30 dagar i animens tecken (2010)

[Volbla]

Systrarna Sakurai var visst populära, och nog är de söta alltid. Jag har knappt sett några andra gaypar, men jag kan ju alltid nämnaslutet av Neon Genesis Evangelion

 

Aa, Kaworu och Shinji är rätt söta tillsammans. Ett par kanske de aldrig riktigt blev, men en viss ömhet fanns ju där. Kaworus omsorgsfullhet och Shinjis blyghet passar så fint ihop.

[Hikari no Hohenheim]

Dag 23: Det bästa gayparet

Jag har ett par teorier till varför homosexuella romanser tilltalar mig: ett, när två vackra/söta människor blir tillsammans blir det dubbelt så vackert/sött, och två, det handlar om romans som överskrider samhällsbarriärer och vanlig sexlust. Och tre, historien blir helt enkelt mycket mer intressant då. Dilemmat blir inte längre bara "är det där den jag gillar?" utan också "är det här den jag är?"

 

Därför händer det att jag ibland hakar på hop-paringar som egentligen inte kan spåras i serien. Ett bra exempel skulle vara Kim Possible och hennes ärkerival Shego; de två är inte bara ovänner, de är dödsfiender, så fort de mösts börjar gnistor flyga (eller grön plasma i det här fallet). Deras relation är hel och hållet proffisionell, Kim är hjälten och Shego skurken; den observante kan tolka det som att den sistnämnda börjar ta det mer personligt senare i serien, men likt förbannat vill hon ta död på henne. Att detta skulle kunna leda till romans är mer än långsökt, men det är just det som gör idén så ball. Kanske har Shego under tidens gång byggt upp en sorts besatthet, då hon kan besegra den där rödtoffsen, och när hon väl får chansen skulle hon då ställas inför valet att tillfredställa sin vrede eller låta den ende hon formodligen någonsin haft starkare känslor för, om än mordiska, försvinna. De kaotiska känslorna som skulle uppstå är ett ypperligt sätt att skapa karaktärsdjup.

 

Chansen för att något sådant faktiskt skulle hända canoniskt är dock farligt nära 0%. Kim Possible är ett barnprogram från Disney, och då den må vara smartare än de flesta är detta ett ämne i deras ögon lite för djupt för målgruppen. I anime -- för detta är en animetråd trots allt -- är chansen större, men fortfarande ovanligt; skaparna nörjer sig gärna med att släppa subtila (eller icke-subtila) ledtrådar hellre än att ge de en ordentlig upplösning, för att slippa bli bespottad av det stora stygga samhället. Undantag finns, såsom Strawberry Panic, men jag tror aldrig jag sett en serie där någon av en oväntad tvist visar sig vara homosexuell.

 

Samtidigt försöker jag att inte ta min facination för långt, och göra mig förblindad till det som är viktigt, grunden till äkta kärlek: vänskapen. Nagisa och Honoka från Pretty Cure kommer jag till exempel aldrig para ihop i mina fantasier, för de representerar för mig att två människor kan vara precis hur nära som helst utan att ha någon som helst sexuell dragning emellan dem. De är själsvänner, värnar om varandras sälskap, har inget emot att sova i samma säng, de har aldrig kyssts och har inte (åtminstone inte så långt jag sett) visat intresse av att göra det heller.

 

Svaret på frågan vilken homosexuell romans jag finner vackrast är mycket riktigt Kagami och Konata, men inte uteslutande; ett mer fullständigt svar är de som ger historien och karaktärerna en extra dimension. Par som Minami och Yutaka är, trots att det inte sägs rakt ut, uppenbara och ointressanta, och Nagisa och Shisumas förhållande är fokus på hela serien de dyker upp i, men vem skulle ha anat om, tja, Kaname egentligen har känslor för Tessa, eller om Winry och Cheska skulle få ihop det; eller varför inte Gourry och Zelgadiss? För att fungera måste det dock ha sin logiska utveckling i serien, och det är väl därför denna typ av relation förekommer så sällan i den japanska homofobiska populärkulturen.

[doppler]

Dag 23: Det bästa gayparet

 

Ett av få gaypar i animé som inte bara är bifigurer, och där relationen känns äkta för mig är Jun och Kazumi i Devilman Lady. För övrigt en serie där Juns homosexualitet spelar en ganska stor roll.

 

Tyvärr lyckades jag inte hitta någon söt bild på dem.

[Jinnai]

Dag 23: Det bästa gayparet

Kannazuki no Miko

awww"-känsla Freeza och Vegeta från Dragon Ball Z Får en känsla av

att Freeza är intresserad av Vegeta bara min känsla

[Saya]

Dag 23: Det bästa gayparet

 

Nanohas omhändertagande av den av sin uppväxt ärrade Fate är bara för sött.

 

Nu lämnar jag tillbaka tråden och de kvarvarande frågorna till Sceleris.

[Sceleris]

Och nu när jag är som vanligt igen, så kommer jag inte med fred och kärlek; jag kommer med fruktan, svält, pest och...

 

Dag 24: Vardagsberättelser (slice-of-life)

Som en genre som fått ett uppsving den senaste tiden känns den lämplig att diskutera. Har du några favoriter som bara alla måste se? Är du språkbevarare och motsätter dig bruket av specialtermer för att beteckna vad som redan kan falla in under vanliga kategorier som "drama" och "komedi"? Är du rent utav emot hela konceptet att berätta en historia där "ingenting händer", eller menar du tvärtom att det är berättandets själva livsessens?

 

En femma för dina tankar! (Obs: du får ingen femma.)

[flaskis]

Dag 24: Vardagsberättelser (slice-of-life)

Här har jag två serier som jag inte riktigt kan välja mellan. Å ena sidan har vi Aria. Å andra sidan har vi K-On!(!)

Jag vill skriva mycket mer om dessa, men känner att klockan är för mycket. Så jag reserverar mig för ändringar till i morgon ;)

[Blå]

Dag 24: Vardagsberättelser (slice-of-life)

 

Här har jag två serier som jag inte riktigt kan välja mellan. Å ena sidan har vi Aria. Å andra sidan har vi K-On!(!)

 

Skäms på dig! Nä men, självklart är det Aria för en annan som gäller när det kommer till det här ämnet. Det som för mig först och främst gör att jag älskar serien så är staden och atmosfären som kommer med den. Tänk att få bo i en stad som Neo-Venezia där alla är så trevliga och hela staden har bara en så behagligt lugn över sig. Samtidigt som det finns outforskade platser som man kan stöta på om man råkar gå in i fel (rätt?) sidogata.

 

Nåja, för mig så tycker jag att det är bra att ha en genre som heter slice-of-life då den i min mening inte alls är samma sak som en drama eller komedi. Det är verkligen en serie som handlar om vardagliga aktiviteter, no more no less. Jag gillar den här genren och det är skönt att bara ibland av någon anledning se andra göra vardagsaktiviteter.

[idrougge]

Jag har svårt att komma på några vardagsberättelser som faktiskt är vardagsberättelser. Keion är inte någon vardagsberättelse, det är en illa berättad serie om några tjejer i en fantasivärld och är inte mer vardaglig än Macross eller Sister princess. Det som kallas för vardagsberättelser är egentligen bara utdragen fanservice. En som brukar lyckas med att fånga något slags vardagligt slit är Mitsuru Adachi, men det gäller mest i mangan, det som blir animerat innehåller som regel en mer actionbetonad historia.

[My]

Dag 24: Vardagsberättelser (slice-of-life)

 

Vardagsberättelser eller vardagsskildringar tycker jag känns som en bra benämning. Många av mina mangafavoriter i genren är kanske inte riktigt den sortens serier som brukar föräras med en anime, men Antique Bakery var ett trevligt undantag. Kommande Wandering Son (Hourou Musuko) tycker jag också kan placeras under vardagsskildringarnas paraply.

 

Nu är jag inte någon extrem fantast av genren, men om man gillar karaktärerna och situationen de befinner sig i kan det vara riktigt trevligt att slappna av och leva sig in i någon annans vardag. Klickar det inte med karaktärer och miljö brukar det däremot vara svårt att uppskatta serierna i fråga utan att gäspa käken ur led.

[Hikari no Hohenheim]

Dag 24: Vardagsberättelser (slice-of-life)

Allas vardag är, till skillnad vad somliga må tro, inte alltid slit och pina, och det är det jag tycker dessa Vardagsberättelser skildrar väl. Absolut finns det ofta en gnista önsketänkande med i bilden, och inte sällan är saker och ting tillknasade för komiska effekter, men i grund och botten är serier som Sensei no Åjikan, Lucky Star och Azumanga (och för all del K-On) här för att visa en sak: vardag kan också vara kul.

 

Det ska dock erkännas att min gymnasietid var så helt och hållet skild från den i Azumanga att jag under en längre stund inte kände mig manad att se om den, då mitt smutsiga och då syniska sinne på något sätt skulle förstöra den härliga uppfattning jag hade fått av serien. I det avseendet är det lätt att förstå få den uppfattningen att sådana glada dagar är en lögn, och verklighetens egentliga ansikte är grå och dyster; men samtidigt var min världsbild på den tiden inte helt tillrättalagd, och jag inser nu att undvika serien av en sådan anledning egentligen bara fördjupade mörkret i mitt hjärta. Vardagshistorier av typ Azumanga Daioh är för mig påminnelser om hur det simpla i livet ibland kan vara det viktigaste, och att man aldrig mår bra av att haka upp sig för länge på sina problem.

 

Genren har lika många grenar som det finns vägar i livet, och givetvis finns det historier som skildrar även de svåra vardagen, exempelvis Nana. Och inget fel med det; så länge historien är lätt att relatera till och håller en någorlunda realism har den lyckats i min bok, sorglig som gladlynt. För båda är viktiga delar av vad som gör en människa.

[Volbla]

Dag 24: Livsskiva

En genre som inte säger mig så mycket. Jag ser den inte som mycket mer än en ursäkt för att sätta ihop lite humor eller socker utan att behöva koka ihop en riktig story, men det är ju inget fel med det så länge humor eller socker är seriens enda mål och den gör det bra. Ge lite typiska eller stereotypiska saker åt karaktärerna att göra och krydda sedan med lite vad som. De flesta amerikanska humorserier vi ser är väl också slice-of-life. En genre som knappt är något, men som jag är glad åt att den finns i sin enkelhet.

[Jinnai]

Dag 24: Vardagsberättelser (slice-of-life)

kan inte komma på någon

[Klona]

Dag 24: Vardagsberättelser (slice-of-life)

Azumanga Daioh ett par tjejer som går i skolan, mer slice-of-life blir det inte, även om alla kanske inte är helt normala. När jag tänker på Slice-of-life så tänker jag mig oftast en lugn serie som man bara kollar på utan att behöva tänka till något och då vill jag också ha humor med så man får en skön känsla av att titta på den. Fast ibland kan det få komma in något dramatiskt/sorgligt för som vi alla vet så är ju inte livet som en dans på röda rosor.

[Saya]

Dag 24: Vardagsberättelser (slice-of-life)

Binbou Shimai Monogatari handlar som namnet antyder om två fattiga systrars dagliga tillvaro. De har inga föräldrar kvar så den äldre systern tillbringar dagarna med att försöka tjäna pengar till hyra och mat medan den yngre vid sidan om skolan sköter om hemmet. Det händer i sanning inget särskilt så man får följa dem i vardagens utmaningar i stället, exempelvis en förkylning, en tur till butiken eller en räkning som inte kan betalas.

 

Jag kan inte påstå att jag har sett särskilt mycket slice-of-life men just denna serie är väldigt mysig.

 

[Sceleris]

Dag 24: Vardagsberättelser (slice-of-life)

Vi diskuterade frågan om vad som räknas till vardagsberättelser på IRC i kväll, vilket hjälpte mig att formalisera mina egna tankar kring det.

 

Traditionellt sett är ju en berättelse ett urval händelser som är annorlunda och speciella för rollfigurerna, och som antingen kan sägas ha en röd tråd som binder ihop dem, eller är med av grundläggande berättarmässiga anledningar så som introduktion eller fördjupning av karaktärer. De ska också ha någon påverkan på tittaren, som att inge fruktan eller glädje eller väcka medlidande. Om det t.ex. är en berättelse om när A och B blev kära så kanske berättelsen börjar i anknytning till att de möts och slutar när de blivit tillsammans. Åtminstone i fantasin så kan man ju tänka sig att de levde sina lyckliga liv både efter och före berättelsen, men det är detta livsavsnitt som vi då fick se.

 

En vardagsberättelse är något av en rebell i sammanhanget. Det är inte de för rollfigurerna speciella delarna som lyfts ut, utan de typiska, och vad som är typiskt påverkas mycket av hur det presenteras. En serie vi diskuterade var Mushishi, där vandraren Ginko driver runt i landet och hjälper folk här och där som drabbats av "mushi"-relaterade problem. Det må vara hans vardag, men de är ändå lagda som separata akter och presenterade i vanlig narrativ stil, och därför blir det inte en riktig vardagsberättelse. En serie som Aria har också akter, så som "Akari målar sin båt" eller "Akari hittar ett mysigt kafé", men även om Akari förvisso finner allt i livet vara märkvärdigt och fantastiskt så är inte dessa akter i sig menade att vara det. Vi är inte menade att se dem som några extraordinära upplevelser i Akaris liv, och inte heller menade att känna speciellt starkt för dem.

 

Det finns förstås gråzoner och övergångar. Till exempel kan ju även en "iyashikei"-serie (botgörande) som Aria ha några riktigt känslomässiga stunder -- eller vad säger du, flaskis?

[Sceleris]

Dag 25: Realism i anime

En fråga man ibland kan få höra om vissa tecknade filmer och serier är: "Varför är det tecknat? Som det är nu hade det ju kunnat vara otecknat!" Vad gäller anime så är det ju ett otroligt kraftfullt medium vad gäller att kunna visa en berättelse där mer fantastiska visuella element är fullkomligt integrerade med de mindre: man kan teckna en riddare som slåss mot en drake utan att de ser ut att komma från två helt olika verkligheter, men är riddaren filmad så blir det svårare. Och mikroberna i tecknade Moyashimon är en del av världen, medan de i den otecknade versionen bara förblir en datorgenererad överlagrad bild.

 

Bör anime göra mer för att ta tillvara på detta inneboende överläge i fantastiska berättelser? Är realism i anime "onödig"? Eller känner du tvärtom, att realistiska berättelser är essensen av varför du tittar på japansk animation? Berätta för oss.

[zimeon]

Nu känns det som om du sammanflätar två koncept: Dels realismen i det visuella, och sen kommer du med "realistiska berättelser", som jag mer känner handlar om själva handlingen.

 

Vad gäller konst finns det inget egenvärde att eftersträva fotorealism. Tvärtom. Till det finns det så många argument att jag inte ens orkar dra dem.

 

Vad gäller realism i själva berättelserna märker jag att jag gärna vill ha en "lagom" dos. Känner mig mer och mer fjärmad från 100% fantasy, till exempel.

[Sceleris]

Nu känns det som om du sammanflätar två koncept: Dels realismen i det visuella, och sen kommer du med "realistiska berättelser", som jag mer känner handlar om själva handlingen.

Hm, jag antar att det är lätt att tolka det på det sättet. Jag syftar dock inte alls på det visuella, utan helt på frågan: är animation (animé) passande som medium för berättelser som är så icke-extraordinära att de lika väl hade kunnat filmats, eller bör man (animéskaparna) reservera animationen för sådant som inte går att filma?

 

Det är ett ifrågasättande som man ibland har hört om exempelvis Satoshi Kons Perfect Blue från 1997. Perfect Blue, som bygger på en bok från 1989 eller så, var ursprungligen planerad att vara en otecknad köpvideoserie men blev animerad på grund av minskad budget. (Boken blev också otecknat filmatiserad 2002.) Pengafrågan är så klart en faktor, då animationen erbjuder ett billigare sätt att ge ett enhetligt intryck än filmade verkliga objekt blandade med datoreffekter, men vi kan tala om det helt frånkopplat det och bara prata om vad ni vill ha.

 

Ett annat exempel jag kan tänka mig är K-On. Vilka argument finns det för och emot att K-On skulle vara tecknat eller otecknat?

[Hikari no Hohenheim]

I min fördomsfulla värld är tecknat alltid bättre otecknat. Med tecknat går det att göra hur häftig "trickfilmning" som helts utan att dra upp kostnaderna, och när man inte behöver oroa sig för mycket för budgeten kan fantasin få löpa på ett helt annat sätt. Dåligt skådespeleri (åtminstone kroppsligt) är också ett minne blott, då det hänger på animatörerna. Röstskådisar är för övrigt ungefär 127% coolare än "vanliga" skådespelare.

 

Fast som sagt, detta är en ganska fördomsfull världsbild, och jag kan inte precis säga att allt jag har sett otecknat skulle ha varit bättre som tecknat. I själva verket sätter jag inte alltför stort fokus på hur historien skulle va varit i ett annat medium; det är vad det är, bra som dåligt. Givetvis måste en fantasyepik vara bättre animerad en säg Fairy Tail för att det ska göra liknande inverkan som Sagan om Ringen, och för att en otecknad K-On skulle funka måste man nog dra ner på ansiktsnärbilderna och Kolla-Vad-Söta-Vi-Är-momenten. Jag tänker inte säga att somliga historier är bättre lämpade som tecknad och andra som inte, men vissa vissa berättartekniker kan skilja sig åt, på mer eller mindre subtil nivå.

[Sceleris]

Liten notis: Eftersom jag är somna-där-jag-sitter-trött så blir det inget ämnesbyte kring tolvslaget. Istället gäller detta ämne fram till morgonkvisten. Samma tid kommer att gälla därefter.

 

Zzz... ( -_-)

[Klona]

Dag 25: Realism i anime

Jag tycker om både mystik och sci-fiction som genre och då tycker jag att animé är väldigt bra medium för berätta sådana historier. Nog med att det blir bra i vanliga filmer och serier med men jag gillar inte när det blir massa kontrast t.ex när jättemonstret är animerat medan karaktärerna är vanliga skådespelare, det ser helt fel ut i mina ögon. I animé så har även animatörerna fria tyglar de kan rita att karaktärerna gör nästintill vadsomhelst och ofta förlåter vi dem eftersom vi vet att det är tecknat och inte på riktigt. Fast ändå är det rätt viktigt att det åtminstone finns lite realism så man kan reflektera tillbaka till verkligheten för att få en starkare känsla av verket.

 

Själv ser jag på animé både för att vissa verk är väldigt realistiska (då tänker jag mest på karaktärerna) men också för de otroliga berättelserna som jag tror passar mycket bättre i tecknad form än otecknad.

[Sceleris]

Dag 26: Favoritanime i mechagenren

"Mecha" är en knepig och aningen nebulös genre, då mecha i ursprung syftar på alla möjliga tekniska ("mekaniska") apparater, i specificerad betydelse pilotstyrda farkoster, och i modern animefolkmun stora människoliknande robotar. Det säger inget om vilken målgrupp eller ens känsla det inriktar sig mot -- en mecha skulle lika väl kunna vara komedi för gamla tanter, som drama för små pojkar.

 

Vad tycker du om mecha? Vilken är din favorit? Vad hade den varit utan mecha?

[flaskis]

Dag 26: Favoritanime i mechagenren

 

Full Metal Panic

Nu har jag inte sett många mecha-serier, utan bara ett dussintals. Men det som får mig att gilla FMP mest är att de vävt in den i berättelsen på ett bra och mer verklighetsförankrat sätt. För det första är mechorna inga bestar på 20 meter, utan mer runt 8 meter (förutom en best som var 40 meter hög), vilket känns som en mer naturlig storlek om man nu skulle börja tillverka mechs i verkligheten. För det andra är de mer ett fordon som används tillsammans med traditionella militära fordon.

 

Sen är det många avgörande element som utspelar sig utanför robotarna, vilket annars brukar vara något jag stör mig på. Eller nej, jag stör mig inte på när det inte är så, utan jag gillar FMP mer för att det är så. I det stora hela gillar jag sen all action, drama och romans, så jag vill nog säga att Full Metal Panic är den mechaserien jag gillar mest.

[idrougge]

Jag gillar mecha mer än de allra flesta, allt från svulstig polisongmecha till svulstig filosofmecha och vardagsdramer som Patlabor. Men favoriten är ändå Gundam. Den är inte robotburen som 70-talsmechorna, utan helt enkelt en av alla dessa jävligt bra serier som råkar innehålla stora stridsrobotar.

 

Mecha är också en ovanligt rik genre eftersom man i och med robotarnas närvaro har säkrat vissa intäkter i form av byggsatser och leksaker och därmed kan härja rätt ordentligt med historien på ett annat sätt än rent figurburna produkter (nu tänker jag naturligtvis på moevågen) där själva figurerna måste anpassas för att sälja serien.