under trycket, och jag fruktade att spelet aldrig skulle kunna leva upp till ens hälften av mina förväntningar.

 

Idag var den ödesdigra dagen. Sonic the Hedghehog 4: Episode 1 finns nu ute på PSN, Xbox Live Arcade, Wiiware – till och med på iPhone – och jag tog ledigt från universitetet för att kunna delta i festligheten. Hjärtat bultade när jag först laddade ner demot – här hade man fått höra att styrningen inte alls var så bra och att det inte var en värdig uppföljare trots allt – men efter en dask med Splash Hill akt 1 var jag såld. Tårar började bildas i ögonen då jag på skärmen framför mig såg Sonic springa i den vackra retrodoftande banan med musik vibrerade med äkta Sonic-känsla; fysiken var kritik till trots nästintill perfekt, och homing-attacken fungerade utmärkt. En enda mening dök upp i ögat av känsostormen. Sonic är tillbaka. Sonic är tillbaka!

 

Trots mina astronomiska första intryck ska det dock erkännas att detta inte rör sig om ett fulländat mästerverk. Bandesignen gör sitt jobb med bravur och är för det mesta mer än tillfredsställande, men ibland kan jag känna att det går lite för mycket på räls; somliga sträckor kan passeras genom att hålla in framåt och hoppa vid rätt tillfälle, och banornas gimmick återanvänds ibland lite för ofta. Dessutom kan jag inte hjälpa att anmärka det faktum att här finns designmässigt ingenting nytt under solen. Vi har Green Hill, Casino Night, Labyrinth Zone och Metropolis i nya namn och skepnader, samtliga proppade med fiender och hinder vi känner igen från förra spel. Musiken känns även den nostalgisk, men tyvärr inte alltid underskön a la klassikerna; en del var jättebra, andra okej, men vissa gick en snabbt på nerverna.

 

Men i slutändan känns allt detta som petitesser. Visst att jag skulle ha föredragit mer zoner mer färre akter istället för bara fyra med tre i varje, och visst att bossarna i ärlighetens namn var ganska lama, men när den grundläggande spelkänslan är så rätt känns det bara oförskämt att klaga. Det här är inte Sonic Rush, där allt går för fort banorna känns upprepande, utan en regelrätt uppföljare skapad med omsorg. När sista bossen var besegrad var mersmaken total, och jag hoppas innerligt att första kapitlet säljer såpass bra att nästa inte kommer långt efter. Mellan detta och Sonic Colors väljer jag att tro på en ljus framtid för igelkotten.