Vilken manga läser du just nu och vilken ser du fram emot?

[Sceleris]

En manga som jag började läsa nästan bara för att få beskriva den i denna tråd: Bloddykaren Ringo och Fiskskålmannen. Serien handlar om en kille som måste ta hand om sin syster som, likt många andra, förvandlats till en guldfisk av Fiskskålmannen, en kostymklädd person som lockas av blodlukt och verkar resa genom vattenpölar och som till huvud har en fiskskål med en guldfisk inuti, en guldfisk som hoppar ut ur skålen och biter sitt människooffer i halsen varpå människan snart förvandlas till en guldfisk.

 

Men Fiskskålmannens offer har en chans att förbli människor, för det finns bloddykare som verkar vara unga tjejer som går runt i skolbaddräkter och skjuter offren i halsen med plastpistoler varpå de sugs in i deras blod där de måste skopa upp ett guldfiskformat virus innan viruset äter upp offrets själ. Efter att själv ha blivit hjälpt så får huvudpersonen börja hjälpa nybörjande bloddykaren Ringo med sitt jobb eftersom Ringo är så dålig på att simma.

 

(._.')

[Ebhen]

Har betat av rätt många serier nu under vintern, mycket beroende på att jag nu kan läsa dem på rasterna på jobbet vilket förenklar det hela. :)
Följer Re:Life slaviskt. En av mina absoluta favoriter nu. Klart underhållande och lite ny rolig vinkling på temat "Neet som ska ryckas upp" och Boy meets girl. Rolig twist med att få "göra om" sin High school tid. Vet inte om temat funnits förr, men för mig är det nytt.
Jag blir bara lätt frustrerad över utgivningstakten... Ett kapitel i veckan...

 

Roku de Nashi Majutsu Koushi to Kinki Kyoten läser jag också för närvarande och tycker den allt har rätt mycket kul saker för sig. (Förutom att en av MC heter Glen! Hehe...) Kul version av magi som jag inte sett förut och det känns relativt genomtänkt. Får se vart det tar vägen här med. Börjar ogilla serier där jag måste vänta så länge med att få läsa klart...

 

 

Rin (som Sceleris var inne på ovan) läste jag innan Jul nån gång och tyckte det var en av de bättre på länge den med.

[Sceleris]

Jag blir bara lätt frustrerad över utgivningstakten... Ett kapitel i veckan...

 

Eh? Vad, är det lågt menar du? Då följer du nog ingen månatlig serie... :P

[Sceleris]

Jag tänkte posta detta i "Betygsätt avataren ovan"-tråden för @Ashaz, men det blir för off-topic så jag skriver här.

Min nuvarande avatar är från en manga som heter Fire Punch: jorden är i en istid, men i en by lever en pojke med regenerativa förmågor. Han håller byn vid liv genom att offra kroppsdelar som byborna får äta – de växer snabbt tillbaka – tills en dag det anländer soldater ledda av en man med eldförmåga: hans eld slocknar inte förrän offret dör. Soldaterna utplånar hela byn med elden, och pojken brinner i ofattbara plågor, vid liv på grund av sin regeneration… i åtta år. Till slut lär han sig tygla smärtorna och ger sig av, fortfarande brinnande och djupt psykologiskt förvriden, för att utkräva hämnd. Han sprider skräck och får namnet Fire Punch.

Fire Punch är en spektakulär serie! Det är scifi, fantasy, religion, kannibalism, incest, våld, ultravåld, vidrigheter, tragedi, komedi, och fantastiskt galna vändningar som kommer  med regelbundenhet. Massvis med konstiga karaktärer: naiva, grymma, skickliga, klumpiga, sadistiska, knäppa. Serien innehåller den mest absurda skurkmotivation som jag någonsin stött på:

Spoiler

Hen tänker "starta om världen" så att mänskligheten ska kunna återskapa Star Wars-filmerna som hen aldrig fick se.

"Va?" Ja!
"Va!?" Ja!

Många verkar tycka att serien är för galen. Jag tycker att den är lysande!

[Klona]

Tack för tipset Sceleris! Den här mangan hjälpte mig i natt när jag var strandad och väntade på tåget hem till Köping. Mycket underhållande än så länge.

[Ebhen]

Re:Life börjar närma sig sitt slut verkar det som och man sitter som på nålar varje vecka nu för att få läsa vart det tar vägen nånstans och vad som händer. Som det känns nu så är nog det här en av de bästa serier i sin genre jag kommit över så här långt. Engagerande på en nivå som är svårslagen och lite skön humor i lagom doser. 

Läser nu också Deathtopia som jag faktiskt tycker är rätt underhållande än så länge. (4 böcker in) Mördare med superkrafter jagas av en trio bystiga tjejer i allt för små kläder samt en kille som blir indragen mer eller mindre mot sin vilja då han kan se dessa "monster". Det är tyvärr lite väl mycket fanservice och jag är rädd att det ev. tar fokus från själva handlingen även för författaren som inte riktigt tycks veta vad han ska fokusera på. Det håller ihop hyggligt än så länge iaf. Får se hur det utvecklar sig. Den som inte gillar splatter, blod och kroppsdelar bör undvika serien dock för här finns det hinkvis av allt sånt. 

[Sceleris]

Machida-kun no Sekai (Machidas värld) är så himla gullig! ❤️ Det är en shōjomanga om en pojke i gymnasiet. Han har lite dåligt självförtroende, för han är inte bra på att plugga eller duktig i idrott, och det finns så mycket han inte förstår. Men han är en innerligt vänlig och uppriktig person, en naturbegåvning på att trösta och hjälpa och sprida godhet omkring sig, vilket gör honom väldigt omtyckt bland vuxna så väl som barn, män så väl som kvinnor.

Nedan sex exempelsidor; läs höger till vänster, övre raden först.

Lite romantik, en gnutta drama, och en massa feel-good. Det är så fint när han ser en medmänniska, ofta helt främmande, med ett problem och säger några fina ord som ger dem det stöd de behöver. I det senaste kapitlet jag läste var det en ung mamma i grannskapet, en främling för honom, som han märkte höll på att slita ut sig. Redan av att ibland sköta om sin ettåriga lillebror visste Machida hur mycket jobb det kan vara, så han sympatiserade med henne och kunde ge henne ett tröstande “pep talk” om att han kunde stå till tjänst om hon behövde hjälp med något (t.ex. sköta om hennes ettåring när han ändå skötte sin lillebror, så att hon skulle hinna få lite sömn). Om hon kommer att förlita sig på honom är inte visat, men det blev åtminstone en tröst i en jobbig situation.

I “feel good”-serien Aria (gondoljärer på Mars) handlar det om att uppskatta vardagens små lyckor och mysterier; i Machida-kun handlar det om att vara en medmänniska. Och det är gulligt.

[Tachikomatic]

Följer slaviskt Prison School och köper manga böckerna så fort de kommer ut :D
Läser även Triage X som även där jag köper mangan varje release.

[Sceleris]

Den 4/11/2018 vid 18:40 sa Tachikomatic:

Följer slaviskt Prison School och köper manga böckerna så fort de kommer ut :D

Vi får se vad du tycker om det valet när det liter mot sitt slut. ;)

Den japanska utgivningen slutade ju i höstas eller när det var, och då ganska “kontroversiellt”. Ett riktigt “vad fan!?”-slut. Det fick dock mig att skratta, så jag dömer inte ut det helt!

Och grädden på moset var att till sista samlingsvolymutgivningen utlovades en ännu bättre epilog, och, när den kom… Eh, ja, jag kunde inte annat än skratta. 😅

[Sceleris]

Doll-Kara är en manga som handlar om att den verkliga, levande grundaren av sportstridsorganisationen K-1, Kazuyoshi Ishii, som i verkligheten (och i serien) åkte fast för skattefusk, kommer ut ut fängelset, dör, och blir strandsatt i kroppen tillhörande en 17-årig flicka som vill rädda sin döda fars karatedōjo. Vafan.

Hyfsade teckningar och en vagt intressant berättelse med (hittills) betoning på affärsaspekten av att driva en dōjo, men jäklar vad bisarrt det känns att läsa en magisk-genderbender-manga om en verklig människa. Alltså, visst, det finns ju andra knäppa serier om verkliga människor (Google gav mig rätt träff när jag sökte på “crazy mahjong manga”, haha), men det känns ändå som att det är en skillnad mellan att överdriva och hitta på om personernas bedrifter, och att ändra på en identitet på detta sätt.

[Sceleris]

Efter Kyoto Animations tydligen lyckade Maidragon-anime (som jag inte har sett) tänker jag mig att folk kanske gärna tror att originaltecknaren Cool Kyōshinsha är ganska helylle. Men av hans serier som jag läst, är Chichi Chichi, (“bröst bröst”) kanske den som bäst visar hans sanna natur.

Serien handlar om en kortväxt snubbe som ska ta in en onlinekompis som rumskamrat medan onlinekompisen går på närliggande högskola. Men det visar sig att onlinekompisen är en tjej – de missförstod båda varandras onlinesmeknamn (han kallade sig för 万光 vilket fel utläst blir (nästan) homofont med “fitta”, hon kallade sig för Chintarō, typ “Snopp-pelle”) – och dessutom en tjej med enorma bröst.

Men de börjar bo med varandra ändå, vilket snart leder till… komplikationer. Sexuella komplikationer. Hon börjar närapå våldta honom med sina bröst, och han börjar få 🌟lucky sukebe🌟-stunder där han snubblar och ramlar med snoppen mellan hennes bröst och råkar gnida runt och råkar komma. Det är väldigt, väldigt mycket bröstknull, men med en del ytterligare inslängda fetischer som analstimulans, bäbisrollspelssex (tjejen är lång, killen är lika liten som en 6-åring fastän 20+), och en extremt incestuös lillasyster.

Cool Kyōshinshas serier, även de som inte är fullt så jävla urflippade, har element som ger dem en särprägel jämfört med många andra serier i samma “stil” av enkelt tecknade komiska typ-4-bildsserier (flera är 4-bildsserier, andra känns som 4-bildsserier). Dels har Cool Kyōshinsha ett nonchalant sätt att ta upp för sammanhanget ovanliga ämnen (se bild till vänster; just här är det som något ur Oshiete! Galko-chan), dels ger han dem ofta en psykologisk aspekt. I Chichi Chichi har båda huvudpersonerna varsin börda som de måste ta uti med, vilket deras samboende förstås leder till. Det är avsnittsvis en klottrig och plump sexkomedi, men serievis ett psykologiskt drama, skulle man kunna säga.

Cool Kyōshinshas sanna natur? Ett vrickat bröstälskande pervo med ett hjärta av guld.

[idrougge]

Läste nyss ut första volymen av Family, en shôjomanga från tidigt 80-tal. Köpte den för att teckningarna var så fina och för att jag länge varit nyfiken på den aldrig återutgivna animeversionen Oh Family.

Mangan är något så ovanligt som en manga som varken utspelar sig i japansk vardag eller i något magiskt rike eller ens med en japansk huvudperson utan handlar om en amerikansk familj i Kalifornien. Det är å andra sidan kanske inte så konstigt just eftersom Family är från tidigt 80-tal då den japanska Kalifornienvurmen stod på sin höjdpunkt.

I familjen Anderson ingår pappa Wilfred (37) mamma Sharon (35 och super-MILF) och barnen Kay (17 år och bög, som hans lillasyster påpekar redan i på sidan 4), Fea (15-årig pojkflicka) och sladdbarnet Tracy (en sjuårig liten nippertippa). I första kapitlet får familjen tillökning i form av femårige Jonathan och hans stora hund Adam då Jonathan plötsligt dyker upp och påstår sig vara pappans hemliga kärleksbarn. I själva verket var hans mor bara en barndomskamrat till Wilfred, men eftersom familjen Anderson är en sån där varm amerikansk tv-familj tar de till sig Jonathan som en av sina egna och allt är frid och fröjd.

I de följande kapitlen blir Tracy av misstag kidnappad av världens klantigaste kidnappare, Fea försöker bota sin storebrors homosexualitet genom att sno hans pojkvän, Fea upptäcker att hon kanske är intresserad av killar som annat än bara kompisar, hunden Adam försöker bli ihop med Feas kompis hund men visar sig i slutet vara kär i hundens matte istället, och i sista kapitlet kommer Mariko, en japansk tjej, på kulturutbyte till familjen Anderson och blir omedelbart kär i Fea, som hon tror är en pojke. Förvånansvärt nog reser Mariko hem i slutet av kapitlet istället för att bli ett permanent identifikationsobjekt i serien.

Teckningarna är tekniskt väldigt fina i tidig 80-talsstil, men handlingen (eller snarare bristen på handling) gör att jag inte skulle köpa volym två av Family. Varje kapitel är fristående och känns som taget ur en amerikansk tv-såpa à la Cosby eller Huset fullt (den enda amerikanska såpa japaner verkar ha nåt förhållande till). Den enda intressanta tråden i berättelsen är Feas utveckling från sportig pojkflicka till ung kvinna, men att hålla trådar levande är inte direkt tecknaren Taeko Watanabes styrka.

[Ashaz]

Den 2017-12-18 vid 16:16 sa Sceleris:

Jag tänkte posta detta i "Betygsätt avataren ovan"-tråden för @Ashaz, men det blir för off-topic så jag skriver här.

Min nuvarande avatar är från en manga som heter Fire Punch: jorden är i en istid, men i en by lever en pojke med regenerativa förmågor. Han håller byn vid liv genom att offra kroppsdelar som byborna får äta – de växer snabbt tillbaka – tills en dag det anländer soldater ledda av en man med eldförmåga: hans eld slocknar inte förrän offret dör. Soldaterna utplånar hela byn med elden, och pojken brinner i ofattbara plågor, vid liv på grund av sin regeneration… i åtta år. Till slut lär han sig tygla smärtorna och ger sig av, fortfarande brinnande och djupt psykologiskt förvriden, för att utkräva hämnd. Han sprider skräck och får namnet Fire Punch.

Fire Punch är en spektakulär serie! Det är scifi, fantasy, religion, kannibalism, incest, våld, ultravåld, vidrigheter, tragedi, komedi, och fantastiskt galna vändningar som kommer  med regelbundenhet. Massvis med konstiga karaktärer: naiva, grymma, skickliga, klumpiga, sadistiska, knäppa. Serien innehåller den mest absurda skurkmotivation som jag någonsin stött på:

  Visa det dolda innehållet

Hen tänker "starta om världen" så att mänskligheten ska kunna återskapa Star Wars-filmerna som hen aldrig fick se.

"Va?" Ja!
"Va!?" Ja!

Många verkar tycka att serien är för galen. Jag tycker att den är lysande!

Jaha men då får jag väl läsa den då...

[Ebhen]

Årets kioskvältare? (Nja, den kom iofs redan 2022 så den har ju vältrat runt ett tag nu redan.)

Om nån för några år sen sa att jag skulle bli totalt hooked på en manga som handlar om Rakogu hade jag bara skrattat... Yeah RIGHT! Men här sitter jag nu och spänt väntar vareviga måndag på nästa kapitel och det blir bara bättre och bättre. En sjukt bra och engagerande berättelse som tar en med in i rakoguns mystiska värld på ett fascinerande sätt och samtidigt som storyn utvecklas så får du konstformen presenterad på ett lättsmält sätt så att du faktiskt hänger med i vad som händer även som trög västerlänning som aldrig stött på rakogu tidigare vilket iofs inte är så konstigt då det är en extremt lokal kultur i Japan. 

Är det nån mer som upptäckt serien och följer den? 

[Sceleris]

Jag har inte läst Akane-banashi, men jag har väl tänkt tanken att jag borde kolla in den, efter att ha läst en ANN-artikel om den för ett år sedan. Men det känns också som att den kommer att få en animeversion nån gång (den verkar ju vara populär), så den väntar jag nog egentligen hellre på.

[Ebhen]

Jag har inte hört något om när en ev. anime kan komma men jag ser också fram emot det. Många gånger så blir inte animen lika bra som mangan då mycket sidohändelser och små karaktärsbyggande saker utelämnas. Eller så blir det i värsta fall en budgetserie såsom Re:Life blev. Tråkigt på en bra serie som de sen hackar ned till något medelmåttigt. 
Men vi får hoppas på det bästa. :D Riktigt populära mangor lär ju få bättre budget när det blir dags att göra en anime. 

 

[Sceleris]

2 timmar sedan sa Ebhen:

Riktigt populära mangor lär ju få bättre budget

En del populära serier blir prestigeprojekt, typ Frieren, fast inte nödvändigtvis. Jag såg nyligen en video där gamla Gainax-alumnen Toshio Okada förklarar hur animebudgetar begränsas: tl;dr är att (producenter som representerar) bolag som investerar både (1) inte vill lägga för mycket pengar, och (2) investera tillräckligt mycket för att få bestämmanderätt. Så, typ, om ett bolag inte vill investera mer än 1 000 000 SEK och vill ha 50 % av inflytandet, så begränsar de den totala budgeten till 2 000 000 SEK, där flera bolag delar på investeringen av resterande 1 000 000 SEK.

Jag ville minnas att Akane-banashi hörde till gruppen "mycket populära serier", men jag kanske missförstått något. Den var inte i topp-10 ifjol.

[Ebhen]

Intressant, jag har ju ingen koll alls egentligen. Hur de arbetar och vart de lägger investeringarna är ju lite spännande. Förstår ju tat Shounen-serier är kassakor och något de såklart vill satsa på och mjölka ur så mycket det kan och små djupare alster blir ratade för de förväntas inte bringa in tillräckligt mycket vinst. Lite som Hollywood funkar kanske? "Nä, vi gör inte mer än 10 miljoner i vinst troligen på att göra den här filmen, då skiter vi i det och väljer något som garanterar oss 100 miljoner men är mer hjärndött och lättsmält." (Marvel *host*) 😉 
Min spekulation såklart. Kan nog vara lite intressant att gräva djupare i och se hur det egentligen funkar.