2009 med Blå

[Blå]

2009 med Blå

Årgångar:

2007

2008

 

Texten nedan kommer att innehålla spoilers, men inte allt för grova, hoppas jag. Skulle det nu vara så att det är det så kontakta mig eller någon annan admin så ordnas det på en gång. För att få ett begrepp om vilka serier den här summeringen kommer att handla om har jag gjort en liten lista här nedanför.

 

Serier

Höst 2008/Vinter 2009:

Casshern Sins

Clannad ~After Story~

Da Capo If

Kiss x Sis

Kuroshitsuji

Mobile Suit Gundam 00 S2

Tentai Senshi Sunred

Toradora!

Xam'd: Lost Memories

 

Vinter:

Akikan!

Asu no Yoichi!

Denpa teki na Kanojo

Hajime no Ippo: New Challenger

Hetalia Axis Powers

Ichigo Mashimaro encore

Kurokami

Major S5

RideBack

White Album

xxxHOLiC Shunmuki OVA

Zoku Natsume Yuujinchou

 

 

Vår:

Hayate no Gotoku 2

Higashi no Eden

Natsu no Arashi!

K-ON!

Tayutama

The Melancholy of Haruhi Suzumiya

To Heart 2 AD Plus OVA

Cross Game 09/10

Fullmetal Alchemist: Brotherhood 09/10

 

Sommar:

Bakemonogatari

CANAAN

Cencoroll

Clannad: Another World, Kyou Chapter OVA

Princess Lover

Sora no Manimani

Spice and Wolf II

Taishou Yakyuu Musume

Tokyo Magnitude 8.0

Utawarerumono OVA

 

Höst:

11eyes

Aoi Bungaku Series

Darker than BLACK - Ryuusei no Gemini

Kämpfer

Kuchu Buranko

Nyan Koi!

Mahoromatic ~Tadaima◇Okaeri~

Sasameki Koto

Seiken no Blacksmith

Seitokai no Ichizon

Sora no Otoshimono

White Album 2nd Season

 

Höst 2009/Vinter 2010:

Fairy Tail

Kiddy GiRL-AND

Kimi ni Todoke

Kobato.

Letter Bee

Tatakau Shisho - The Book of Bantorra

Tentai Senshi Sunred 2

Toaru Kagaku no Railgun

 

Here we go again

Nu är det så dags igen att försöka summera ett animé år, denna gång årgång 2009. Men för att kunna göra det måste jag först och främst gå tillbaka till 2008 och de höstserier som inte ännu hade gått klart utan fick lov att avslutas i början på detta år. I förra årets summering så hyllade jag en hel del serier från höstsäsongen. Två av serierna som jag hyllade var Michiko to Hatchin samt Tales of the Abyss. Dessa två har jag faktiskt inte sett klart på ännu och det har sina anledningar som speglar mitt animé år rätt bra. Jag har faktiskt inte följt allt för många serier under det här året från start, till skillnad från förra året, utan plockade upp mycket precis innan höstsäsongen tog fart. Jag tappade faktiskt mycket av mitt animeintresse i början av året och följde då faktiskt bara en enda serie; Clannad ~After Story~. Mycket av vintersäsongens serier såg jag sedan klart på efter det att jag hade skadat min fot i mars månad och var sjukskriven ända tills maj månad. Men i den här summeringen kommer jag ändå att ta upp serierna i samma följd som förra året och dela upp säsongerna, allt för att underlätta läsandet samt mitt skrivande.

 

Från 2008 till 2009

Serien som gjorde att jag fortfarande kunde behålla ett visst intresse var Clannad: AS. Det ska erkännas nu, jag tycker att första säsongen av Clannad var rätt så medioker på sina ställen och dömde ut den rätt hårt eftersom att förväntningarna på den var rätt så höga. Men sen så när After Story presenterats att komma så höjdes förväntningarna igen, mycket på grund av att en hel del som spelat spelet menat på att utan AS så är inte Clannad mycket att ha, för att det är där som själva handlingen börjar. Jag var skeptisk även till en början av serien, då mycket var sig likt från den första med små mini-arc. Men serien tog fart efter nästan halva seriens gång. Serier bjöd på så mycket känslor efter det och det var svårt ibland att hålla tillbaka tårarna. Det tog faktiskt ett bra tag att kunna smälta allt efter att serien hade gått klart, men mer skulle då komma.

 

För att inte komma bort mig helt senare här i summeringen blir jag så illa tvungen att hoppa lite igen, ända till sommaren för att vara exakt då OVAn Clannad: Another World, Kyou Chapter OVA kom. Jag är då faktiskt inte ett speciellt stort Kyou-fan utan mer ett Ryou-fan, så för mig var den här OVAn lite av en besvikelse. Men ska jag se på det med objektiva ögon så var den nog ändå rätt okej med en lite småmysig historia. Om man bortser från OVA avsnitten som kommit så vill jag helst se Clannad samt AS som en helhet, vilket kanske är en självklarhet. Men det tog ändå rätt långtid innan den faktiskt vart bra i mina ögon. Hade de kunnat haft samma känsla under hela seriens gång som i sista halvan av AS så hade det här nog varit en av de mest känslofyllda serierna någonsin, nu faller den rätt så mycket på grund av att de ville ha med så mycket som möjligt från spelet. Varför inte satsa helhjärtat på en tjej och ge de andra lite karaktärsutveckling lite vid sidan om istället? Just för att det är en anime så känns det inte som att det är något flyt i serien för att man ska hålla på och dela upp det som hände här. Men visst, serien är dock för det riktigt sevärd om man ska jämföra den med mycket annat som kommer.

 

Bortglömd?

Clannad höll mig kvar och var som sagt var den serie som gjorde att mitt animeintresse fortfarande fanns vid liv. Men en annan serie som jag inte riktigt kunde släppa var Xam'd: Lost Memories.

Xam'd var en skön serie att följa och hade den där rätta äventyrshungern och vågade nästan gå lite outforskad mark. Dock slutade serien rätt så tråkigt men hade för det varit riktigt underhållande ända fram tills slutet. Den här serien vet jag inte om många faktiskt har följt och lite kan det ha att göra med att sändningen inte var kontinuerlig utan sträckte sig ända från sommaren 08 till vintern 09. Serien var en produktion för PSN, i USA om jag inte minns fel, och ett samarbete mellan BONES och Sony. Har du missat Xam'd? Ge den då en chans om du gillar äventyrsserier med en hel del action.

 

Andra serien som jag fortfarande dock inte hade gett upp hoppet på var Casshern Sins, Kuroshitsuji, Mobile Suit Gundam 00 Second Season, Tentai Senshi Sunred samt Toradora!. Cassehern tillsammans med Kuroshitsuji och Gundam 00 var väl de tre serier utav dessa som tilltalade mig mest. Sunred var förvisso en bra serie det också men mer en sådan som man bara slappnar av till och låter saker och ting ske, inte mycket handling hade den, men jag återkommer lite mer om denna serie. Casshern Sins var väl den serie som imponerade mycket med sin animation till att börja med. Handling kom lite i efterhand för egen del till att börja med men växte sedan allt eftersom. Då var det lite mer tvärtom när det kommer till Kuroshitsuji som hade en intressant historia redan från början. Casshern Sins hade rätt så svårt att måla upp sina karaktärer tycker jag och man kom aldrig riktigt nära dom och det hela vart tyvärr inte mycket bättre efter det att serien hade gått klart. Jag fick ofta den känslan av att man skulle redan vara bekant med världen och ha sett något av de tidigare serierna för att förstå en del. Världen där serien utspelar sig var dock riktigt bra gjord och man fick hela tiden känslan av att här har något gått snett till och att det inte alltid hade sett ut så som serien visade. Människor och robotar, ingen hade det lätt inte och många hade förlorat allt hopp. En mycket bra uppmålad värld som sagt. Casshern är nog en svår serie att rekommendera då den är rätt så långsam i sitt berättande, men känner man för att se på lite dyster stämning med vacker animation så kanske kanske.

 

Kuroshitsuji hade karaktärerna och handlingen som kanske inte Casshern direkt hade. Även fast det kanske inte är så jätte speciella omsättningar i serien så tog det de enkla och gjorde något riktigt bra av det. Sebastian speciellt. Den andra säsongen som ska starta i början av januari ser jag fram emot rätt så mycket då allt kändes klart kanske men att allt inte hade berättats för det. Kuroshitsuji får jag känslan av att inte allt för många här på forumet har sett på vilket är rätt synd. Serien tilltalar nog den kvinnliga pubkliken mer av självklara anledningar men jag tror nog att många skulle gilla den här serien om man nu så bara gav den en chans. Jag har faktiskt sett en hel del i år (trotts mycket uppdelningar) och håller denna som en av de bättre när det kommer till helheten och hoppas att fler ska ge den här en chans.

 

Gundam 00's andra säsong började mer fartfyllt och skulle visa sig bli än mer action orienterad än den första säsongen, vilket inte alls var mig emot. Dock så störde jag mig rätt rejält på att Marina's karaktär aldrig riktigt utvecklades och hon kändes platt i slutändan. Men på det hela taget är jag som sagt var nöjd med den andra säsongen som tilltalade mig mer än den första. Men slut är det då inte! Till nästa år så ska nämligen

komma. Något att längta till för oss som gillar Gundam och inte riktigt kan få nog av det.

 

Antihjälten

Men från kanske lite allvarligare saker till något som har fått mig att skratta gott. Tentai Senshi Sunred. Jag vill gärna jämföra den här med serier som Cromartie High School, Sexy Commando och Detroit Metal City. Korta avsnitt på ca 10 minuter där humorn är lite överallt. Sunred är en parodi på framförallt hjältar och dess ärkefiender men skämtar även om andra saker där till. Serien har en riktigt simpel animering med mycket statiska ansiktsuttryck. Men av någon anledning så passar även det här in till serien perfekt. En andra säsong har även hunnit påbörjats i höstas och kommer gå klart till någon gång nästa år.

 

Två små OVA får ta lite plats här. Da Capo If och Kiss X Sis. Båda kan man säga är fanservice, Da Capo If för alla som hellre ville se mer av Kotori i den centrala rollen och Kiss X Sis för alla som... inte kunde få nog av mangan. Om jag börjar med DC If så måste jag erkänna att jag var rätt borta när jag såg första avsnittet eftersom det var ett tag sen jag såg första serien och kom inte riktigt ihåg alla inblandade. Men det hela klicka tillslut och jag måste säga att den här alternativa delen var rätt mysig och gav en precis det man var ute efter, lite mer Kotori och lite mer Da Capo, no more no less. Kiss X Sis, ja vad finns det egentligen att skriva om denna OVA? Till att börja med så har den faktiskt inte gått klart ännu då ytterligare ett avsnitt utannonserats samt att en TV-serie är på ingång till nästa år. Är man som en annan bekant med mangan så vet man exakt vad man vill ha och man fick exakt vad man kunde förvänta sig från den här annars totalt meningslösa OVAn, säkerligen i många andras ögon sett. Men till oss andra...

...grattis!

 

Toradora! får avsluta 2008 sagan. Vad jag har uppfattat det som så har den fått bra respons här på forumet. Jag är dock en av få, troligen, som aldrig riktigt föll för den här serien. Just sådana här serier börjar jag få allt svårare för att följa, på grund utav att karaktärerna måste verkligen tilltala mig, vilket inte många gjorde här. Det var liksom glasklart redan från avsnitt ett hur serien skulle målas upp kändes det som och det ända som faktiskt överraska mig var slutet som var någorlunda underhållande. Jag säger nu inte att serien är dålig utan det var en serien som är lätt att följa och som jag mer än gärna för det tittar på. Men ibland bara önskar jag att saker och ting kunde ske lite olikt normen för dessa typer av serier. Första OP-låten måste jag dock säga var en sån där som lätt satt sig på huvudet och var rätt trevlig att lyssna på. Tusan ta catchiga låtar, nu kommer den säkert hamna på huvudet igen för ett tag, suck...

 

År 2009 tar fart

Att börja det nya året med lite sport för att träna bort julbordet och nyårschampagnen från magen kan inte vara helt fel och det nya året starta med två långkörare; Major's femte säsong samt en långt efterlängtad säsong av Hajime no Ippo.

Om vi börjar med Ippo så var förväntningarna på den rätt höga. Den gjorde faktiskt också ett hyfsat bra jobb med storyn trotts att man knappt följde Ippo den här gången. Det ända som går att klaga på, med sin rätt, är att musiken inte alls levde upp till förväntningarna. Första serien bjöd på många sköna låtar vart var dom? Nu menar jag inte just låtarna i sig från första serien utan, vart var känslan för musiken den här gången? Lite synd tycker jag då just mycket av känslan låg där. Just nu hoppas jag att de kan fixa till en tredje serie för Ippo och satsa än mer på den. För även om Takamuras väg är rolig att följa så är det just Ippo man vill se.

 

Baseboll för alla

Major, Cross Game samt Taishou Yakyuu Musume är alla tre basebollserier som kan komma att tilltala de mest fanatiska baseboll-fans till de lite mer vardagliga. Major var den serie som fick vara med och starta det här året och gjorde inga direkta förändringar i sitt upplägg. Allt var sig likt, och tur är väl det? Varför ändra på något som funkat i fyra tidigare säsonger. Jo, för att försöka få serien att växa. Det är tyvärr hela tiden för små förändringar hela tiden som sker och karaktärerna utvecklas bara för stunden för att sedan återgå till sitt forna jag. Det är synd, nu är just dock Major tyngd mer på basebollen än på dramat och karaktärerna. De första två säsongerna gjorde dock riktigt bra ifrån sig på de punkterna dock men i de tre senare har man hamnat i någon slags omloppsbana. Kliv gärna ur den till nästa gång.

 

Manen på bilden är ingen mindre än Mitsuru Adachi. För er som nu tyvärr inte är bekant med denna person så kan jag informera om att han är skaparen till serier som Touch, H2, Slow Step samt det senaste tillskottet, Cross Game. En pågående serie som startade i april månad och som kommer hålla på ett tag till in i 2010. Som vanligt vill jag påstå när det kommer till Adachi så utgör karaktärerna en stor del till dennes populära serier. Mycket kanske inte skiljer Kou, Hiro och Tatsuya, men på något sätt lyckas Adachi få fram något nytt som ändå gör det. Det är som att se gamla skådespelare göra om sina roller i en lite nyare variant hela tiden. Detta gäller inte bara själva huvudpersonen utan många andra roller också. Just Touch, H2 och Cross Game är alla rätt så lika, men innehåller för det en egen karaktär och berättar sin egna historia, något som jag aldrig verkar kunna tröttna på. Men går jag bara än mer offtrack här så för att återgå till Cross Game då. Serien i min mening skulle nog kunna mäta många magar. Man kanske inte så förtjust i baseball, men man får just inte bara det. Utan här får man mycket drama, humor och kärlek på en och samma gång i en skön mix. Medan Major är mer för de som gillar att se på baseboll så är Cross Game mer för de som gillar annat än just den sporten, även om den nu finns med där också som en slags stöttepelare.

 

Sista serien ut här, Taishou Yakyuu Musume, kom i början av juli och får anses som den sötare varianten av basebollserierna och även den som kanske minst fokuserar på just baseball. För även om det till viss del handlar om det så är omsättningarna i serien lite speciella. Det hela utspelar sig nämligen under 1925 och jämställdheterna är knappast de bästa. Här anses det att en flicka gör bäst i att sköta sitt jobb i hemmet och ska inte vara ute och göra grabb göra. Detta leder till en konflikt mellan ett par där flickan tar så illa vid sig att hon bestämmer sig för att ta upp det här med baseboll som alla grabbar lirar. Serien är väl som sagt den som kanske inte riktigt inriktar sig just på baseball utan tar upp mera om jämställdheten. Serien känns äkta också i sitt berättande och larvar sig inte allt för mycket med saker och ting. Nu kanske det låter som det här skulle vara en superseriös serie men det är det väl inte riktigt heller utan den har en bra blandning helt enkelt. Serien får mig även att påminnas om Studio Ghibli's film Only Yesterday. Flickorna påminner rätt så mycket om varandra samt familjeförhållandena, men där slutar väl också likheterna. Taishou Yakyuu Musume är en serie som man kan njuta av att se på då flickorna får kämpa sig till framgång vilket inte alltid är det lättaste, men riktigt underhållande att se på.

 

Balett är ballt

Vi hoppar tillbaka nu till vintersäsongens serier och till en av årets absoluta höjdpunkter, RideBack. Efter att ha sett på en av de första trailerserna för serien så lukta det förväntningar på långa vägar. Men de förväntningar som jag hade på serien infriades faktiskt aldrig, men! Serien vart så mycket bättre än vad jag hade trott på och hade en bra story, som kanske var lite för kort då jag gärna hade sett lite mer. Karaktärerna utvecklas i min mening rätt mycket under den korta period som serien gick, speciellt så gillar jag Ogata Rin som kanske är en avlägsen släkting till White Album's Ogata Rina som även den kom under vintersäsongen. RideBack gjorde konsten att göra balett från något gammalt och elegant till något nytt och fräckt. Ibland sätter vissa serier trender i Japan som Hikaru no Go, Major, Prince of Tennis osv. Kanske att vi får se en ny våg balettdansande motorcyklar inom en snar framtid? För skulle jag få chansen skulle åtminstone jag ta den direkt!

 

School Days möter likasinnade

White Album hoppar vi nu över till och nej, det handlar då inte om The Beatles. Men å andra sidan kanske inte allt för många gör den kopplingen alls? Den ända gemensamma nämnaren som serien och bandet har är att musik är en av storyns tyngdpunkter. Jag skrev i tråden till White Album att det här kanske kunde bli motsvarigheten till föra årets True Tears, så fel jag hade. Men den har visat sig vara underhållande för det, om än på ett slags "School Days" sätt. Serien delades upp i två omgångar. Den första säsongen sändes i början av januari medan den andra kom till höstsäsongen. De två säsongerna skiljer sig även åt rätt så markant. Första säsongen känns som en uppbyggnad medan den andra släpper lös alla slags demoner som den höll tillbaka i första. Och om sanningen ska fram hade jag stora problem ibland att acceptera den riktning som den andra säsongen tog. Jag vet att jag hoppades på mer drama till den andra säsongen, men ibland vart det nästan bara för mycket och jag undra verkligen hur den här serien skulle sluta. Jag är dock varken besviken eller speciellt nöjd med slutet som försökte fixa ihop allt på en och samma gång, vilket var väldigt svårt och några frågor efter slutet återstår nog trotts allt.

 

Denpa teki na Kanojo som kom i början av februari är lite av en positiv överraskning. Jag hade inte läst något om denna OVA innan annat än att den involverade mord samt att bilden jag hade sett såg väldans lockande ut. Serien ser ut att kanske kunna bli något i stil med Kara no Kyoukai där avsnitten är på cirkus 40-50 min.

 

Encore tack, encore!

Från en OVA till en annan. Men denna OVA har dock lite erfarenhet från en tidigare säsong samt två OVA delar. Ichigo Mashimaro encore är minst lika gullig och rolig som sina företrädare och lämnar nu återigen ett slags tomrum efter sig. För er stackare som inte är bekant med serien så handlar den om fyra kompisar, i tolv års åldern, och en storasysters vardagsförhållanden. Den här serien är helt klart inte för alla och är man starkt allergisk mot söta saker bör man nog hålla sig undan. Jag hoppas verkligen att det kommer komma mera från den här serien då jag fick känna om på nytt hur roligt man kan ha det med Ana, Chika, Nobue, Miu samt den urgulliga Matsuri.

 

Det mystiska och övernaturliga

Dags för en av förra årets överraskningsserier, för mig, att göra entré med sin andra säsong, Zoku Natsume Yuujinchou. Hela grejen med den här serien är att ta det hela med ro. Trotts att det ibland kanske händer en hel del så är själva atmosfären i serien en lugn sådan. Kanske att man kan likna den med Mushi-shi men framförallt xxxHolic. Det hela handlar om en ung pojke som fått ärva "Boken om vänner". Där finns det namn som Natsume's mormor, Reiko, samlade på sig från så kallade Yokais, andar och väsen dvs. Nu är det så att många utav dessa är väldigt angelägna på att få tag i boken som Natsume har så ni kanske kan förstå vilken annorlunda vardag som Natsume måste leva. Gillar man serier med lugnt tempo så kan detta vara något som faller en bra på tungan. Men första säsongen är givetvis ett måste.

Jag fortsätter vidare här på spökstadiet då jag bara tänkte skriva lite kort om xxxHolic's OVA xxxHOLiC Shunmuki . Den här OVAn är sammankopplad till Tsubasa Chronicle: Shunraiki då dessa gick in i varandras historia. Är man inte bekant nu med någon av serierna kan det kanske vara svårt att hänga med. Men för att fatta mig kort. Watanuki, Syaoran och Sakura har något gemensamt och serierna byter meningar med varandra emellanåt. Den som sammankopplar det hela är häxan Yuuko. För CLAMP är detta inget nytt utan man sammankopplar gärna sina serier med varandra på ett eller annat sätt. Ett exempel på detta är den nya serien Kobato. som lånar in karaktärer från serien Wish. Men jag återkommer mer om denna senare. Tillbaka till OVAn då. Den var faktiskt riktigt underhållande och tar upp de intressantare delarna från serien. Man bör givetvis vara bekant och sett tidigare säsonger och för den delen kanske känna till något om Tsubasa Chronicle, allt för att ens tittande ska underlätta utan att massa frågor ska behöva ploppa upp vilket inte är det roligaste. Mer är även på ingång till nästa år då OVAn xxxHOLiC Rou ska komma till våren, vilket jag ser framemot.

 

En serie som såg lovande ut från start var Kurokami. En serie som hade ett intressant tema. Men allt förgäves när man bara gör allt till en i mängden. Eftersom jag redan gått lös på serien en gång tidigare där jag beskrev den som en medioker sak så tänker jag inte heller sitta nu och skriva om det hela igen. Kurokami kan kanske tilltala personer som gillar serier som F/S Night, SnS, ZnS, lite också därför som den intresserade mig.

 

Historielektion

Hetalia Axis Power är ONA serien som inte tar upp mer än 5 minuter per avsnitt och hinner på den korta biten berätta något om våran historia, om än på ett litet annorlunda sett. Alla personer i serien har namn efter ett land eller före detta stormakt. Handlingen i serien, som knappt finns, handlar om Italien och hans vänskap med Tyskland och Japan under andra världskriget. Axis alliansen med andra ord.

Den här serien är perfekt för folk med lite tid men som ändå vill ha sin dagliga dos av anime och skratt dessutom.

 

Innan jag lämnar vintersäsongen så ska två komedier få lite ljus i detta mörker. Akikan! och Asu no Yoichi får avsluta vinterhalvåret. Dessa två kan beskrivas som lättsamma kärlekskomedier med typiska klichéer. Om vi börjar med Akikan! så handlar den om Kakeru som en dag träffar handlar en melondryck från en läskautomat. När han kommer hem för att dricka denna ploppar helt plötsligt en tjej fram från tomma intet, kliché om något. Men serien har sin charm och på bara 12 avsnitt så klarade även jag att se klart på denna. Asu no Yoichi var lika förutsägbar som Akikan!. Här har vi en ung pojke som kommer från hård träning skogen med sin far till stadslivet där han ska bo med fyra systrar som äger och driver en dojo. Det säger sig nästan själv att även denna är fylld av klichéer. Räddningen är att inte heller denna är mer än 12 avsnitt, något som sådana här serier klarar sig bra på. Ingen utav dessa två är något jag skulle rekommendera direkt utan de har alltid sina motsvarigheter till en ny säsong. Det är skoj så länge de varar, på en viss nivå.

[Blå]

Våren och den ändlösa åttan

Vårsäsongen bådade gott i förväg med åtminstone två, på förhand, säkra kort. The Melancholy of Haruhi Suzumiya och den nya Fullmetal Alchemist: Brotherhood som tydligen ska gå än mer i mangans riktning än vad första serien gjorde.

 

Hur tänkte dom?

Att Haruhi var 2006 års bästa serie för många råder det inga tvivel om. Om Haruhi's andra säsong kommer att förbli lika populär finns det dock starka tvivel om. En riktigt hit eller miss handlar det helt klart om och visst får man vara beredd på att konstiga saker kommer ske i Haruhi's värld. Men med delen "Ändlösa åttan" så fick nog många känna på hur något kan kännas ändlöst och nästan frustrerande. Jag tyckte att det var en kul grej efter tre avsnitt, efter det fjärde börja jag tvivla och efter sex avsnitt hade jag gett upp hoppet. Själva titeln för arcet kanske man tycker borde varit en indikation för en om hur länge de skulle hålla på, men kom igen? Åtta avsnitt av mer eller mindre samma innehåll? I böckerna så dras det inte ens ut på så här mycket som jag har förstått det och det är då mer en miss i min värld än något nytt och spännande. Det som även känns tråkigt är vad de annars hade kunnat ta med. För den sista delen var då inte de minsta tråkig utan riktigt spännande och innehållsrik. Där räddades serien bra mycket för egen del och den ändlösa åttan var bortglömd för stunden. Nästa år i februari så kommer

eller Suzumiya Haruhis försvinnande om man så vill. Något att se fram emot för alla Haruhi älskare skulle jag kunna tänka mig.

 

Gör om, gör rätt

Att första serien av FMA inte följde mangan speciellt bra är något som den har fått viss kritik för. Så för att ändra på det, kanske, utannonserades Fullmetal Alchemist: Brotherhood som en ny serie som skulle vara mangan mer trogen. Det som är tråkigt för mig är att jag inte är bekant med mangan så jag har tyvärr ingen aning om den här nya serien följer mangan bra eller inte. Men en sak är säker i min bok, den är riktigt bra. Om den är bättre än första serien vill jag inte påstå direkt, men den är inte heller sämre. Då jag som sagt var inte är bekant med mangan är det som att se två olika versioner där båda har sina för- och nackdelar. Jag har läst att många dock inte gillar humorn som förekommer i den nya serien utan menar på att den tar bort all seriösitet, men är det inte alltid något som funnits? Första serien kanske inte hade lika mycket men det som man bjuds på i Brödraskapet tycker jag faller sig rätt så bra till seriens ton. Men detta är givetvis en smaksak och att försöka argumentera om det är bra eller dåligt är nog rätt dumt därför slutar jag där om det.

Hur lång kan den här serien tänkas bli då? Kanske har vi här en ny långkörare som är här för att stanna. Mangan är ju fortfarande i publikation och mig veterligt inte nära något slut, eller? Någon som följer mangan har nog bättre koll på detta. Men det råder inga som helst tvivel dock på att serien kan komma att bli riktigt lång då man i skrivande stund har tjugosex volymer att kunna täcka.

 

Eden i öst

Production I.G's nya serie Higashi no Eden var för mig, på förhand, inget som direkt lockade. Men efter att ha läst lite kommentarer om den så beslöt jag mig för att ge den en chans, turen var väl det. Det var inte direkt svårt att komma in i själva serien då redan första avsnittet bjöd på en händelserik historia. Efter sista avsnittet så var man även lite kluven om det verkligen var slut, det kändes som det fanns en hel del kvar att berätta. Två filmer utannonserades och den första gick upp i biograferna i japan under november månad och den andra kommer att ha premiär under januari. Har inte sett den första filmen ännu så har inga kommentarer om den då givetvis. Men det ska bli skoj att se tillslut hur hela den här historian knyter ihop sig och med serien i åtanke så har åtminstone jag rätt höga förväntningar.

 

K-ON en serie om musik utan musik

"vi kan förvänta oss något som kan liknas vid en blandning av Lucky Star och Suzumiya Haruhi no Yuuutsu med fokus på musik."

 

Så skrev Meatrose i sin tråd om K-ON! och rätt hade han väl. Det ända som saknades i min mening var musiken. Om jag inte mins helt fel nu så hade de bara två spelningar under tretton avsnitt. Något som enligt mig var för lite. Men som tur var så räddades serien på sina sockersöta små flickor och deras vardag som var allt annat än tråkig att följa. En sak som också höjde kvalitén något var själva soundtracket som fixade stämning i serien. Soundtacket är enligt mig en av de bättre för år 2009 och bara där igen visar de något som de hade kanske kunnat förvalta till något annat. Jag hade mer än gärna sett på något som kanske skulle kunna liknas mer med BECK än Lucky Star och Haruhi.

 

Humor, humor och åter humor

Jag går i rask takt över till en serie som jag (som mycket annat under detta år) visste väldigt lite om på förhand. Att SHAFT stod för produktionen var det som lockade i förväg. Natsu no Arashi! handlar om den unga pojken Yasaka's sommarlov då han var tretton år. Första avsnittet kastar en rakt in i serien och det känns som man missat ett par avsnitt. Ingen presentation för någon av karaktärerna och man undrar vad det är som händer egentligen, men roligt är det. Detta speglar serien rätt bra och Yasaka som serien handlar om är faktiskt en riktigt frisk fläkt som bjuder på sig själv hela tiden. Den andra säsongen som gick klart till nu i slutet av året gick och vart lite mer seriös, kanske. Men serien behöll hela tiden sin karaktär och underhöll åtminstone mig hela vägen ut. Om det nu verkligen är slut på den här sagan så kommer jag åtminstone att sakna den för stunden då den har bjudet på rätt många härliga scener som denna;

 

Hayate no Gotoku var en av 07-08:as bättre komedi serier som gjorde comeback till det här året. Innan det att andra säsongen drog igång så fick vi en smakprov på ett OVA avsnitt som kom i mars månad och till i början av april så stod då andra säsongen och väntade, men kanske förgäves? Det kändes som att man hade gjort sitt och jag gillade inte alls den andra säsongen lika mycket och tyckte inte alls att skämten var lika roliga. En än mer harem liknande situation hade även dykt upp och serien dalade som ett allt förtidigt höstlöv. Serien var absolut inte katastrofalt dålig men det som gjorde serien så bra i första säsongen var som bort blåst till den andra. Kanske att man gjorde ett första till att göra sina fans än mer belåtna och föröka få in än mer TV-bild åt karaktärer som inte fått så mycket till första säsongen. Jag ska inte grubbla för mycket på det här och får ta det som det var, en bra första säsongen med en medioker andra. Hoppas nu att serien kan få vara ifred för den har då gjort sitt i mina ögon.

 

Jag fortsätter i humorns tecken med en harem komedi serie, To Heart 2 AD Plus. Finns inte så mycket att nämna om denna dock. Allt är sig likt, nästan, från tidigare delar av To Heart 2 och AD Plus avviker inte direkt. Torr fanservice är väl det som man har lyckats att få in. Detta är alltså inget för den som inte redan är bekant med serien. Jag gillar To Heart 2 -serien, så det är lite tråkigt att se OVA avsnitt som dessa.

 

Har jag sett denna förr?

Tayutama får stå för en av de mest underhållslösa serierna detta år. Har du sett på något som har med en karaktär som dyker-upp-från-ingenstans att göra så har du sett den här utan att du vet om det. Jag säger nu inte att alla dessa serier är den andre lik till punk och pricka, utan ofta så har de en egen idé om hur de skall lyckas att underhålla en. Tayutama har kanske en idé, men den syns aldrig. Men när den väl dyker upp känns det så platt och tråkigt att man knappt orkar bry sig. Serien liknar väl till viss del Shuffle! och hade som sagt var kanske kunnat blivit något. Men när serien aldrig riktigt bestämmer sig för vad den ska fokusera på så är det som sagt var aldrig ens spännande, tyvärr. Vad skulle då kanske kunna locka med den här serien? Kanske att man inte alls sett något liknande förr.

 

I sommarens soliga dagar...

 

...skakas Tokyo av en jordbävning

Tokyo Magnitude 8.0 är en riktigt bra berättelse med känsla. Eftersom Tokyo är ett högriskområde för jordbävningar och chansen för att en på skalan 7.0 kan, inom de närmsta 30 åren, inträffa ville tydligen Bones illustrera vad som skulle hända om en på 8.0 skulle smälla. Serien följer flickan Mirai Onozawa som precis har fått sommarlov. Men eftersom deras mamma och pappa inte kan ta ledigt från jobbet och åka på semester så får Mirai ta med sin bror på en robotutställning som han vill gå på. Allt verkar frid och fröjd till dess att dom ska lämna utställningen.

Jag tycker att serien prickar helt rätt med sina karaktärer och stämning. Om det var en sak jag inte kunde sluta jämföra dock så var det karaktärerna Mari Kusakabe och Balsa från Seirei no Moribito. Har ni sett båda så kanske ni förstår varför. Kändes nästan som om Bones hade sneglat lite för mycket på Balsa's karaktär. Men eftersom det bara är jag som har fått för mig detta så gillade jag dock för det Mari's karaktär. Jag skrev i början i den här tråden att Clannad hade några av de mest känslosamma scenerna jag skådat i en anime så gäller även det för den här serien. Efter att ha sett klart på hela hade jag en riktigt stor klump i halsen. Serien hade sina skavanker också men överlag så träffa den rätt i det mest och skulle definitivt rekommendera denna till alla som känner för att åka på en känslomässig bergodalbana.

 

Tuff på utsidan, mjuk på insidan

Att CANAAN gick hem hos mig är då inte tack vare Maria Oosawa. Denna karaktär gör att denna serie till stor del aldrig riktigt når några högre höjder hos mig. Att karaktärer kan verka lite trevandes till en början är något man tyvärr får försöka vara van vid när man ser på animé. Nu gick aldrig CANAAN och blev någon slags upprepning på alla karaktärer, men Maria hade det dock svårt att hävda sig bland de andra och klingade sig fast vid andra för att hålla sig kvar. Men om man bortser från Maria så hade CANAAN en hel del intressanta karaktärer och en gedigen handling att bjuda på. Serien var som allra bäst när de få och korta, men bra, actionscenerna fick vara med och det är väl främst det som jag kommer att komma ihåg från den här serien samt en del av karaktärerna som verkligen bjöd på sig själva.

 

Och på tal om att bjuda på sig själv så har vi även en liten småmysig sommarkomedi i Sora no Manimani. Här bjöd man öppet in alla som bara vill mysa under den stjärnrika natthimelen. Serien kanske inte kommer bli ihåg kommen för sin lysande handling men karaktärerna är de som övertygar och underhåller en i en lagom lång serie. Serien handlar om en skolgrupp som inriktar sig åt stjärnskådning och saker som hör dit till. Själva temat för serien är inte något som man fokuserar överdrivet mycket på utan finns där helt enkelt för att föra historian framåt och kanske inte direkt för att utbilda alla okunniga om ämnet, vilket är tur det. Känner man för en serie där man mest kan slappna av utan att behöva anstränga sig för att hänga med så är Sora no Manimani ett perfekt val och utan att sticka ut i mängden så får den ändå anses som en lyckad slice of life serie med like komik och kärlek.

 

One-shot mangan som blev en hit

För att börja från början så är alltså Cencoroll baserad på one-shot mangan Amon Game. Den är skriven av Atsuya Uki som även var med under anime adaptionen och sköte där i stort sätt själv hela produktionen. Under 2006 så blev Cencoroll sponsrad av ett projekt som satsade på att sponsra små anime studios och 2007 så släppte Uki en kortfilm av Cencoroll över internet. Efter att ha fått bra respons så bestämde sig Uki för att göra en lite längre version. Och resultatet hade premiär under en kanadensisk filmfestival den 28:e juni. Den japanska debuten fick dock vänta tills den 22:a augusti och visades bara på ett fåtal biografer.

 

Det hela kan jämföras med Makoto Shinkai's filmer. Gillar man den typen av filmer så kommer man inte att ha några som helst bekymmer med Cencoroll då den är av högsta klass. Utan att skriva allt för mycket om filmen i sig så handlar den helt enkelt om ett monster som heter Conco och hans vapendragare Tetsu Amamiya. Actionpackad film på cirka en halvtimma.

 

Kryddvargen och handelsmannen

Spice and Wolf's andra säsong startade i juli månad och hade dess för innan retats lite med en OVA i slutet av april. Att Horo är den stora dragningskraften för den här serien är kanske rätt så uppenbart, av olika skäl. Att serien sedan i sig har en lite ovanlig handling och upplägg är inte fy skam det heller. Jag tycker då själv att första säsongen hade en aning för mycket handelssnack och kanske kunde ha satsat mer på karaktärerna. Andra säsongen gjorde exakt det nämligen. Handelssnacket fanns kvar men hade tonats ner för att ge mer plats åt karaktärerna. Man höjer även temperaturen mellan Craft och Horo, vilket var ett riktigt lyckat drag men kanske, kanske något utdraget. För även fast det gick hett till så kändes det som att det var snabbt glömt i vissa fall. Med tanke på hur serien slutade så skulle det förvåna mig om inte en tredje säsong är på ingång.

 

Årets serie!

Eller kanske inte då den faktiskt inte har gått klart ännu, vilket är lite smått irriterande. Bakemonogatari hade mycket väl haft potential till att bli årets serie, men då det återstår två avsnitt så får den inte vara med i AAA 09 åtminstone. Serien gjorde helt klart ett bra jobb med sina karaktärer som nog är stora delar av seriens behållning. Själva handlingen är lite tam och inte allt för mycket vikt läggs på den, vilket också är en smula tråkigt då det finns en hel del intressanta saker man skulle kunna tänka sig att ta upp där. Men det som visas i serien är dock helt klart av bra klass och jag ska inte börja klaga på vad som kunde ha varit med utan fokusera på det som var med.

 

Hitagi Senjougahara, seriens gudinna och hela årets kanske klart mest lysande stjärna? Jag är bra på att överdriva ibland det vet jag. Men Senjougahara's karaktär känns riktigt fräsch och är kanske något som alla andra tsundere karaktärer borde vara, mer öppna. Men å andra sidan är det väl just det, att de inte är så öppna av sig, själva charmen med dom. I vilket fall som helst var det helt klart en fräsch fläkt som sagt var att få göra sig bekant med en person som Senjougahara, det trevliga är också att just i den här serien så är det hon som får fall på huvudpersonen. Oftast brukar sådana här karaktärer stå åt sidan till fördel för någon mer "normal" karaktär.

 

Animationen och konversationerna som används i serien kan givetvis ifrågasättas, men med tanke på att det är just Shaft som producerar den här serien så kanske man inte ska bli allt för förvånad om hur det hela ser ut och låter. För mig var det dock hela tiden underhållande och det känns alltid skönt att få se på något som inte alltid liknar något annat. Skulle det nu vara så att man har missat den här serien så tycker jag att man åtminstone ska ge serien ett par avsnitt för att se om den kan vara något för en. Jag skulle nog tro att de flesta som ger den chansen inte kommer att bli besvikna.

 

Underhållnings värde lika med noll

Princess Lover hade inte mycket att komma med. Allting var liksom bara för att få visa upp tjejerna som var med i spelet mer eller mindre skulle jag tro. Men det känns ändå som att man borde kunnat gjort det här bra mycket bättre. Ända som kanske var något att ha var action sekvenserna som man nog lätt kan räkna upp på en hand. Jag skulle inte rekommendera den här serien till någon utan den ända som kanske skulle få någon slags glädje i att se på den här är nog personer som har spelat spelet och bara vill ha det där lilla extra.

 

Tyvärr så går även Utawarerumono's OVA, de två första avsnitten ska tilläggas, under denna kategori. Även fast den inte är lika dålig som Princess Lover så hade den inte mycket att komma med. Serien är bra och har en hel del älskvärda karaktärer på sin lista. Kanske är det därför som en OVA har kommit, för att tillfredsställa alla och ta upp de karaktärer som inte fick så mycket rum i serien. Visst, många OVA är av detta slag givetvis men här så lyckas man inte riktigt göra det hela på ett underhållande sätt. Men är man en person som verkligen gillade serien så finns nog chansen åtminstone något underhåller en. Jag väntar med inte allt för höga förväntningar på fortsättningen.

 

Höstens mörker

Till i höstas efter det att solen svalnat och man försöker att vara inomhus så mycket som möjligt så hade mitt anime intresse kommit tillbaka till sitt forna jag. Det förklarar nog den stora skara serier som jag bestämde mig för att plocka upp och följa. För att börja någonstans så kan vi börja med något som är...

 

Mörkare än svart

Förhoppningarna inför starten av Darker than BLACK's andra säsong var goda, trotts att jag var rätt så besviken på upplägget av den första. När det stod klart att serien enbart skulle blir 12 avsnitt måste jag erkänna att det var blandade tankar som kom upp. Till att börja med kändes det som på förväg att en mer sammansatt historia skulle berättas, men å andra sidan bara en kort sådan. Jag är dock långt ifrån besviken med hur den andra säsongen utspelade sig. Vi fick massor av underhållning på ynka tolv avsnitt, något jag applåderar åt. Bra jobbat BONES.

 

Nu är frågan dock om det här verkligen är slut eller om mer kan tänkas att komma om man bortser från de fyra DVD-special avsnitten. Eller ska de lyckas knyta ihop alla lösa trådar i dessa? Jag skulle verkligen inte bli uttråkad om de kan lyckas komma med en lika underhållande säsong till om nu inte allt skulle lösas efter DVD avsnitten. Framtiden i serien såg verkligen ut att kunna bjuda på än mer action och man skulle nog allt vilja se än mer av Hei's skepnad än vad man fick i andra säsongen. Time will tell, som det så logiskt heter.

 

Meow

På förhand såg Nyan Koi! ut att vara rätt så lik alla andra kärleks komedier. Visst, den gör inga direkt stora avsteg från resten när det gäller vissa segment. Men karaktärerna, en viss del av berättelsen samt komiken framför allt, har hela tiden en så pass jämn nivå att man aldrig tröttnar och känner att det här skulle vara tråkigt. Serien kommer för det inte undan fläckfritt utan har som sagt var en hel del klichéartade scener också, men det känns som sagt var inte så illa den här gången som det kanske gör för andra serier. Nyan Koi! kan jämföras med Seto no Hanayome. Även fast Seto no Hanayome är lite mer skruvad så har de en hel del likheter, på ett bra sätt.

En sak som jag dock hade lite svårt till en början att vänja mig vid var att Junpei's katt, Nyamsus, röstades av ingen mindre än Atsuko Tanaka. För alla som nu inte råkar vara bekanta direkt med namnet så är det alltså Motoko från Ghost in the Shell röstskådespelerska. Det tog ett tag att vänja sig som sagt, men efter ett par avsnitt så kändes rollen perfekt.

 

Till alla som jag, som inte alls tyckte att det här var så illa kan glädja sig åt att en andra säsong kommer att komma. När den kan tänkas komma, det är en annan fråga som får besvaras en annan gång.

 

Elva ögon och några kämpar

Jag hoppar lite hej vilt mellan höstsäsongens serier och hamnar nu helt enkelt på 11 Eyes samt Kämpfer. Ingen av serierna var dock speciellt underhållande till en början, utan det tände inte till förens vid de sista avsnitten för båda.

 

I Kämpfers fall var en klichéartad historia som berättas nästan en gång varje ny säsong, nästan. Den hade till en början en tendens till att bli bra med en intressant historia. Men när man inte spann vidare på själva actiondelen som jag själv hade hoppats på vart det bara platt, tyvärr. Faktiskt var det inte nästan inte något som underhöll mig under seriens gång. Många av karaktärerna var rent ut sagt fruktansvärt irriterande och handlingen var i stort sett icke existerande.

Serien är i mångt och mycket rätt så förutsägbar, men tack vare en del små saker som ändrade på det, tyvärr inte förens de sista avsnitten som sagt, så behåller serien till viss del en egen slags identitet. Sista avsnittet av serien är en av märkligaste för året.

 

En av karaktärerna höll dock Kämpfer vid liv för mig hela tiden, Shizuku Sangou. Det intressant med Shizuku Sangou är att hon delar väldigt många likheter med en annan av mina favorit karaktärer för det här året, Hitagi Senjougahara, och då snackar vi allt från utseende till personlighet. Vilket för mig var riktigt uppskattat. Men om vi då kollar på 11 Eyes motsvarighet, Misuzu Kusakabe. Här föll man tillbaka till det lite mer sedvanliga karaktärsdragen. En karaktärer som det verkligen lyser om och som man ofta hoppas på som tyvärr får stå tillbaka till förmån för de mer...

 

...normala karaktärerna. Något som inte alls stämmer i 11 Eyes fall. Här är den kvinnliga protagonisten, rent ut sagt, ett totalt jävla vrak. Vilket får ses som en bra val i det här fallet. För även 11 Eyes hade problem med att göra sin handling intressant. Men till skillnad från Kämpfer så försökte man åtminstone och man lyckades tillslut i de absolut sista avsnitten göra det hela någorlunda underhållande. 11 Eyes är väldigt lik förra årets höstsäsong serie ChäoS;HEAd. Skillnaden här är bara att jag underhölls bättre i 11 Eyes fall.

 

En serie som även riktar sig åt lite mer action under hösten var Seiken no Blacksmith. Serien kan liknas någorlunda med ZnS, och om man bortser från att SnB inte har någon Louise så får serien helt klart godkänt. Okej, inte allt för mycket kändes som något fräscht eller nytt och jag hade extremt svårt för Cecily Cambell som inte alls växte något under seriens gång. Det hade definitivt räckt att ha med Luke och Lisa som hade en intressant historia att berätta när man väl tog tag i den och man hade säkerligen kunnat breda ut den mer än vad man gjorde. Men jag skulle fortfarande kunna rekommendera serien för folk som känner för lite fantasy/medeltids-inspirerad historia. Jag hoppas verkligen att en andra säsong kan tänkas komma redan till våren, mest för att jag inte ska hinna glömma den rätt annars svaga handlingen. Jag gör gärna ett återbesök här mest för att få mera Luke och Lisa.

 

Annorlunda och bra

Två serier som direkt stack ut från mängden under höst säsongen var Kuchu Buranko och Aoi Bungaku Series. Medan den ena bjuder på en skruvad historia en en originell animation bjuder den andra på ett litet annorlunda upplägg.

 

Jag tar och börjar med Kuchu Buranko som handlar om psykologen Ichiro Irabu och hans patienter. Det som slår en först och främst här är nog naturligtvis animationen som inte är den sedvanliga. Här blandas riktiga skådespelare in i animationen och det hela blir helt enkelt en riktigt bra kombination i det här fallet. Men animationen är inte heller det ända som är speciell även om det är just den som sticker ut mest. Själva handling pågår under tio dagar, 16:e-25:e december, och behandlar elva olika patienter, en per avsnitt. Världens känns levande pga just det här. Under varje avsnitt så blir man hela tiden påmind om de patienter som Irabu har behandlat. Det ger som sagt var mer känsla för att man verkligen tar hand om sina karaktärer och låter dom vara med hela tiden på sina olika sätt. Tyvärr, tror jag, att den här serien kommer passera många pga den helknäppa animation samt historian som inte heller är direkt den sedvanliga. Men man missar då en av årets knäppaste serier.

 

Aoi Bungaku Series bjuder på sex stycken olika verk från kända japanska författare.

No Longer Human (Ningen Shikaku) and Run, Melos! (Hashire, Melos) av Osamu Dazai

Kokoro av Natsume Souseki

Hell Screen (Jigoku Hen) och The Spider's Thread (Kumo no Ito) av Ryunosuke Akutagawa

In the Forest, Under Cherries in Full Bloom (Sakura no Mori no Mankai no Shita) av Ango Sakaguchi

 

Varje saga har sin speciella berättelse att förtälja och det är lika spännande varje gång att se vad för nytt som ska presenteras. Man skulle nästan kunna tro att det handlar om de sju dödssynderna. Men riktigt så är inte fallet. Men man tar upp saker som girighet, avundsjuka, vällust, vrede men också saker som tillit och vänskap. Det är kanske inte allt för ljusa berättelser som ni förstår och har därför med titeln till serien att göra. Jag rekommenderar den här serien starkt till alla som vill ha något lite seriösare att se på och samtidigt riktigt bra producerat. Visst, alla historier håller inte riktigt lika hög klass kanske, men ingen är perfekt.

 

Haremkampen

Den ena strävar efter lugn och ro och den andra vill inget hellre än att få sig ett riktigt harem. Men vem vinner?

 

Sora no Otoshimono såg ut att vara en stereotypisk serie där man skulle ta varje chans man fick att visa så lite som möjligt av seriens flickor. Sanningen ligger väl inte allt för långt ifrån detta men man gör det inte utan lite finess och bra, riktigt bra, komedi stundtals. Serien passar knappast dock alla och har man svårt för harem komedier så kanske man inte ser det speciella med den här. Är man dock en erfaren tittare av liknande serier ser man att den här åtminstone försöker.

 

Det som kanske är lite av en miss är det konstanta användandet av miniatyr(chibi)karaktärer. Serien har faktiskt en hög lägstanivå när det kommer till animationen annars och är därför lite oförståeligt varför man väljer bort den. Men detta är väl i stort sett den ända som jag stör mig på ordentligt i serien. Tomoki som serien handlar om är en friskfläkt i den kanske annars lite stela harem genren. Han vill helst inget annat än att leva ett lugnt och stillsamt liv, vilket faller många andra liknande manliga karaktärer till punkt och pricka. Skillnaden här är bara att när han väl får chansen att leva ut alla sina hämningar så tar han den och det går inte göra annat än att småle många gånger. Man gjorde även ett bra jobb med sina avslutningslåtar som reflekterade över avsnittet som gått. En andra säsong borde nog komma om inte allt för avlägsen framtid dessutom. Har man svårt som sagt var för den här typen av serier kanske jag får svårt att övertyga om varför man just ska ge denna en chans, men ta en som ser på sådana här typer av serier allt för ofta, ni kommer inte bli besvikna om ni åtminstone är lite öppensinnade.

 

Vi går i rask takt över till Seitokai no Ichizon, berättelsen om ett elevråd som inte gör allt för stora ansträngningar i sitt dagliga arbete. Ken Sugisaki är guppens ända manliga medlem och siktar också på att få till ett harem med resten av flickorna. Nu är det här dock ganska så långt ifrån vad serien faktiskt handlar om, vilket i stort sett är ingenting. Den största delen av serien utspelar sig i elevrådsrummet där man tar upp alla möjliga slags ämnen att diskutera eller bara fundera över.

 

Serien är helt okej att slötitta på, men tyvärr inte mycket mer än så. Många referenser kastas in i lite huller om buller och ger en ibland lite funderingar på om det verkligen var nödvändigt i många av fallen. Man hade lätt kunnat skippa dessa och ändå haft en fungerande serie. Eftersom det här är en adaption så kan man inte ta allt förstora friheter med materialet som man arbetar med. Här känns det dock som om man skulle behövt gjort, mest för att få ett bättre flyt i serien. Men, jag hade för det inga större problem att se på den här serien som gjorde sitt jobb helt okej i större delen av serien och lockade fram ett och annat skratt emellanåt.

 

Underbart är kort

Jag har svårt för shoujo ai-serier men Sasameki Koto gjorde åtminstone något rätt för en själv. Jag tror att den lättsamma atmosfären och själva riktningen var stora faktorer helt enkelt. Visst, Sumika är kär i sin kamrat Ushio som gått ut öppet med att hon är lesbisk. Sumikas vågar dock inte visa sina känslor fullt ut och det hela blir lite problematiskt minst sagt. Just detta är väl inte det stora dragplåstret för mig. Men karaktärerna och atmosfären i serien är det dock. Det känns inte så krystat att försöka få de tillsammans till vilket pris som helst och Sumikas karaktär framstår rätt så mogen i stora delar av serien medan Ushio får stå för det attraktiva och lite naiva.

 

Nu var det länge sedan jag såg något liknande och kan inte komma ihåg riktigt vilket senaste var men det här var en trevlig och helt klart lagom lång berättelse i mina ögon. Hade den varit en serie på 20+ avsnitt vet jag inte om jag hade orkat sett klart på den då ändå hade sina tillfällen också att känna sig lite för gullig eller vad man ska säga. Avslutningen på serien får en att undra om mer kan tänkas komma, skulle det göra det så kan det hända att jag fortsätter att följa Sumikas försök till att visa sina känslor för Ushio.

 

Innan jag lämnar de serier som hann gå klart för året ska jag även skriva lite kort om Mahoromatic's OVA del Tadaima Okaeri. Likt Utawarerumono's OVA så har inte den här heller mycket nytt att komma med. Kanske var det för att de va ett tag sedan man såg på Mahoromatic men det här var faktiskt inte alls speciellt lyckat i min mening. Men visst, jag hade inte lika tråkigt som i Utawarerumono's fall. Actionscenerna var riktigt välgjorda och bjöd på bra underhållning, resten är dock en annan historia av blandade meningar och kanske att man hade gjort bäst i att inte väcka snövit den här gången.

 

Mot 2010!

Likt förra året kommer jag ha med mig en del serier in på det nya året. Skillnaden den här gången är bara att mitt animeintresse är på högvarv och jag ser på så mycket just nu att det kanske inte riktigt är hälsosamt. Den här gången har jag dock några serier som jag är lite tveksam till om jag kommer fortsätta att följa.

 

Söt, sötare sötast

Tre serier går mer eller mindre under den här rubriken. Kiddy GiRL-AND, Kobato. och Kimi ni Todoke. Alla de här serierna har sina små charmtroll och känns som sköna avslappnande serier att se på nu när vintermörkret är här.

 

Kiddy GiRL-AND är uppföljaren till serien Kiddy Grade men man följer inte samma personer som från första serien. Själva skapandet av Kiddy GiRL AND har inte varit problem fritt och uppföljaren till Kiddy Grade var tänkt att komma för cirka 2 år sedan. Men så vart inte fallet och uppföljaren Kiddy GiRL AND startade nu i höstas. Som tur är behöver man inte ha sett på den första serien för att se på den här.

Serien är en blandning av actionkomedi och faller tyvärr rätt mycket på att den är så stereotypisk av sig. Då inte sagt att för rätt person så skulle den kunna underhålla. Men jag har svårt för att rekommendera den till någon då den inte bjuder på något extra. Det ända som skulle kunna vara något är väl att actionscenerna är riktigt välgjorda, tyvärr är de alldeles för få och då har jag snart sett hälften av den här serien. Tempot börjar dock gå upp en aning så man vet aldrig heller vad sista delen kan ha att erbjuda.

 

Kobato.'s tur nu och CLAMP's värld känns bara mer intressant för varje serie man ser på. Wish och Chobits som jag uppfattat det som än så länge är de ända som fått vara med i den här serien, men mer kanske kan komma innan serien är slut? Kanske att dimensionshäxan Yuuko hinner uppenbara sig då hon med stor sannolikhet känner till var Kobato kommer ifrån och vad han kan tänkas ha för slags önskan som hon vill få uppfylld. Men det är mer önsketänkande och jag tror nog inte att man kommer få se henne i den här serien. Serien är i övrigt ganska så simpel. Kobato försöker att hjälpa människor helt enkelt för att få ihop tillräckligt många godis liknande saker för att få sin egen önskan uppfylld.

 

Gillar man serier där takten på handlingen och atmosfären är lugn så kan man se på den här utan några som helst bekymmer. Och lägger man på ett antal intressanta karaktärer så kan det nog inte gå fel. Men det krävs här att man kan ta det hela i Kobatos takt helt klart.

 

Kimi ni Todoke verkar nästan vara höstens populäraste serie här på forumet. Frågan här är bara om den här kan lyckas hålla mitt intresse hela vägen ut. Än så länge är serien riktigt underhållande och man beundrar Sawako's karaktär många av gångerna hur hon ens orkar, eller är flickan så pass naiv att hon inte förstår många av situationerna? Det verkar nästan som det. Ett annat problem är det här med känslorna som tydligen är svårtolkade, speciellt för en flicka som Sawako. En aning irriterande men samtidigt så förlåter jag henne med tanke på hennes förflutna där hon inte haft mycket kontakt med andra människor. Serien tog ett uppehåll nu på en vecka och det ska bli intressant att följa och se om intressant kan hålla i sig för mig, för än så länge så har Production I.G gjort ett riktigt bra produktions jobb med serien.

 

Fighting mode: ON!

Fairy Tail är en serie likt alla andra shounen serier och följer man kanske därför One Piece, Naruto och Bleach så är chansen stor att tycka att Fairy Tail känns som en blek kopia till alla dessa långkörare. Nu var det rätt ett bra tag sedan jag själv följde One Piece och såg nog inte med mer än kanske 150 avsnitt eller något liknande innan jag gav upp på den. One Piece är väl den serie som Fairy Tale liknar mest av alla dessa och liknelserna går nog inte att undgå heller. Men, just nu eftersom jag själv inte följer One Piece och inte gjort det på ett bra tag känns Fairy Tail förvånansvärt fräsch och inte det minsta tråkig. Men saker och ting kommer säkerligen att förändras längre fram. Vad jag har förstått det som är inte seriens längd skrivet i sten och kan därför tänkas bli en ny långkörare med alla dess härligheter. Men just nu blir det för framtida problem och jag njuter just nu av den här avslappnande serien.

 

Tatakau Shisho - The Book of Bantorra är även den en serie som känns rätt lik en hel del andra. Men här är allt dock kanske inte lika självskrivet och serien har faktiskt en rätt så intressant historia. Efter att cirka halva serien nu har sänt så vet jag fortfarande inte riktigt vart jag har den här serien, men den känns intressant och karaktärerna då speciellt. Det handlar om en grupp som är som slags väktare och beskyddare åt speciella böcker som folk lämnar efter sig när de dör. Dessa personer i den här gruppen har alla speciella krafter. Just det där är väl det som kanske inte skulle locka vem som helst till att se serien, men för rätt person kan nog den här serien vara riktigt underhållande som sagt var och jag ser med lite spänning fram emot sista hälften.

 

Spinoffen

De flesta är nog redan bekanta med att Toaru Kagaku no Railgun är en slags alternativ värld till den i Toaru Majutsu no Index. Vill man ha lite godis om vad som kan tänkas skilja sig i serierna så skrev Sceleris en liten post om några av händelserna i början av serien.

 

Att jag fortfarande följer Railgun beror mycket på att actionsekvenserna i min mening är riktigt välgjorda och roliga att se på. Karaktärerna är dock en blandad mix där Mikoto som tur är den mest intressant då mest tid läggs på henne. Jag kan inte direkt minnas hur Touma var i Index men här känns det bara lite extra skoj när han dyker upp då han är i stort sett den ända som kan rå på Mikoto och även få henne att se riktigt gullig och försvarslös ut. Någonting gjorde fel med index men har helt klart rättat till det till railgun och det gillas.

 

Lipsill

Hur har det här gått till? Jag är faktiskt på den sista serien för den här posten. Letter Bee en serie som jag positiv till i min höstsäsong-tråd, den har sedan dess tappa mycket mark och ligger nu farligt nära att droppas. Problemet är inte världen eller handlingen i sig, problemet är Lag Seeing och hans konstanta gråtande. Jag har inget problem ibland när personer är lite känsliga av sig, men Lag Seeing tar nästan priset på hur långt man inte får gå!

 

Serien har faktiskt hamnat i ett litet vilar läge för mig och jag har ett par avsnitt som jag ska se på och bedöma om jag verkligen kommer att orka med det här. Serien har trotts Lag Seeings konstanta gråtande varit rätt så underhållande och jag vill inte direkt heller sluta med serien. Men jag gör min bedömning snart helt enkelt.

 

Avslutande ord

Jag orkar inte skriva mer... men jag gör nu en sista attack med fingrarna. Mitt anime år började som sagt var relativt svagt och har bara gått på halvfart ända tills det att höstsäsongen tog fart där jag betat av serier på löpande band.

 

Det har varit ett bra år i mångt och mycket och stora serier har vi fått igen i form av nyversion av FMA och ett kärt återseende i Ippo bland annat. Det finns en hel del att se fram emot till det nya året och tar man bara en liten titt på vad vintersäsongen har att erbjuda så ser det ljust ut där det åtminstone finns ett par högintressanta serier. Även upp till bevis nu för KyoAni och Haruhi's nya film.

 

Glöm nu inte heller bort att det är dags för årets omgång av A3 2009. Och sist men inte minst, hur har ditt anime år varit?

 

//Blå

[Boda]

att du orkar skriva så sjukt mycket XD

[Klibbnisse]

Du är så söt, Blå!

[Klona]

*Puh* där blev jag klar med hela posten. Det var rätt jobbigt att läsa allt (dock väldigt intressant) så kan verkligen inte tänka mig hur jobbigt det måste ha varit att skriva allt.

 

Som vanligt är min lista vad jag har sett i år generande liten jämfört med din men jag har i alla fall sett ett par och måste säga att jag är rätt nöjda med alla. Av de jag har sett som satck u mest var Clannad ~After Story~, Eden of the east, Full metall alchemist: Brotherhood, Hajime no ippo och Darker than black.

 

I och med att AAA 2009 börjar snart så har jag bestämt mig för att försöka se ett par stycken serier till från det gångna året. De jag har i tanke just nu att avsluta är Bakemonogatari som jag började se igår (attans att den inte har sänts klart än), Zan Sayonara Zetsubou sensei och Umineko no Naku Koro ni. Jag skulle vilja hinna med att se fler serier men jag vill inte lova något, jag har tagit mig vatten över huvudet förut och vill gärna undvika det den här gången.

 

Än en gång vill jag tacka för en otroligt lång och intressant post Blå, det börjar väl bli en tradition nu? Alltid lika kul när någon tar ett sådant initiativ, synd bara att man själv är så skriftligt invalid för att kunna göra något liknande och att inte tala om för lat. Tack än en gång!

 

edit: Hade helt glömt bort att Clannad ~After Story~ blev klar förra året *skäms* Självklart ska den vara med på listan.

[My]

Bra inlägg och jag ska se till att läsa mer detaljerat sen. Just nu läste jag bara om de serierna jag själv hade sett. Så ett par kommentarer:

 

Du har definitivt rätt i att Kuroshitsuji har blivit mer populär bland tjejerna som tittar på anime här i Sverige än bland killarna. Jag och flera av mina vänner gick totalt i spinn när vi upptäckte serien och flera av oss läser numera även mangan. Jag har även märkt av att många nämner serien både här och var. Själv tycker jag att animen viss viss del har gjort en del bra ändringar (som att städa bort de värsta anakronismerna ur ursprungsserien såsom TV-apparater, mobiltelefoner och annat). Men det fanns även en del material som var unikt för TV-serien som i efterhand kändes ganska svagt. Bäst var dock det för TV-serien unika slutet, som definitivt var en passande avslutning på en mycket bra serie. Det gjorde de bra och jag ser fram emot nästa säsong.

 

Vad gäller Zoku Natsume Yuujinchou har jag däremot svårt att se kopplingen till xxxHolic, även om jag förstår att du gör den pga att de båda handlar om demoner och andra övernaturliga väsen. Jag skulle snarare säga att hon som gör ursprungsserien till Natsume Yuujinchou snarare drar inspiration från andra serier samt japansk litteratur på samma tema än från Clamps något konstlade upphottade tolkning av japansk folklore.

 

Clamps Holic hade förstås sina stunder, men de bra bitarna försvann sedan i ett virrvarr av poserande och överdrivet konstlade berättelseförvecklingar för min smak. Även om jag länge tyckte väldigt mycket om Holic tappar den för mycket efter hand för min smak. Då föredrar jag Natsumes långsamma men alltid lika spännande resa in i den japanska folklorens värld. Den är både mer trogen den traditionella folktron den skildrar och mer intressant för mig som tittare/läsare. Jag skulle även säga att den har starkare karaktärer, även om detta mest gäller Mäster Nyanko, Natsume och hans faster.

[mossarelli]

Bra skrivet! Instämmer totalt.

[Ashaz]

tack blå! Där fick jag upp lite intresse för några serier iallafall :D

[Meatrose]

Bra summering av året som vanligt Blå. Det var riktigt trevligt att läsa och ett par av mina "ska se innan jag röstar i A3 2009"-serier flyttades upp ett par steg på prioritetslistan. Du påminde mig också, genom citatet i rött, om att det var jag som startade K-ON!-tråden. Jag hade helt glömt bort det samt faktumet att jag skulle uppdatera den så snart serien kom igång så att den fick en vettig introduktion istället för att bestå av vaga rykten och uttalanden. Det tar jag itu med... förr eller senare. ^^

 

Sedan tänkte jag reflektera lite över det du skrev om Clannad ~After Story~. Jag hade också tappat en stor del av mitt animeintresse och för mig fungerade serien ungefär som den gjorde för dig - som ett ankare som ändå höll en kvar trots att man inte hade något större intresse för annan anime som släpptes.

 

Jag håller även med dig om att den första säsongen var rätt medioker på sina ställen. Som jag skrev någonstans i seriens tråd - om Clannad liknas vid en kulinarisk festmåltid är skoldelen, det som mer eller mindre täcktes av den första säsongen, som införskaffandet av råvarorna samt de tidiga förberedelserna inför tillagningen. Det är "After Storyn" som kan liknas vid själva tillagningen och framförallt avnjutandet av festmåltiden. Clannad och Clannad ~After Story~ är enligt mig inte två separata installationer i Clannad-sagan, det är en och samma adaption av ett och samma källmaterial som man var tvungen att dela upp i två TV-säsonger av praktiska skäl. Clannad utan After Storyn är som vilken serie som helst utan den avslutande hälften, där allt som har med poäng och upplösning att göra står att finna. Av den anledningen valde jag att inte sätta betyg på var och en av säsongerna, utan på Clannad som helhet.

 

Nu har jag visserligen inte satt något betyg än eftersom jag vill se om samtliga avsnitt innan jag tar ställning i den frågan men jag kan säga som så att jag, om jag var tvungen att sätta betyg på säsongerna var och en för sig, skulle vara tvungen att sätta en 6:a eller en 7:a på den första säsongen. Bägge säsongerna tillsammans å andra sidan (serien som helhet) har chans på toppbetyget i min skala så att det även i mina ögon är skillnad på de bägge halvorna råder det inga som helst tvivel om. After Storyn hade å andra sidan inte fungerat på egen hand. Det hade bara blivit en halvbra soppa om man inte hade haft alla ingredienser som man samlade på sig under den första hälften, för att återgå till min konstiga matparallell.

 

Hur som helst, du uttryckte dig om att du var fortsatt skeptisk under den första hälften av After Storyn då den i sitt upplägg liknade den första säsongen. Jag tänkte bara säga att det finns en väldigt logisk förklaring till det. De tre första "arcs" som visades i "säsong 2" är från skoldelen av Clannad, med andra ord kommer materialet inte från After Storyn. Att just de tre (eller åtminstone två av de tre) arc:en kom som andra säsongens inledning kändes dock väldigt logiskt för de som hade spelat spelet sedan tidigare. Att Yukines och Misaes arcs skulle animeras var de flesta överrens om då de var mer eller mindre strikt nödvändiga för att Clannads "true end" skulle kunna implementeras - vilket för övrigt långt ifrån alla vågade hoppas på eftersom det ur adaptionssynpunkt skulle vara fruktansvärt svårt att genomföra. När andra säsongen väl drog igång blev det mer eller mindre direkt uppenbart att KyoAnis "After Story" skulle bli en 2cour-säsong och med tanke på vilket material som utgjorde inledningen av serien föreföll det som troligt att KyoAni verkligen skulle ge sig på spelets true end (något som diverse snabba klipp i OP:t även vittnade om, om man hade spelat spelet och samtidigt var lite uppmärksam).

 

Sunohara-syskonens arc var inte strikt nödvändigt, men många hoppades på det i varje fall då det är ett populärt arc. Hur som helst, först efter de tre arc:en gick KyoAnis After Story in i det som verkligen är After Storyn. Det kan säkert förklara varför du i början var fortsatt skeptisk. =)

 

Nåväl, jag har fortfarande inte uttalat mig om vad jag tyckte om Clannad och jag tänker vänta med det tills jag har sett om hela serien. Jag behöver dock inte se om den eller göra en grundlig utvärdering av den för att veta vilken serie som står ensam och ohotad på toppen av min pall inför A3 2009-omröstningen. ;)

 

Jag ska visserligen passa mig för att göra definitiva uttalanden innan jag har sett allt jag har tänkt se från aktuellt år, men jag kan i varje fall säga som så att jag skulle bli slå-hakan-i-bordet-förvånad om något dök upp som kunde utmana Clannad i kampen om mina egna omröstningspoäng. :3