30 dagar i animens tecken (2010)

[Klibbnisse]

Hmm, uppfattade det först som att du var ute efter den mest minnesvärda scenen, vilket hade varit lite lättare, men om det skall vara den mest fantastiska så... hmm...

 

Efter noga övervägande får det nog bli det sista anfallet i Eden of the East, tv-serien.

 

Motivering...

När alla nakna nördar står där på taket, med otroligt mysig musik och missilerna viner fritt i luften ovanför. Scenen är inte bara fantastisk i sin helhet gentemot serien, utan även i sig tack vare den otroliga sammanstättningen av musik, klipp och tema. Missilerna är ju ett dödshot i sig, men allt är lugnt och fint med musiken, så något intryck att någon är i fara uppstår ju aldrig egentligen.

 

Kronan på verket är ju naturligtvis:

[Saya]

Planetes, avsnitt 24, andra halvan: Intensivt.

 

 

Du har nödlandat på månens yta tillsammans med en skadad terrorist/ex-kollega och ditt eget syre tar slut, vad gör du?

[Sceleris]

Klibbnisse: "Minnesvärd" och "fantastisk" är väl inte direkt motsatsord...? :P

[zimeon]

Asukas skrik i Evangelion. Vinner allt, alla kategorier.

 

Alternativt Shinjis motsvarande. Svart skärm, bara vrål.

[Meatrose]

Det är väldigt svårt för mig att välja ut en specifik scen. Den serie som har lyckats fängsla mig med absolut flest scener är Code Geass men det rör sig om en mängd helt olika scener och det som fängslade mig i varje enskild scen varierar stort, det kan vara allt från exempelvis Taniguchi Goros regi i slutsekunderna av Stage 18 till Koshimizu Amis röstskådespeleri i särskilda nyckelscener, eller också bara själva känslan som uppstod vid vissa plot twists eller andra saker man inte kan ta upp utan att gömma texten, exempelvis handlingen i sig. Jag får hoppa över Code Geass då det i detta fall rör sig om en mängd starka scener och ett för mig oslagbart helhetsintryck, snarare än en enstaka fantastisk scen.

 

Evangelion ligger även den mig mycket varmt om hjärtat men inte heller där kan jag välja ut någon enskild scen. Top wo Nerae! har en väldigt fin scen i slutet (de som har sett serien vet garanterat vilken jag tänker på) men nej, jag vänder mig istället till en serie och en scen som gjort mycket starkt intryck på mig. Det rör sig om en scen som utspelar sig under Clannads andra hälft, scenen i After Storyns artonde avsnitt. Sättet på vilket man byggt upp relationen mellan far och dotter för att sedan låta allt kulminera i en och samma scen, och sättet man gjorde det på sedan, gav mig en upplevelse jag aldrig någonsin kommer glömma. Är det den mest fantastiska scen jag någonsin har sett? Nej, det kan jag inte hävda. Jag kan som sagt inte välja ut en specifik scen som enligt mig är mer fantastisk än alla andra jag sett. Men att det är en av mina favoritscener råder det inga tvivel om.

[Volbla]

slutsekunderna av Stage 18

Ooo, that's a good one. Det här ämnet finns det så mycket av så att jag inte kan annat än nämna flera stycken. Vi kan väl börja med Code Geass då.

 

Code Geass avsnitt 23

När Euphemia dör är den bästa dödsscenen jag kan minnas i någon media. I sina sista ögonblick så är det hon bryr sig om mest det japanska folket samtidigt som det klipps till hur det japanska folket hatar henne passionerat. Och hur Suzaku ljuger. Väldigt känslomässigt.

 

Evangelion avsnitt 22

När Asuka blir hjärnknullad av Arael ackompanjerat av Handels Hallelujah Chorus är en så ofattbart vacker kontrast. Det är till och med bättre än att spela What a Wonderful World till krigsscener. Även den uppföljande scenen där Eva 00 utstöter ett vrål samtidigt som hon kastar iväg spjutet är så storslagen att jag blir fullständigt fängslad.

 

Shakugan no Shana avsnitt 24

Shana: Tenpa jousai.

 

...

 

Yuuji, i love you.

 

Yuuji: :)

 

Sen så överlever de ju med en billig cop out, men för några sekuner så är det så fint som det skulle vara om de dött.

 

Det finns många andra scener som jag verkligen gillar - jag kommer att tänka på tillfällen ur FLCL, Haruhi och Bakemonogatari - men det räcker nog med att nämna en till.

 

Angel Beats avsnitt 3

Aa. När Iwasaki har sin sista konsert och sedan försvinner för att låta gitarren falla till golvet. Det spelades för det första en väldigt fin sång innan, men av någon anledning så är försvinnandet i serien finare än en definitiv död. Kanske för att vi då inte riktigt visste vad som hände när man försvann (och det är mindre kladdigt).

[Hikari no Hohenheim]

Dag 30: Den mest fantastiska scenen i en anime någonsin!

Oj, här fick man fundera. Jag har sett många fantastiska scener, för många för att räkna de alla här -- Air, One Piece, Fullmetal Alchemist, till och med Pokemon -- men en specifik scen viner ändå priset. En viss scen från en viss serie som varje gång jag ser den alltid ger mig tårar i ögonen.

 

Från .hack//SIGN, mot slutet...

Gänget har precis med nöd och näppe besegrat det till synes osårbara monstret, bara för att bemötas av ännu ett. Allt hopp verkar ute, inser Tsukasa, så han vänder sig till sina kamrater och säger "tack för all hjälp, men det räcker såhär", och när de protesterar skakar han bara på huvudet och säger, "det är okej, jag är van vid smärta." Varpå den kanske vackraste melodin i hela serien -- som har underbar musik rakt igenom -- börjar spelas när han går mot sitt öde med leende på de virtuella läpparna.

 

Bara detta är nog för känslorna att börja skvalla, men precis när monstret ska genomborra honom hoppar den mystiska kattvarelsen fram och tar stöten åt honom. Skakande vänder hon sig om, tittar sorgset på honom, och ger honom sedan ett svagt leende medan hon visar upp grässtrået som hon fick av honom tidigare... innan hon går upp i gnistor och försvinner. Det är då alla bitar faller på plats, och jag begriper vem och vad denne kattvarelsen verkligen är. min tes har inte bevisats i någon form av Canon, men den ger avsevärt större mening till hennes uppoffrande. Och det är att...

Katten var hans riktiga mamma. Trots allt.

[My]

Dag 30: Den mest fantastiska scenen i en anime någonsin!

 

Jag svarar bara för att hinna innan tiden tar slut, men ärligt talat kan jag inte bestämma mig riktigt. Det finns för många scener för att jag ska orka sortera fram den bästa någonsin av alla fantastiska animeögonblick jag har upplevt. Jag gör lätt för mig och tar en klassiker:

 

 

Subaru och Seishiros uppgörelse på Rainbow Bridge

Oavsett vad man tycker om Clamp i allmänhet måste man beundra dem för hur de först lät Tokyo Babylon få ha ett öppet slut, för att sedan knyta ihop berättelsen om Subaru och Seishiros dödsdömda romans i X TV. Tio år hade passerat i mangan och i verkligheten tog det nästan lika länge innan Clamp äntligen kom fram till scenen där den goda onmjoujimagikern Subaru äntligen fick en chans att konfrontera den psykopatiska lönnmördaren och tillika onda onmjoujimagikern Seishiro.

 

För den som noga hade läst och tolkat både Tokyo Babylon och Seishiros och Subarus scener i X var det ett laddat möte, med så mycket emotionellt bagage hos både läsare/tittare och karaktärerna själva att ingen kunde förhålla sig neutral till det som man anade skulle hända. Det var början på slutet av ett helt decennium av tolkningar och teorier.

 

Det visade sig att både Seishiro och Subaru var där, inte för att döda sin motståndare, utan för att de både ville och var beredda att dö för sin fiendes hand. Alla trodde väl att Subaru var den som skulle stryka med, men tack vare en tio år gammal besvärjelse från Subarus döda tvillingsyster Hokuto (mördad av Seishiro i slutet av Tokyo Babylon) kunde Seishiro inte skada Subaru utan att själv mista sitt liv, så till Subarus stora förvåning och sorg gick han segrande ut ur striden.

 

Seishiro hade förstås vetat om detta hela tiden och planerat att offra sig för att Subaru, som han älskade, skulle få leva vidare och med tiden ärva rollen som Sakurazukamori. Det var det enda sättet för en så skruvad karaktär som Seishiro att visa sin kärlek, hur galet det än låter.

 

Det har nu gått 10 år sedan denna scen publicerades första gången och jag tror inte att någon av oss som läst/sett den riktigt har kommit över den ännu... Så när jag tänker närmare på saken så ÄR nog detta den mäktigaste scenen i en anime/manga nånsin, med tanke på hur mycket den har berört oss läsare.

 

Subaru och Seishiro hade för övrigt varit en god kandidat om vi hade haft med kategorin "mest störda/skruvade/bisarra kärlekspar".

[Gravskopan]

Jag orkar inte skriva så mycket, men jag bara älskar scenen där Karasu och Fukuro slåss i avsnitt 12 av Noein. Allt från bakgrunden till det som händer till animationen. Här följer några utdrag:

 

http://www.youtube.com/watch?v=UXN2C_q65n0

[Sceleris]

Dag 30: Den mest fantastiska scenen i en anime någonsin!

Ghost in the Shell (1995).

Spoiler

Striden mot spindeltanken är så jäkla laddad av symbolik och ett slags nästan poetisk skönhet att den slår mig direkt när jag ska försöka komma ihåg fantastiska scener. Skotten mot mänsklighetens utveckling, det självdestruktiva angreppet, musiken och ljudet... Så jäkla bra.

 

Neon Genesis Evangelion, avsnitt 24.

Spoiler

Kaworu i Eva-01:s dödsgrepp antar jag har slagit många som ett uttryck för en låg animationsbudget, men för mig har den alltid varit ett uttryck för Annos stake, för det krävs stake att frysa bilden så länge -- och ändå var det en kraftfull scen som verkligen förmedlade ångesten.

 

End of Evangelion.

Spoiler

Det som föranleder sekvensen är skärrande i sin egen rätt, men Komm Süsser Tod (scenen där livet på jorden utplånas) är fortfarande bland det allra mest uppskruvade och uppskruvande jag någonsin har sett. Före det var det ju en stegring av brutalitet, experimentalitet och abstraktion, men inget hade kunnat förbereda mig för denna scen. Man får liksom lämna hjärnan hemma och bara känna.

[Klona]

Dag 30: Den mest fantastiska scenen i en anime någonsin!

Det finns så många bra scener så jag drar upp två scener som jag kommer ihåg väldigt väl och som inte redan har nämnts.

 

Tengen toppa gurren lagann

När Simon slutar att vara deprimerad och tar sig i kragen och inser att han är han och inte Kamina. Det är hans början på vägen till att bli den man han är i senare delen av serien.

Chrno Crusade

När Chrno och Rossete sitter i sin stuga som de har flytt till efter slutstriden, där lever de lyckliga tillsammans men ändå kan inte Rosette släppa livet och vill leva längre (hon är ju bara 16 år). Scenen slutar med att båda somnar in till sonedgången och när man sedan får se dem igen så ser de så lyckliga ut tillsammans.

[Tsukasa-san]

Dag 30: Den mest fantastiska scenen i en anime någonsin!

Sista avsnittet av Air

De sista minuterna av Air då Misuzu dör berörde mig så pass mycket när jag såg serien första gången att jag direkt tänkte, "Hur ska någon annan anime kunna överträffa det här?". Och mycket riktigt har ingen annan anime gjort det.

[idrougge]

Dag 30: Den mest fantastiska scenen i en anime någonsin!

Den klart viktigaste scenen i animéhistorien är matchen mellan Hiromi och Madame i sista avsnittet av Ace o nerae (Sätt ett ess).

 

I början av 70-talet var det ännu inte helt lätt att skilja japansk och amerikansk animation åt. Temamässigt fanns det avsevärda skillnader, men animationen var ofta lika oekonomisk, stel och valhänt som Hanna-Barberas alster. Det hade börjat dyka upp duktiga animatörer och regissörer, men det berättarsätt vi förknippar med animé hade inte hunnit etableras på riktigt.

 

Jämför Ace o nerae med Attack no. 1 som avslutades något år tidigare. Båda är bygger på sportshôjomangor, men den sistnämnda är bildmässigt statisk och saknar uttryck. Det beror förstås också på att förlagan egentligen är en klassisk sportmanga med "trägen vinner"-tematik precis som i typiska shônenmangor medan Ace o nerae är en klassisk shôjomanga från 70-talets guldålder som råkar utspela sig på en tennisplan. Men att överföra det till en animationsindustri där budgetarna var minimala krävde sin man.

Mannen hette (förstås) Osamu Dezaki, och vid sin sida hade han animatören Akio Sugino. De hade redan jobbat ihop på Ashita no Joe, men här etablerar båda sin personliga stil som tecknare och regissör.

Ace o nerae hade en minimal budget och animationen hölls på ett minimum, men ändå rör saker på sig, bilden andas. Bakgrunderna får göra en del av jobbet och kameramännen får göra ett riktigt hästjobb med hjälp av panoreringar, inzoomningar och dubbelexponeringar. Ändå ritas många av de effekter som senare skulle komma att göras i kameran och på ljusbordet in i bakgrunderna. Troligen fanns varken material eller kunskap hos kameramännen i början av 70-talet.

 

Så exploderar allt i sista avsnittet. Det är helt galna åkningar, "kameran" dansar runt figurerna i scener som aldrig skådats tidigare, kringgående rörelser kring rörliga figurer och den ena märkliga kameravinkeln efter den andra. Och ett fantastiskt högt antal klipp i minuten. Det är oerhört intensivt, nästan all tid ägnas åt vad som händer på planen och dialogen är fåordig. Samtidigt skildras de två spelarnas inre kamp genom blickar, bakgrunder och klipp till helt andra scener. Men det är verkligen så intensivt att man inte vill blinka, för då missar man något.

 

Ace o nerae avsnitt 26.

[Sceleris]

Wow, det var ju spännande bara att se på stillbilderna! Fast jag satte dem under hide-tagg eftersom de var från sista avsnittet -- och jättejättelånga.

 

Nå! En sista liten fråga!

 

Bonus: Vad tyckte ni om tråden?

Var poängen med tråden oklar? Vilka sorts ämnen fungerade bättre och vilka sämre? Gick det för snabbt? Några klagomål? Vill ni att vi ska ta en ny omgång med nya frågor nästa september?

 

Låt höra, innan jag låser tråden vid midnatt.

[Meatrose]

Jag tyckte bra om tråden. Genom sitt enkla upplägg, med olika små frågor att ta ställning till varje dag som ej kräver att man skriver en hel uppsats för att förmedla vad man tycker, har den fungerat som en vettig boost för forumaktiviteten.

 

Personligen har jag haft väldigt mycket att göra den här månaden och har därför ej heller kunnat vara med alla dagar. Det är surt när man missar ämnen som får en att tänka "fan, det där hade jag velat skriva något om", men det är så det är och reglerna fungerade bra såhär.

 

Jag ser gärna att vi kör en ny omgång nästa år. Hösten och vintern har en del "fasta" händelser nu, om "30 dagar i animens tecken" ska gå i september även nästa år. Vi har ju även nominering av julkalender på senhösten och själva julkalendern tar hand om hela december månad. Strax därefter, från nyår, sätter A3 igång och sträcker sig hela vägen in i Mars så om vi bara slänger in något på våren och drar igång en omgång cosplay-brännboll på sommaren (klä ut dig till valfri karaktär och spela brännboll - minuspoäng om man dyker upp som Shigeno Goro, pluspoäng om du spelar hela matchen utklädd till en Gundam) så har vi snart fullt pådrag året runt.

[Misho]

en omgång cosplay-brännboll på sommaren (klä ut dig till valfri karaktär och spela brännboll - minuspoäng om man dyker upp som Shigeno Goro, pluspoäng om du spelar hela matchen utklädd till en Gundam) så har vi snart fullt pådrag året runt.

 

Jag är lätt på!

 

Jag tycker tråden var mycket bra, även om jag bara skrev ett par gånger så var det väldigt intressant att läsa andras åsikter.

[Volbla]

Bonus: Vad tyckte ni om tråden?

Den var jättekul. En grej jag saknade dock var svar på tal. Diskussion och olika point of views (smurfande svenska?) är alltid bra, men det kanske skulle passa bättre i en enskild tråd så att denna inte blir för huller.

[Hikari no Hohenheim]

Bonus: Vad tyckte ni om tråden?

Som någon som alltid gillar att prata för mycket om sina intressen kan jag inte säga annat än att jag hade mycket kul den här (eller tja, förra) månaden. Det var alltid lika spännande och vakna varje morgon till ett nytt tema. Jag gillar idén med att detta skulle bli en årlig händelse; då får vi uppleva det igen, utan att det blir alltför tjatigt.

[Klona]

Bonus: Vad tyckte ni om tråden?

Jag tycker att det var en rolig idé och utförandet blev väldigt bra tack var enkla och väl formulerade frågor men också att det var många som deltog. Kändes roligt att vakna och se ett nytt ämne varje dag och läsa vad andra tyckte om olika ämnen. Jag säger helt klart ja till en ny omgång nästa år.

[Jinnai]

Bonus: Vad tyckte ni om tråden?

Detta va en bra ide

Jag säger helt klart ja till en ny omgång nästa år

Men varför inte fortsätta året ut?

[Sceleris]

point of views (smurfande svenska?)

Point = punkt. View = syn. Synpunkt.

 

Men varför inte fortsätta året ut?

Dels för att det är ganska svårt att komma på bra frågor (är inte direkt nöjd med alla frågor som blev -- och då var jag ju redan starkt inspirerad av en färdig lek/mem jag såg på Dancing Moons blogg!), och dels för att om det blir så mycket så kommer nog många att tappa motivation.

 

Med den här tidsbegränsningen (en månad för allt, en dag per ämne) tänkte jag ingiva en känsla av brådska: om man måste göra något omedelbart, så gör man det antingen direkt, eller accepterar att man inte kommer att göra det alls. Om man kan göra något när som helst, så gör man det aldrig fastän det ligger och gnager i bakhuvudet.

[My]

Det var väldigt roligt att delta i den här tråden, men jag blev lite seg mot slutet och orkade knappt skriva något.

 

Ett förslag är lite mer diskussionsämnen nästa gång och mindre rabblande av "favorit dittan och dattan". Att diskutera Tsundere och harem var nog det roligaste i den här omgången!

[Volbla]

Point = punkt. View = syn. Synpunkt.

Lexikonet sa det också, men nää. På svenska är ju synpunkt synonymt med åsikt, men på engelska är det ett visst sätt att se på saken. "Se det från den här synpunkten"? Snarare "Jag har en synpunkt".

 

Så... synvinkel? Bah! Språkliga begränsningar. Jag hatar dem.

[Sceleris]

Nej, en synpunkt är "(yttrande e.d. som redovisar) visst sätt att uppfatta eller bedöma viss fråga", för att citera NE. (^_~) Det är inte språket som är begränsat, det är talaren, unge gräshoppa.

 

Meen nu var det ju inte en språktråd.

 

Ett förslag är lite mer diskussionsämnen nästa gång och mindre rabblande av "favorit dittan och dattan".

Mjo, det är sant, fast min tanke med tråden var att varje (huvudsakligt) inlägg skulle skrivas med en utgångspunkt i stil med "du har fått plats i en animétidning att skriva en krönika; detta är ämnet". Alltså en mer personlig och referensbefriad liten historia. Som sådant blir det mindre diskussionsämne och mer... monologämne?

 

Så även med "favorit[...]"-ämnena hade jag egentligen aldrig tänkt att det skulle bli ett enkelt listande av favorit-vadenuvar, utan att, som med de andra ämnena (förutom bildämnena som var mer som pauser), det skulle vara något att spinna en text omkring.

 

(Om det ska få bli en återkommande grej så bör inte heller ämnena bli för generella, typ "skriv om moé", för då blir det ännu svårare att komma på nya -- samt att lite inramning och begränsning ofta gör det lättare att komma på en vinkel att skriva ur.)

 

Min avsikt kanske inte riktigt kom fram i tråden (och jag efterlevde den inte själv så väl...), så vad tror ni om det? Låter det för maffigt eller svårt, att skriva om varje ämne mer som en krönika eller en artikel i en tidning? Skulle 15 ämnen på en månad istället för 30 vara bättre?

[zimeon]

Min åsikt om tråden:

 

Den blev på slutet ägd av Drougge. Undrar om det inte var det bästa foruminlägg jag sett. Fast det kanske inte var han som hade gjort själva bildcollaget.