2008 med Blå

[Blå]

ATT TÄNKA PÅ INNAN MAN LÄSER

Det finns nog lite spoilers i texten nedan men inte allt för grova dock, hoppas jag. Skulle det nu vara så att det kanske råkar finnas så rapportera in det snarast till någon som kan ändra. Mig eller någon annan mod dvs. Om ni är intresserade av vilka serier som det kommer handla om finns det en lista nedanför här listade i bokstavordning. Trevlig läsning för den som orkar också hoppas jag på.

 

Serier

Aria the Origination

Baccano! OVA

Casshern Sins

ChäoS;HEAd

Clannad

Code Geass R2

D.Gray-man

Da Capo 2 s2

Detroit Metal City

ef A tale of melodies

Freedom

Ghost Hound

Gundam 00

H2O: Footprints in the sand

Hakaba Kitarou

Jigoku Shoujo Mitsuganae

Kanokon

Kemeko DX

KissXSis

Kure-nai

Kurogane no Linebarrels

Kurozuka

Kyou no Go no Ni, Kuroshitsuji

Macross Frontier

Mahou Sensei Negima! OVA Shiroki Tsubasa Ala Alba

Mahou Tsukai ni Taisetsu na Koto ~Natsu no Sora~

Major s4

Michiko to Hatchin

Minami-ke ~Okawari~

Mnemosyne

Mouryou no Hako

Nodame Cantabile: Paris Chapter

Nogizaka Haruka no Himitsu

One Outs

Persona -trinity soul-

Real Drive

School Days Magical Heart Kokoro-chan

School Days Valentine Days

School Rumble San Gakki

Seto no Hanayome OVA

Shigofumi

Shikabane Hime: Aka

Shion no Ou

Soul Eater

Spice and Wolf

Tales of the Abyss

They are my noble Masters

To-LOVE-Ru

Toradora!

Toshokan Sensou

True Tears

Tytania

Xam'd: Lost Memories

xxxHOLiC - Kei

Yotsunoha

Zero no Tsukaima ~Princesses no Rondo~

Zoku Sayonara Zetsubou

 

 

 

Tidigare årgångar:

2007 med Blå

 

Vintersäsongen

Då var det dags igen att försöka summera anime-året som gått. Och spolar jag tillbaka minnet lite snabbt måste jag nog ändå säga att jag är rätt nöjd. Liksom förra året hade man redan några serier i bagaget som fick följa med in på det nya året. Ghost Hound är en serie som jag åtminstone fick kännslan av att inte så många här på forumet följde? I vilket fall som helst så var det en trevlig serie med snygg animation, mycket bra soundtrack och ljudefekter samt en gidigen historia på det. Början på den här serien är riktigt interssant medans avslutningen tyvärr tappar en hel del, vilket kändes lite "meh". Inte alls så som jag hade hoppats på riktigt men jag skulle nog ändå tipsa folk att se den som saknar serier med mystik. Två andra serier som nog de flesta dock följde är Clannad samt Gundam 00. I fallet Clannad så kan jag inte riktigt påstå att den fick med mig lika mycket som Kanon 2006. Visserligen var några av karaktärerna älskvärda men historian fanns inte riktigt där på samma sätt som den gjorde med Kanon 2006 tycker jag. Något dock som lyfter serien är Clannad: After Story som jag tycker ska räknas in till en helhet för hela Clannad-berättelsen. Vilket kanske kan ses som en självklarhet. Så jag får nog återkomma om vad helhetsbilden för Clannad när AS har gått klart till nästa år någon gång. Gundam 00 då? Gundam 00 var svårt att ta till sig först med mycket snack och lite verkstad till en början. Serien växte dock på mig och avslutades bra. Och som tur var visste man redan innan att en andra säsong skulle komma vilket inte ledde till massa uppgivenhet. Den andra säsongen har startat dock raka motsatsen till vad första säsongen gjorde med massa action och lite snack. Vilket enligt mig är vad jag gillar annars i Gundam-serierna. Nu höll jag nästan på att glömma av en liten uppstickare också i Shion no Ou. Tack vare en viss Dread som önskade sig medvänner som skulle kolla på serien gjorde jag ett försök att se på den och trodde nog aldrig att jag skulle gilla den. Mycket för att den har med ett visst sorts japanskt brädspel att göra. De har avskräckt mig förr, Hikaru no Go. Men serien var fram tills slutet riktigt intressant men tappade sen och gjorde ingen direkt ansträngning på att hämta upp sig. Trotts det var serien underhållande i viss mån och gillar man Hikaru no Go så ska man absolut ge sockersöta Shion en chans. Det var serierna som jag tog med mig in från det förra året. Men inte skulle de bli ensamna vid årets start.

 

True Tears kom mer eller mindre från ingenstans och liksom drog med en från första till sista avsnittet utan att man någonsin tappade intresset. Karaktärerna var intressta. Historian var intressant. Animeringen var snygg. Soundtracket var... kommer faktist inte ihåg om det var något bra. Serien hade som sagt var det mesta och kändes aldrig riktigt heller som en traditionell kärlekshistoria utan hade något nytt att berätta. True Tears var åtminstone en av de mest intressanta serierna i början på året, men det fanns några till. Liksom första säsongen av Lärare förtvivlan så var andra säsongen minst lika knäpp och konstig. Zoku Sayonara Zetsubou är med hjälp från Shaft något som kanske inte skulle blivit något alls? Jag tror på det åtminstone. Lika snevriden humor med olika syn på saker och ting gör det här också till något oförglömligt. En OVA har även hunnit komma på två avsnitt där det första har hunnits sändas i år. Finns inte mycket att säga om den utom att den följer sina föregångare. Och innan jag glömmer, alla OP och ED låtar samt videorna till dom är helt fantastiska! När jag ändå är inne på Shaft så kan jag lika bra ta upp en som blir klar innan året är slut; ef A tale of melodies. Är den bättre/sämre än första säsongen? Om något så tycker jag att den är mörkare. Inte bara själva historierna som berättades utan även själva färgerna som användes till serien, kanske också för att de är mörkare och mer tragiska historier som de berättar den här gången? Jag gillar i vilket fall som helst ef A tale of melodies något mer än den första upplagan. Karaktärerna är mer intressant på något sätt samt att... det är mer intressanta historier som berättas som sagt. Vill inte ta ifrån ef A tale of memories något nu, för den är riktigt bra den med, men jag gillar helt enkelt melodies mer och sista avsnittet ska bli riktigt intressant att få så om de kan knyta ihop allt på ett bra sätt.

 

Men nu hoppade jag riktigt långt här. Så jag får spola tillbaka berättandet till januari igen och till de första serierna som sändes och vilka jag såg och vad jag tyckte om dom. Något som jag på förhand trodde jag skulle följa dock och som jag hade läst lite innan om var H2O: Footprints in the sand. Vilken besvikelse de vart. Till att börja med så tänkte jag att huvudpersonen skulle vara blind i hela serien. Men om jag inte mins fel nu så får han tillbaka den direkt i första avsnittet av något slags mirakel som vill hjälpa honom. Nåja, kanske finns något annat att glädja sig åt i serien tänkte jag och såg de näst kommande två avsnitten utan att finna något som helst intresse för att fortsätta att följa den. Om det nu är någon som såg klart hela serien får ni gärna kommentera om jag gjorde en stor miss som aldrig såg vidare på den. Men från en miss till en hit, i min mening så har vi Minami-ke ~Okawari~. Jag är nog beredd på att hålla med de flesta om att den första säsongen var bättre, kanske. Eller vid närmare eftertanke så gillade jag faktiskt den andra säsongen minst lika mycket som den första, den hade liksom sin egen charm och att få se Chiaki och Kana fajtas om det mesta i en ny stil gjorde de inte alls tråkigt. De mesta fanns redan där och man njöt bara av deras tjivande, Harukas vishet samt Makotos envishet. För att faktiskt spinna vidare på samma typ av humor som i Minami-ke har det nu i höst startat en serie från samma studio samt även samma skapare som till Minami-ke; Kyou no Go no Ni. Idag i klass 5-2 så har man tagit vara på den enkla humorn som kan tänkas hända i en femteklass. Ryota får väl anses vara seriens huvudman. Allt som oftast är det honom det kretsar kring och han får stå ut med mycket stackarn. Om det inte är en tävling han kanske får stryk i så kanske det är ett missförstånd som leder till en omgång nävar. Att de är samma produktionsbolag som gjorde första säsongen till Minami-ke är det ingen tvekan om heller och man känner igen tecknarstilen direkt. Idag i klass 5-2 är enligt mig ett roligt och bra alternativ till dom som gillade första säsongen av Minami-ke, så ta en titt vet ja. En annan serie på humor fronten som kom i början på året var They are my noble Masters. En medioker serie som jag lyckades följa till dess slut mer eller mindre på att den bara var 13 avsnitt så den hann aldrig på långrandig. Inget jag rekommenderar utan vill man se en betjänt agera så tipsar jag hellre om Hayate no Gotoku! för de som vill ha humor eller Kuroshitsuji för den som önskar mer mystik och spänning. Kuroshitsuji återkommer jag till senare i texten för den delen om man vill ha lite mer kött på benen om den.

 

Gillar man annorlunda serier så sändes Hakaba Kitarou i början på året. Serien har rötter från 70-talet och har kommit i antal olika utgivningsformer. Som barnprogram för de riktigt små samt som en slags äventyrsserie för de lite äldre. 2008 års Hakaba Kitarou är nog något som får räknas rikta sig till en mer vuxen publik. Med sin originella tecknarstil och något mörka och bisarra handling så tog det inte lång tid för mig att gilla den (första avsnittet räckte). 11 avsnitt lång är serien och den blir aldrig tråkig. Vill du se något annorlunda ge Kitarou och hans följeslagare en chans då. Annorlunda serier var det. Förra året fick vi School Days med sin kanske inte allt för sedvanliga kärlekshistoria och i år var det dags att återvända till de vanliga skoldagarna med Makoto och gänget i två olika OVA. Den första som hann komma ut var School Days Valentine Days vilket säger det mesta om vad just den handlar om. Fräsch sak som inte alls var lik serien utan hade en mer avslappnad och humor baserad ton. Även den andra OVAn, School Days Magical Heart Kokoro-chan, som handlade om Kotonohas lillasyster Kokoro var lika avslappnad. De båda kanske inte kommer att kommas ihåg med TV-serien School Days men eftersom det bara handlar om två avsnitt så tycker jag att man kan ge de båda tid om man nu gillade serien. De ger en ett gott skratt om inte annat på hur saker och ting annars kan ha gått till.

 

Även den mest söta lolin döljer på någon hemlighet.

Shigofumi var en serie som jag inte riktigt visste om jag skulle följa när jag läste innan om den. En vithårig liten tjej som delar ut brev till folk som är kvar i livet från någon person som precis har lämnat de. Lät inte speciellt lockande och vid första anblicken gav det mig en känsla av en billigare variant på Shinigami no Ballad. Så fel jag hade, inte för att jag brukar ha många rätt, men ändå. De två första avsnitten ger dock en liten missvisande bild på hur serien artar sig tycker jag. Men det starka är ända historian om Miki och hennes förflutna. Lite episodisk är serien men det räddas upp med som sagt andra starkare historier som berättas lite vid sidan om i början och som sedan blir själva huvudhandlingen. Halvmörk (dåligt ordval) serie om personer i jobbiga situationer kan man kanske beskriva den som. Lite vagt kanske men jag vill inte avslöja heller allt för mycket för den som kanske vill se serien. Ett säkert kort dock för egen del var Major säsong fyra. Tyvärr så kändes det som att magin lite hade försvunnit den här gången. Inte mycket nytt fanns att berätta och det var mer eller mindre samma kämpande Goro i en ny miljö. Jag hoppas att filmen samt den nya femte säsongen som ska börja nu i år kommer ge mig mer av vad jag hade hoppats på från säsong fyra.

 

Persona -trinity soul- är en serie jag fortfarande inte har sett klart på. Och jag kommer ihåg att de första avsnitten var riktigt intressant för att sedan dala en del. Men jag känner nog att suget på att se klart den här serien finns så kanske att jag hinner det innan det är dags att rösta i AAA igen.

 

I väntan på att Code Geass andra säsong skulle starta så fick vi alla njuta av kombon Ami Koshimizu samt Jun Fukuyama i den medeltids inspirerade serien Spice and Wolf. Om nu inte historian var något för den som orkade bry sig om alla växelkurser och smarta handlingar så kunde man bara sitta och njuta av Horo och hennes oskyldiga blickar som skulle få vilken man som helst att följa henne (alla män som tänker hur tur dom har i alla fall, om att få vara med Horo) för att sedan bli lite utnyttjad utan att tänka mer på det. Handlingen i serien kanske var lite för smart för mig men jag orkade faktiskt aldrig riktigt bry mig om alla valutor osv som de berättades om och la nog inget sådant på minnet heller. Dock så var karaktärerna intressanta speciellt Horo som sagt som gjorde att man följde serien till dess slut. Att en andra säsong är på gång ser jag varken som bra eller dåligt. Kanske dock att de lutar mer åt bra då det kanske är för sista gången, eller åtminstone på ett bra tag, som man får höra duon Ami Koshimizu och Jun Fukuyama spela med varandra.

 

Ett tår fyllt farväl vart det dock åt en favorit när sista avsnittet hade gått av Aria. Aria the Origination kändes ännu vackrare än sina föregångare och bjöd på några fina ögonblick, sista avsnittet speciellt. Jag säger det igen trotts att jag sagt och nog skrivit det många gånger förr. Har du inte tagit del av Arias-värld är det något du bör göra omgående! Alla älskar Akari och Akari älskar alla.

 

För att bespara mig själv på mer tårögda situationer går vi in på något mörkare och som gör en 180 av Aria. Mnemosyne en lagom lång OVA på sex avsnitt. Serien följer en odödlig person vid namn Rin som agerar som en slags detektiv till en början av serien. Mnemosyne är nog inget för den som är lätthjärtad då man inte sparar något vad som gäller naket, blodigt och våldsamt. Dock så blir det inte just det som tar över serien helt utan det finns en bra historia som berättas genom hela seriens gång och det känns som det andra bara är som en jättestor bonus. Såg du aldrig något mörkt och våldsamt förra året? Kanske att Mnemosyne kan vara något för dig då. Har man väl sett på Mnemosyne men vill ändå ha något i stil med den så kom Baccano! OVAn i slutet av februari som en gåva från... japan. Första säsongen är riktigt bra och fartfyllt och sparar verkligen inte på krutet och OVAn följer samma spår. OVAn ger en lite mer bakgrunds fakta på saker och ting som hände mellan de år nu som serien utspelade sig (vilket är rätt många när man väl tänker efter). En del blod och massa lösa kroppsdelar är vad man kan förvänta sig från den. Och gillade man serien gör OVAn en inte besviken. För den som även är intresserad så valde de att behålla OP låten till de tre OVA avsnitten, vilket i och försäg kan kanske förklaras med att de hade avsnitts nummer 14-16. I vilket fall som helst en så älskade verkligen jag OP låten så det är alltid något också att se framemot för den som inte sett OVAn.

 

Innan jag går över till vårsäsongen så tänkte jag bara skriva några korta rader om Yotsunoha samt Candy Boy som kom i slutet av februari. Yotsunoha en OVA på två avsnitt som kanske inte höll den högsta standarden men tack vare just att den bara var på två ynka avsnitt kunde man se på den. Tror nog annars att jag skulle få psykbryt på ett visst uttalande i Ma-kun~. Att folk tröttnade snabbt på Aoi's tjat om Kaoru-sama från julkalendern kan jag förstå men det är inte bara just upprepandet på namnet som kanske irriterade mig, för jag är inte helt säker, utan även Yui Sakakibara (Nonos röstskådespelare) uttalande av namnet. Men jag tror det är en viss hatkärlek inblandad här för mig. För det är samtidigt jävligt gulligt och sött och Nono är helt enkelt bara för söt. Candy Boy är en ONA på sju avsnitt där jag bara har sett fyra av dessa än så länge. Lesbisk incest är väl vad den handlar om lite milt. Den är absolut inte grov och är mer som en humor serie med inslag av kärlek och vänskap. Den är riktigt snygg gjord också så det är även en av anledningarna till varför jag faktiskt ser på den plus att varje avsnitt bara är på ca 14 min. Bra saker om man gillar tjejer som gillar tjejer, kanske...

 

Vårsäsongen

Vårsäsongen hann inte ens börja innan en serie precis tog slut. Och det gör väl en hel del av vintersäsongens serier så vad är så speciellt med det då kan man kanske undra. Men Freedom som sänts under två års tid uppdelat på sju avsnitt tog farväl i slutet på maj månad. Det något speciella med serien är att den fungerade som en 35 års jubileums kampanj för Nissin Cup Noodles som anlitade Katsuhiro Otomo som stått för produktion och skapande till serier/filmer som Akira, Steamboy, Memories och Mushi-shi. OVAn är i CG och har man svårt för det så kanske inte man kommer gilla den här. Men även jag som har svårt för det ibland måste säga att jag inte alls hade svårt för att se på den här. Om det nu var handlingen eller karaktärerna eller kanske världen som de nu levde i som fängslade mig får jag nog tänka lite till på. Gillar man serier/filmer som Planetes och Honneamise vingar så ska man nog kanske inte ha några problem med själva handlingen åtminstone.

 

Freedom var ett avslutat kapitel men ett nytt skulle börja. Code Geass R2 som nog får anses vara den mest eftertraktade serien för 2008 gjorde entré och skulle få sällskap av en gammal franchise klassiker, Macross, om kungen på täppan. I slutet av förra året hade man redan hunnit med att visa ett special avsnitt av Macross Frontier vilket ledde till att många munnar vattnades och förväntningarna växte. Macross Frontier första avsnitt var i mångt och mycket ingen större skillnad i hur saker och ting utvecklade sig. Lite nya scener fick man dock och lite ändrade förhändelseförlopp men avsnittet avslutades likt special avsnittet. Macross Frontier lyckades speciellt bra med två saker enligt mig. 1) Jävligt bra musik och 2) Snygga stridsscener. Tyvärr föll handlingen något men karaktärerna i sig lyfte upp den. Alto var dock en rätt så svag karaktär som inte utvecklades speciellt mycket och kunde aldrig riktigt bestämma sig för saker och ting. Då var Ranka och Sheryl mycket mer intressanta och båda utvecklades också under seriens gång på ett bra sätt som tilltalade mig. En film om TV-serien är även på ingång. Om den ska återberätta hela serien eller köra på något liknande med en alternativ historia har jag inte läst något mer om. Men en sak är säker och de är att jag kommer få höra massa ljuvlig musik igen.

 

Code Geass R2 gjorde en slags mjukstart och brände inte iväg allt krut i början. Första hälften av serien var helt okej men tog sedan fart där efter och man bjöds på en hel del spännande och oväntade situationer och handlingar. Och det var en hel del överaskande ögonblick, vilket är just Code Geass styrka. Vassa karaktärer som man både älskar och hatar är också något som man lyckas bra med och sista avsnittet bekräftade verkligen det. De är nog få serier som Code Geass som fått ett så bra slut som jag verkligen ville ha. Och följdena vart stora på internets anime forums. Att man lyckades följa upp första säsongen med ett så pass bra avslut är värt en stor applåd tycker jag och de var som sagt var inte mycket mer att göra efter man såg klart sista avsnittet (som jag förövrigt nog har sett om ett tio tal gånger nu skulle jag tro). Årets serie? Vi märker nog det snart men mycket talar just för det skulle jag tro.

 

ALL HAIL LELOUCH!

 

Våren hade två tungviktare i Macross Frontier och Code Geass R2 men inte hindrade det mig från att se på fler serier. Och en person som nog fick jobba en hel del under vårens säsong var Jun Fukuyama som huserade i ett antal av de serier som jag följde. Macross Frontier, Code Geass, xxxHOLiC - Kei, Vampire Knight samt Special A. Nu följde inte jag Vampire Knight och Special A till sina respektive slut men av det jag såg i de andra serierna fanns det inte mycket att klaga på och det kändes inte som att alla dessa serier påverkade hans arbete speciellt. Den lite mer barnsliga rösten i Macross Frontier till Lelouch speciella elaka/oärliga röst till Watanukis ständigt frågande och skrikande. Allt kändes som det skulle vara. xxxHOLiC - Kei för den delen var riktigt bra och följde mangan så gott som det bara gick. Lite ändringar självklart var det men de var väl bara att räkna med. Yuko fortsätter och skicka Watanuki på konstiga uppdrag och allt är sig likt. Handlingen som faktiskt finns där i bakgrunden presenterades också mer och karaktärsutvecklingen är jag också den nöjd med.

 

En annan vår serier av gammalt slag tog jag även tag i. Da Capo 2 andra säsong var för mig tio gånger bättre än den första säsongen. Intressantare karaktärer valdes att lägga sin tid på den här gången och det vart lite av det där magiska tillslut också som man så väl kommer ihåg från den allra första säsongen. Ett bra genomfört arbete tycker jag och speciellt med tanke på hur illa jag som sagt var tyckte att Da Capo 2 första säsong.

 

Våren hade självklart inte bara bra serier att bjuda på utan det kom även en del missar och mediokra serier också. Den listan kan självklart göras lång säkert. Men av två serier som jag hade hoppats mycket mer på än vad slutresultatet vart är Kanokon samt Kure-nai. Kanokon trodde jag på mycket efter att ha läst några kapitel från mangan. Hoppades att den skulle kunna bli något likt Inukami som är en liten favorit för mig. Tyvärr så vart inte fallet så utan de vart bara en ren och skär bröstshow. Handlingen, om det nu fanns någon, var katastrofal och karaktärerna lika så. Kändes jobbigt att höra en så duktig röstskådespelerska som Noto Mamiko i en av huvudrollerna. Jag vet nu inte direkt om novellerna är lika duma och har en så intetsägande historia men av animen att döma så hoppas jag verkligen inte det. Kure-nai misslyckades i den mån om att det liksom inte hände så mycket. Och jag är fortfarande helt bortkommen när det gäller Shinkurous krafter som inte alls var så jävla bra. De var ju mest en plåga för honom och hjälpte som sagt var knappt till i striderna. Men om det var något som fånga intresset och som fick mig att fortsätta se på serien så var det Murasakis karaktär. Väldigt intressant måste jag säga och slutet förvånade mig en hel del. Inget dåligt slut kanske men det var verkligen förvånande att de skulle sluta just så.

 

Kanokon och Kure-nai hade jag förväntat mig mera utav men av To-LOVE-Ru fick jag exakt de jag förväntat mig, varken mer eller mindre. En serie som man kan ha på sådär i bakgrunden och kolla lite på medans man gör andra saker. Vissa avsnitt var roliga medans andra var en ren gäspning och man undrar varför man ens kollar. Men jag har ibland svårt för att ge upp på serier av någon anledning. Det fanns liksom inget nytt i sig med serien, man hade redan sett det mesta förr och man visste mer eller mindre hela tiden vad som skulle hända. En serie jag kommer blanda ihop med många andra harem-serier i sin tid.

 

En ny fräsh shounen serie som gjorde entré i animens värld var Soul Eater som faktiskt har ett bestämt slutnummer (åtminstone ett bestämt antal anime avsnitt). Serien är riktigt underhållande i vissa fall. De flesta karaktärer är roliga och intressanta (Självklart inte Maka dock som ska vara en av huvudpersonerna) och historian är simpel nog att det faktiskt verkar finnas ett slut på den här historian. En annan shounen serie som faktiskt fick ett slut som jag inte alls trodde att den skulle få var D.Gray-man. En liten sådan där återkommande veckoserie för mig som jag aldrig tröttnat på efter 2 år som serien har pågått. Nu vet även jag att mangan inte är slut och att animen var nästan ifatt den. Men då brukar ju allt som oftast fillers dyka upp och göra det jobbigt, även D.Gray-man har haft några sådana perioder men allt som oftast har det bara handlat om några få avsnitt och de har oftast varit rätt underhållande i min mening. Men! Bara för att det tog slut just så betyder det inte att de var sista gången vi fick se Allen Walker i TV-rutan utan de kanske blir som med Naruto att man bara tar en pause för att vänta på att få lite mer material från mangan att arbeta på. Kommer de mer säger jag inget om de och kommer de inget så säger jag inget om de heller. Animen gör en bra introduktion till den första stora delen i D.Gray-man-historian helt enkelt och är man sugen på mer finns alltid mangan som i min mening är bra.

 

D.Gray-man tog inte slut förens höstsäsongens start så jag hoppar tillbaka igen till våren och Real Drive som jag fortfarande inte sett klart på. Production I.G är en studio som jag tycker allt som oftast producerar bra serier och det ser även ut som att Real Drive kan vara en också. Såg på de första 3-4 avsnitten för att sedan låta den ligga lite på is. Nu har den tyvärr fått legat lite väl länge och tanken är just att ta upp den nu innan det är dags att göra sin röst hörd i AAA. En annan serie från Production I.G som också släpptes under våren var Toshokan Sensou vilket dock får ses som ett rent misslyckande. Handlingen var så tråkig, karaktärerna var rätt så platta och det ända som fick mig att se klart var att jag nog trodde att det skulle hända något. Men när det väl var slut var det mer som "aha, thats it?". Inte mycket att hurra för var de och krig om böcker låter kanske inte så lockande så jag kanske borde fattat redan där att det inte skulle vara så bra kan tyckas.

 

Sommarsäsongen

Sommarens säsong kan vi nog gå över till där inte allt för många serier lyckades fånga mitt intresse. Visserligen hade jag inte mycket tid till övers då heller för att titta men ändå. Nogizaka Haruka no Himitsu samt Mahou Tsukai ni Taisetsu na Koto ~Natsu no Sora~ var två serier som jag tyvärr mer eller mindre glömde av och såg aldrig klart på. Båda var dock mysiga sommar serier och kommer absolut att se klart dessa någon gång. Om inte nu till AAA så åtminstone någon gång under året. Mahou Tsukai ni Taisetsu na Koto ~Natsu no Sora~ är dock den som jag känner att jag kommer prioritera först. Själva stilen på serien var annorlunda och det var just det som gjorde att jag kollade från första början. Jag har inte sett den första Mahou Tsukai ni Taisetsu na Koto men eftersom det här verkar vara en spinoff på den så verkar inte det spela någon större roll vilken man ser först heller. Men jag gillar jag vad jag får i Natsu no Sora så är nog chansen stor att jag ger första serien en chans också någon gång.

 

School Rumble och Zero no Tsukaima är väl bekanta för de flesta här på forumet gissar jag och båda återvände i somras med var sin uppföljare. School Rumble San Gakki och Zero no Tsukaima ~Princesses no Rondo~. School Rumble vart jag besviken på med karaktärsutvecklingen på Karasuma. Sen när visar han (det är Karasuma! vi pratar om) kännslor? Jag har läst en hel del av mangan och sett båda serierna och OVAn som kommit tidigare och kan aldrig minas att han visat några. Har i och för sig inte läst hela mangan som sagt så ska inte säga för mycket nu men det känns inte rätt bara att han helt plötsligt ska bli seriös. Det är inte rätt! Det förstör bara! GAH. Men om man bortser från det lilla(?) så var de två avsnitten rätt så underhållande. Eller vänta nu, Tenma drar till USA för att ta hand om en sjuk Karasuma? Nej nej nej! Det är för seriöst för School Rumble! School Rumble ska vara roligt rakt igenom med Harima som hittar på konstiga idéer hela tiden. Besviken är ett rätt bra ord för vad jag känner för San Gakki. Zero no Tsukaima gjorde dock mer eller mindre sitt jobb och var faktiskt något bättre med handlingen den här säsongen än den andra. Men handlingen åt sidan nu så ser jag mest på serien för att få njuta av Louise domderande över stackars Saito. Jag tröttnar aldrig på det och att få höra Rie Tanaka.

 

För alla Eureka Seven-fans där ute så kom det en snarlik serie från samma studio, Bones. Nämligen Xam'd: Lost Memories. Och den är bra, riktigt bra för att vara helt ärlig med er också. De har lyckats få med den där lilla äventyrskänslan som även finns med i Eureka Seven samt att karaktärerna, miljöerna och atmosfären i stort påminner varandra. Eureka kan liknas med Nakiami som får i båda fallen ta hand om en varsin pojke på villospår. I fallet Akiyuki så har inte han så mycket val medans Renton följer med frivilligt, mer eller mindre i alla fall. Men jag orkar inte hålla på att jämföra de mer så jag slutar där. Men Xam'd är trotts likheterna något nytt och fräscht känner jag. Det känns inte enformigt eller att man vet vad som skall hända och jag vart rätt så chockad vid ett speciellt tillfälle. Mer saker är nog att förvänta sig av de sista avsnitten då serien är på sluttampen just nu.

 

Innan höstens säsong starta så hann ytterligare en serie komma och gå i Detroit Metal City. En frisk och fräsch serie från Studio 4°C som brukar göra lite annorlunda. Bisarra karaktärer och galen humor blandat med dödsmetal, kan det bli bättre? Okej, DMC passar nog inte alla munnar men uppskattar man serier som Cromartie High School och Sexy Commando som verkligen tar ut svängarna ibland så ska man nog inte ha några problem. Avsnitten är korta också likt de båda serierna jag nämna. Jag njöt av att få sen den här konstiga serien då den kändes annorlunda då med allt annat jag såg på då förtillfället, vilket alltid är bra.

 

Höstsäsongen

Jag brukar alltid göra så att jag mer eller mindre försöker se så många första avsnitt av alla de serier som startar för att få en viss uppfattning om vad jag kan tänkas ge mig in på. Och oftast brukar jag sålla bort mer än hälften av serierna först. Sen brukar det kanske ta två tre avsnitt så försvinner några till. Men höstsäsongen vart tydligen annorlunda och jag tror jag följde vid ett tillfälle hela tjugo serier. Om alla är bra då? Jag finner åtminstone nöjet av att följa de veckovis och det om något är väl bevis på något att de finns något av intresse i varje serie som får mig allt vilja återvända. Men om jag ska lyckas beta av alla dessa tjugo här så får jag nog börja någon gång med att skriva om de.

 

Höstens absolut säkra kort var Gundam 00 andra säsong samt Clannad AS. Båda skrev jag dock om först i texten så mer kanske jag inte behöver skriva? Men några ord ska ni få. Gundam 00 har börjat bra och kör på hårt med maskinerna. Setsuna och kompani får hålla hårt i spakarna och kämpa för att överleva. Hoppas att de lyckas avsluta den här serien på ett bra sätt nu också bara. Lika så med Clannad AS. Att den avslutas på ett bra sätt dvs. För upp till ungefär hälften av serien har jag mest tyckt att de varit okej men efter avsnitt nio så har den ryckt upp sig markant och kan nog bli ett riktigt gråtfest snart.

 

Okej, de var väl tre säkra kort som jag hade innan höstens serier hade börjat. Och de sista kortet är självklart Nodame Cantabile: Paris Chapter. Man känner igen sig och det är härligt. Relationen mellan Chiaki och Nodame är densamma när serien väl startar. Men det som gör Paris kapitlet så bra är att de faktiskt utvecklar sin relation hela tiden för att slutligen kännas som ett par (där båda gillar varandra). Visserligen är ett avsnitt kvar för mig att se här men inget kan nog ändra direkt på det nu, oavsett vad Chiaki eller någon annan gör så har de utvecklas tillsammans oerhört. Musiken är med men tar inte lika mycket plats den här gången och det är mer fokus på karaktärsutvecklingen. Inte bara hos Chiaki och Nodame utan även de flesta sidokaraktärer. Elva avsnitt kanske var lite. Men man kan ta det hela med ro då man har gått ut med att en tredje säsong är på ingång. Och en liten bonus för oss som även gillar LA (live action) versionerna av Nodame så har 2 filmer också utlovats till 2010. Hurray! Mera Nodame till folket!

 

Från säkra kort till jokrar då. Casshern Sins och Michiko to Hatchin är det som har överaskat mig mest. Även One Outs hör till den här skaran men jag plockade aldrig upp den förens slutet av säsongen så jag väntar lite med att skriva om den. Men Casshern Sins kan jag börja med som visserligen inte har gått klart men som för de fortfarande väljer att överaska. Handlingen går framåt, sakta, och karaktärerna utvecklas, sakta. Ja det går inte i all världens fart men serien tar sig tid för sina tittare att försöka förstå vilken värld vi har kasstats in i och man växer med den för varje avsnitt. Som om inte bara själva handlingen och karaktärerna vore nog har vi en fantastisk vacker animation att se på till det. Miljöerna är snyggt gjorda för att passa till atmosfären som finns och det är inte en serie som går i alla regnbågens färger direkt. Mörkt och dystert, precis så ska det vara väl när världen håller på att förintas? Det är åtminstone så som jag tänker när man tänker domedag. Självklart finns det några ljusglimtar och de lyser än så starkare också tack vare den kontrast som den ställs emot. Casshern Sins kommer bli en av 2008/09 års bästa serier om de kan lyckas ro hem den på ett snyggt sätt nu bara också.

 

Den latinamerikanska varianten på Cowboy Bepop har även den tagit mig med storm. Kaxiga attityder och rapa käftar är just vad Michiko to Hatchin har att bjuda på. Här får man följa med en resa i latinamerikas undre värld i jakten på en viss man/älskare/pappa. Den är intressant för att den känns äkta i sitt berättande. Barn som utnyttjas, barn som rånar, barn som dödar, självklart händer även detta för de vuxna med. Serien är rå med andra ord och lämnar inte någon år slumpen. Gamla som unga. Man eller kvinna. Alla är involverade. Miljöerna är snyggt gjorda och, inte för att jag har varit i latinamerika och kan jämföra, så får jag känslan av att de hittat rätt här. Men trotts att serien kanske är lite brutal på ett sätt så talar bildspråket en annan historia. Starka färger som lysser upp allt används och de är ofta dagtid som serien utspelar sig. Men det blir som en perfekt balans på det hela och jag njuter till fullo.

 

Två små OVA har hunnits släppa på höstkanten också. Seto no Hanayome som inte sänts klart samt Mahou Sensei Negima! OVA Shiroki Tsubasa Ala Alba som inte heller sänts klart. Båda bjuder inte direkt på något nytt så utan man känner igen sig i serierna om man sett TV-serierna innan. Finns inte mycket mer att skriva om dessa än att de håller samma klass som tidigare och är underhållande på sina sätt.

 

Himlen

Gudomliga flickor som kommer från ingenstans är vad nästa två serier jag tänkt skriva om har att bjuda på. To Aru Majutsu no Index och Kannagi. To Aru Majutsu no Index pågår ju fortfarande och har cirka hälften kvar att avverka. Men upp till hälften så har serien var helt okej. Ingen megahit men tillräckligt intressant för att få mig att kolla vidare. Jag behöver nog inte heller ställa mig frågan varför jag följer den fortfarande då om den bara är okej. Dock så börjar jag få "Ma-kun" vibbarna med allt Touma ropande från Index, men jag kan nog leva med det, hoppas jag. Kannagi är dock en annan femma där jag faktiskt tycker att karaktärerna är riktigt bra och var roliga att se på. Handlingen är väl kanske inte så mycket att hurra på. Men om den nu också går ut på att bytta upp olika relationer så... är det roligt att se på men annars de här med "orena insekter/väsen" som Nagi ska försvara staden mot fick man inte se så mycket av än de första avsnitten och sedan försvann det i skymundan för att komma tillbaka på slutet. Men som ren komedi är den strålande emellanåt och karaokeavsnittet är fortfarande min favorit.

 

 

Helvetet

Från gudomliga flickor till helvetets portar då med Kuroshitsuji, Kurozuka, Jigoku Shoujo Mitsuganae och Shikabane Hime: Aka. Om vi går i tur ordning här då och börjar med Kuroshitsuji som får anses kanske vara den minst blodiga här, men för det bjuder upp till likvärdig underhållning som de andra två. Hälften av serien har gått och än så länge har man inte gått in på det intressanta - Sebastians bakgrund och historia. Serien byggs upp på mindre arc där olika fall ska lösas. Om serien kunde hålla enbart den mörka och mystiska delen som brukar komma fram så skulle de här vara riktigt bra. Tyvärr så finns det en del humor inslag som inte riktigt faller mig i smaken. Visst är det skoj att se Sebastians hamna i lustiga situationer eller liknande eftersom det inte alls ligger i hans natur egentligen. Men när de kommer till de andra tre tjänarna så är det inte lika skoj och det tar bort stämning från serien i övrigt. Men det förstör inte så mycket att jag inte klarar av att se på det här så att följa den till slutet kommer nog inte vara några problem då jag hemskt gärna vill veta mer om våran hemliga Sebastians.

 

Shikabane Hime: Aka gjorde jag en liten tråd om och frågade där om man trodde att det skulle bli en ny Gianax succé. Av de som svara så trodde majoriteten på det. Nu när första säsongen nästan sänts klart, (1 avsnitt kvar) vart de någon succé då? Inte riktigt. Men jag är inte den som ger upp på den här serien utan tror de sparade de bästa till nästa säsong och körde den första mer som en introduktion. Första säsongen bjöd annars på bra underhållning ändå och hade en hel del snygga och läckra scener. Det jag verkligen gillar också är att vanliga, mänskliga, vapen faktiskt har en effekt och kan död monster här. Det brukar ju oftast vara att man behöver några slags superkrafter eller kanske ett special vapen. Men Makina drar bara fram sina små uzi-liknande vapen och puffrar på som om de inte fanns en morgondag. Härligt. Nästa säsong ska bli lika intressant att följa.

 

Kurozuka handlar om vampyren Kurou som söker efter sin älskade Kuromitsu. Men det är bara den enkla förklaring då man kanske inte alls hänger med vad som händer till en början och vissa andra tillfällen. Vill man få klarhet till saker och ting får man helt enkelt göra så att man ser klart på serien. Är det värt de då? Söker man efter en blodig serie så visst. Karaktärerna är inte de mest intressanta förutom Kurou då. Men även han har sina brister och känns rätt stel ibland. Men söker man blod och en hel del dödande så ska man ge Kurozuka en chans som sagt. Sen har vi även helvetets okrönta drottning, Enma Ai. Jigoku Shoujo Mitsuganae är som man kunde förvänta sig. Jag har nu förvisso inte sett klart hela och sluten på de tidigare två har varit riktigt intressanta jämför med resten av seriernas handlingar. Så jag har säkert något att se fram emot här. Men efter att ha sett på cirka en tredjedel så finns inget nytt att rapportera och de är samma gamla dans som dansas. Det funkar mest för att jag inte förvänta mig mer och jag tycker de är skoj att se de olika sluten på avsnitten. Men mer än så bli det som sagt var inte.

 

Den som nästan kunde varit något mer men som inte riktigt orkade - ChäoS;HEAd. Den som började så bra! Den var riktigt spännande tills det börja trilla in massa tråkiga förklaringar om vetenskap osv. Det var ju inte lika roligt som att Taku skulle ha mördat massa med personer eller liknande. För det trodde jag först att det handlade om och jag vart helt chockad nästan och trodde jag hade hittat en riktig guldklimp här. Tyvärr så utvecklade de sig i en annan riktning som vart mer som en gäsp. Ett avsnitt kvar här också men jag kan inte tänka mig att de kommer rädda serien speciellt. Och det som skulle kunnat blivit något bra här trodde jag...

 

Men från ChäoS;HEAd besvikelsen till en liten överraskning i Tales of the Abyss. Jag har aldrig haft lätt för sådana här typer av fantasy historier och trodde aldrig att jag skulle följa den här så pass långt som jag nu har gjort. Den är riktigt lätt smält att lätt att förutse. Den här hösten har varit konstig för mig som sagt. För jag vet inte vad det är som gör att jag kommer tillbaka tex till den här serien. Den är inte urusel men den är inte unik heller som sagt. Karaktärerna är standard på något sätt och det finns inte mycket som skulle locka. Men... men jag gillar det här lätta och det funkar tydligen för mig nu. OP låter är rätt catchig samt att ED låten har en schysst melodi. Om det kanske är de två som gör att jag kommer tillbaka varje vecka vet jag inte och jag kommer nog inte heller ge de någon större tanke stund utan följa serien tills dess slut troligen.

 

Gillade man Kaiji som sändes mellan vintern våren så kom det en till smart gambling serie i One outs. Jag har inte sett klart på Kaiji ännu men funderar starkt på att göra de nu efter att jag har sett klart på One outs. Innan jag började kolla på serien hade inte jag den blekaste om vad den handlade om. Jag visste att det var baseball inblandat och jag har alltid varit ett litet anime baseball-fan. När jag väl satte igång serien och vart introducerad till spelet One outs så trodde jag att det bara skulle handla om det och vart lite besviken samtidigt som jag ändå tänkte ge den en chans. Men snabba vindar gjorde att de snabbt hamna i ett stadium där fula fiskar simmar. Intressanta matcher är att vänta och intresset för den här typen av serier lär växa helt klart. Rekommenderas startk till alla baseball-fans där ute och självklart till folk intresserade av gambling.

 

En gåta skall lösas. Vem kan klura ut den? Mouryou no Hako handlar om en serie konstiga försvinnanden av unga flickor. Lemmar placeras sedan ut lite var stans i snyggt förpackade lådor. Men vem har satt ut de där och varför? Har de försvunna personerna något gemensamt? En detektiv får i uppdrag av en mor som förlorat sin dotter på det här sättet att försöka lösa fallet. Serien är mycket intressant och visar hela tiden saker och ting ur olika personers perspektiv om hur saker och ting har lett fram. Söker du en serien med mycket mystik och frågor så ta en titt!

 

Inte lika mycket frågor ställs i Tytania kanske men här är det slugheten hos de olika karaktärerna som är så intressant. Vem är smartast och visas? Serien har nått mitten av serien och det känns som det har varit upptakten helt enkelt till något. Jag väntar åtminstone på att Fan Hulic ska göra något och sätta dit Tytania imperiet hårt. Har man hört om serien innan så är man säkert medveten om att den är lik Legenden om galaxhjältarna då det är samma skapare till båda dessa serier. Så gillar man Legenden om galaxhjältarna finns det kanske inte så mycket att säga än att man nog gillar Tytania med. Kanske inte lika storslagen som sin storebror men den har ändå något annat att berätta.

 

Kurogane no Linebarrels skrev jag om förra december att den var på ingång till TV-rutorna. Mangan som jag läste lite av då verkade lovande och förväntningarna byggdes upp något på serien. Okej, besviken är jag inte, men jag hade förväntat mig en annan typ av huvudperson. Vilket jävla as. Tanken kanske är att man inte ska tycka om honom till en början precis som med Luke från Tales of the Abyss. Skillnaden är bara att Luke försöker att ändra sig sedan och lyckas stegvis. Hayase säger ju också att han ska ändra på sig efter olyckan har varit framme men gör faktiskt inte några speciella framsteg här. Hans attityd är fortfarande densamma och det ser inte alls ut som om han försöker ändra på sig markant. Men om vi bortser lite från Hayase så är serien rätt så underhållande. Visst är CG-effekterna inte de roligaste att se på tycker jag utan känns väldans stela, men de kanske är rätt? Robotar ska väl inte vara mjuka och flexibla i sina rörelser? Skoj att höra Jun Fukuyama i sin onda Lelouch röst här också. En liten bonus sådär bara.

 

Tre serier kvar nu då att skriva om som jag såg nu under hösten. Kemeko DX, KissXSis samt Toradora!. Kemeko DX får jag tacka Orrin för som rekommendera. Riktigt rolig stundtals. Kemeko är en riktigt udda liten robot där en viss tjej finns. Kan nog jämföras med många andra serier där mystisk tjej dyker upp från ingenstans och hävdar att de ska gifta sig med killen de träffar. Och oftast är de en sak de lovat varandra sen de var små. Sedan har de inte träffat varandra sedan dess, typ. Men det är så som Kemeko har sin bakgrunds handling. Men det blir inte så tråkigt för det. Systern som man kanske skulle tro vara överbeskyddande mot sin bror gör raka motsatsen nästan. Mamman har man sett för. Den lite oansvariga föräldern, den här gången en kvinna, som låter främlingen stanna för gud vet vad för anledning. Men! Trotts alla dessa kliché exemplar så är serien underhållande och man märker nog snabbt om det är något för en eller inte. Ett avsnitt kvar här också för mig att se under skrivandets stund men då jag vet att sista avsnittet har sänts så kanske de händer att jag ser på det strax.

 

KissxSis OVA! Att den här skulle komma ut som anime gjorde mig väldigt glad då jag älskar mangan. Första avsnittet gjorde mig verkligen inte besviken och jag längtar tills maj nu när nästa ska komma.

 

Toradora! får avsluta summeringen av år 2008 för mig. En rolig serie är det också som får göra det. Hittills cirka hälften av serien så har det varit nästan frid och fröjd och humorn har varit överallt. Nu börjar det dock dyka upp orosmoln och seriösiteten ökar något. Om det bara är tillfälligt lär vi märka snabbt men det skulle vara trist om humorn försvann helt, vilket jag inte tror att den kommer att göra. Underhållningsvärdet är bra på serien och karaktärerna är roliga och Minori Kushieda lyser starkast av dom alla. Rie Kugimiya är ju mer eller mindre på hemmaplanen med Taiga och gör det hela perfekt så det finns inte mycket att klaga på där, men man har sett det förr så det är inga direkta överraskningar heller. Amis dubbelspel är rätt underhållande till en början men det är skönt att de reds ut snabbt också. Och så har vi killarna där Kitamura och Ryuji känns fräscha. Toradora! är något som, om inget speciellt händer, kommer följas till slutet.

 

Avslutande ord

Det var ett bra anime-år skulle jag vilja påstå med stora titlar som Gundam, Clannad, Macross och Code Geass bland annat. Om nästa år blir lika bra har jag ingen tvekan om nästan. Hajime no Ippo gör entré redan i januari för att sedan få sällskap av Fullmetal Alchemist under året att se fram emot. Näst kommande två veckor är även avslutningsveckor för många serier så än finns det en hel del att längta till också.

 

Förra året bjöd jag på en topp- och flopplista men i år får ni klara er utan en. Känns inte lönt att redan här presentera vilka jag kommer att rösta på utan tar det själv med AAA. Skulle visserligen kunna göra en flopplista men orken att skriva mer börjar ta ut sin rätta här också. Men kanske att jag återkommer med en senare, vem vet.

 

//Blå

[Klona]

Tack för att du delade med dig av dina tankar och åsikter om de olika serierna, det känns som att jag har missat en del serier som man borde se (ännu mer än förut då). Som tur har jag tagit mitt förnuft till fånga och jag har nu börjat kolla på en del från 2008, de flesta som jag hade tänkt att titta på gav du bra kritik så jag kommer antagligen inte bli besviken.

 

Får även passa på att tacka för mycket underhållande läsning till en mycket lång och välskriven text.

[Meatrose]

Go' läsning Blå!

 

Det finns ett flertal titlar som nämns här som jag ej har fått tummen ur och sett i år. AAA 2008 drar närmare och det är nu i och med julledigheten dags för mig att botanisera lite mer djupgående i animeåret 2008. De "stora" titlarna har jag sett, men det finns massor att komplettera med, vilket blev smärtsamt tydligt för mig när jag läste igenom detta. =)

[Volbla]

Jag som trodde att Kiss x sis släpps imorn. Låter som något att se fram emot iaf :)

 

Något jag verkligen inte håller med om (om jag fattade dig rätt) är Shigofumi. Det som hände i slutet, som ska föreställa main storyn, tyckte jag bara vart out of place och det löste inte dom mystiska grejerna på något fint sätt. Det intressanta med serien var imo alla de individuella grejerna, hur folk reagerar när någon dör och hur dom sedan reagerar när dom får brevet.

 

Men schysst läsning som sagt. Kanske uppdaterar min plan to watch litegrann :)

[Qvarfordt]

Tack för den lilla sammanfattande texten Blå.

Nu känner jag mig lite klokare på vilka serier jag missat som jag ska försöka hinna med innan AAA.

[Boda]

jag blir alltid lika förvånad över Blås välskrivna texter ^^

[Avathar]

jag blir alltid lika förvånad över Blås välskrivna texter ^^

 

Jag med då han dricker lika mycket som mig. :) Detta blir något att läsa på väg till och från jobbet imorgon. :)

[zimeon]

Var finns "tummen upp" för bra inlägg och möjligheten att ge dricks med lite nördguld?

 

*har spenderat för mycket tid på BoardGameGeek*

[Avathar]

Var finns "tummen upp" för bra inlägg och möjligheten att ge dricks med lite nördguld?

 

*har spenderat för mycket tid på BoardGameGeek*

 

Liknande funktioner kommer snart förhoppningsvis.

[Negi]

Riktigt trevlig text. Kul att du tog dig tid att dela med dig. Verkar som att det var ett bra val att från i år börja se på nya serier veckovis.

[Hikari no Hohenheim]

Eloge ska du ha för att ha kokat ihop en sådan utförlig lista, Blå. Visst ser jag en del stavfel och typos, men ingen är fullkomlig.

 

Det får mig sannerligen att tänka till: vad har jag sett för anime i år? Pokemon. Pretty Cure. Lucky Star. Samt en hel del köpeanime som har några år på nacken. De enda serierna jag sett från ovanstående lista är Tytania, några avsnitt av Nodame Cantabile Paris, kanske åtta avsnitt av Special A, första avsnittet av Chaos:Head... ingenting som jag faktiskt fastnade för.

 

När går AAA av stapeln förresten? Och hur lång tid dröjer det innan den stängs?

[Sceleris]

När går AAA av stapeln förresten? Och hur lång tid dröjer det innan den stängs?

För att kunna bedöma året 2008 i sin helhet väntar vi med starten till det nya året, då mer information kommer. Exakta detaljer låter vi vara osagda tills dess, men det kommer ges hyfsat med tid för både tittande och diskussion.

[Stealther]

Du har glömt Kaiba. Så insatt som du verkar vara, så har du antingen glömt nämna den, eller förvånansvärt nog inte sett den. Inte för att den nödvändigtvis behöver vara bra, men du verkar ha nämnt nästan alla serier som fått lite uppmärksamhet.

 

Annars en bra text med vettigt innehåll. Håller inte med om allt, då smaken är som baken, men generellt sett är det bra poänger du tar upp om varför du gillade dem eller inte.

[Blå]

Du har glömt Kaiba. Så insatt som du verkar vara, så har du antingen glömt nämna den, eller förvånansvärt nog inte sett den.

 

Jag har helt enkelt inte sett den än. Hade nog tänkt ge den några avsnitt sen så märker jag nog snabbt om den är något för mig. Tecknarstilen på den verkar vara speciell vilket är det mest lockande just nu för att se den.

[Stealther]

Har man sett så mycket som du verkar ha gjort så dras man alltid mot det originella :). Har du gillat till exempel gillat Mind Game och Kemonozume tidigare så är det ett ganska säkert kort.

 

Annars måste jag säga väl och mycket skrivet (betydligt mer heltäckande än 2007). Fick nog med allt från detta året jag kan komma på, om man nu bortser från att du glömde några filmer. Stranger of the Sword, Tokyo Marble Chocolate och Kappa Coo no Natsuyasumi tänker jag främst på. Sen släpptes ju remakes av både Evangelion och Ghost in the Shell, fast det var kanske för nyligen. Kara no Kyoukai-filmerna har jag inte sett heller för den delen. Tror jag väntar tills alla delar är klara.

Seriemässigt tyckte jag också om Bamboo Blade och Allison to Lillia, fast de tillför inget nytt egentligen.

 

Fast hade du lagt till alla dessa så hade det ju inte blivit 2008 med Blå. Fast se de som tips inför AAA.