K-ON!

[Meatrose]

Titel: K-ON!
Genre: Komedi, Satir, Slice of Life, Musik
Sändes: 2009-04-02 till 2009-06-25
Studio: Kyoto Animation
Regissör: Yamada Naoko
Längd: 14 avsnitt (13 + 1 DVD/BD-unikt avsnitt)
Relaterat: K-ON!! (uppföljare)






Bakgrund och Handling

K-ON! är ursprungligen en 4koma-manga vilket innebär att den inte har någon överdrivet framträdande handling. Vi får följa ett gäng tjejer som efter mycket om och men räddar skolans Light Music Club från undergång. I seriens inledning har klubben inga medlemmar alls och för att överleva måste fyra nya medlemmar stråla samman och bilda ett band. Visst finns det en övergripande handling där men alla som någon gång har tagit del av en 4koma-manga, eller någon annan tecknad serie som också berättas i endast fyra bildrutor, vet att det är omöjligt att väva in alltför mycket handling. En historia som fokuserar på en mängd olika karaktärer i någon lång utdragen konflikt, såväl militära sådana som karaktärsorienterade draman, ställer krav på utgivningsformen. När det däremot gäller just området för komik, satir och Slice of Life kan formatet fungera väldigt väl vilket Lucky Star kan vittna om.

K-ON! har dock en mer framträdande röd tråd i jämförelse med Lucky Star. Det faller sig mer naturligt med tanke på vad serien faktiskt handlar om. Där Lucky Star är just en ändlös parad av sketcher och satir handlar faktiskt den här serien ändå om dessa karaktärer och deras försök att få ut så mycket som möjligt av sin tid i high school genom att starta ett band, detta trots att somliga av dem inte har någon som helst musikalisk bakgrund.


Huvudrollerna

Precis som i Lucky Star finns det en mängd karaktärer som dyker upp lite då och då för att spela sina roller och göra serien till en riktig Gott&Blandat-påse men jag väljer att bara introducera de mest centrala karaktärerna - de som utgör själva bandet.



Namn: Hirasawa Yui
Seiyuu: Toyosaki Aki

Om man nu skulle vilja påstå att serien har en protagonist, vilket verkligen kan diskuteras, är det utan tvekan Yui man tänker på. Hon tar begreppet "sött fumlig" och för det till nya höjder. Vore det inte för hennes yngre och betydligt mer ansvarsfulla syster Ui skulle hon troligtvis inte komma i tid till någonting. Yui är godhjärtad, lat, kärleksfull, klumpig, barnslig, sprallig och extremt förtjust i sötsaker. Det sistnämnda är något som för övrigt mer eller mindre stämmer in på samtliga bandmedlemmar.

Vi får inledningsvis följa henne då hon beger sig till uppropet i nya skolan, naturligtvis försenad då hon i vanlig ordning lyckats sova lite för länge. Hon har längtat efter att få inleda sitt high school-liv men nu när hon väl är på plats har hon svårt att välja vilken sorts klubbaktivitet hon vill rikta in sig på. Yui blir successivt mer och mer intresserad av att se vad "K-ON" (keionbu = Light Music Club) har att erbjuda och när hon väl kliver innanför dörren möts hon av tre jämnåriga tjejer som är minst sagt desperata i sin jakt på den fjärde medlemmen som krävs för att klubben ska få fortsätta att existera. Yui har emellertid ingen som helst musikalisk bakgrund, om man inte klassar att spela kastanjetter i förskolan som en gedigen musikalisk grund vill säga. Hon känner sig därför tveksam över huruvida hon verkligen hör hemma i en klubb som skriver och framför sin egen musik, speciellt då det visar sig att det de söker är en gitarrist...



Namn: Akiyama Mio
Seiyuu: Hikasa Yoko

Mio är gruppens drottning - vacker, mogen, känslig, ansvarsfull och seriös. Tillsammans med sin barndomsvän (och bästa vän) Ritsu drar hon igång gruppen och det är tack vare just dessa två som medlemmarna strålar samman och blir vänner för livet. Mio spelar bas och är väldigt duktig, som med allt annat hon företar sig. Hon är extremt blyg och avskyr att stå i centrum vilket är en anledning till att hon valde bas istället för gitarr - gitarrister står ofta i centrum och en basist slipper stå i rampljuset på samma sätt.

Hon bryr sig väldigt mycket om de personer som står henne nära och tar ofta på sig ansvaret att försöka få Yui och Ritsu att hålla sig på mattan. Om man vill ta upp termer som gruppens "straight man" så är det definitivt Mio det rör sig om. Mios vackra utseende i kombination med hennes blyghet och faktumet att hon är extremt lättskrämd gör emellertid att just Yui och framförallt Ritsu omöjligen kan låta bli att retas med henne, om än på ett högst vänskapligt och kärleksfullt sätt. Under den tid som gruppen fortfarande består av de fyra grundande medlemmarna är det mestadels tack vare Mio som det blir någon som helst ordning och reda. Att få Yui och Ritsu att repa utan femtioelva avbrott är långt ifrån lätt.



Namn: Tainaka Ritsu
Seiyuu: Satou Satomi

Ritsu är alltså Mios bästa och närmaste vän och tillsammans grundar de gruppen, även om de andra två medlemmarna också kan ses som grundande medlemmar då klubben behövde fyra medlemmar för att över huvud taget få existera. Hon är extremt energisk och sprallig och det kommer väl inte som en chock att hon är gruppens trummis. Hennes interaktion med Mio är en av seriens många styrkor.

Då det inledningsvis är hon som är den drivande i skapandet av gruppen (Mio hade för avsikt att gå med i Litteraturklubben men det tänkte Ritsu knappast tillåta) är det hon som är klubbens president, något hon till sin förtjusning insåg då hon hörde att klubben helt saknade medlemmar. Om hon är först att gå med bör hon rimligtvis agera president. Trots hennes leksamma personlighet fungerar hon ändå, tro det eller ej, som en bra ledare och kanske är hon ändå den av tjejerna som är bäst lämpad för rollen. Ett krav är dock att Mio som trots hennes seriösa beteende inte är en naturlig ledare är där och ser till att något över huvud taget blir gjort.



Namn: Kotobuki Tsumugi
Seiyuu: Kotobuki Minako

Om Mio är gruppens drottning är Tsumugi, eller Mugi som hon kallas, onekligen prinsessan. Hon är rikemansdotter och har levt i en ganska isolerad värld. Hon är den första personen att ansluta sig till Ritsu och Mio. Hon var egentligen på väg för att besöka Körklubben men gick fel och hamnade i det rum där Ritsu och Mio höll till istället. Efter att ha sett barndomsvännerna interagera med varandra blir hon så förtjust att hon beslutar sig för att gå med i bandet som keyboardist.

Mugi tar med sig en dyrbar servis hemifrån och varje dag bjuder hon klubbens medlemmar på te och bakelser som ser ut som om de kom från det finaste av konditorier. Tjejerna är dock i ett akut behov av en fjärde medlem, inte bara då de måste vara just fyra medlemmar för att få fortsätta med klubbens aktiviteter utan även på grund av att gruppen saknar en gitarrist. När allt verkar som mörkast dyker en tjej upp som verkar vara intresserad av att gå med i klubben men av någon anledning tycks hon tveka. Om det ändå vore så väl att Mugi kan uppehålla henne med sötsaker för att de ska få tid att tillsammans övertala henne att gå med ändå.



Namn: Nakano Azusa
Seiyuu: Taketatsu Ayana

Azusa blir långt senare och efter mycket om och men den femte medlemmen i bandet. Hon är ett år yngre än de andra tjejerna och kommer alltså in i bilden i början av andra året. Hon blir gruppens andra gitarrist och till skillnad från Yui-senpai har hon en gedigen musikalisk grund att stå på och det råder inga som helst tvivel om vem av dem som är bäst. Yuis styrka är dock att hon lär sig vansinnigt snabbt och verkar sitta inne på en nästintill gränslös talang. Yuis svaghet är å andra sidan hennes oförmåga att hålla flitens låga vid liv.

Azusa blev blixtförälskad i bandet som för övrigt heter Houkago Tea Time (After School Tea Time), detta då de framträdde under välkomstceremonin som hölls för Azusa och de andra nya studenterna. Hon sökte upp klubben och insåg till sitt förtret att det i princip bara var Mio som uppfyllde hennes förväntningar. Likt Yui tvekar Azusa men då den förstnämnda tvekade på grund av faktumet att hon aldrig hållit i en gitarr tvekar Azusa främst på grund av att hon var ute efter att spela i ett seriöst och heltidssatsande band. Kan bandet få henne att inse skönheten i att göra saker och ting på deras eget avspända sätt?


K-ON!

Den som angriper serien i hopp om att få se en serie som ständigt sätter musiken i första rum lär bli besviken. Det här är absolut inte en sådan serie. Det är en Slice of Life-komedi vars tema är musik - det kretsar kring bandets medlemmar och deras vardagsliv. Naturligtvis blir musiken en naturlig del av kakan eftersom själva bandet är den centrala knutpunkten. Ett gäng låtar skrivs och framförs av karaktärerna och överlag är musiken riktigt bra (för sin genre).

Gillade du de musikaliska inslagen i Suzumiya Haruhi no Yuuutsu bör du ge K-ON! en chans då musiken är bättre överlag. Musiken betyder dessutom mer när den skrivs och framförs av karaktärerna i det band som hela serien kretsar kring istället för att bara dyka upp som ett förhållandevis slumpmässigt inslag. Något annat som också är till K-ON!s fördel är att dessa röstskådespelare faktiskt har dugliga sångröster.

Serien handlar som sagt inte om så särskilt mycket, men det behövs heller inte när regin och produktionen är såhär pass bra. Jag tror att hade vilken annan studio som helst adapterat K-ON! till anime så hade resultatet blivit sämre. Serien lever till stor del på hur saker som karaktärernas kroppsspråk, interaktion och ansiktsuttryck samt röstskådespelarnas röster och den egenkomponerade musiken används av studion för att skapa något som är så långt mycket mer än manuset i sig. På just detta område briljerar Kyoto Animation på ett sätt som jag inte har sett tillstymmelse till hos någon annan studio. Det går hem hos vissa men absolut inte hos alla. Visst kan man se förbi dessa saker och bara se på serien för att det är "söta tjejer som gör söta saker" om man nu tilltalas av det, utan att gräva djupare i vad det är som gör att det går hem även hos en tittare som jag, tittare som tycker att det inte ens på långa vägar räcker med just söta tjejer som gör söta saker för att en serie ska bli såhär pass underhållande att se på.



Houkago Tea Time

[Dread]

Har spanat in den i tysthet och tycker den verkar väldigt lovande.

[Volbla]

Hey, sounds like fun. Verkar i alla fall ha stor potential. Blir till att kolla in :)

[Negi]

Men oj, har hållit ett öga på den sedan jag först hörde om adaptionen. Hade dock ingen aning om att det skulle vara Kyoto Animation som skulle stå för kalaset, trevligt.

[Hampe]

Ligger på min lista sedan jag såg listan för vårens anime!

[Kouta-kun]

Verkar intressant, får kolla in det.

 

Har det kommit nån information om röstskådespelare?

[Gravskopan]

Kyoto Animation...ja, då plockar jag bort den från "att se" listan direkt!

[Meatrose]

Verkar intressant, får kolla in det.

 

Har det kommit nån information om röstskådespelare?

 

Jodå:

 

Toyosaki Aki

Hikasa Yōko

Satou Satomi

Kotobuki Minako

Sanada Asami

Tōdō Chie

Yonezawa Madoka

[flaskis]

Kyoto Animation...ja, då plockar jag bort den från "att se" listan direkt!

0/10, be gone troll!

[Tsukasa-san]

PV har landat på Youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=iqtLmBDL ... r_embedded

[Dread]

PV har laddat hos Youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=iqtLmBDL ... r_embedded

 

Seriöst så älskar jag det jag ser i den videon. Så som sagt väldigt lovande serie.

[flaskis]

PV har landat på Youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=iqtLmBDL ... r_embedded

Wow, helt enkelt wow.

Kyoto Animation verkar alltid välja rätt originalmaterial som dem gör anime-adaptioner för. Sen är det aldrig fel på deras tolkningar av karaktärsdesignen från originalmaterialet.

 

Sen till Gravskopan: Du må hata allt som har med Key och deras spel/story/karaktärer att göra, men hata inte studion som konverterat dessa till anime! Jag vill se en annan studio producera Air/Kanon/Clannad och få till ett sådant bra resultat som Kyoto Animation har lyckats leverera.

[Voltaire]

Man blir sugen att se denna nya Kyoto-animation verk, men har ingen tänkt på att seriens handling om högskoletjejer som spelar instrument påminner en massa om filmen "Linda, Linda, Linda" från 2005. Nobody?

 

Nobody?

[Volbla]

Nobody.

[Sceleris]

Nobody?

Jo, faktiskt. Eller, jag påmindes om "Live Alive"-avsnittet i Suzumiya Haruhi no Yuuutsu, men det var ju i sin tur ganska

.

[flaskis]

Nobody?

Jo, faktiskt. Eller, jag påmindes om "Live Alive"-avsnittet i Suzumiya Haruhi no Yuuutsu, men det var ju i sin tur ganska

.

Ja, jag tänkte i de banorna jag med :D

[Volbla]

Håhå. Den här var ju roligare än vad jag förväntat mig. Kunde känna igen mig i jobbskadaskämtet >_>

 

Men man har ju hört en hel del sägas om outrot. Tycker det är en skitbra låt, och animationen är ju riktigt stylish, men jag tycker också den är för död. Har inget emot att dom ser lite dystra ut, men de ställen när dom står/ligger helt still tycker jag inte passar in i sången. Egentligen ett litet problem men med stora konsekvenser (för mig).

 

Tycker också det är lite ironiskt att Mio är huvudsångaren i den "videon" när hon visst ska vara riktigt blyg.

[flaskis]

Oj, ingen diskussion här trots att vi redan nått andra avsnittet?

 

Jag är då mer än nöjd. Jag gick förvisso inte in med så jättehöga förväntningar, trots den KyoAni-fanboyen jag är, men serien är klockren!

 

Sen förstår jag inte vad du säger om ED:t Volbla. Jag tycker de passar bra som lite halvdeppiga och sjunger. Passar bra ihop med låten som spelas.

 

Sen vill jag slå ett slag för Mio! Bästa karaktären! <3

[Dread]

* Dread vet inte vad han tycker om K-ON

Jag kan säga vad du ska tycka, om du vill.

hmmz, please do

** Gravskopan är hemsk.

Du ska tycka: 50%. Oengagerande narrativ och animation, men du har ändå en viss respekt för hantverket.

**är irrelevant i sammanhanget.

[Ashaz]

* Dread vet inte vad han tycker om K-ON

Jag kan säga vad du ska tycka, om du vill.

hmmz, please do

** Gravskopan är hemsk.

Du ska tycka: 50%. Oengagerande narrativ och animation, men du har ändå en viss respekt för hantverket.

**är irrelevant i sammanhanget.

Men just ** är ju så sant!

[Volbla]

Sen förstår jag inte vad du säger om ED:t Volbla. Jag tycker de passar bra som lite halvdeppiga och sjunger. Passar bra ihop med låten som spelas.

No way man D:

Låten är ju hård och snabb. Jag förlorar verkligen en del av den grymma känslan när inget annat än ett par läppar rör sig. Videon passar mycket mer till nåt lugnare. Speciellt det här.

http://i154.photobucket.com/albums/s246 ... b33780.png

[Hikari no Hohenheim]

En serie från KyoAni som många verkar tala högt om, det låter minst sagt lovande.

 

Men efter att ha sett avsnitt ett och två kan jag bara konstatera att det här förmodligen inte är någonting får mig. Tecknarstilen, rösterna, deras rörelsemönster; allting rent av skriker "kolla på oss, vi är jättesöta!" Och det är precis vad jag inte letar efter -- i själva verket vad jag försöker undvika -- i en anime. Bra animerad är den i vilket fall.

 

Eller är detta kanske nästa Lucky Star, där den blir helt vansinnigt populär och får sedan en dubb som rättar till alla misstag. Jag tvivlar dock, då den här serien inte verkar ha mycket värdighet till att börja med.

 

Fast skämtet med yrkesskadan var roligt; för det kanske jag ser på nästa avsnitt när det kommer.

[flaskis]

No way man D:

Låten är ju hård och snabb. Jag förlorar verkligen en del av den grymma känslan när inget annat än ett par läppar rör sig. Videon passar mycket mer till nåt lugnare. Speciellt det här.

http://i154.photobucket.com/albums/s246 ... b33780.png

Det är ju speciellt där som hennes ansiktsuttryck och rörelser passar så himla bra! Men visst, stilen är ganska definierad så jag kan förstå dig.

Jag älskar i alla fall stilen, speciellt när de ligger i gräset (?) och sjunger och när de alla fyra sjunger i början utan att visa en minsta känsla i ansiktet.

 

 

Sen till Hikari: Vad är denna våg av synskhet som drabbat nästan majoriteten av animetittare? Saker som "det är för moe", "jag vill ha ut mer av en anime än detta" etc dyker upp allt oftare. Antingen är dessa personer trötta på anime, eller så försöker de för mycket. Det har alltid funnits seriösare serier och lite mer lättsamma. K-On! är en av det senare slaget, och mycket av det kommer just av att vi följer några tjejer som ska bilda ett band. Komedi blandat med roliga situationer är enligt mig bättre än att göra det hela allvarligt och handla om deras kamp mot tiden och den hårda verkligheten som band ställs mot. Serien kommer ju originellt från en 4-koma i stil med Lucky Star. Jag litar på Kyoto Animations smak, och hittills har allt de valt att animera blivit lyckat just för att de väljer det de själva verkligen vill göra.

[Hikari no Hohenheim]

Sen till Hikari: Vad är denna våg av synskhet som drabbat nästan majoriteten av animetittare? Saker som "det är för moe", "jag vill ha ut mer av en anime än detta" etc dyker upp allt oftare. Antingen är dessa personer trötta på anime, eller så försöker de för mycket. Det har alltid funnits seriösare serier och lite mer lättsamma. K-On! är en av det senare slaget, och mycket av det kommer just av att vi följer några tjejer som ska bilda ett band. Komedi blandat med roliga situationer är enligt mig bättre än att göra det hela allvarligt och handla om deras kamp mot tiden och den hårda verkligheten som band ställs mot. Serien kommer ju originellt från en 4-koma i stil med Lucky Star. Jag litar på Kyoto Animations smak, och hittills har allt de valt att animera blivit lyckat just för att de väljer det de själva verkligen vill göra.

För min del handlar det mest bara om min personliga smak; jag är lite smått allergisk mot serier där det största fokuset är att visa hur söta flickorna är. Att dessa element skulle definiera anime köper jag inte, för mediet har nämligen en superkraft att blanda genrer utan gränser. En anime kan vara hur rolig, mysig, lättsinnig som helst, och samtidigt ha en djup och tankeframkallande sida; se bara på One Piece, eller Full Metal Panic.

 

Jag håller med om att komiska och lättsamma situationer är trevligt, och som praktexempel har vi Azumanga Daioh; här har vi söthet, komedi, trovärdiga karaktärer och överdrivna situationer, allt i en perfekt balans så att det aldrig kändes "moé" för sakens skull. Dessutom finns där ett ack så djupgående tema av vänskap, som lockar fram både fjärilar i magen och livsfunderingar.

 

Nyckelordet är Substans, och det är det jag saknar än så länge i K-On. Vi kommer likson aldrig karaktärerna in på hjärtat, utan får bara se hur den svarthåriga rodnar sött när hon blir generad av tanken av att jobba, eller när hon med långt hår ser jätteglad ut när hon prutar med affärsägaren. Det känns för mig som att serien handlar mer om den visuella sötheten än om humor. Nu är det förstås lite tidigt att döma serien som helhelt, och alla komediserier behöver såklart inte ha samma tema som Azumanga, men jag börjar se en tendens i KyoAnis verk.

[Volbla]

Dessutom finns där ett ack så djupgående tema av vänskap, som lockar fram både fjärilar i magen och livsfunderingar.

Jag blir alltid lika fascinerad av hur du kan få fram så meningsfulla budskap och meningar i komedier :)

 

Personligen tycker jag nog att sötheten kan bli rolig i sig om det görs på rätt sätt. Blir en lite "tihihi, vad söta dom är ^3^"-situation. Inget jag ogillar.