30 dagar i animens tecken (2010)

[Volbla]

Slutanimationer är något som jag oftast hoppar över. Ops försöker jag ge åtminstone en chans, men båda är jag egentligen rätt ointresserad av. Jag är mer intresserad av huvudattraktionen.

 

Men självklart finns det en del som fastnat. Först och främst Ending Theme ifrån Ghost Hunt (väldigt fantasifull titel). I många år har jag sett den som en av mina absoluta favoritlåtar för att... den är väl bara väl komponerad antar jag. Den är lite upprepande och det finns inget längre än den korta tvversionen, men i stort en väldigt fin harmoni av instrument. Jag kan lyssna på den när som helst. In fact, jag ska lyssna på den nu.

 

 

En favorit på senare tid är Brave Song ur Angel Beats. En väldigt väl flödande melodi som ger ett ordentligt klimax i slutet. Den är så vacker att jag inte sällen blir tårögd när jag lyssnar på den. In fact, jag ska lyssna på den nu.

 

;_;

 

Den här finns visserligen en längre version av, men den fungerade inte för mig (och skulle antagligen inte fungerat för Ending Theme heller). Det passade inte att köra om efter klimaxet.

[Saya]

Jag gillar en mängd välgjorda outron. Helst ska de vara melodiska med en ljuv kvinnoröst, piano/violin och en snygg övergång från själva avsnittet. Honey & Clover hade extra bra övergångar men själva låten var inte så bra. Några av de bästa enligt mina kriterier:

 

ef - a tale of memories.

Gin'iro no Kami no Agito

Bakemonogatari

Bokura ga Ita

[zimeon]

Dag 9: Den bästa slutmusiken

 

Fushigi Yuugis slutlåt. Mest för att de använde den som skämt en gång; svårt att glömma.

[Misho]

Heroic Age har en skön stämma i slutet på avsnitten, speciellt i kombination med sista avsnittets credits så lyfter musiken scenen till skyarna.

[Volbla]

Åå. Jag glömde ju den bästaste av alla. Diamond Crevasse från Macross Frontier. Den är nästan inte ett ed. Den är med två gånger och båda gångerna används hälften av låten i själva avsnittet. Men grym är den.

[Klibbnisse]

Dag 9: Den bästa slutmusiken

 

Wow... det här med ED är svårt, inte minst för att de överlag är mycket sämre och mer oälskade än sin yngre kusin, öppningstemat. Samtidigt som det finns riktigt mycket gammalt och tråkigt, finns det också en hel del bra, men inte direkt någonting som överklänser någonting annat.

 

Det är ju dessutom värt att notera, efter att ha läst Sceleris inlägg en gång till, att det uppenbarligen bara gäller musiken, och inte tillhörande bild.

 

När jag kikade igenom min egen animelista efter seriers EDn kom jag förbi ett gäng med riktigt bra låtar, exempelvis Soranowoto med sitt glada "lalalalalala" som jag aldrig blir trött på att höra. Ninja Nonsense Har även den en riktigt skön bit, och Kanon (2006-versionen) har ett skönt ED kombinerat bilden med Ayu som springer över det öppna fältet.

 

Tänker jag däremot vidare så minns jag bland annat Planetes vars ED-låt är hysteriskt bra, helskön röst och rytmik som passar otroligt bra in i serien. Av rent nostaligiska skäl tycker jag också att Love Hinas ED är otroligt härligt att lyssna på, inte just för att låten må vara bra, utan just för att den påminner mig väldigt mycket om när jag tyckte all anime var bra =D

 

Men, den låt som jag personligen gillar mest när det kommer till ED-låtar är en låt som blev fullkomligt uppenbar när Saya här ovanför påminde mig om låtens existens:

 

Suneohairs låt "Waltz" från Honey & Clover är en självklar vinnare för min del, helt och hållet. Låten är bra, rytmisk, melodisk och framförd på ett sådant sätt att den liksom framhäver den känslan man har efter i princip varje avsnitt av just H&C. Kombinerat med det härliga introt som börjar spela strax innan avsnittet är slut, samt de lika suveräna som enkla ED-animationerna så är låten fullkomligt oslagbar. Den inger känslor, följer seriens tema och är samtidigt otroligt bra, underbart!

 

Sedan har serien överlag väldigt käck musik, ljuvligt för öronen!

[Sceleris]

Det är ju dessutom värt att notera, efter att ha läst Sceleris inlägg en gång till, att det uppenbarligen bara gäller musiken, och inte tillhörande bild.

Det gäller musik med tillhörande omständigheter: det kan vara att det hörde till en utomordentlig slutsekvens, men det kan också vara att du lyssnade på låten i din MP3-spelare när du var ute på promenad och hittade en skattkista full med guld.

[Jinnai]

Dag 9: Den bästa slutmusiken

Slayers

code geass

komma på nu

[Hikari no Hohenheim]

Dag 9: Den bästa slutmusiken

Ett svårt val, men en låt som omedelbart gör sig påmind är ett utrot Free Will från One Piece -- kommer inte ihåg vilket nummer -- där Robin sitter och tittar på stjärnorna. Antingen den eller Raspberry Heaven från Azumanga. Får alltid härliga rysningar när jag lyssnar på den.

[Negi]

Dag 9: Den bästa slutmusiken

 

För mig är ofta själva animén låten hör till som kan få mig att gilla den lite mer än vad jag annars skulle ha gjort och i samband med att jag slutar titta på animen också försvinner intresset för låten. Ibland är det nästan tvärtom, som senast då jag upptäckt slutlåten till Occult Academy och gillar den verkligen trots att jag inte ens sett animen. Men det finns dock ett par som verkligen står ut som riktigt bra ”stand alone”-låtar (i brist på bättre ord). Några av dessa:

 

Beautiful World - Evangelion 1.01

- Millenium Actress

- Ride Back (trots den osmakliga och totalt överflödiga utfyllnads-hip hop:en i fullversionen)

 

Annars instämmer jag med Saya om ef memories och vill passa på att nämna

som faktiskt användes som slutlåt till avsnitt 2 även fast den i övriga 11 avsnitt figurerade som öppningslåt ;)

[Klona]

Beautiful World - Evangelion 1.01

 

Attans var lite för seg, har funderat på det här hela dagen och sen när jag skulle gå hem från en kompis så hoppade den låten upp i huvudet. Jag tänkte gå raka vägen hem och skriva om den men lyckades fastna framför tecknat istället.

 

Det jag gillar med Beautiful World är att den känns så otroligt välgjord och fungerar både som lugnande musik men den har även lite fart i sig som gör att man kan lyssna på den till varje tillfälle.

[Sceleris]

Forumproblemen ger mig inspiration.

 

Dag 10: Jag blir så arg...!

Vad irriterar dig inom animé just nu? Kanske vill du spy lite galla över en irriterande rollfigur, klanka ned på en dålig serie, oroa dig över illavarslande trender, eller helt enkelt ge ett "animé är skit"-tal.

[My]

Dag 10: Jag blir så arg*...!

 

...över bristen på till 100% seriöst genomförda animefilmer/serier. Det finns undantag, tack och lov, men de är få och det kan gå lång tid mellan varje. Med seriöst genomförda menar jag inga omotiverade scener med fanservice för att nån animatör tyckte bättre om att teckna bröst/nakna bringor än resten av karaktären/karaktärerna, inga utbrott av SD-humor när det inte passar, osv. Helt enkelt allt som känns omotiverat och påklistrat, som om det inte hör till egentligen.

 

*Inte arg på riktigt egentligen, mest bara uppgiven och benägen att konstant himla med ögonen.

[Negi]

Dag 10: Jag blir så arg...!

 

Håller verkligen med Mys uttalande. Förstår inte varför animé i så många tillfällen måste kryddas med helt fel krydda. Särskilt fanservice kan göras så grymt dåligt. Highschool of the Dead är ett lysande exempel på detta. Den hade en lovande början med en Dawn of the Dead-doftande action men ju längre den pågår blir det mer och mer tydligt att denna serie inte alls är riktad till folk som gillar zombie-action, nej det är till folk som gillar smaklöst skräp som Ikki Tousen där pantyshots, bröstanimationer och sexuella insinuationer är prio 1.

 

När det kommer till karaktärer så finns det en viss typ som jag verkligen inte står ut med; den blyga ”ber om ursäkt för allt”-karaktären. Visst kan den implementeras bra, som Sawako i Kimi ni Todoke, men även fast detta är fallet så blir det ofta otroligt irriterande i längden när man avsnitt efter avsnitt får sitta och titta på konflikter som lätt hade kunnat lösas om bara karaktärerna betedde sig ”som folk”.

 

För att gå in på något mer specifikt så stör jag mig otroligt mycket på okända sjukdomar, det är ytterst sällan vi får en namn att sätta på en sjukdom i animé. Gissar att det har med Japanernas privata natur att göra men jag har väldigt svårt att köpa att en person är gravt sjuk när denne helt plötsligt får feber eller kollapsar som sidoeffekt. Själv finner jag också det lättare att sympatisera med den sjuka karaktären om man får veta vad det är för sjukdom och hur den påverkar personens fysik.

[Klibbnisse]

Dag 10: Jag blir så arg...!

 

Jag blir så otroligt trött på serier som aldrig tar slut! En bra anime, likväl som en bra tv-serie, skall alltid ha ett planerat slut och inte "pågå tills folk tröttnar". Redan från dag ett skall serien ha ett planerat slut som skall tillfredsställa tittaren, så att allt inte bara förhastas till någon sorts geggamojja i sista avsnittet och de allra mest hängivna fansen undrar vart all kreativitet tog vägen.

 

En kort serie med kompakt handling och bra slut är galaxer bättre än en oändlig serie!

[My]

Förlänger vi månaden med de borttappade dagarna under forumbytet? Jag ser för övrigt fram emot ett nytt ämne, men många hann kanske inte svara på det förra ("Jag blir så arg..."), så det kanske vi ska köra vidare på under återstoden av måndagen?

[Sceleris]

Förlänger vi månaden med de borttappade dagarna under forumbytet? Jag ser för övrigt fram emot ett nytt ämne, men många hann kanske inte svara på det förra ("Jag blir så arg..."), så det kanske vi ska köra vidare på under återstoden av måndagen?

Ja, vi får köra denna till midnatt och gå lite in i oktober. Låter det bra, tycker ni?

[Voffe]

Ja, vi får köra denna till midnatt och gå lite in i oktober. Låter det bra, tycker ni?

Går väl för sig.

 

Dag 10: Jag blir så arg...!

 

Mindre arg än vad jag blir besviken. Som implicerat innan så försöks det hela tiden att hålla balansen mellan olika genrer. Vilket ofta slår slänt och är (mycket möjligt) ett uttjatad ämne. Det är som spökmjölk; att blanda vatten och mjölk verkade som ett kul idé till en början, men resultatet är inte särskilt välkomnat (och smakar samt ser mediokert ut). Till och från dyker det upp folk som hittar balansen och vet vad dom pysslar med vilket resulterar till ett utomordentligt jobb och experimenterande är inte alltid dåligt med det i åtanke. Håll er till ämnet i hand med bara mindre inslag utöver det som var tänkt, säger jag.

 

Jag blir så otroligt trött på serier som aldrig tar slut! [...]

Långkörare är ju ofta adaptioner på material utan slut i sikte. Jag har ingenting emot längre serier, i själva verket njuter jag om det är en bra serie av att det finns mer av det goda. Så länge de håller sig till källmaterialet brukar det hålla. Det börjar spåra som mest när det börjar sina med innehåll och de tvingas använda egen kreativitet (läs: syftar lite åt Anime no Chikara-projektet). Nu har jag inte börjat se Seikimatsu Occult Gakuin ännu och kan inte uttala mig om det ämnet. Men jag kan säga att jag inte har sett klart något av deras gånga projekt hittills (musiken, åtminstone öppnings- och slutlåtarna, har vart mycket bra vill jag påpeka). Bristen på kreativitet och återanvändadet av "aktuellt" material stör mig.

 

Tillbaks till ämnet: en karaktär som förargar? Kashiwagi Sae från Peach Girl. Värre och mer irriterande karaktär får man leta efter. Jag har betat av mycket animé, men Sae tar nog priset och är den jag kommer att tänka på först om någon frågar efter en hatvärd karaktär. Animén i sig är inte helt fruktansvärd, jag tyckte faktiskt om den.

[Jinnai]

Dag 10: Jag blir så arg

irriterande rollfigur

Dragonball z nr1 MAJIN BUU Han förstörde Dragonball z i mina ögon

blev bättre när super buu kom

 

Dragonball z nr2 Mr. Satan är ett stort skämt i mina ögon

[Klibbnisse]

[...]Så länge de håller sig till källmaterialet brukar det hålla. Det börjar spåra som mest när det börjar sina med innehåll och de tvingas använda egen kreativitet (läs: syftar lite åt Anime no Chikara-projektet). [...]

 

Jag tror inte att animationsstudior är oförmögna att hitta på bra handlingar själva, utan i fallen filler-avsnitt till långkörare tror jag det hänger på att det är svårt att försöka efterapa originalhandlingen och samtidigt se till att man inte gör några framsteg i handlingen för att riskera problem med det nya källmaterialet.

 

I övrigt håller jag inte med om "mer av det goda", klart att det inte skadar om man kan hålla en hög nivå på det, men gör man det på bekostnad av serien som helhet är det fel. Jag vill tänka tillbaka på en serie och känna "jäklar vad bra den var!" oberoende seriens längd, idag känns det som att man slutar kolla på flera serier och tänker "helvete vad lång den är!"...

 

Ja, vi får köra denna till midnatt och gå lite in i oktober. Låter det bra, tycker ni?

 

Ptja, det var väl "30 dagar i animens tecken", då spelar det väl inte någon roll vilka 30 dagar det blir? ;)

[Klona]

Dag 10: Jag blir så arg

När det kommer powerup på powerup utan någon som helst motivering förklaring varför. Gärna ska det vara att hjälte och fienden måste dra upp sitt fjärde äss i rockärmen innan någon av de vinner och visar det sen att någon dör så sitter man hela tiden och tror att någon ska komma tillbaka för egentligen dog han/hon inte, han/hon bara lurades bara eller använde sin sista attack.

 

En annan grej när de försöker att göra en viss karaktär cool men att du bara inte kan tycka det, hur de än försöker så kan man bara inte gilla det.

[Sceleris]

Dag 11: Din favoritharemanimé!

Dagens ämne är finkultur -- eller snarare bristen på det. Berätta om din favorit i den genre där huvudpersonen omges av mer och mindre välvilliga medlemmar av det motsatta könet, eller berätta varför du hatar dem!

[Negi]

Dag 11: Din favoritharemanimé!

 

Utan någon som helst tvekan säger jag Tenchi Muyo! Ryo-Ohki. En av de få serier (i huvudtaget) som jag kan se om igen och igen utan att värmen eller humorn från första tittningen går förlorad. Karaktärerna är väl balanserade och till skillnad från vissa moderna haremanimé så är alla inte betuttade i huvudkaraktären direkt från den stund de kommer in i handlingen och helt utan anledning. Känslor växer på ett lite mer genuint sätt. Just Tenchi kanske inte har sådär jättemycket karisma men han hålls hela tiden relevant för handlingen och fungerar inte bara som en stereotypisk ursäkt för att samla en massa nördbete. Dessutom har den en riktig handling och även fast den lånar en del från Urusei Yatsura så känns den fortfarande originell.

[Klibbnisse]

Dag 11: Din favoritharemanimé!

Dunno varför, men jag gillar verkligen haremserier där den manliga huvudkaraktären inte är speciellt intresserad av tjejerna. Ta Mahoraba som exempel, där bor den manlige huvudkaraktären i sitt harem, på sätt och vis, men serien är ändå i huvudsak en romantisk komedi. Ett annat ganska bra exempel som dessutom parodierar haremgenren är ju den högst aktuella SYD som rullar just nu.

 

Men, pratar vi favoriter i haremgenren så väljer jag nog spontant Ninomiya-kun. Det är mycket möjligt att jag sett haremserier jag gillar bättre, men detta är den jag minns bäst och bör således också vara den som är viktigast. Dessutom har den ju sina kvalitéer. Först och främst innehåller den utebliven ecchi, följt av otroligt härliga karaktärer med någon slags syntetiskt substans. En komedi som riktigt föll mig i smaken, helt klart. Att Ninomiya och hans syster på något vis kan spöa enorma isbjörnar och kriga i mellanöstern som om det var vardagsmat kryddar naturligtvis lite extra =D

[zimeon]

Dag 11: Din favoritharemanimé!

 

Fett Love Hina.

 

Fast i ärlighetens namn vet jag väldigt lite om animén; jag är mer inne på mangan.

 

Det jag har svårt för i en haremanimé är när huvudpersonen antingen är en sån där "men… eh… ah… eh… ah…" (som i Katsuras historier) men än värre när han är en hänsynslös skitstövel (som i To Heart eller Air eller vafan). När han inte ens finns (som i Sister Princess) är det knappast en haremanimé.

 

Det som är kul med Love Hina är att den är så sjukt jäkla oseriös hela tiden, på ett sätt som jag inte förväntar mig. Istället för att försöka vara "nästan realistisk" så ballar den ur totalt, utan att vara en uttalad fantasy-haremgrej. Kaolla blir stor vid fullmåne, hennes rum är en djungel som är en miljon gånger större än rummet kan vara fysiskt, vattenmelonsbruden dör tusen gånger om fast ändå inte, Keitaro lider skeppsbrott men överlever, och samtidigt är det inte Negima; utan de bor i Tokyo och han söker till Tokyo universitet, och allt är (nästan) som det ska, förutom att allt är helt hjärndött.

 

Det är något i balansen mellan att vara utflippad men ändå så verklighetsfokuserad att inte varulvar är självklarheter. Det gör att varulvarna istället blir helknäppa när de dyker upp. Haremserier som bara är total fantasy är lika tråkiga som haremserier som tar sig själv på blodigt allvar. Där hamnar Love Hina klockrent mitt emellan, och därför funkar den som haremanimé mycket bättre än, typ, Negima. Eller I"s, eller Parallell eller Pastel eller vafan.